Historien är full av hyllade förtryckare och knäppgökar. Det går alltid att hävda att de förtjänar sina statyer och platser i historieböckerna därför att de var barn av sin tid, ungefär som den moderna, jämlika människan ibland ska ha förståelse för förtryckande kulturer i Samtiden. Alla med vett att använda de hjärnceller de begåvats med vet att det där är struntprat. Ett äkta svin är alltid ett svin. Det kan inte tiden ändra på. Däremot kan tiden visa att ett påstått svin i sin Samtid inte alls var det, snarare motsatsen. Nelson Mandela utmålades av många som en uppviglare, rent av en terrorist när han menade att landets majoritet kanske borde ta till vapen för att befria istället för att, som landets minoritet, använda vapnen till att förtrycka. Han fängslades och en stor del av den fria världen satt som åskådare – de med intressen i gruvindustrin intog platserna på första parkett. Många hängde till och med på och terroriststämplade mannen som bara bett om ett uns jämlikhet för svarta och färgade i ett förtryckande system som inte stod våra historiska enväldes- och förtryckarkulturer efter. När så denna vackra fjäril, för att tala med Desmond Tutu, släpptes ur sitt fängelse visade han sig vara något så ovanligt som en stor, god, fredsälskande människa, som kunde omfamna till och med de mest egoistiska människorna som låtit fängsla honom därför att han var ett störande inslag i deras perfekt organiserade förtryck av majoriteten och, som de flesta säkert kan se det idag, ett hopp i mörkret. Världen behöver fler som Nelson Mandela och de historieböcker som inte för så länge sedan lärde oss att Cecil Rhodes var mannen som byggde och utvecklade Afrika får gärna domineras av historien om denne i bästa mening märkvärdiga person. Peter Gabriel om en annan frihetskämpe som inte överlevde.