Seattle är detsamma som bra mat – inte minst fisk och skaldjur – och dryck. Till senaste resans frossor hörde inslag som champagnernas champagne Comtes de Champagne 1996 (börjar ta lite ålder nu och är precis lika lysande som den alltid varit och sannolikt kommer att förbli de närmaste 20 – 30 åren, bättre än så här blir det inte), Dom Perignon 2002 (årgångstypisk snyggt slimmad och som alltid bra när det gäller ”Dompan”), Dom Perignon 2000, OBS! med en lila hyllningsetikett till Andy Warhols minne, vilket fördyrade buteljen avsevärt och fick mig att häpna så smått (årgångstypiskt rund och utvecklad och, som sagt, ”Dompan” är aldrig dålig), Puligny – Montrachet 1er Cru från Olivier Leflaive och 1996 (utmärkt), Chassagne-Montrachet från Fontaine-Gagnarde och 2006 (bra), Pinot Blanc från Ponzi och 2010 (bra, men inte lika bra som den brukar, nybuteljerad?), Le Meal från 2001 och Chapoutier (oj, här har han laddat på rejält, Michel, för mycket för min smak, men för den som gillar överdådig prakt håller vinet fortsatt ihop i sin övergödda stil), La Coulée de Serrant 2005 (haha, ja, vad ska man säga? Fernissa, akut svavelbrist -trots att etiketten talar om ”contains sulphites” – och bortkollrad fräschör och en syra som ofrivilligt döljs under ett lager irriterande alkohol och en smetig fruktsötma, men visst är det ett cool vin med tanke på Jolys eviga predikande och det höga priset, jag menar: man måste ju tycka om det… fast vi ersatte det snart med ett annat vin, låt vara att ett hängivet fan i gänget tyckte vinet var hur bra som helst, men även solen har som bekant fläckar) och en massa vin från Washington, där jag högst subjektivt och föga självkritiskt tyckte att Hedges Limited Syrah från 2009 var klart bäst och med blott Hedges Limited Malbec 2009 som seriös utmanare.

På vägen hem från nedre Norrland stannade jag som hastigast till hos min vän i Äppleviken. Det blev vinfrossa. Vi var bara tre deltagare, men detta hindrade inte den med i mina ögon synnerligen olämpligt omdöme utrustade värden att panga på rejält. Han öppnade med en fullkomligt magisk Gonzalez y Byass Oloroso 1971 (enorm, komplex, nötter, druva, evig eftersmak) och sedan följde i rask takt Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2010 (nya årgången, hustypisk, bra), Chablis GC ”Blanchot” (Raveneau) 1993 (ursprungstypisk, mycket bra, vill ha lite mer lagring), Château Coing de Saint-Fiacre ”Grande Cuvée Saint-Hilaire” 1993 (wow! Muscadet Sèvre et Main som visade sig vara klassisk vinmakning av bästa märke, mognad men absolut inte för mycket), Tokay Pinot Gris (Trimbach) 1990 (gul, mognad, druvtypisk, rosor, varmt år, botrytisren och distinkt stil, fantastiskt bra), Marques de Griñon Petit Verdot 2002 (ung, ny ek, modern vinmakning, elegant, mycket bra), Clos de l´Echo ”Cuvée Crescendo” (Coly – Dutheil) 1997 (rejäl Cab Franc, lite uttorkad, okej), Jordan Cabernet Sauvignon 1994 (mogen, lite uttorkad, njaee), La Tour-Martillac 1990 (stall i positiv mening, mognad, bra), Château Petit-Village 1986 (precis som den ska vara och därför i min gom lite trött), Domaine de Chevalier 1975 (faktiskt ett av de bästa viner jag provat från den i mina ögon sorgliga årgången 1975), Weisenheimer Hasenzeite Weissburgunder Beerenauslese 1992 (guld, persika, citrus, ren, mycket bra), Moulin Touchais 1984 (gillades av de båda andra, inte av mig, oren doft och obalanserad), Coteaux du Layon Maria Jauby (Dom Patrick Baudoin) 1997 (mörkt gyllengul, enorm koncentration, botrytis, vit persika, honung, Yellow Label tepåse, mycket söt, flyktig syra som dock inte går över styr). Om jag måste välja ett av vinerna – inser i samma stund som frågan ställs, att den sannolikt bara intresserar mig själv, men skyll er själva ni som fortsätter läsa det här infantila dravlet –, vilket väljer jag då? Jag tar två: sherryn och alsacen.

Lunch med Svenska Vinakademien kan i den bästa av världar innebära ett och annat godis. Idag tryckte vi utan att skämma i oss (allt på magnum,): 2002 Pierre Pieters ”L´Esprit” (frisk, fräsch doft, ungt, bra frukt, angenämt, fin, lång eftersmak med inslag av jäst), 1996 Laurent Perrier (typisk 96:a, typisk LP, frisk, mineral, utmärkt), 1964 Moët & Chandon (provade den senaste för drygt tio år sedan, då var den strålande, idag är den fortsatt mycket bra, mogen förstås, men absolut inte övermogen, torr), 2005 Twoson Chablis Grand Cru Les Clos Clotilde Davenne (typiskt ung GC med lite ylle, bra, bred, generös frukt, halvvägs kommen, bra nu, bra om fem år, mjuk, fyllig, finess, bra syra, mineral, kalk, lång, ren, frisk, imponerande eftersmak, suverän – ja jag är inblandad i det här vinet), 2000 Meursault J.F. Coche-Dury (från Johan Björklunds Bourgogneserie, viss mognad, mycket chardonnay, mycket Meursault, integerard ek, bra balans, viss fetma, oerhört snygg och ren eftersmak med ton av Meursault), 1985 Paleo (Cab. franc sades det, men etiketten visste bättre, hela 85 % Cab sauv samt lite Cab franc och Sangiovese, mogen, 22 månader på ek, vilket kanske var 12 för mycket, men å andra sidan sin samtids basrecept för tuffingar från Bolgheri, lite uttorkad, har varit bättre), 1997 Grans Muralles (Torres vin på mindre kända och inte så ofta använda druvsorter, tämligen utvecklat och lite trött, kanske var en del av druvstockarna väl unga när vinet gjordes?, borde vara bättre), 1988 Mouton-Rothschild (mycket cab, mycket Pauillac, en hel del Mouton, på Bordeaux-vis väl integrerad ek och frukt, bra, ren smak, mycket lätt touch av flyktig syra (positivt här), kunde haft lite mer frukt, men god och ett bra matvin), 1970 Fieuzal (mogen, klassisk Bordeaux, med ålderns rätt lite uttorkad och tunn, ungefär som man kunde förvänta sig och hoppas), 1937 Baron de Pichon-Longueville (vågar sätta en peng på att det här vinet varit fräscht på nosen om det lagrats stående med en glaskork, nu är doften istället lite murken av den långa kontakten med korken, smaken däremot är förvånansvärt fräsch, bra syra, ren, bra eftersmak, gissningsvis enligt tidens tradition chaptaliserat och det slår mig att ett sådant vin – syrligt och långlivat så det sjunger om det – vore omöjligt att marknadsföra idag, hursomhelst imponerande trots den murkna doften och det säger jag inte bara för att reta er som aldrig får prova vin från 30-talet, fast lite därför också), 1982 Palmer (som jag försökt gilla Palmer…, inte minst med tanke på gentlemannen Peter Sichel, men hittills är det bara 61:an som fått mig att bli utom mig av lycka, den här 82:an är oförlöst och frågan är när den befinner sig mellan oförlöst och ”borde ha druckit igår”? kanske är det som någon undslapp sig så att ”Palmer är svårfångad”), 1995 Tertre Roteboeuf (en nyhet för mig, riktigt bra, mogen doft, väl integrerad ek, bra frukt, ren och frisk doft, välgjort, bra balans, snyggt, mycket gott, mycket bra), 1976 Moulin Touchais (torråret 1976, provade det här vinet senast för cirka 15 år sedan, då var det bedrövligt, obalanserat och hemskt, nu är det fantastiskt, ett av de bästa Moulin Touchais jag provat: enormt stor och kraftfull doft med inslag av vanilj, honung och persika, mycket vital, bra smak, helt ok syra (76…), komplext), 1976 Rayne Vigneau (mycket Sauternes, mogen, komplex, också bra).