När Michael Moore fick Guldpalmen i Cannes 2004 var det en hyllning av dokumentärfilmen, när Svetlana Alksijevitj fick Nobelpriset 2015 var det en hyllning av dokumentärlitteraturen. Båda händelserna nog så viktiga för de här inte alltid så publika genrerna. I vilken mån Guldpalmen hjälpt till kan säkert diskuteras men dokumentärfilmen står väl starkare idag än kanske någonsin. Förhoppningsvis kan Nobelpriset hjälpa till att öppna några dörrar för dokumentärlitteraturen.
Dokumentärens styrka och svaghet är att den visar saker som de är. I Zinkpojkar låter Aleksijevitj veteraner och mödrar till stupade komma till tals. Gång på gång. Tillsammans ger de en förödande bild av sovjetimperalismens ockupationskrig i Afghanistan och i viss mån av mekanismerna bakom. Lite tjatigt blir det samtidigt som bilden inte skulle vara fullständig utan störtfloden av vittnesmål. Avslutningsvis redovisar Aleksijevitj den rättsliga process som i Vitryssland iscensattes mot henne när Zinkpojkar nått viss framgång. Den blir på något vis pricken över i i den här inte alltid jättetrevliga boken där ben och armar och tarmar flyger och far och skvätter och där folk lämnas att i elände framleva sina liv lemlästade både kroppsligen och själsligen.
I ett av sina anföranden i domstolen säger Aleksijevitj ”Jag skriver, jag registrerar nuets pågående historia… Levande röster, levande öden. Innan de blir historia är de fortfarande någons smärta, någons skrik, någons offer eller brott… Här står en bok och litteraturen inför rätta, eftersom man tror att den när som helst kan skrivas om och anpassas till stundens behov bara för att det är dokumentärlitteratur. Gud bevare oss om partiska samtida fick korrigera dokumentära böcker. Det enda vi skulle få vore ekot efter politiska gräl och fördomar istället för levande historia… När jag lyssnade på salen ertappade jag ofta mig själv med tanken: Vem vågar i dag kalla ut mobben på gatorna, en mobb som inte längre tror på någon – varken på prästerna, författarna eller politikerna? Den vill bara blod och hämnd… Människan med penna… provoceras den av”.
Klart Svetlana Aleksijevitj skulle ha Nobelpriset.