1975: Vin & Sång

Publicerat 2013-06-09 av Lars Torstenson

I anslutning till ett par inlägg något inlägg bakåt förekommer en viktig djupdykning i vad som bör höra till allmänbildningen, nämligen vilka album som är att betrakta som milstolpar, eller åtminstone epokgörare, i musikhistorien och som har ett konvolut dominerat av vitt eller åtminstone ljust. Detta har lett oss till många fina återseenden och, i förekommande fall, självklarheter och lite så där på egen hand har er utsände i musikhistoriens vindelgångar kommit fram till att 1975, i likhet med så gott som alla år på 70-talet, var ett fantastsikt skivutgivningsår, inte nödvändigtvis därför att Thorleifs gav ut ”Gråt inga tårar” och gick upp i topp på Norge-toppen eller därför att Kiss gav ut klassiska ”Alive” eller för att Ulf Lundell, tro det eller ej, gjorde en svensk epokgörare i och med ”Vargmåne”, utgiven till och med före romandebuten ”Jack”, utan därför att Queen gav ut ”A night at the opera” (vitdominerat omslag), Bruce Springsteen gav ut sin hittills bästa skiva ”Born to run” (också vitdominerat omslag), King Crimson gav ut sin makalösa ”Live USA”, Pink Floyd ”Wish you were here” (också vitdominerat konvolut), Led Zeppelin ”Physical graffiti” och David Bowie ”Young Americans”. I övrigt kan man, bland mycket annat, notera att album som Kebnekajse III, AC/DC ”TNT” och ”High Voltage” och Frank Zappas ”One size fits all” också såg stereoanläggningarnas ljus detta år. Och i Bordeaux gjorde man viner som, med få undantag, skulle komma att tokhajpas för att sedan, när även den mest lättledde tokfransen började ana ugglor i sin dyrt inhandlade vinflaska, dissas rejält då de fortsatte vara ”lovande” och stenhårda år efter år efter år.

Steve Toltz: A Fraction of the Whole & Queen

Publicerat 2012-12-04 av Lars Torstenson

Svara

I likhet med många andra böcker överstigande 500 sidor skulle Steve Toltz ”A Fraction of the Whole” vinna på att bli av med lite hull. Å andra sidan smäller det ganska snart till varje gång det börjar bli lite mosigt. Enligt bokens omslag förefaller den lovordande kritiken ha gått ut på, utöver att det är en bra och infallsrik bok, att allt är så himla kul. Jag vet inte det jag. Kul är det förvisso och det, förmodligen, därför att det bara blir så när Toltz skriver, för egentligen är han ute i ett filosofiskt ärende och ytterst handlar det om livets mening och hur enkla och komplicerade far-son-relationer kan vara för att nu inte tala om kärlek i allmänhet och syskonkärlek i synnerhet. Stark läsrekommendation. Himla lämplig musik: Procession & Father to Son från, i vinifierats mening, Queens bästa Queen II.

Vinisud: Ogre battle & Servitrisen från Underjorden

Publicerat 2012-02-22 av Lars Torstenson

Plötsligt stod hon där, vid sidan om vårt bord, inte särskilt anspråksfull vare sig till kroppshydda eller munhygien och med en därmed allt annat än uppfriskande andedräkt, som gjorde sig påtaglig när hon slog fast att vi skulle dricka Piña colada som aperitif. Utan att invänta vårt svar började hon skriva ner sin egen beställning med ett lika belåtet som mystiskt och illauktande leende, ja munnen stod och läckte på vid gavel när hon gjorde detta. När vi vågade oss på ett försiktigt ”nja, vi tänkte oss nog en öl före maten” förlängt med ett onödigt ”vi har provat vin hela dagen”, tog det hus i helsike och efter att ha talat

Pintade på språng

om för oss vilken slags lägre människoras den tillhör som inte dricker Piña colado som aperitif på hennes restaurang gick hon med påtagligt sura steg och ett synnerligen fientligt kroppsspråk iväg och hämtade ett par öl, som hon snart var tillbaka med och ställde ner med ett klatsch eftersom uppseendeväckande mängder vätska rann utmed glasens utsidor. Medan vi försökte torka av oss ölskvättet föreslog hon så att vi skulle äta fjäderfät pintade idag och dricka Månadens Vin. Vi tog ett djupt andetag och sa tyst och utan att se på henne och framförallt utan att insupa hennes bristande munhygien ”i så fall vill vi prova vinet först”. Efter att ha stått och glott på framförallt mig en lång stund gick hon slutligen iväg och hämtade en butelj rödtjut och skvätte ner insidan av ett undermåligt, litet och löjligt glas med det. Trots den bristfälliga provningsvolymen stod det klart att vinet var av vad man vänligt skulle kunna kalla ett prisvärt budgetvin, pimpat med äcklig maceration carbonique-teknik. Nu tog jag bokstavligen talat saken vid hornen och spände ögonen i Servitrisen från Underjorden och förklarade på en lång utandning att vi inte skulle dricka hennes vin och inte äta hennes fjäderfä, däremot ville vi ha en hamburgare. Medan jag vände bort huvudet för att andas in frisk luft, stod hon där och sög på sina ruttna tänder och funderade över vilka djävelskap vi skulle utsättas för. Till slut bestämde hos sig förmodligen för att spotta i våra hamburgare för efter att ha låtit oss vänta en halvtimme var hon så plötsligt tillbaka med ett brett, illaluktande leende och två hamburgare, som vi hade väldigt svårt att få i oss. Ogre battle.