Förvånansvärt många har den senaste tiden påstått att den rasism och fascism som tydligt kan skönjas i dagens Sverige inte funnits där tidigare. ”Vem hade kunnat tro detta för tjugo år sedan?” frågade sig till och med någon i en uppmärksammad artikel nyligen. Vi var nu många, eller i alla fall fler än några stycken, som kunde tro det för tjugo år sedan, och för trettio år sedan och… Sveriges 1900-tal var till stor del ett rasbiologins sekel. Att tro att det inte fanns kvar rasism i ett land som så sent som i 1970-talets mitt slutade tvångskastrera folk är naivt och vittnar om liten kunskap om samhället sådant det var för tjugo och trettio år sedan. Snarare är det så att Sverige 2014 i grunden och paradoxalt nog är något mindre rasistiskt än det var 1974 eller 1984. Däremot är landet betydligt mer främlingsfientligt och framförallt ängsligt. Här en novell från 1982 (publicerad i kollageromanen ”Anakolut” 1986 och i novellsamlingen ”Ditt och mitt livs novell” 1997) . Gissa vad den egentligen handlar om? (texten nedan återges i original)
Matchen
Det var en söndag och jag tog som vanligt en promenad efter kronärtskockorna, smöret, steken, såsen, potatisen, gelén, ärtorna, morötterna, vinet, äpplepajen – som just den hör dagen blivit för bränd i kanterna och mer påminde om månens baksida än en kulinarisk anrättning -, vaniljsåsen, och den mintsmakande tandpetaren, hände det sig inte bättre än att min passage genom en liten park sammanföll med ett idrottsevenemang i den lilla parken som egentligen inte alls var liten utan en hel skog; en med stadsmått mätt stor slätt samt en halv ö i huvudstaden: en yta motsvarande till exempel en mindre kommun eller rikets tredje största stads hela innerstad och dess närmaste omgivningar.
Ja, det var inget underligt med att min passage sammanföll med ett idrottsligt evenemang; det var ofta idrottsliga evenemang i den lilla parken som inte var så liten utan nästan lika stor som rikets tredje stad. Det underliga var att just den här dagen ställde jag mig att glo på de på planen agerande utövarna. De spelade fotboll. Ett kul spel, det vill säga: man spelar med en läderkula som bara får vidröras med fötterna. Utöver det här med att kulan bara får vidröras med fötterna tillkommer en massa olika onödiga och krångliga regler. Kvintessensen med spelet är att peta in kulan i ett nät upphängt på två pinnar.
Att alla dessa onödiga och krångliga regler efterlevs ser en speciell spelare, kallad domaren, till. Och allt det här är mycket intressant.
Såvitt jag vet är domaren en komplexfylld man – det är nästan uteslutande män som är domare, vilket jag återkommer till senare – som valt att bli domare istället för polis. Han är själv en urusel fotbollsspelare och förtryckt i hemmet.
Att det är så få kvinnor som är domare beror på att de antingen är bra fotbollsspelare, poliser eller gifta med en domare.
Spelarna – de som försöker peta in läderkulan i det hängande nätet – är också lätta att förstå; de är allihop poliser som måste få avreagera och avvandalisera sig. Tänk er själva: de får springa och sparka så mycket de vill, svära och göra fula åtbörder åt domaren och sedan baktala densamme i pressen efter matchen.
Härav kommer det sig att publiken – det står alltid en skränande pöbel och tittar på poliserna som försöker peta in läderkulan i det hängande nätet under den i hemmet tyranniserade domarens vakande ögon – i stort sett uteslutande består av järnrörsutrustade psykopater, skinnhuvuden, nazister, kvinnoprästmotståndare, engelsmän, revolutionärer, italienare, kommunister, frustrerade invandrare, desillusionerade smörcharmörer med dålig andedräkt, fönat hår och hängbuk och politiker; alla dessa samhällets utstötta.
Det förhåller sig nämligen så att sedan en spelare gjort fula åtbörder och missfirmat domaren blir han, spelaren, utvisad. När han blir utvisad får han lämna spelplanen och genast kommer en sportjournalist och intervjuar och eggar upp honom. Sportjournalisten är för övrigt en alkoholist på väg mellan torken och TV:s nöjesredaktion och han älskar att frossa i andras lycka eller olycka.
Sålunda tager han tillfället i akt och eggar upp spelaren som gjort fula åtbörder åt domaren och får honom, spelaren, till att skrika ut sitt hat inför landets församlade sportfans, som sitter hemma i vardagsrummet och tittar sig i Sportspegeln, spelar ölspelet, röker och spyr timmermanskorv och öl över spelplanen.
Hur som helst låter sig gärna personerna i publiken på plats vid sidan om fotbollsplanen eggas av spelaren med de fula åtbörderna och inte sällan händer det att ett skinnhuvud eller en politiker sliter fram ett järnrör eller en ny lag och dänger i huvudet på någon stackars desillusionerad smörcharmör eller rent av i skallen på domaren. Därefter drar de tillsammans ut på staden för att sparka sönder en eller annan tunnelbanestation, välta en buss, strypa en djurgårdare eller göra något annat kul.
När de gjort det är det dags för spelaren igen. Som den samvetsgranne minns är spelarna också poliser och sedan de svidat om går spelarna/poliserna i det förlorande laget till attack med sparkar, batonger, hästar, tårgas och vattenkanoner för att avreagera sig efter förlusten; att förlora är nämligen det värsta som kan hända en fotbollsspelare och då måste han avreagera sig.
Låt oss efter denna flyktiga beskrivning av spelet fotboll återgå till söndagseftermiddagens händelser. Jag passerade alltså en fotbollsplan med min av diverse maträtter uppsvällda buk, just som en match av det mindre formatet skulle ta sin början. Någon publik utöver mig själv fanns inte. Ja, det fanns inte ens tillräckligt många spelare i det ena laget och därför blev jag tillfrågad om jag ville ställa upp och vara med i det laget som saknade en spelare.
– Javisst, svarade jag, men tänk om jag gör mål, vad skall sportjurnaliserna då skriva och säga? Att en okänd spelare rullat in kulan i det upphängda nätet?
De andra skrattade och trodde att jag drev med dem. Det gjorde jag inte.
Nåja, de andra övertygade mig om att det inte var något problem och vi satte igång. Jag spelade ytter. Det innebär att man håller sig ytterst på sin kant. Fast ibland skall man vara i mitten också, men bara ibland, för ibland ska man vara mitt emellan ytterst och mitten. Och ibland skall man vara högt upp om inte motståndarna anfaller för då skall man vara långt ner, för att åter vara högst upp när det egna laget har bollen – kulan.
Det är mycket svårt att spela ytter och egentligen behöver ett lag fler yttrar.
Det finns fler yttrar i ett lag, men de har en massa andra konstiga namn som inner, center, halvback, back, mittfältare, anfallare och försvarare och en ytter kallas libero och så finns fiskaren längst där bak förstås – han försöker hindra motståndarna från att skjuta kulan i nätet bakom honom. Allihop de här skulle kunna spela ytter om det inte vore för att de har en massa konstiga namn.
Jag spelade ytter i alla fall. En fascinerande uppgift. Det var väldigt enkelt ända tills kulan hamnade hos mig och en spelare i det andra laget försökte ta den från mig; flåsande och flämtande kom han bredbent skuttande mot mig med framskjuten underkäke och stint stirrande på kulan jag höll i famnen. Så gav han sig till att skrika:
– Ge hit bollen, din djävla fåntratt!
Jag gav honom en rak höger och han föll till marken med krossat näsben.
Jag menar: det är ju självklart; spelar man så spelar man och snackar inte en massa skit. Jag tog det i alla fall för självklart. Då kom den där typen som kallas domare – han som är toffelhjälte – springande med pulserande , uppblåsta kinder, ihärdigt blåsande och fräsande i sin lilla löjliga fula visselpipa. Jag skulle just trycka ner pipan i halsen på honom när mina lagkamrater – spelarna i mitt lag alltså – också kom sprigande och tog bollen från mig.
De pratade en massa sportsmanship och andra obegripligheter de låtsades tro på.
– Ursäkta mig, kamrater i laget, sade jag, men gäller det inte att peta in kulan i nätet mellan pinnarna.
– Jo, det är riktigt, svarade de.
– Nå, låt oss då göra det och inte stå här och snacka skit!
Så började vi spela igen; det vill säga alla utom han med det mosade näsbenet som gick till närmaste telefonkiosk för att ringa efter en sportjournalist.
Det dröjde inte länge förrän sportjournalisten var på plats och med honom en undan för undan allt större publik med järnrör, magsår och politiska dogmer. Jag, liksom kamraterna i laget, liksom kamraterna i det andra laget, liksom domaren, lät våra fötter sväva allt högre över jorden i takt med att publikmassan växte och jublet i takt med den.
Själv hade jag inte rört kulan igen när mitt lags center trampade snett och bröt vristen av sig mitt framför motståndarnas upphängda nät och fick bäras av planen. I och med det fick jag spela center, som är en ytter med en central roll mitt på planen längst fram vid motståndarnas upphängda nät.
Tämligen omgående kom min chans att göra något konstruktivt då jag nu fick ett utsökt tillfälle att komma i kroppskontakt med motståndarna framför deras eget mål – det upphängda nätet. Redan vid första anfallet fick mitt lag hörna, vilket innebar att vi alla ställde oss framför motståndarnas mål och väntade på att en kamrat skulle skjuta in kulan till oss.
När kulan – bollen – kom, kom den högt och med en väldig fart och en lång räkel ur motståndarlaget, som stod alldeles intill mig, tog sats för att hoppa upp pch nicka kulan – det innebär att man stångar kulan med pannan, det är tillåtet. Just som denne långe satsande räkel gjort avstamp och sänt iväg sin kropp uppåt, ihärdigt trotsande Newton, ställde jag mig på hans ena fot med den påföljden att han slet sönder sin lårbenshals och med svåra smärtor fick fraktas till närmaste akutmottagning.
Ingen förstod vad som hänt och jag kände mig mycket nöjd och väntade framför motståndarnas upphängda nät på nästa anfall och eventuella kroppskontakt.
Publiken var i extas och gav domaren skulden för att den långe räkeln i motståndarlaget slitit lårbenshalsen av sig. Vi spelare på planen kände oss mycket uppmuntrade av den exalterade publikens uppförande.
– Domardjävel, ut med domaren, vi ska knäppa dig din djävel, och andra för oss alla, utom domaren förstås, stimulerande hejarop haglade över domaren – toffelhjälten.
I ett anfall av okynne smög jag upp bakom den vid stora publiker ovane domaren och väste i hans öra:
– Jag vet var du bor din djävel.
Han blev likblek.
Lite senare smög jag intill honom igen, men frågade nu artigt:
– Hur många barn har du?
– Vad menar du?
– Ja, jag bara undrar: har du några barn? Någon gammal mormor eller far? Du måste väl ha någon släkt? Jag kan inte riktigt förklara, men just nu känns det angeläget för mig att få veta det. Du känner väl själv hur viktigt det är att du skaffar dig en bundsförvant här. Hör du inte hur publiken vrålar efter ditt blod, märker du inte att sportjournalisterna väntar på att få massakrera dig inför hela folket, publikens barn trängtar efter att få trycka till dina barn, de vita rashetsarna vill jaga livet ur dina barn i skolan, invandrarna där borta vid hörnflaggan bara väntar på att få våldta dig offentligt… fattar du? Du måste ha en bundsförvant. Berätta om dig själv, kanske kan jag blidka dina antagonister.
– Tror du verkligen att invandrarna där borta vill våldta mig?
– Jag har läst fem poäng i invandrarkunskap på universitetet och kan allt om invandrare.
– Men jag kan aldrig tänka mig… Flera av mina bästa vänner är invandrare…
– Då har du haft tur.
– Men… varför mig… varför inte min fru?
Domaren – toffelhjjälten – sken upp.
– Du kan inte ens det mest elementära om invandrare. Hör på: invandrare är monoteistiska och det innebär att de bara har ett kön.
– Jag har också bara ett kön…
– Nejnej, det finns bara invandrare, inga han- eller honinvandrare. Fattar du?
– Nej.
– Har du någon annan bundsförvant än mig? För ditt eget bästa: fattar du?
– Ja.
– Bra! Har du några släktingar?
– Ja, det är min fru och så mina två små gulliga tvillingar, Karna och Karla, ja, de heter så för de är tvillingar, födda samtidigt, ur samma ägg, och de är så rara och söta och jag älskar dem så enormt att jag knappt kan tala om dem utan att falla i gråt, Karla och Karna, titta nu gråter jag! Se så stora tårar som rullar nerför mina kinder…
– Människa ta er samman! Några fler släktingar?
– Ja, så är det min mor Karla – nu gråter jag igen; jag tänker på min dotter Karla – henne hatar jag. Jag fick inga fotbollsskor av henne när jag var liten och därför är jag ett samhällets olycksbarn idag. Jag har aldrig haft chansen att bli bra i fotboll och alla de andra i min klass retade mig alltid i skolan för att jag sparkade fotboll i ett par mörkblå gummiskor som kallades ”Adidas kaputt” och som jag fått ärva efter min äldre bror Bertil, som jag också hatar för hans spöade upp mig inför Lena; den enda flicka jag någonsin älskat förutom mina tvillingdöttrar Karla och Karna förstås – nu gråter jag igen – men jag hämnades på honom: jag satte en papperskorg över huvudet på honom en gång när han satt och spelade fia med farmor, som jag också hatade – hon är död – för att hon en gång tvingade mig att gå naken hos Johanssons när vi var där för att se på Olle B i televisionens barndom och jag kissade ner mig och Lena var där, och då satte jag en sax i ryggen på honom så att inte heller han skulle kunna spela fotboll, när jag inte kunde det, eller röra sig alls och han stelnade till med utsträckta armar och ben och höll på att dö och det gör han än…
– Okej, okej, din stackars sate, det räcker. Hör på nu: du ska inte gå här och tycka synd om dig själv; på onsdag ska din trädgård brinna; på torsdag ska ditt hus brinna; på fredag ska du brinna. Har du förstått?
Domaren skakade i hela kroppen och kunde knappt hålla tillbaka fnittret som bubblade upp inombords.
– Jamemen… stammade han.
– Snacka inte skit nu. Döm. Hör du hur publiken skriker efter dig och din släkt? Hör du inte att de tänker stympa dina tvillingdöttrar och sätta eld på dig själv, men tänk för allt i världen inte på det nu. Gå ut och döm rättvist.
Så fortsatte vi spela under den klart störde domarens överinseende och ganska snart fick vi, mitt lag, chansen att peta in kulan i motståndarnas upphängda nät – att göra mål. Jag och mina kamrater kämpade febrilt för att lyckas pilla in kulan och en salig röra uppstod framför motståndarnas upphängda nät.
Publiken, som inget kunde se för allt uppvirvlande och kringflygande damm framför motståndarnas upphängda nät, skrek efter domarens inälvor och jag som inte heller såg bollen föll in i deras kör.
– Domardjäveln är en depraverad hedonistisk domardjävel!
Jag tog upp en ny ramsa.
– Domardjäveln är en ostentativt osympatisk domardjävel!
Och hela publiken tjöt med.
– Domardjäveln är en ostentativt osympatisk domardjävel!
Wow, vilket tryck jag hade på publiken! Jag skulle bara behövt peka mot diplomatins kvarter så skulle vi ockuperat amerikanska ambassaden och hållit gisslan i över ett år!
Jag skrek en ny ramsa.
– L’art pour l’art, domardjävel, l’art pour l’art!
Och hela publiken inklusive sportjournalisten som nu blivit pluralis tjöt:
– L’art pour l’art, domardjävel, l’art pour l’art!
En ny ramsa.
– Domardjäveln är en pretiös presenning!
Och publiken tjöt.
– Domardjäveln är en pretiös presenning!
En ny ramsa.
– Sieg heil, heil, heil, heil!
Och publiken tjöt.
– Sieg heil, heil, heil, heil!
Uppmuntrad av publikens gensvar gav jag mig ånyo i kast med spelet framför motståndarnas upphängda nät. För en kort sekund skingrade sig dammet och jag såg ett framsträckt ben, vilket jag med all kraft hoppade ner på. I en skön, suggestiv pollution i tempo ultrarapid sjönk som en dessertsked i chokladpudding mina hälar ner i smalbenet för att med ett krackande ljud åter få kontakt med marken när smalbensinnehavarens ben beslöt sig för att med det i meningen tidigare beskrivna ljudet kapitulera inför min oväntade tyngd.
Jag hoppade av det avbrutna benet och såg med viss tillfredsställelse motståndarnas fiskare ligga och vrida sig i fruktansvärda plågor. Han kastade fram och tillbaka med sitt friska ben och dunkade i marken med ena handen och höll sig för pannan med den andra.
Hela tiden skrek han högt och gällt som en katt som tagit en eftermiddagspromenad på diskbänken och av misstag tassat upp på spisen och den platta någon glömt stänga av och där lämnat kvar sina trampdynor som en evig filmstjärneautograf i betong.
Det vänstra benet låg obrukbart och oåterkalleligen avbrutet vid sidan om det ideligen kastande högerbenet. Benpiporna stack vita och pigmentsfattiga och blodiga ut genom det söndertrasade bruna skinnet. Den skadade fiskaren skrek än värre när någon i sin iver skvätte jord i det sargade benet, utan att för den skull peta kulan i nätet.
Ansiktet var vitt, pannan sammandragen i krampaktiga rynkor, näsborrarna vibrerade och läpparna fladdrade. Kort sagt hade han ont. Jag tyckte han såg för djävlig ut och placerade en fullträff med dobbarna i ansiktet så att han medvets- och näslös föll in i det upphängda nätet.
I samma veva kom kulan rullande framför mig och jag sparkade till den så den hamnade bredvid den medvets- och näslöse och skrek till publiken:
– Mål! Mååååål!
Och publiken tjöt.
– Mål! Mååååål!
Och mina kamrater klappade om mig och alla var glada, utom domaren som såg villrådig ut.
Lika villrådiga såg förstås också motståndarlagets spelare ut där de chockade stod med sin i målet liggande, söndersparkade kamrat och häpna stirrade på publiken som hotfullt plockat fram järnrör, dogmer och magsår och efter mitt mönster skrek:
– Död åt gula laget, skicka hem det gula laget, var är våra jobb?
Eller en annan av mina ramsor.
– Gult är fult, rött är sött, grönt är skönt – snart ska vi färga det gröna gräset rött med det gula fula blodet!
Eller:
– Gulingar och andra fulingar, kommer i stora härer, dödar pensionärer!
Jag manade publiken och sportjournalisterna, som nu hade flera TV-kameror till sin hjälp, och i och med det, hela rikets befolkning till tystnad och stegade ödesmättat in i den tillintetgjorda, häpna och absolut oförstående motståndarhopen som stod runt den medvets- och näslöse. Alla blickar riktades mot mig: kamraters, motståndares, politikers, skinnhuvudens, smörcharmörers, kameramäns och därmed hela rikets alla ögon.
På min befallning släpade motståndarna ut sin medvets- och näslöse fiskare och lade honom mitt på planen, så fick de ställa sig en bit vid sidan om. Jag ställde mig lutad över den medvets- och näslöse, gjorde pizzatricket och lät kronärtskockor, smör, stek, sås, potatis, gelé, ärtor, morötter, vin, bränd äpplepaj och vaniljsås och mintdoft rusa ur mitt inre och i vilda kaskader störta sig mot den medvets- och näslöses medvets- och näslösa anlete och så skrek jag allt vad jag orkade:
– Döda dem! Med en gest som tagen från i den skrivna historien äldste av de båda kungarna i Kungsträdgården i Sveriges huvudstad Stockholm.
Jag rapade och gick hem för att eventuellt titta på verklighet och overklighet i televisionen och dricka kaffe med punsch och äta mockapågar och jag hörde hur publik och kamrater och journalister och TV-kamerornas surrande överinseende med ett enda stort krasande och slafsande började slita lemmarna av motståndarna alltmedan vårt lags fana gick i topp och vårt lags kampvisa spelades upp i en snabbt uppriggad högtalaranläggning. Och frånsett färden hem blev det ingen mer promenad den dagen.
Slut
