Brunchens lov

Idag sjunger vi brunchens lov (ja, det är en lika fånig som meningslös text och nu ska du snart läsa den för har du läst så här långt läser du resten också).

Brunch

Bästa brunchen i stan!

Brunch

Bästa starten på dan!

Brunch

Bästa? Vete nog Fan!

Brunch

Duger åt Aga Khan!

Vem fan är Aga Khan?

Vad äter helst den fan?

Äter? På förmiddan?

När han är här i stan?

Ja! Ja ja ja ja ja!

Brunch förstås, brunch förstås!

Men så bra bra bra bra!

Med ostron och smörgås!

Ostron? På en frunch?

Nej, men på en brunch!

Okej, får man punsch?

Nej: punsch får du till lunch

Och nyrostat bröd?

Brödrosten går röd!

Men om den är död?

Då blir det bara bröd.

Det här låter toppen!

Ja, bra för kroppen!

Och bra för knoppen!

Kanske även för hmm

Nu spårar du ur!

Ja, nog eller hur?

Brunch – en sinekur!

En riktig man

Hon: Men snälla du, är du så dum i huvudet att du rensar ut gräset ur gräsklipparen utblås med handen?

Han: —

Hon: Jag blir så trött… tur du hade stängt av gräsklipparen i alla fall.

Han:  —

Hon: Du hade inte stängt av gräsklipparen?…

Han: Ingen man kan kalla sig man förrän han har försökt stoppa en roterande gräsklipparkniv med sina bara händer.

Musik.

Femårsjubileum

För fem år sedan förklarades Corona/Covid19 vara en pandemi och ett reellt hot mot mänskligheten. En stor del av Europa gick i karantän, bland annat vi i Frankrike. Först ett par månader senare släpptes folk ut på gatorna igen, iallafall under vissa tider på dygnet och under fortsatt övervakning. I Sverige poppade experter på pandemier och säkerhet upp som giftiga svampar ur jorden och sociala medier fylldes av häpnadsväckande dumheter skrivna av troll utan EQ (Emotional Quality) och med låg CQ (Cultural Quality) i betydelsen litet kulturellt kapital och sådana som bara var, och sannolikt fortsatt är, dumma i huvudet. Själv skrev jag under karantänen en text som blandade historia både från nu och då och Albert Camus.
Karantän
Karantän. Quarantaine. Quarantena (quaranta, quarante). Fyrtio dagar. Det var tiden folk förr hölls isolerade vid hemkomsten från områden där smitta av något slag kunde tänkas finnas. Fyrtio dagar ansågs tillräckligt för att garantera att resenärerna var smittfria.
Det kunde gå till så som i Marseille, denna hamn mot världen eller i vart fall Nordafrika. Här samlades resenärerna på ön Ratonneau och det för ändamålet uppförda sjukhuset Caroline. Den som besöker ön idag slås kanske framförallt av det grekiska templet som omgivet av parasollcypresser och blå himmel blickar ner mot Port du Frioul. Templet ritades av arkitekten Michel-Robert Penchaud och uppfördes 1828. Tanken var kanske att sjuka och misstänkt sjuka som anlöpte hamnen skulle kunna delta i mässor ledda från kullen. I praktiken kom templet bara att användas av kyrkans män.
Quarantaine ska mer ordagrant överättas ”ett fyrtiotal”, underförstått ett fyrtiotal dagar, den tid folk på den tiden sattes i karantän, och ”på den tiden” är redan på 1100-talet, men ordet ”quarantone”, i dagens betydelse karantän, är snarare att härleda till 1600-talet. Å andra sidan går tanken om perioden på 40 dagar ändå längre tillbaka i tiden. Till Hippokrates, ”medicinens fader”, och Pythagoras, som inte bara funderade på förhållandet i den rätvinkliga triangeln, och i tidiga kristna texter (Jesus 40 dagar långa fasta i öknen till exempel).
Karantän. Isolering. Det är inget nytt. Det har förekommit gång på gång i människans historia. Digerdöden. Dominikanska Republiken 1591 (smittkoppor), New York 1688 och Boston (1691) båda gångerna gula febern. Så där håller det på. 1926 har en internationell organisation bildats i syfte att bekämpa epidemier, Société des Nations (League of Nations), och den listar fem sjukdomar som ska bekämpas med karantän, bland annat smittkoppor och tyfus.
Karantän idag betyder inte nödvändigtvis karantän i sin ursprungliga betydelse. Snarare en tillfällig isolering eller vissa åtgärder vidtagna för att hindra en smitta. Bromsa dess framfart. Det kanske gäller coronaviruset, covdiv-19, men hur kan någon veta hur lång en karantän kan bli när smittan är ny, tänker hon där hon sitter och googlar smitta och massdöd och hör klockan från varuförsörjarens vagn. Hon rusar till fönstret och öppnar det.
”Hej! Har du några nyheter?”
”Jag har inte tid med sådant där. Ska du ha något eller inte?”
”Vad har du?”
”Knäckebröd tillverkat i november 2019, konserver från förra året…”
”Toapapper?”
”Skämtar du?”
”Förlåt, det var en dum fråga. Har du papper alls?”
”Nej! Ska du ha något eller inte?
Varuförsörjaren är orakad. Ser trött ut. Har en sådan där amerikansk keps på huvudet. ”Make America Great Again”. Hon har lust att fråga honom hur den amerikanske presidenten hanterat corona-krisen. Om hans stöddiga uttalanden om att det är en vanlig influensa som försvinner som senast i april. Hans tillskyndares och tillbedjares senare påståenden att corona skapats för att driva presidenten från sitt ämbete. Misskreditera honom. Och nu vill han gå i krig mot viruset. Visa handlingskraft. Det ena lika tokigt som det andra, tänker hon, vad är det för fel på att låta den medicinska vetenskapen hantera frågan?
”Vad kostar ett paket knäckebröd?”
”295 kronor.”
”Va?”
”Du hörde vad jag sa.”
”Men, men det är ju ocker!”
”Kalla det vad du vill. Jag gör en insats för mänskligheten och har inte tid med tjafs. Jag har köpt in knäckebröd. Tar en enorm risk. Har satsat flera tusen i knäckebröd. Jag ser till att ni i karantänerna får något att äta. Polisen kan gripa mig närsomhelst.”
”Tack, men då får det vara, jag väntar på att den officiella varuförsörjaren kommer förbi.”
”OM han kommer förbi.”
Hon tvekar. Han säger ”295 kronor.”
”Okej, ge mig ett paket knäckebröd.”
Hon hissar ner en plastpåse från sitt fönster på andra våningen. Varuförsörjaren väntar otåligt nere på trottoaren. Tar ett steg ut i den tomma gatan och ropar ”Ingen mer som vill handla? Jag har knäckebröd från förra året. Smittfritt!” Någon smäller igen ett fönster högre upp i huset. Fru Dahlkvist i huset intill ropar upprört med svag stämma ”Ockrare! Må du förbrännas i helvetets ugnar!” Varuförsörjaren tittar slött på henne. Rättar till kepsen, snyter sig i näven. ”Ja, du lär väl vara där och vänta på mig, du är ju på väg dit nu, ragata!”
Hon ångrar sig, säger ”Nej tack, jag har ångrat mig, vill inte ha något knäckebröd”. Hon försöker dra tillbaka sin påse men varuförsörjaren vägrar släppa den, sliter och drar tills han får loss den från snöret. ”Tre kronor, man tackar,” säger han nöjd och ger henne fingret, säger ”Subba!” och går vidare. Hon hör klockan klämta. Ser hans i baken slappt hängande jeans. Suckar över att en medelålders man går i hood (svart med ett skräckinjagande monster i vitt) och keps. Vita sneakers.
Hur kunde hon ens komma på idén att kommunicera med det svinet? En hyena som utnyttjar det prekära läget till egen vinning. Därtill otrevlig. Och handen full med smitta. En simpel påstjuv. Vad är klockan? När kommer ordningsvakten? Visst måste hon vara fem slagen snart så den riktiga varuförsörjaren kommer, klämtande i sin klocka, inte alls samma klang som hyenans falska ringande. Som Hemglass. Glassbilen. Tututellitut. Gick inte han Percy i Malmö i krig mot glassbilen? Vilka tankar! Vilka idéer! Var kom de ifrån? Karantän…
”Klockan är fem slagen och allt är lugnt!” Äntligen! Ordningsvakten. Klockan är fem. Snart kommer den riktige varuförsörjaren. Hon tittar längs gatan. Lång och rak. Hela vägen ner till den större gatan som leder in mot centrum. Likadana hus längs sidorna. Femtiotalshus. HSB. Rappade fasader. Nyanser av Sverige. Balkonger, räcken i korrugerad plåt. Eller något sådant. Vad vet hon?
Varuförsörjaren kommer trampande på en paketcykel. Klämtar för fullt i klockan. ”Varor!”, ”Varor!”. Hon öppnar fönstret igen. Väntar på sin tur. Varuförsörjaren, en man idag, rör sig långsamt framåt. Samma nervositet. Kommer varorna ta slut innan han kommer till hennes fönster?
”Hej, har du papper?”
”Tyvärr inget papper idag heller.”
”Men, får du inget papper?”
”Jo, men allt köps upp, en kund, två kunder, tredje kunden passerad, inget papper kvar.” Varuförsörjaren slår ut med händer. Visar en slags träspade. ”Men vi har rövspadar i lager.” Hon vet inte om hon ska skratta eller gråta. ”Jamen, pappret är väl inte nödvändigtvis bara för toalettbesöken? Kan jag snyta mig i en sådan där spade?” Varuförsörjaren ser ner i marken. ”Jag är ledsen, jag gör bara mitt jobb. Är glad att jag inte är smittad. Än.” Hon skäms. ”Förlåt. Förlåt. Har du knäckebröd?” Han ler, håller upp ett paket knäckebröd och en tub kaviar. ”Jag har knäckebröd, kaviar, smör, till och med lite ost!” Hon köper rubbet, sätter en ny påse på snöret och kastar ner den till varuförsörjaren, som noterar det hon köper (räkningen kommer senare) och fyller påsen med allt hon köpt. Snabbt hissar hon upp påsen och drar in den och låtsas att hon inte hör Fru Dahlkvist och de andra gamlingarna som argt, besviket och ibland rent av desperat skriker åt henne att så där kan hon inte göra, hon måste dela med sig, hon kan inte köpa allt själv. Hon tänker skrika åt dem att det ju finns rövspadar kvar. Men hon gör det inte. Blir arg på gamlingarna. Egoister. Och så skäms hon. Varför gjorde hon så? Inte alls hennes stil att roffa åt sig. Att vara som hyenan.
Karantänen. I början var det inte märkvärdigt. Rent av lite spännande. Stanna hemma. Rör dig inte på gatorna. Går du ut måste du ha med sig identitetshandlingar och tillstånd att visats ute. Som i krigsfilmer hon sett. Soldater och poliser som kontrollerar. ”Papperen!” Men det var då. I början. De första dagarna. Efter en vecka är det inte så spännande längre. Ensamt. Mycket ensamt. Långtråkigt. Och värre blir det allteftersom tiden går och karantänen består. Lägenheten befolkas av tokiga tankar. Och inget vet man. Egentligen. Vad händer därute, i världen? Finns den kvar, världen?
”Klockan är sex och allt är lugnt!” Redan? Tiden går fort. Eller det gör den inte alls. Karantänen stannar tiden. På stället marsch. Papper! Hon har inget papper på grund av andra, de som köpt allt papper fast de inte behöver det. Hon vill dela med sig av knäckebrödet. Öppnar fönstret, ser sig om efter sina grannar, vill ropa till dem att hon vill ge dem av sitt bröd. Hon ser ingen. Ropar. ”Hallå! Hör någon mig? Hallå!!” Inget svar. Det är dödstyst. Långt borta, väldigt långt borta hör hon en siren. Inte ens de kriminella, småligisterna som bränner bilar, bankrånarna, mördarna, knarklangarna, de gängkriminella, ingen är ute. Morden sker i hemmets lugna vrå i karantänens tider och rånen står hyenorna för. Och hon själv. Vilken skam. Karantänen gjorde det med henne!
Hon sätter på radion. Senaste nytt om viruset. Så och så många smittade. Så och så många döda. Tänk om radion rapporterade på samma vis om svältoffer. ”Idag svälter 52 miljoner människor och hittills har 4500 dött till följd av svält det senaste dygnet.” Regeringen och riksdagen stöter till pengar till utsatta branscher. Riksbanken ger bankerna krediter. Hon kollar de sociala medierna i telefonen. Arga människor. Massor av jättearga människor. Som vet och kan allt. De argaste har två följare på Twitter. De har gått Livets hårda skola. ”Stäng gränsen!”, ”Alla andra har fattat utom kaossverige!”, ”Landsförrädare”, ”Jag har en kusin som känner en smittskyddsläkare som…” Ja, varför inte, tänker hon, stäng gränsen, skjut de sjuka och elda upp dem och skjut och elda sedan upp dem som skjutit och eldat upp de sjuka och skjut och elda sedan upp dem som… Befria Jorden: Utrota människan! Nej, så kan hon ju inte tänka.
”Klockan är sju och allt är lugnt!” En gång när hon var liten, minns hon där hon sitter i sin ensamhet och lyssnar på moraklockan – på tok för stor för lägenhetens yta, upptryckt i ett hörn –, stod tre gatumusikanter och spelade i portgången som ledde in till deras bakgård. De stod där och blockerade in- och utfart. Skyddade mot en stekhet julisol och väl exponerade mot torghandelns lördagskommers på andra sidan gatan. Hon kan inte minnas om de spelade bra. Men det gjorde de nog. Tre musikanter ställer sig knappast så där mitt i staden, utan skyddsnät, om de inte är hyggliga musiker. Dragspel, helt säkert ett dragspel. Nog var det en fiol också? Och en akustisk gitarr? Sjöng de? De talade i alla fall med henne. Kontentan var att de var musikanter och levde på pengar som folk kastade åt dem som tack för att de spelade musik. Hon ville också ge dem pengar. Sprang upp till sin mamma i den trånga lägenhetens kokvrå (toaletten på bakgården, duschen i källaren, intill tvättstugan). Mamman tittade argt på henne där hon stod vid vasken (bara kallvatten) i sitt randiga förkläde och typiska femtiotalshår. ”Du ger inte några pengar till de där! De bara köper pilsner för pengarna!” Besviken rusade hon ner till musikanterna och berättade vad hennes mor just sagt. Hon minns att en av musikanterna blev arg och sa något i stil med ”subba” (fast på gammalsvenska, femtiotalssvenska), men dragspelaren, hon är säker på att det var dragspelaren, fick tårar i ögonen och sa ”Då går vi och pratar med din mamma.” Det gjorde de. Hennes mamma blev märkbart generad när hon plötsligt stod öga mot öga med dragspelaren i köksdörren. ”Jaha?” sa hon. Musikanten hade tagit av sig sin hatt och stod och höll den i båda händerna, över dragspelet. ”Jo frun ska veta att ingen av oss dricker alkohol. Vi är musikanter. Det här är vårt sätt att försörja oss. Att överleva. Vi blev alla arbetslösa när tändsticksfabriken lade ner. Men vi har alltid uppträtt på danser och så. Vi är bra (som ni kanske hört?). Det här är vårt sätt att överleva efter katastrofen. Ni behöver inte ge oss något, men var snäll och misstro oss inte och lura framförallt inte er oskyldiga dotter att misstro oss. Vi är också människor. Det vara bara det frun.” Han satte på sig hatten och gick nerför trapporna medan mamman stod kvar i dörren, såg skamsen ut och stammade tyst, ”Men, det var, vänta lite, …” Så kände hon det nu, som hennes mor måste ha känt just då. Hon hade betett sig hemskt mot Fru Dahlkvist och de andra.
Hon bestämde sig för att smyga över till grannhuset och ställa ett knäckebrödspaket utanför Fru Dahlkvist dörr, ringa på och smita iväg. Och sedan skulle hon göra likadant med de andra förnödenheterna hon köpt trots att hon egentligen inte behövde dem (hon behövde papper!).
”Klockan är nio slagen och allt är lugnt”. Hon inväntar mörkret innan hon ger sig ut på sin välgörenhetsrunda, eller kanske snarare ett skammens gatlopp utan åskådare och hånare. Allt går bra och hon har snart delat ut alla matvarorna utanför gamlingarnas dörrar (ibland står hon kvar nere i entréhallen och hör de glada utropen ”Nejmen!”, ”Men, vem…”). Hon! Hon har gjort det! Det är då poliserna får syn på henne där hon obetänksamt och glatt går hemåt på trottoaren. De tvärnitar och öppnar en ruta. Säger något. Då springer hon. Allt vad hon kan springer hon. In mellan husen. Tar sikte på parken en bit bort. Där kan hon gömma sig. Hon hör poliserna, de har lämnat bilen nu, kommer efter henne, ”Stanna eller vi skjuter!”, ett skott, inte ens i närheten tänker hon och glömmer i brådrasket bort det där med varningsskott, ”Halt!” hör hon ungefär samtidigt som det smärtar i höger ben. När hon faller hör hon skottet.

Vinmässor 1989 – 2025

Då, 1989, förekom inga vinmässor i Sverige. Slika har, först långsamt sedan i accelererande fart, vuxit fram under de senaste 30 åren. Idag förekommer de i stort och i smått över snart sagt hela landet. Arrangörerna kan vara allt från enskilda fantaster och lokala sektioner av Munskänkarna till vinimportörer och större företag specialiserade på mat- och vinmässor. Detta är en sund och trevlig utveckling.

Den här lilla texten tar dock sikte på internationella vinmässor under tiden 1989 – 2025. Med andra ord tiden då er utsände i de sniffande och slurpande affärsenvironger ränt runt på nämnda mässor.

I tidernas begynnelse, 1989, dominerades utbudet av Vinexpo i Bordeaux. En gigantisk vinmässa, där förvisso Bordeaux och övriga Frankrike tog stor plats, men där också viner från övriga världen kunde provas en masse. Jag var på den tiden redan stationerad i Frankrike och representerade det dåvarande jättemonopolet AB Vin- och Spritcentralen med monopol på import, produktion och distribution av alkoholhaltiga drycker och dessutom producent av extremt framgångsrika och i ”rätt” kretsar i USA hyllade Absolut Vodka: självklart var en ung representant för en så stor vininköpare och moderiktig spritkrämare kung på mässan. Kort sagt ville alla visa sina produkter och förhöra sig om hur de skulle kunna tråckla sig in på den gigantiska monopolmarknaden Sverige.

Hur utnyttjade då den unge utsände denna räkmackeposition? Jo, på bästa sätt. Dels genom att ränna runt på en mängd exklusiva slottsmiddagar och vinprovningar, dels genom att prova förbjuden frukt från Sydafrika, som på den tiden fortsatt var satt under handelsembargo, varför landets vinproducenter levde i en egen bubbla och vi som var nyfikna kom med självklarhet inte över några viner från landet. Men på Vinexpo fanns de, och inte ens en som var engagerad i ISAK (Isolera Sydafrikakommittén) kunde motstå frestelsen.

Vid sidan om Vinexpo var London Wine Trade Fair stor. Runt 1990 var den dock inte alls särskilt intressant då den var långt ifrån bredden och djupet på Vinexpo. Eller ja, den var faktiskt väldigt intressant för utställare som ville in på den stora UK-marknaden, som i sig var just stor och intressant, men också, minst lika viktigt, en dörröppnare till den då snabbt växande amerikanska vinmarknaden (språket…). Så även om jag bara besökte London Wine Trade Fair som nyfiken en enda gång, deltog jag flera gånger som utställare – och såg då en annan sida av saken.

Även vad gäller Vinexpo ändrades mitt deltagande. Dels ruttnade jag så småningom på de vid närmare eftertanke tämligen tråkiga och trötta slottsmiddagarna och provningarna var bara fantastiska ibland, dels fick jag med tiden egna viner att visa upp och sälja och då blev Vinexpo en viktig mässa, där jag som producent kunde möta världens vinhandlare. Under hela 90-talet växte Vinexpo i betydelse och blev allt större både avseende antalet utställare och antalet besökare.

Men någonstans runt sekelskiftet började Vinexpos stjärna långsamt dala. För att inte tala om hur London Wine Trade Fairs stjärna dalade. Ingen av de här mässorna sköttes väl särskilt bra och i båda fallen förefaller arrangörerna ha blivit mer intresserade av prishöjningar och att dra in pengar än att ge utställare och besökare en bra mässa. Istället dök nya utmanare upp. Inte minst Prowein i Düsseldorf. Inledningsvis tog vi producenter knappt Prowein på allvar, men ack så dumt det var. På bara tio år tog Prowein fart mot stjärnorna samtidigt som Vinexpo kollapsade.

På annat håll, växte nya mässor fram och befintliga ökade i betydelse. En mässa som hittills inte nämnts men som var med och skuggade hela tiden och så småningom blev en av de riktigt stora var och är VinItaly. Styrkan och svagheten med VinItaly är att den i alla avseenden är så italiensk. Den som vill få en bra bild av Apenninska halvöns vinutbud gör rätt i att åka dit, den som även vill få med övriga världen kan bli lite besviken. Med det sagt så är mässdans hemstad, Verona, i sig värt besöket.

I Spanien imploderade Alimentaria som vinmässa, och under lång tid saknade Spanien en vinmässa värd sitt namn. Sedan ett par år verkar spanjorerna emellertid ha fått ordning på det där. Årets upplaga av Barcelona Wine Week, som i praktiken är gamla Alimentaria i ny och bättre form, är en spansk version av VinItaly, det vill säga en utmärkt mässa för den som vill få koll på Spaniens vinvärld.

I södra/sydvästra Frankrike, närmare bestämt i Montpellier, har under de senaste cirka 25 åren ett par olika vinmässor arrangerats med först växande framgång och sedan minskad framgång. ViniSud med inriktning på viner från södra Frankrike hade kunnat bli något stort men rasade så småningom ihop. Millésime Bio  – där er utsände varit ordförande för mässans vintävling Challenge Millésome Bio –  har lyckats bättre och har etablerat sig som en jättemässa för numer i första hand mindre producenter med inriktning på certifieringar, alltså ekologiska och biodynamiskt certifierad viner eller åtminstone hållbart certifierade eller viner deklarerade som naturvin. Har missat de senaste upplagorna av Millésime Bio, men enligt uppgift håller den fortsatt ställningarna och vintävlingen är fortsatt världens största för viner med någon av de nämnda certifieringarna.

Medan Prowein, under många år ”THE wine fair”, blivit offer för sin egen framgång – Düsseldorf är inte en tillräckligt stor stad för att härbärgera världens alla vinhandlare och växande köer och trängsel på mässområdet gör inte saken bättre och allt högre priser, läs för höga priser, för utställarna är ett effektivt sätt att döda en bra mässa. Prowein går alltså bakåt och ser alltmer ut att komma bli en mässa för framförallt tyska viner, ungefär som VinItaly är en mässa för italienska viner och Barcelona Wine Week en mässa för spanska viner.

Så var håller alla hus nu? Om Vinexpo, Alimentaria och London Wine Trade Fair  är historia och Prowein på nedgång, vilken mässa är det som gäller? Jo, det är Wine Paris.

Wine Paris har funnits en tid, men i annan skepnad. Den verkliga utvecklingen började för några år sedan, då ett par lokala vinmässor slog sig ihop och flyttade till Paris samtidigt som tillräckligt många hängde på för att göra mässan så pass intressant att den kunde ta ett språng in i framtiden. Idag växer Wine Paris så det knakar och den håller på att bli lika stora och internationell som någonsin Vinexpo och Prowein var i sin glans dagar. Dessutom huserar man i mässområdet vid Porte de Versaille, alltså tämligen centralt i paris. Bara en sådan sak.

Utöver ovan nämnda mässor förekommer nu som alltid en mängd mindre mässor ute i Europa. I så gott som samtliga fall där en större mässa anordnas, växer en ”off-mässa” upp utanför den officiella mässområdet. Bakom dessa står inte sällan unga producenter, sådana som ser sig själva som ”rebeller” (ett annat ord för ”töntar med fallenhet för självbedrägeri” i vinets värld i och med att ingen sann rebell ägnar sig åt något så alldagligt töntigt som att göra vin), sådana som inte har råd med mera. De här ”off-mässorna” är så gott som alltid kul och intressanta att besöka. Ingen nämnd, ingen glömd.

För egen del är jag sedan länge återigen besökare. Inte utställare. Och hur kul det än var att vara utställare och umgås i de kretsarna och delta i de provningarna som så att säga sker lite bakom lyckta dörrar, är det otroligt skönt att vara besökare. Dels därför att jag inget ska sälja och därför kan vara lika otrevlig som alla andra inköpare, dels därför att jag slipper middagar med inköpare och slipper vara på plats på mässan en timme för öppningsdags.

Ovanstående text kommer sig av att jag vid två tillfällen inom mycket kort blivit tillfrågad om mässor av olika personer. Frågan var till vilken mässa man ska åka som vinintresserad. Som gammal producent som avskyr glada amatörer på mässan, alltså folk som bara är där för att snikprova, inte handla, och som seriös vinhandlare, som avskyr uppenbara amatörer som står och tar upp plats och tid vid de olika montrarna utan minsta avsikt att diskutera affärer, uppmanade jag de här personerna att aldrig åka på en internationell mässa för de kommer bara att få uppleva hån och hat. Däremot bör de spana in alla de många gånger otroligt väl arrangerade och för snikprovare generösa svenska mässorna, som är anpassade just för den här typen av mässbesökare.

Musik.

Omstart (När kanonerna har tystnat)

När kanonerna har tystnat

och ruinerna raserats,

och husen byggts upp igen

och parkerna åter fyllts av fåglar

 

När halta och lytta är borta från gatorna

och massgravarna är böljande fält,

och köttkvarnarna slutat mala

och smärta och sorg är bild och text

 

När barn inte tas från fäder

och fäder från barn

och mödrar från barn

och barn från mödrar

och bror från syster

och syster från bror

 

När alla trauman är kurerade,

undanstädade eller döda,

och allt gammalt groll är glömt

och  pengarna åter fått ett värde

 

När gråten utan tårar är historia

och ålarna inte längre är feta av döda sjömän,

och våldtäkterna och oäktingarna blivit sägen

och mardrömmarna är historia

och dagdrömmen tillbaka

 

När livet åter fått ett värde,

­–då samlar vi oss,

och tar sikte på nästa krig

En förmiddag på Stockholms Centralstation

OBS! Känsliga läsare varnas. Redaktionen frånsäger sig allt ansvar för nedanstående frosseri i allt som kan kallas undermåligt, puerilt i sin värsta form och dålig smak.

En förmiddag på Stockholms Centralstation

”Är min herre medveten om att det står kuk i hans panna?”

”Står det kuk i min panna?”

”Ja, det står kuk i hans panna.”

” K, u, k? Kuk? Som i kuk?”

”K, u, k, kuk som i kuk.”

”Nej, det tror jag då inte.”

”Likväl står det kuk i hans panna.”

”Jamen, jag är ingen kåkfarare. Ingen sjöman. Inte ens rockmusiker. Jag har aldrig haft en tatuering.”

”Likväl har han en i pannan.”

”Jamen, titta på mig! Kostym…”

”Kavaj och udda byxor, min herre. Det är skillnad. Men visst. Han är proper. Slips och allt. Och hatt. Det är lite rocker över det. Han skulle kunna vara en autoproklamerad singer songwriter som hamnat på kontor.”

”Jaja, men inte ser jag ut att ha en tatuering!?”

”Jo, faktiskt. Han har ju en i pannan.”

”Jag har ingen tatuering i pannan. Ni driver med mig. Och om jag haft en tatuering i pannan hade det varit, ja, jag skulle nog färga pannan blå, ganska ljust blått, kanske nyanser, lite ljusare nertill, om perspektivet tillät det, och så en liten öde söderhavsö mitt i. Med en palm på. Och ljus sand.”

”Ja, men nu har han texten kuk intatuerad i pannan eller, vänta, får jag titta närmare på hans tatuering?”

”Ni kan titta närmare på min panna så kanske ni blir varse att där finns ingen tatuering.”

”Aah, nu ser jag! Är det möjligen så att han åkt tåg här på morgonen?”

”Ja, hur vet ni det…”

”Vi är på en tågstation trots allt.”

”Ja, just, jo, jag kom nyss med morgontåget från Borlänge.”

”Ja, jag hör ju att han talar brett dalmål, men nu min herre, måste jag fråga honom om han möjligen föll i sömn, rent av djup sömn på tåget hit?”

”Ja, nu när ni säger det. Jag sov som vore jag bedövad, tror jag visst.”

”Där har vi det, min herre! När min herre låg och sov som en bedövad passade någon ligist, och det finns många ligister i Borlänge och säkert också på tåget mellan Borlänge och Stockholm, ja, då på tåget passade någon ligist på att skriva med tusch, ja tusch, min herre!, skriva kuk i hans panna. Går det för sig att jag tar en bild av hans panna och visar honom?”

”Ja, jo, kör i vind för det.”

”Här! Titta, ser han? Kuk!”

”Nej dra mig baklänges på en skottkärra fylld med singelgrus! Det står kuk i min panna!”

”Jag beklagar.”

”Sabla sabotörer!”

 

 

Tattoo music.

Våraktigt

Så bra då

Jadå, jadå

Solen skiner och

vinden den viner

Jadå, jadå

Så bra då

Sånt sa de till varann

mens snön bara försvann

På det hela taget var det nämligen vår

eller, rättare sagt, det var vår så gott det går

sådär mitt i mars när solen skiner

mens vinden envist viner,

gör plus till minus och natten

kommer som något som släpats in av katten

Det är varmt och skönt

allt spirar ungdomligt grönt

Så bra då

Jadå, jadå

Men så kommer ett nytt bakslag

ja, inte varendaste dag,

 men ofta nog, och det stör

för var gång lägger sig våren ner och dör

Brunt gräs bränt av vinter och snö

så efterlängtat när det väl kommer tö

Översvämmade bäckar

hemvända tranor som häckar

Det spritter i naturen och porlar

det kvittrar i buskar och det sorlar

Tussilago, snödroppar och krokus

värmen vid söderväggen på vårt hus

Näsan i vädret möter solen

vi domnar bort i stolen

Väcks kanske av bekant fågelsång

jojo, våren den är allt ändå på gång

Så bra då

Jadå, jadå

Sånt sa de till varann

mens snön bara försvann

Hon dinglade med benen

han kliade sig i grenen

Usch! sa hon om hans man spread

Han, han ville snarare ha cred

för att han hållit vintern stången

var gång han skottat rent gången

och skrapat frosten av rutan,

kort sagt en kille hon inte kan vara förutan

Således sprider han ut benen

och kliar sig i grenen

Det är då Putte Kock,  gårdens bock,

uppkallad efter just Putte Kock

placerar sin envisa skalle mitt i grenens centrum

Han blir förskräckt, alldeles stum

Smärta, smärta, smärta

och förtvivlat lite hjärta

En bock som heter Putte Kock och stångas

kan orsaka en smärta som får hjärnan att förångas

Eller så känns det i alla fall

för den som försöker stå pall

Så kan det gå,

Jadå, jadå

Sitter du där och fläker ut dig

och blottar juvelerna inte bara för mig

utan för alla här hos oss

blir du snart varse vem som är boss

Håller du som jag ihop benen

stångar ingen dig i grenen

säger hon bara så där

Han pekar i grenen, lipar ont här

Så kan det gå

Jadå, jadå

Men hur kan du mitt i denna unga vår

inte se min tårar, mitt sår?

Jag har väldigt ont i grenen

och vet inte hur jag ska kunna komma på benen

Det kommer nog att gå ska du se

du kommer att återfå väl och ve

och kanske har du lärt dig hålla ihop benen

och skydda juvelerna i grenen

för inte ens våren min vän,

har jag på känn,

skyddar den som sprider benen vind för våg,

det var ju det du gjorde och Putte Kock såg

Så gick det som det gick

och du fick det du fick

Så kan det gå

Jadå, jadå

I denna ystra tid

då sol, ljus och värme tar vid

Du blev allt lite paff

men ett bockhuvud i grenen

är ett lämpligt straff

för den som spretar illa med benen

Elon Musk

Om Elon var ett vin: Muskadet

Om Elon var en vindruva: Muskat

Om Elon var en krydda: Muskot

Om Elon var en nöt: Muskot

Glad Elon: Muskler

Om Elon var en film: From Musk till Dawn

Om Elon var parfymerare: Elon Mysk

Om Elon var en elektronikkedja: Elon

Om Elon var ett socker: Muskovadosocker

Om Elon var nobelpristagare i litteratur: Camusk

Elon som surgubbe: Lackmusk

Bästa sättet att mäta Elons surhetsgrad: Lackmuskpapper

Flytande Elon: Äpplemusk

Här görs Elon flytande: Muskeri

Om Elon var en bisonråtta: Muskrat

Om Elon var en parfym: Musk de Cartier

Om Elon var en ö: Muskö.

Frågesport om Elon: Muskquizz

Om Bengt Sändh och Finn  Zetterholm gjort sin LP idag: Snusk, Musk och brännvin

Om Elon var animerad: Rymdmusken

När Elon köpt Mellon: Ellon

När Elon ser problem: Elonde

Om Elon var ett mårddjur: Tessla

Om Elon var en balkangratäng: Musskaka

Om Elon var ett korvtillbehör: Potatismusk

När Elon köpt Moderna: Moderna Muskeet

När Elon köpt Damaskus: Damuskus

Om Elon var en polarhund: Musky

Om Elon var mörkare: Svartmuskig

Elon som Åsa-Nisse: Muskis

Elons urin: Muskiss

Om Elon var en fisk: Musky

Om Elon var en hållplats: Musskur

Om Elon var en armatur: Muskulatur

Mys med Elon: Muskväll

När Elon köpt Moskva: Muskva

Om Elon var en tjur: Muskoxe

När Elon köpt Thessaloniki: Teslaoniki

Om Elon var ett svenskt vattendrag: Muskån

Om Elon var en svensk sjö: Muskan

Om Elon var ett vapen: Musköt

Om Elon hade två vänner och var en roman: De tre musketörerna

Om Elon var ett skotillbehör: Damusk

Om Elon var ett kräldjur: Daggmusk

När Elon köpt Hedvig Eleonora Kyrka: Hedvig Elonora Kyrka

Om Elon var en uppslagsbok: Teslaurus

När Elon behöver ekonomiskt bistånd: Muskhjälpen

Om Elon var musiker: Elon John

Kokavin: All colors urmoder

Gissningsvis har inte så många koll på Coca Mariani. För att göra en lång historia kort är Coca Mariani alla colors urmoder och dessutom misstänkt uppiggande med tanke på att priset för 50 cl Coca Mariani kan vara så högt som 1058€. Ja, det här är en sann historia som alla från vinentusiaster via narkotikapoliser och gängkriminella till läskedryckstillverkare bör känna till.

Låt oss ta det från början. År 1863 satte den i sammanhanget smått genialiske korsikanen Angelo Mariani ihop en brygd han kallade Coca Mariani. Detta skedde i ett laboratorium i Paris – på 10-12 rue  de Chartres i Neuilly-sur-Seine för att vara exakt – där han kryddade vitt vin med vad han tyckte var lagom mängder kokain. Brygden blev en omedelbar framgång och brukades, och i förekommande fall även rekommenderades, av diverse framstående individer vid den här tiden, som påven Leo XIII, Jules Verne, drottning Victoria, Ulysses S. Grant, Henrik Ibsen, Colette, Thomas Edison och Émile Zola för att nämna några fans. Läkare rekommenderade drycken till sina patienter på tämligen bred front och den användes framförallt i uppiggande syfte – både mot vanlig trötthet och mer påtaglig utmattning  men också mot mer eller mindre djup depression. Särskilt bra skulle elixiret också vara mot influensa och impotens.

Men säg den glädje som varar för evigt. Med det nya seklet kom nya rön om kokainets fördärvliga verkan och olika regelverk dök upp på flera håll i världen. Detta ledde till att såväl originalet Coca Mariani som dess efterföljare som Coca Cola fick sluta med den mest uppiggande substansen i drycken och i USA kom så småningom och i samband med förbudstiden dessutom krav på att alla drycker skulle vara alkoholfria, något som drabbade Coca Mariani. Vissa produkter överlevde, andra gick under. Somliga, som Coca Cola, rönte enorm framgång även utan kokain, medan en del, som Coca Mariani, gick under.

Men! Nu är Coca Mariani här igen! Receptet är detsamma som förut med den skillnaden att det vita vinet från Korsika kryddats med kokainblad som ”avkokainiserats”. Möjligen kan priset på Coca Marianis ”Bouteille collector”, 1058€, få en och annan att misstänka, eller möjligen hoppas på, att avkokainiseringsprocessen slagit fel. I sammanhanget ska nämnas att en ordinär flaska ”Vin Tonique Mariani”, som produkten numer formellt heter, kostar cirka 33€.

Möjligen tänker någon, att så där var ju Coca Cola också: en dryck med kokain. Det stämmer och korrekt är att Coca Mariani var först. Efter en rättslig tvist i modern tvist ska enligt uppgift Coca Cola nu har erkänt att Coca Mariani var först.

Fotnot: När Coca Mariani var som störst hade Angelo Mariani kontor inte bara i Paris utan också i London och New York. Som ovan nämnts stod frtamstående personligheter på rad för att hylla Monsieur Mariani och det skapades inte mindre än 14 seriealbum med tidsenliga illustrationer till hans ära.

PS För dig som vill läsa mer Coca Erythroxylon ,  Portraits From Album Mariani.