Den rosévåg som sköljer över snart sagt hela den vindrickande världen startade för några år sedan och växer i styrka för varje år. De modeväxlingar som sker internationellt sker följsamt också i Sverige – att många svenskar tror att såväl våg som mode leds från vårt avlånga land är en tanke lika svindlande korkad som att det BiB-kramande Sverige på något vis skulle bidra till att utveckla den sofistikerade delen av den internationella vinmarknaden. Det vi sett ske de senaste två-tre åren är att konsumentens och Systembolagets fokus efter lite hjälp från vinkommentatorer och framförallt early adaptors och andra som påverkar vad vi ska tycka och tänka modeföljsamt vänts mot ”provencalska” roséviner, det vill säga ljusa viner med inte alltför uttalad frukt och smak och, när allt är välgjort, balans mellan doft och smak. Redan för runt tio år sedan började ett fåtal framsynta producenter göra den här typen av roséviner även i områden som traditionellt dominerats av mer kraftfulla viner med mer röd nyans och högre färgintensitet. Var själv med och utvecklade sådana viner på så vitt skilda platser som USA (Hedges), Bulgarien (Damianitza) och Languedoc (Domaine de Brescou). Kort sagt var det bra att ha lång erfarenhet av ”provencalska” roséviner då (ett av vinerna som skapades vid den här tiden finns att beställa via Systembolaget i Sverige, Domaine de Brescou ”Fleur d’Eté”, nr 70323, pris 79 sek (OBS! det är årgången 2013 som säljs, inte 2010, som det står på SB:s sajt)). Vågen med ljust, rosa viner är långt ifrån över och de här vinerna kommer med all rätt att fortsätta vara populära flera år framöver (den som vill prova vad jag menar är det yttersta uttrycket för den här stilen kan testa Château Henri Bonnaud, eller ”Palette”, som det kallas i Sverige, nr 99241, pris 169 sek – ett utmärkt tillfälle att inte bara smaka på det ultimata uttrycket för ”Provence-rosé” utan också testa hjärtat av Côtes-de-Provence, nämligen mini-appellationen Palette, dessutom dominerat av den i rosévinssammanhang tämligen utmanande druvan mourvèdre, ett måste för freaken). Det som dock redan börjat hända längst fram i rosévärlden, långt framför vardagskonsumenterna, är att budskapet ”kvaliteten sitter inte i färgen” dominerar i kombination med ett ökat intresse för mer komplexa, välstrukturerade och kraftfulla roséviner, alltså rosévin med tydligt fokus på mat. Inte minst arbetar alltfler i framkanten med roséviner i ”clairet”-stil, den i Bordeaux dominerande, ganska kraftfulla och färgrika stilen, inte sällan gjord på en bas av cabernet sauvignon. De här vinerna är ofta klumpiga och obalanserade, men när de ”sitter”, sitter de mycket snyggt och blir otroligt allround – låt vara att de inte är perfekta för bersån, balkongen och stranden. Oavsett vad vi nu tycker om den saken kommer vi att få se betydligt fler sådana roséviner om låt säga två år, även i Sverige. Eftersom vintipsen ovan har en tydlig inriktning på viner jag själv har ett eller annat intresse i avslutar jag med att tipsa om det som oavsett hur modet nycker alltid står sig, nämligen Tavel, rosévinernas rosévin, vanligtvis ganska mycket färg (måste enligt appellations-reglerna vara ganska kraftigt färgat – om någon undrar om detta faktiskt kollas så ja, det kollas, är vinet för ljust blir det inte godkänt som AOP Tavel) och rejält med doft, smak och struktur utan att luta åt clairet: Les Lauzeraies Tavel, nr 2724, pris 99 sek. Guns n’ Roses.