Uppå mörka himlavalvet han lyser,
den muntert och glatt leende gule,
han, den allt annat än hemske och fule.
När vi honom ser, mår vi bra och myser.
Men ack, barn! Akten nu så noga eder!
Ity den så gult lockande fullmånen,
är rena ramaste faran för fånen!
Detta lovar och svär jag på min heder!
Vi tror att vi lovsjunger en goder vän,
när vi skrålar, sjunger och tar vår nubbe,
och glömmer för en stund vår grå grottekvarn.
Men den hemska, mörka sanningen är den,
att den gult leende är en ful gubbe,
en slem, som fulrapar och äter små barn!
