Trots Hustruns smått desperata varningar och hot om vad som skulle hända om er utsände i de dödsföraktande och kristallblystinna vinernas stormande hav gav sig till att prova en Moscatel de Sitges som hälldes på en kristallkaraff runt årsskiftet 1990-91, gav sig den nyss nämnde hjälten idag på att prova en Moscatel de Sitges som hälldes på kristallkaraff runt årsskiftet 1990-91.
Bakgrunden är att vår hjälte av gourmetmagasinet Gourmet hösten 1990 utsågs till Årets vinmakare. I samband med en bättre och tämligen högtidlig middag på dåvarande finkrogen Coq Blanc i Stockholm och med närvaro av bland annat Michael Broadbent överlämnades den fina karaffen till den i våra, låt vara aningen subjektiva, ögon synnerligen lämplige pristagaren. Väl hemma i Frankrike tog så den lämplige och fyllde karaffen med ett lämpligt vin och vad kunde vara lämpligare än ett vackert bärnstegsfärgat skitvin från Sitges. Vackert att se på, inte så kul att dricka (vill inom parantes här inflika, att Hustrun tycker att Moscatel de Sitges ”is da shit”, och vi är helt överens om shit i det ställningstagandet).
Sedan den där dagen då karaffen fylldes har den fått stå på hedersplats i hemmet och bara se vacker ut. Samtidigt har det kliat i vinmakarens tillika den dödsföraktande vetenskapsmannens fingrar och gom och för var år som förflutit har klådan tilltagit för hur smakar det där vinet nu? Nåväl idag kände vi att det här går inte längre. Nu ska karaffen testas!
Och det är här Hustrun bokstavligen kommer in. ”Men vad håller du på med? Är du dum i huvudet?” utbrast hon måttligt uppskattande då hon såg sin sämre hälft i färd med att hälla upp det välkarafferade och blytunga vinet i ett glas. ”Test”. Undslapp vi oss då och höll inbjudande och generöst fram glaset mot Hustrun som såg förskräckt ut och fortsatte brista ut: ”Aldrig i livet! Det är mer bly än druvsaft i den där sörjan nu, bara så du vet!”. Ha! Vem bryr sig om sådana petitesser? Här talar vi Vetenskap! Tänkte vi då och körde snoken i glaset.
Och nu är det spännande, eller hur?
Faktum är att det här vinet, med över 30 år i en karaff med en allt annat än gastät förslutning, bjöd på en fantastisk doft! Stor, vital, mogen och med inslag av nötter, dadlar, torkad frukt en masse och ett litet stänk gasbinda. Visst, viss oxidation men inte mycket, snarare sitter oxidationen där som toppen på den komplexa arompyramiden. Söt, god, överraskande ren smak och eftersmaken, ja, den var och är evig.
Slutsats: Vi kan rekommendera våra följare och läsare och vänner och andra att införskaffa en blytung kristallkaraff, vilken snarast bör fyllas med ett enkelt Moscatel de Sitges varefter den ställs undan på en i hemmet väl synlig hylla. Spar 30 år. Färdigt!
Och allt detta kära HR:are i förlängningen på grund av den oläsbara minitexten på behållaren! Skandal är ett på tok för otillräckligt ord i sammanhanget. Vi kräver att Riksdagen med omedelbar verkan och utan remissrunda beslutar om ett förbud mot liten text i alla sammanhang! Den som beställer liten text eller trycker en liten text eller saluför en produkt med liten text eller på annat vis utsätter allmänheten för liten text ska kunna dömas till ett straff som inte får understiga tre år på tukthus med tvagning tre gånger om dagen med ingen annan toalettartikel än en tandborste och conditioner i flaskor och burkar och tuber med oläslig text.
Vad göra annat än att röra runt i glaset till dess en inte oansenlig mängd av det fria svavlet bundits och sedan preppa glaset fullt med is som dels spär ut eländet, dels kyler ner de oangenäma inslagen i arombilden så de knappt märks.
”Men, lilla gumman,” försöker den nyss nämnde utsände, ”det här är grejer som inhandlades för mycket längesedan, för i stort sett ingenting, det här handlar inte om pengar utan om kärlek.” Det där sista tar viss skruv för hon frurstar lite och lägger tillbaka flaskan och lämnar källaren med ett ”nåja, bara du inte tror att du ska dricka det där ikväll,” vilket är något vi både kan instämma i och inte, samtidigt som vi inser att om vi inte gör något kommer den flaskan att gå under klubban innan året är över – det är för övrigt något även Sonen inser, där han står och småler på samma gång lömskt och förhoppningsfullt.
Och så fick det blev. Vi drack det inte till vår raclette. Istället drack vi ett vin som serverades i karaff och som var väl bibehållet för sin ålder, låt vara att vinden i det mojnat något och att, som med så många andra gamla godingar, naturkorken satt sina spår i form av korksmak – vilket, förtjänar att understrykas, inte har något med korkdefekt att göra – vilket gjorde att den kvardröjande frukten, som en fläkt av flydda tider, kom fram bättre i smaken än i doften. På det hela taget väl godkänt.
Mycket riktigt: när jag närmade mig terrassen och Hustrun, stod hon där redo att hälla ut de ovärderliga dropparna surt vin som ingår i det senaste forskningsprojektet: Taverna öppen sedan några år, sherry öppen sedan ett år och, juvelen i kronan!, etanalskadat vin öppet sedan november 2020. Först efter ett löfte om att er utsände hjälte i den nobelprisaspirerande forskningens heligaste och mest upphöjda experimentverkstäder vårstädar terrassen och i samband med det kastar sina testflaskor, kom Hustrun till sans och lommade iväg, muttrande och svärjande över någon för den nyss nämnde obekant barnunge.
Så till saken: Innan flaskorna åter gömdes undan på ett absolut oupptäckbart ställe provades de och… Frankrike har ett resultat: 1. 30-årig Sherry Oloroso (Victoria Regina) öppen sedan cirka ett år: Brun färg, underbar doft dominerad av nötter och honung, dito smak nu förstärkt med en påtagligt förhöjd flyktig syra som återfinns både i näsa och mun, mycket lång lite alkoholanstruken eftersmak. 2. Taverna, tappad av V&S i Stockholm på 90-talet och öppen sedan ett par år: Grumligt brun färg, något diskret doft, söt och god smak där viss oxidation gör sig påmind, inte minst om provaren är dum nog att sörpla vinet, samt ett frapperande inslag av nytuggad kaffeböna. 3. Juvelen i kronan: Etanalskadat Languedoc-vin öppet sedan november 2020: Blåröd färg med hög intensitet, doften som i november 2020 hade ett litet störande inslag av etanal domineras nu av etanal, smaken är fint balanserad och helhetsintrycket av smak och doft är att det här var som att i en rå potatiskällare äta en äppleskrutt med kärnhuset och då tugga särskilt noggrant på kärnorna.
Lyfter försiktigt över John från Hustruns sida av sängterritoriet och kastar mig hungrigt över honom. Hm, inte illa alls. Vältalig. Snacksalig i sängen. Kan verkligen berätta en historia. Fortfarande. Oerhört vital och spännande att utforska, snart 90 år gammal. Berättar spionhistorier.
Och “… Point about Trump is, he’s a gang boss, born and bred. Brought up to screw civil society all ways up, not to be part of it… And poor little Vladi Putin never had any democratic potty training at all… Born a spy, still a spy, with Stalin’s paranoia to boot. Wakes up every morning amazed the West hasn’t blown him out of the water with a pre-emptive strike.”
Då och då måste Taxens päls göras ren. Plockas på allehanda skräp som följer med då den lille krabaten som en smutsmagnetisk sopborste far fram över gator och torg och gräsmattor och skogsstigar i sin jakt på något onämnbart eller åtminstone en udda doft i luften. Igår var ett sådant tillfälle. Hustrun skötte rengöringsmomentet och satt där i soffan med en klippredo sax i ena handen och en intet ont anandes tax liggandes på rygg i hennes knä. Med sin andra hand höll hon så gott det gick ett rejält tag om taxens lilla familjelycka. ”Lars, titta vilken knöl! Tur jag hittade den!”