Clos Dière Blanc 2004

När vi sommaren 2005 släppte vita Clos Dière från 2004 var rekommendationen att konsumenten skulle spara vinet tio år. Få tog detta på allvar och stjälpte i sig flaskans innehåll mer eller mindre per omgående, som om det inte fanns någon morgondag. För någon månad sedan hörde min danske förläggare (jojomensan) av sig och berättade att han öppnat den första av sina vita 04:or och den var strålande. Han tackade för tipset att låta flaskorna ligga. Här vore det lite lustigt och klädsamt ödmjukt att säga att ingen var mer förvånad än jag, men det var jag inte. Öppnade igår själv en 04 och kunde konstatera att den var i toppform. Alla beståndsdelarna har nu fallit på plats och vinet utgör en enhet. Inte som när det släpptes fyra-fem olika vin i en och samma flaska. CBLbild

Bakgrunden till Clos Dière Blanc är att vi ville göra ett riktigt bra, lagringsbart vitvin på Domaine Rabiega. Vid sidan om det enklare ugni blanc-baserade vitskriket, som vi i första hand utsatte för diverse experiment med olika jäststammar (ganska nytt i trakten då), med eller utan svavel, hyperoxidering, macération pelliculaire och så vidare. Utvecklingen av nya vitvinet började med att vi planterade dåtidens nyaste nytt i trakten, chardonnay och sauvignon blanc. Inte vad jag hade valt tio år senare då det var det lika självklart att plantera de båda som det idag skulle vara att sätta till exempel roussanne. Tanken var också att snarast komplettera de två första druvorna med viognier, som vid den här tiden, runt 1990, var på utdöende, tro det eller ej. Som tur var gjorde jag mig omaket att ta reda på vilka kloner som fanns och vi planterade den svårodlade ursprungsklonen, inte den persikostinna och alltför avrundade kitchklonen som kom att dominera det sena 90-talets och framförallt 00-talets modevåg.CBLbild

Medan ugni blanc-vinet aldrig lades på ek, annat än i experimentsyfte, både jästes och lagrades Clos Dière på fat, nya dessutom.CBLbild

Clos Dière 2004, var det andra vita Clos Dière som försågs med min oläsliga vita etikett (svart för det röda). Sammanlagt kom den udda etiketten att användas för de vita årgångarna 03, 04 och 05. 04:an är en blend av sauvignon blanc (60%), chardonnay (30%) och viognier. Jäst på nya barrique och sedan lagrad 6-9 månader (beroende på fatet) i samma kärl, med fat-remuage. Kort macération pelliculaire på chardonnay-druvorna. Lång debourbage-tid på chardonnay och sauvignon blanc, kort för viognier. Ingen hyperoxidering, utvald jäst eller annat. Buteljerad och lanserad 2005. Utmärkt att dricka nu med en stor, komplex doft där de tre druvorna fortsätter slåss om herraväldet och turas om att vara hen på täppan, mycket smakrikt, runt, lång, ren eftersmak. Saknar dessvärre lite syra, vilket kan göra mig synnerligen irriterad , men det var uppenbart redan under skörden 04 att det var så och valet var att acidifera eller inte. Jag gjorde inte det i enlighet med min basala hands off-filosofi, ”skyll dig själv om du inte satte skörden till 100%”, men visst hade vinet blivit bättre med lite syra (eller att vi fått in chardonnayn lite tidigare). Hursomhelst: ni som spar, ni har, ni äger. Ny musik 2004.Franz Ferdinand

Domaine Rabiega 2003 efter en månad: tistelkvast med gullregn & Marlene Dietrich

Skrev om Domaine Rabiega 2003 i maj förra året – en text som den som är intresserad kan läsa här. Något långtidstest ingick inte i den provningen. Provade därför idag en 03:a som stått öppen cirka en månad. Det är uppenbart, och inte minst bevisat via vinifierats olika test, att vissa viner, osvavlade som svavlade, kan hålla väldigt länge och att inte fulltbild mogna, välgjorda viner, vita som röda, klarar sig betydligt längre sedan flarrorna öppnats än de flesta tror, och det vare sig du använder eller inte använder dyra applikationer för gas, vakumpumpar och annat. Omvänt ballar en del flaskor snabbt ur. Det kan till och med handla om någon timme, eller mindre, för riktigt gamla viner* – såvida nu inte buteljens innehåll är oxiderat redan då korken dras. Domaine Rabiega 2003, som, som framgår av texten från maj, torde vara på topp idag, har inte alls klarat månaden i frihet på ett bra sätt. Ett av de främsta skälen till att svavel tillsätts vin är att dölja/hindra ”off flavors”. Om produkten ifråga har få sådana blir vinet bra även utan svavel, i annat fall kan det bli en katastrof. Domaine Rabiega från det supervarma och torra året 2003 tillhör tveklöst de viner som mår/tt bra av svavel. Så här efter en månad, då allt fritt svavel förbrukats står alla off flavors som en oönskad tistelkvast ur vinvasen med en oangenäm och ethanal-liknande kvist gullregn i mitten. Hu! Så här uppträder misslyckade naturviner och den som nu tycker om slika off flavors i allmänhet och ethanal och doften av gasbinda i synnerhet får härmed tipset att försöka komma över lite Domaine Rabiega 03, öppna buteljen och lämna den öppen en månad. Marlene Dietrich.Marlene Dietrich

* I liket med andra som vill balansera på vinpiedestalens högsta punkt brukar er utsände i de kluriga vinbastardernas självförhärligande värld inte sällan råka ut för gamla buteljer på 60 – 70 år, eller äldre, som har en benägenhet att dofta himmelskt i tre-fyra sekunder varefter vinet per omgående dör. Eller, det är så vi säger, oftast är de där vinerna stendöda eller åtminstone trista från start, men enär det gäller att få andra att tro att de missat något är det viktigt att köra hårt med skrytlögner i denna (se ovan) den skönaste av världar. Marlene-bonus.NIna och Nana gör en Lili.

Carignanprovning på Domaine d’Escapat & The Hives

Var på Domaine d’Escapat häromdagen för att bistå vid blenden av årgången 2014 (mer om det i senare post). Samtidigt passade Bruno Ohlzon, som äger Escapat, och er utsände i de sydfranska appellationernas bergsnära lägen på att prova lite carignan-viner med anledning av att vi tror oss ha en riktigt bra carignan, gjord på 60-åriga stockar, på Escapat. Vi provade (samtliga är viner jag varit inblandad i):Escapat siluett 1. 2007 Wallin ”Carignan” från Château L’Arnaude, här har hänt mycket sedan jag senast provade för några år sedan, fortsatt mycket svarta vinbär med ett stänk lingon, syran påtaglig men nu i balans med övriga vinet, väl integrerad ek, snyggt jobb om jag får tycka så själv, dock är alkoholen lite för hög, men det är inte värre än att det här är ett vin som är riktigt gott att dricka idag och det har många år framför sig för den som vill vänta. 2. 2001 Rabiega Carbase från Château d’Esclans, ”base-vinerna” (Grebase, Mourbase och Carbase) var endruvsviner och just Carbase ändrade jag så mellan 97 och 01 att alkoholstyrkan ökade i takt med att skörden senarelades år för år i ett test syftande till att utröna vad som händer med carignan vid olika mognadsgrad, således är 01:an väl hög i alkohol (14,5 %) för att vara carignan, men vinet är å andra sidan, och har alltid varit, väldigt mumsigt och gott, nu har det fått för mig lite besvärande flyktighet på doften men koncentrationen, frukten och mumset finns där fortfarande.Escapat carignanprovning 3. 2005 ”Clos Dière Carignan”, nja, alltså, det här vinet finns inte, det är en skvätt vin jag drog av en fin carignan-tank precis innan jag skulle blenda ihop 05:orna i samband med att gården Domaine Rabiega, där Clos Dière gjordes, såldes, det här var första gången på mycket länge som jag provade en av de här specialbuteljerna och visst står sig vinet bra, vingården på Rabiega var i oerhört bra skick 2005 (lågintensivt skött sedan 89-90) och året var utmärkt, inte så konstigt att det här vinet var och är carignan i sin prydo (vilket jag gärna understryker eftersom ni knappast lär komma kunna prova det…), lite flyktigt på näsan men ack så snyggt balanserat och med en ren och rak carignan-karaktär, lång, ren eftersmak, koncentration och kraft i balanserad harmoni. 4. 2009 MDLVX, vingårds-mazuelon jag gör tillsammans med Miguel Merino, 09:an är ganska drickfärdig idag och mycket god, tror det här var Brunos favorit vid sidan om hans eget vin, och visst är det lätt att gilla detta, en delvis annan stil än de franska carignan-vinerna ovan, lite mer Rioja, lite mer amerikanskstukad ek och rondör.Escapat 57 carignan 5. 2013 Domaine d’ Escapat Vieilles Vignes 57, rena rama barnarovet, ungt, blårött, rent, snyggt och elegant med bra carignan-skjuts i syran, väl integrerad ek, lång, ren eftersmak understödd av fräsch syra, mycket bra, det här är det enda vinet ni lär kunna komma över av de som här nämns och vinifierats tips till alla som är det minsta carignan-nördiga: köp! The Hives.

Anvil Dragoon, Anvil & Peter, Paul & Mary

Idag är det 70 år sedan den södra landstigningen i Frankrike, Operation Anvil Dragoon. Egentligen skulle den skett samtidigt med Operation Overlord, alltså Dagen D 6:e juni 1944, men bristen på landstigningsfartyg omöjliggjorde den planen. Eter att specialförband slagit ut några av fiendens viktigaste batterier och 5000 fallskärmsjägare landsatts och intagit strategiska punkter i trakten mellan Draguignan, Le Muy och Cogolin, landsteg runt 100 000 soldater påLandstigningen Provence 1944 stränderna mellan St Raphaël i öster och Le Lavandou i väster och de skulle snart följas av ytterligare ett par hundra tusen man. Den som undrar varför det inte var fler franska trupper i styrkan i Normandie har svaret i att dessa i första hand var tänka att ingå i den här södra landstigningsstyrkan, vilket de också gjorde under befäl av de Lattre de Tassigny. Anmärkningsvärt i det avseendet är möjligen att denna styrka till en dominerande del bestod av soldater från Afrika och särskilt då Algeriet. Enligt uppgift ville Churchill ta rakaste och snabbaste vägen till Berlin istället för att befria södra Frankrike, alltså förstärka trupperna i Italien och fortsätta norrut därifrån. Detta för att hinna före ryssen till den tyska huvudstaden. Kanske hade efterkrigshistorien sett aningen annorlunda ut om han fått igenom sin vilja. Anvil. Peter, Paul & Mary. Samt passande Peter, Paul & Mary-bonus.

Château Margüi: naturligt från Provence

I likhet med många andra vingårdar i Provence är Château Margüis historia lång och ändå kort. Lång därför att här odlats vin under sekler. Kort därför att gårdens vin började buteljeras under egen etikett först för några år sedan. Sedan dess har allt gått väldigt fort och idag har gården snudd på kultstatus.Margui skylt

Faktum är att slottets förra ägare någon gång under 1900-talets andra hälft ledsnade på att leverera sina druvor till kooperativet och lät rycka upp alla vinstockarna i utbyte mot pengar från EU. När Marie Baylet och hennes familj köpte slottet år 2000 var det till att börja från noll, vilket inte alls behöver vara en nackdel; många av gårdarna härnere är vanligtvis i ett mer eller mindre dålig skick när de säljs och druvmixen är inte alltid den bästa. Marie har valt att satsa på i första hand syrah, men här finns också cabernet sauvignon, grenache, cinsault, vermentino (rolle), clairette och ugni blanc. En del av gårdens druvor kommer från hyrda markplättar i området, något som gör det möjligt att också få med en del äldre stockar i de olika blenden.Margui allé

– För oss var det närmast en fördel att allt legat i träda i så lång tid, eftersom vi ville satsa på ekologisk odling och att skapa en CO2-neutral gård, säger Marie Baylet. Satsningen på ekologiskt vin har fört Château Margüi in i biodynamikens värld och sedan ett par år görs vinerna utan jäst och med minimala tillsatser av svavel.

–  Men 2013 höll det på att gå illa, berättar Susan Huet, som bland annat guidar på gården. Vi fick enormt mycket regn, det var svalt och just som det var som mest olämpligt drabbades vi av hagel. Detta fick oss att fundera över hur ”bio-dynamiska” vi ville vara och hur ”bio-dynamiska” vi klarade av att vara. Priset 2013 var en extremt liten skörd.

Kort sagt räckte inte de biodynamiska preparaten till. I år har man därför gått tillbaka till mer ”konventionell” ekologisk odling med kontaktverkande medel, som bordeauxvätska (att Margüi i likhet med alla andra seriösa producenter försöker spruta så lite som möjligt är en självklarhet). Däremot arbetar man fortsatt utan tillsatt jäst – dock gjordes de första årgångarna med jäst, som byggt på floran i källaren – och med så lite svavel som året och vinet tillåter och ett intensivt planeringsarbete pågår för att inom kort komma igång med olika naturbruksprojekt – såväl forskning som naturhotell och hälsobad.Margui slottet

Gårdens produktion är liten och fördelad på ett flertal viner, exakt vilka beror lite på året och hur druvorna blir. Även om vitvinet ”La Chapelle” (100 % vermentino, 45 mg/l SO2 årg. 2013) hyllats rejält på många håll och rosévinet ”Perle de Margüi” (cinsault, syrah, cabernet sauvignon, clairette och vermentino, 87 mg/l SO2 årg. 2013) blir alltmer uppmärksammat är det framförallt röda ”Titien de Margüi” (syrah och cabernet sauvignon) som gjort gården känd rekordsnabbt. Idag hyllas såväl Titien som de övriga vinerna över hela världen, från Le Figaro via Decanter till Wine Spectator – i Sverige har flera skribenter också upptäckt vinerna, bland andra Magnus Ericsson på Helsingborgs Dagblad och Uppkorkat – och de har blivit en tämligen given syn på vinlistorna på stjärnkrogarna i Frankrike, särskilt nere i sydöstra hörnet där få idag räknar upp Provences bästa producenter utan att nämna Château Margüi.Margui vy

Hur är då vinerna? Som förväntat har de alla mycket personlighet och några är rejält bra. Det gäller Titien de Margüi, särskilt 2010 som just nu finns i Sverige, ”Perle de Margüi” 2013 och ”La Chapelle” 2013. Här är det solklar köprekommendation som gäller. Extremt lovande, förmodligen det bästa som gjorts på gården, är Titien de Margüi 2012, som vinifierat provade från fat vid ett besök idag.

Samtidigt är det uppenbart att det här fortsatt är en ung gård och en tämligen ny satsning. Vinerna vinglar lite hit och dit och man söker fortfarande efter den rätta vägen och de rätta metoderna. En klar förbättring från och med rödvinet 2012 är att man börjat överge barriquerna (225 l) till förmån för demi-muets (600 l) samtidigt som en annan, för gårdens rödvin mer lämplig tunnbindare anlitats (Taransaud).

Kontentan av detta är en innerlig rekommendation av hela Château Margui Titien de MargüiMargüi och en önskan om att ni alla får möjlighet att bekanta er med gårdens produkter. Mycket är redan nu alldeles utmärkt och i den mån några viner fortsatt inte är riktigt ”hemma” kommer de att bli det – förmodligen redan i år enär allt ser perfekt ut i odlingarna så här lång (peppar peppar, detta skrivs just som dagens drygt 35-gradiga hetta övergår i ett rungande åskoväder).

I Sverige släpptes för någon månad sedan en begränsad kvantitet av ”Titien de Margüi” 2010, enligt uppgift finns fortsatt några flaskor kvar, nr 92054, pris 199 kr.

Morgondagens rosévin & Guns n’ Roses

Den rosévåg som sköljer över snart sagt hela den vindrickande världen startade för några år sedan och växer i styrka för varje år. De modeväxlingar som sker internationellt sker följsamt också i Sverige – att många svenskar tror att såväl våg som mode leds från vårt avlånga landFleur d ete 2013 är en tanke lika svindlande korkad som att det BiB-kramande Sverige på något vis skulle bidra till att utveckla den sofistikerade delen av den internationella vinmarknaden. Det vi sett ske de senaste två-tre åren är att konsumentens och Systembolagets fokus efter lite hjälp från vinkommentatorer och framförallt early adaptors och andra som påverkar vad vi ska tycka och tänka modeföljsamt vänts mot ”provencalska” roséviner, det vill säga ljusa viner med inte alltför uttalad frukt och smak och, när allt är välgjort, balans mellan doft och smak. Redan för runt tio år sedan började ett fåtal framsynta producenter göra den här typen av roséviner även i områden som traditionellt dominerats av mer kraftfulla viner med mer röd nyans och högre färgintensitet. Var själv med och utvecklade sådana viner på så vitt skilda platser som USA (Hedges),Chateau Henri Bonnaud Bulgarien (Damianitza) och Languedoc (Domaine de Brescou). Kort sagt var det bra att ha lång erfarenhet av ”provencalska” roséviner då (ett av vinerna som skapades vid den här tiden finns att beställa via Systembolaget i Sverige, Domaine de Brescou ”Fleur d’Eté”, nr 70323, pris 79 sek (OBS! det är årgången 2013 som säljs, inte 2010, som det står på SB:s sajt)). Vågen med ljust, rosa viner är långt ifrån över och de här vinerna kommer med all rätt att fortsätta vara populära flera år framöver (den som vill prova vad jag menar är det yttersta uttrycket för den här stilen kan testa Château Henri Bonnaud, eller ”Palette”, som det kallas i Sverige, nr 99241, pris 169 sek – ett utmärkt tillfälle att inte bara smaka på det ultimata uttrycket för ”Provence-rosé” utan också testa hjärtat av Côtes-de-Provence, nämligen mini-appellationen Palette, dessutom dominerat av den i rosévinssammanhang tämligen utmanande druvanLesLauzeraies_flaska mourvèdre, ett måste för freaken). Det som dock redan börjat hända längst fram i rosévärlden, långt framför vardagskonsumenterna, är att budskapet ”kvaliteten sitter inte i färgen” dominerar i kombination med ett ökat intresse för mer komplexa, välstrukturerade och kraftfulla roséviner, alltså rosévin med tydligt fokus på mat. Inte minst arbetar alltfler i framkanten med roséviner i ”clairet”-stil, den i Bordeaux dominerande, ganska kraftfulla och färgrika stilen, inte sällan gjord på en bas av cabernet sauvignon. De här vinerna är ofta klumpiga och obalanserade, men när de ”sitter”, sitter de mycket snyggt och blir otroligt allround – låt vara att de inte är perfekta för bersån, balkongen och stranden. Oavsett vad vi nu tycker om den saken kommer vi att få se betydligt fler sådana roséviner om låt säga två år, även i Sverige. Eftersom vintipsen ovan har en tydlig inriktning på viner jag själv har ett eller annat intresse i avslutar jag med att tipsa om det som oavsett hur modet nycker alltid står sig, nämligen Tavel, rosévinernas rosévin, vanligtvis ganska mycket färg (måste enligt appellations-reglerna vara ganska kraftigt färgat – om någon undrar om detta faktiskt kollas så ja, det kollas, är vinet för ljust blir det inte godkänt som AOP Tavel) och rejält med doft, smak och struktur utan att luta åt clairet: Les Lauzeraies Tavel, nr 2724, pris 99 sek. Guns n’ Roses.

Ny vinklubbslåda för sommarens alla ögonblick & Sommar

Lagom till sommaren 2014 passar den vinifierat närstående importören Terrific Wines påpassligt och med en oöverträffad känsla för tajming påGirard-chardonnay_bottle att släppa sin senaste vinklubbslåda ”Sommar 2014”. Här finns en chardonnay från Russian River och Girard, så full av kraft att vi vågar tro på en sommar också i år trots att Sverige ligger närmre Arktis mittpunkt än så gott som samtliga världens övriga länder och de som ligger närmre, ja, ni vet, Sibirien och ett obeboeligt Nordkanada och så, hur kul är väl det? Men visst, Girard Chard kanske fixar den saken också och vinifierat ställer sig inte alls avigt till att publicera en reseberättelse från den som får för sig att utföra lite empirisk forskning avseende frågeställningen som nyss dryftades. Här finns också en rar, liten sak från Provence, en superäkta, klassisk ”Rosé de Provence”. Kort sagt är ”L’Annonciade” från Cellier des Archers ett spännande vin på många vis. Bortsett från att det är bra och som ettLannonciade_bottle ”Rosé de Provence” ska vara, till och med till sin utstyrsel – en så kallad ”Flûte a Corset” – använder producenten här sina bästa druvor, medan övriga skörden säljs och, hör och häpna, används i många andra, dyrare, Provence-roséer, som i svenska bedömningar inte sällan får bättre betyg än L’Annonciade därför att kritikerna i förekommande fall rimligtvis ser mer till etiketten  – L’Annonciade är så gott som okänd i Sverige – än innehållet, samtidigt som de gissar att högre pris alltid = bättre kvalitet. Dock: ni som nu är så lyckligt lottade att ni läser vinifierat vet vad som gäller avseende klassisk Provence-rosé och ni som fortfarande inte fattat, ity även bland HR:arna finns det väl ett och annat pucko, ska veta att vi här, eller snarare alldeles nyss, avser/såg vinet L’Annonciade. Som om det nu inte räckte med allt det ovanstående har lådan dessutom späckats med en cabernet franc från Chile. Chile? Kan det vara något? Jamen, fråga inte mig! Prova själva! Finns vinet där i lådan så gör det väl det PerzCruz_cabernet_bottledärför att German Lyon är en riktig överdängare till vinmakare och därför att Perez Cruz ligger på Andernas temperaturvarierade sluttningar och därför att cabernet franc är en favoritdruva för alla verkliga vinentusiaster – jag menar, hur kan man inte vilja prova det? Så. Här kan man bli medlem i klubben (gratis, inga köpkrav eller annat tjafs, bara fri information och möjligheter) och här kan man beställa (kostar en slant, förstås). Emellanåt tar de här populära lådorna tillfälligt slut men då får ni väl ge er till tåls – om ni nu inte är så på att ni hinner beställa innan de just nu färdigpackade lådorna försvinner iväg till folk som är lite mer snabbtänkta och beslutsföra än just ni. Varunummer 78207, tre viner (se ovan), två flaskor av varje, inalles sex buteljer för 774 sek. Sommar.

Tre vintips juni & Revolution Urbaine

Vitt: Montagny Premier Cru Les Coères (Feuillat-Juillot), nr 2812, pris 151 sek, ni som gillar Clotilde Davennes viner måste bara prova det här, och ni somMontagny Les Coères inte gillar Clotilde Davennes viner eller inte vet vad det är, ni gör alldeles särskilt rätt i att prova det här läckra och fullödiga vinet från de södra delarna av Bourgogne. Fyndar inte din vinspalt det här vinet bör du byta vinspalt. Rosé: Palette är en pytteliten appellation just utanför staden Aix-en-Provence. För första gången släpps nu i Sverige, låt vara i liten kvantitet, ett rosévin från Palette och närmare bestämt den ekologiska kvalitetsgården Château Henri Bonnaud, nr 99241, pris 169 sek, med andra ord ett rosévin från hjärtat av Provence och som sig bör bjuder detta synnerligen seriösa vin också på allt ett Provence-rosé skaChateau Henri Bonnaud bjuda på, kort sagt ett måste för såväl vinnörden som roséälskaren och den som vill ha druckit ”Årets rosé” – även om nu sannolikheten är liten för att det här diskreta kvalitetsvinet i mer officiella sammanhang någonsin kommer att behängas med detta både rättvisande och rättvisa epitetet. OBS! begränsad upplaga. Rött: De senaste årens stora snackis i mina hemtrakter har varit Château Marguï, Coteaux Varois. En liten, biodynamisk odlare utanför byn Châteauvert, som arbetar utifrån allt det som sägs göra ett naturvin, alltså ingen tillsatt jäst och mycket försiktigt svavlade viner. Vi får i juni, i begränsad upplaga, ett smakprov på Château Marguï i form av Titien de Château Marguï 2009, nr 6839, pris 199 sek. Ett måste för Provence-älskaren och den som tycker om att prova snackisviner eller lågsvavlade biodynamiker och för er andra, tja, det är ett ganska schysst vin i all sin fruktiga örtighet. OBS! begränsad upplaga. La Provence.Chateau Marguï

Domaine Rabiega 2003, Korn & accordeon

Om inte jag skriver om det här vinet lär aldrig ni som sitter på några pannor i källaren få veta vad som gäller i skrivande stund, om vinet är gott, om det alls är drickbart. Så klart det är. Herregud, vad tror ni? Fram till 2001 gjorde vi tre röda viner på Domaine Rabiega: Clos Dière I (CI), Clos Dière II (CII) och Domaine Rabiega (DR), där den sistnämnda framförallt innehöll överbliven cabernet sauvignon och unga stockar syrah. Tanken var sedan att låta CII utgå från och med årgången 2002Domaine Rabiega 2003 och istället blanda de druvorna (carignan kompletterad med grenache och cabernet sauvignon, lagrad på en mix av fransk och amerikansk ek) med DR-frukten. Nu blev det inte riktigt så. 2002 var ett uselt år härnere. Svalt och regnigt och med flera hagelskurar. Därför gjordes bara ett rött vin det året: Domaine Rabiega. Trots att alla druvorna kunde användas för 02:an blev det inget stort vin, därtill var året alltför för ynkligt. Således dröjde det till 2003 innan gårdens nya portföljstruktur stod i full blom med ett prestigevin, Clos Dière (syrah, f d I:an), och ett andravin, Domaine Rabiega (bestående av gamla II:an och Domaine Rabiega). Så här fungerade det sedan egentligen bara fullt ut för årgångarna 2003 och 2004. Den nye ägaren, som tog över lagom till skörden 2006, valde att bygga en annan portföljstruktur. Hur pass bra blev då DR 03 och hur pass väl håller den? Offrade mig och öppnade en pava igår kväll enkom för att ge er svar påDomaine Rabiega 2003 dessa näsvisa frågor. Måste säga att jag blev en aning förvånad, fast jag inte borde bli det. Kort sagt uppför sig DR 03 som vore det en CII 03. Nu kanske det inte är så förvånande i alla fall. Dels är vinet (nästan) gjort som CII, dels var även de tidigare lite unga stockarna 2003 komna till en stabil ålder. Dessutom lyckades vi väldigt bra det här urvarma och supertorra året, om jag får säga det själv. Dock: ni som mot förmodan har det här vinet i er källare ska veta att det är alldeles utmärkt att dricka nu, på topp, skulle jag säga, och det lär hänga kvar på den här nivån ytterligare ett par år. Har tidigare legat på mina DR 03 och öppnat en flaska per år för att följa utvecklingen och det är först nu vinet visar grönt ljus och den bästa beskrivningen för att ni ska förstå hur vinet är är ”gott”, till och med ”synnerligen gott” med snygg frukt, väl integrerad ek, god balans och mycket elegans och en diskret men rejäl ryggrad. Lovar att det inte är ett vin vinmakaren skäms för. Jag drog det till grillad kyckling, klyftpotatis och ett slags ratatouillemojs och det satt som en smäck till vinet. Korn och lite accordeon för er som inte tycker om Korn eller kanske gillar både Korn och dragspel.

Årets roséviner 2014 & Burning Bellows

Vår i södra Sverige och det är bara en tidsfråga innan Sommaren är över oss. Därför passar viniferat som första media på att ge er Årets bästa Lannonciade_bottleroséviner redan nu så ni kan planera era inköp i god tid. 1. Les Lauzeraies Tavel, varunr 2724, ca 100 sek, en modern klassiker, enda rosévinet som hamnat på pallen de tre senaste åren då den svenska vinkritikerkåren utsett ”Årets rosé”, kraftfullt och smakrikt i bästa Tavel-anda, bra matrosé, finns i alla välsorterade butiker. 2. L’Annonciade, varunr 73000,  ca 77 sek, urtypen för ”Rosé de Provence”, rätt färg, rätt doft och smak, till och med rätt (svarvade) flaska, kallad flûte a corset, och det till ett enormt bra pris, producenten Cellier des Archers förser många andra producenter med basvin till vad som blir betydligt dyrare slutprodukter, men här, i L’Annonciade, har de lagt sina bästa druvor, resultatet är ett elegant och välbalanserat rosévin som fungerar både som aperitif och till mat, i beställningssortimentet – gör er besväret att beställa, ni lär inte ångra er, årgången 2013 är dessutom den bästa i henminne och det är svårt att tro att något annat rosévin i år blir mer prisvärt än det här. 3. Domaine de Brescou ”Fleur d’èté”, ljus rosé från Languedoc, typisktPalette Rosé - Henri Bonnaud ”piscinevin”, d v s ett lätt, fruktig rosévin som passar bäst som aperitif eller pratvin, pris cirka 80 sek, invänta nytt beställningsnummer senare i år (återkommer om det). 4. Château Henri Bonnaud, ca 150 sek, varunr kommer senare, här har vi vad er utsände i de svävande rosa molnen tror kan bli ”Årets rosé” i Sverige, ett urcool, ekologiskt rosévin gjort på 20 % cinsault och 40 % vardera av grenache och den i rosévinssammanhang smått omöjliga mourvèdre, ett pålitligt, alltid superbra rosévin från den pyttelilla appellationen Palette, just utanför staden Aix-en-Provence, med andra ord i hjärtat av Vinprovence, stor, läcker doft och en smak som håller vad näsan lovar, fungerar som aperitif eller matrosé, Systembolaget har köpt in ett mindre parti som släpps i ett fåtal butiker i juni – ska vara på hugget och ge er mer info när det drar ihop sig så ingen av er missar det här unika vinet, årets måste. 5. Clotilde Davenne Bourgogne Rosé, ca 130 sek, återkommer med varunummer, jojomensan, ni läste rätt: Chablis-drottningens rosé harBurning Bellows köpts in av Systembolaget i en mindre kvantitet, släpps liksom Château Henri Bonnaud i juni, friskt, läckert rosévin med pinot noir-roséns alla bästa sidor i högsätet, återkommer när det drar ihop sig med mer information även om det här vinet som gissningsvis ingen av er vill missa och med tanke på att det bara kommer finnas en begränsad mängd gäller det att hänga på låset och, ja, ni kan ju börja planera för ett inköp, kanske rent av börja köa, redan nu. Rockabilly.