Pannkakor för
Tänkare: Pannkakor
Ärliga: Sannkakor
Säkerhetsnålsmusiker: Punkkakor
Byggare: Plankkakor
Olydiga barn: Bannkakor
Asiatiska kök: Pinnkakor
Bensinmackspersonal: Tankkakor
Gratisåskådare: Plankkakor
Maskulina: Hankakor
Mjölkhandlare: Kannkakor
Eldare: Pannkakor
Sekreterare: Pennkakor
Sådana som kom i tid: Hannkakor
Avstånd: Spannkakor
Färdiga sökare: Fannkakor
Besserwissrar: Kankakor
Utblottade: Pankkakor
Med visst fog har säkert flera av oss någon gång frågat sig hur världen och vi skulle reagera inför vad som förefaller vara ett folkmord i vår tid. Skulle vi tiga still så som de flesta gjorde då för drygt hundra år sedan, när turkarna härjade som värst, eller, något senare, då nazisterna gick bärsärk på sina medmänniskor? Nog har vi i vår samtid varit övertygade om vi skulle agera annorlunda, bättre, och framförallt skulle vi göra något för att få stopp på bestialiteterna. Nu vet vi, att nej, vi och världen är lika passiv som då det begav sig på våra förfäders tid. Ingen granne, inget grannland, inget upplyst land, inte du, inte jag, ingen gör något särskilt annorlunda än de gjorde då. Men vi är vagt medvetna om att oavsett hur hemsk en skitorganisation som Hamas än är så har knappast barnet som svälter ihjäl i Gaza något att göra med den saken.
Det finns stora ord
Och tillfällen då orden inte räcker till
Som låt säga folkmord
Fast inte ens då tycks världen stanna, stå still
På många håll i vinvärlden talas det om en kris liknande inget vi sett tidigare. Kort sagt rasar efterfrågan på vin. Skälen är många. Generation Z, som inte är särskilt intresserad av alkoholhaltiga drycker och som i vart fall ännu inte har upptäckt varför människan under sekler och rent av millennium hängett sig åt frossande vid mat- och vinbordet. Sämre ekonomi för många. Covids efterdyningar. Handelshinder och strafftullar. Osäkra tider. En mer upplyst konsument som undviker volym och fylla. En allt äldre tidigare stark konsumentgrupp på vinmarknaden (låt säga de som nu är 80+:are), som inte ersätts nerifrån (låt säga de som nu är Generation Z ).
Till detta ska läggas kostnader som skjutit i höjden post-covid. Kort sagt har allt blivit dyrare för vinbonden. Nu genomför bönder världen över – med de franska odlarna i spetsen – manifestationer i hopp om ökat stöd från respektive regering och överstatliga institutioner som EU. Om detta kan vi nu bland annat läsa i Decanter – och därmed lär den pressade situationen bli allmänt känd.
Redan tidigare har regeringar som den franska fattat beslut om stöd till den som rycker upp sina vinstockar och slutar göra vin. De nya stöd som nu diskuteras på många håll och i olika instanser handlar fortsatt om just detta, att minska produktionen, att anpassa den till efterfrågan. Detta är, förstås, en dramatisk omställning för många odlare och regioner, från Tyskland och Frankrike via Spanien och Italien till USA och Australien. Samtidigt är det ett nykterhetstecken. Problemet för vinvärlden är och har under mycket lång tid varit allt skräpvin som produceras. Att sådana odlingar nu får lägga ner och att de här inte särskilt rumsrena vinerna försvinner ut på historiens bakgård är faktiskt inte dumt alls.
Men, samtidigt som vi blir av med de här odlingarna – antingen genom att de rycks upp eller genom att skördeuttagen begränsas än mer än idag – och därmed onödig användning av gödsel, vatten och växtskyddsmedel, ser vi, som antytts ovan, flera tragedier i dess spår. Bönder och deras familjer får gå från hus och hem, en livsstil försvinner och allt det ska också hanteras. Lite grann som när jordbruket ställdes om och enheterna blev allt större i Sverige under framförallt 60- och 70-talen.
Med andra ord går det inte att bara applådera utvecklingen, långt därifrån. Å andra sidan går det inte heller att bara tycka att den är av ondo. Om vi själva kan göra något? Självklart kan vi det! Fortsätt sprida matbordets evangelium och ta sikte på vinerna en bit upp på kvalitetsstegen så att du stöttar den som försöker överleva genom ett kvalitetsmedvetet arbete.
Musik. Mer musik. Musik. Mer musik. Musik. Mer musik. Musik. Mer musik. Musik.
Efter en dryg timmes väntan på maten bestämmer sig sällskapet för att gå. Servisen informeras om detta. Allt går lugnt till. Servisen förstår att sällskapet ruttnat. Det är då den Den besynnerliga servitrisen dyker upp. ”Du känner inte att du själv har ett ansvar för det här?” säger hon till vad som förefaller vara den äldste mannen i sällskapet. Den tillfrågade ser förvånad ut. ”Ja, hur kan du sitta här en timme utan att säga till om att din mat inte serverats?” ”Ja, alltså det brukar inte vara gästens sak att se till så restaurangen fungerar och som gäst utgår man kanske från att personalen trots allt ser en och har koll”. ”Hörrödu, jag gillar inte din ton, det finns inget skäl för dig att vara otrevlig, även kirurger gör fel och då är det ingen som klagar, misstag begås, det är varmt, vi är trötta, jag är sextio år, hur kan man sitta tyst i en timme, du har ett ansvar här, vi gör vårt bästa, det är varmt, min man är hjärnkirurg, ingen klagar när han gör fel…” Kommen så här långt i tiraden lyckades även åldermannen i sällskapet med en lättnadens suck fly fältet med ytterligare en overklig historia ur verkliga livet i huvudet.
År 1992 arrangerades ”Third international master of wine symposium” i Bristol. Flera av samtidens stora vinprofiler var där, de flesta inbjudna som föreläsare: Claude Bourgignon, Deborah Elliott Fisk, Bernadette Villars, Anthony Rose, Peter Bright, Richard Smart och Robert Joseph för att nämna några. Och så jag!
Medan övriga som uppträdde på scenen var tvungna att skriva någon form av uppsats fick jag hoppa över den delen. Anledningen torde ha varit att The Institute of Masters of Wine inte trodde att jag kunde få till något vettigt, men det kan också ha varit att jag var inbjuden som någon slags bråkstake och när jag sa att jag kunde tänka mig att komma men att jag inte hade tid att skriva en uppsats sa de okej. I mina ögon en slags Bob Dylan-Nobelpriset-handling. Att den parallellen möjligen kan anses vara direkt fånig har mindre betydelse i min verklighet.
Hursomhelst så for jag till Bristol och inkvarterades i något studentrum på universitet där vi inbjudna samt en väl tilltagen publik befann oss under några fina sommardagar. Jag fick lulla runt lite som jag ville och frottera mig med än den ena än den andra ända tills det var dags att äntra scenen. Det visade sig att jag skulle representera en ”nya världen-vinmakare i den gamla världen”. Alltså någon med en massa nya idéer, en bråkstake som vänder upp och ner på allt. En sådan där hittepå-rebell som vinvärlden desperat ständigt söker efter eftersom alla vet att den som väljer att viga sitt liv åt vinet är allt annat än en rebell. Hursomhelst hade Jasper Morris och några andra engelska master of wine och rebelletare hittat mig i Frankrike och släpat mig till Bristol för att jag skulle stå på scenen och vara uppkäftig och berätta hur hopplöst hopplösa alla är som arbetar enligt gamla, beprövade metoder.
Saken var den, att jag förvisso arbetade på ett minst sagt annorlunda vis jämfört med kollegorna i Provence, men det var snarast så att metoderna och kunskapen jag hyllade var de gamla traditionella. Det som i våra dagar är heta potatisar som regenerativt och ekologiskt jordbruk, försiktig användning av svavel, gödning och jäst. Ingen bevattning. Låga skördeuttag. Som taget ur UC Davies vinmakarutbildnings handbok för hur du inte skulle arbeta 1992.
Som om det inte var illa nog att jag hamnat på scenen som en hittepå-rebell: jag skulle dessutom debattera med en stackars spanjor, lika ung som jag, som var där för att förfäkta just de idéerna och metoderna som jag också hyllade. En vedervärdig situation. Särskilt som spanjoren var en försynt, ytterst akademisk och orebellisk och, till skillnad från mig, en sympatisk människa. Hur skulle jag ens kunna säga emot den här blide mannen?
Det var då han dök upp, mannen som den här texten egentligen handlar om: vitikulturisten och sedermera legendaren Richard Smart! Han och jag var nämligen i samma lag, där på scenen, och efter att jag fått berätta hur jag arbetade i min rebelliska vardag och alla nog undrade hur den där filosofin med tydliga rötter i familjen Hedenhös sätt att hantera jorden och växterna kunde vara så rebellisk, då ställde sig Richard upp och avrättade spanjoren med ett fem minuter långt, självsäkert anförande, som var fyllt av kunskap och australisk accent à la Crocodile Dundee och medan spanjoren nästan började lipa stod jag där stolt leende vid Richard sida och njöt av segerns sötma och mottog publikens applåder.
Så, käre Richard Smart, när Du nu gått vidare till de sälla vinmarkerna: än en gång tack för denna mitt livs största, och enda, rebellseger.
Dela “År 1992 i Bristol: Richard Smart, jag & en spanjor” på Twitter
SVT hade häromdagen ett inslag om Generation Z (födda sisådär 1995-2010) och att dessa ungdomar vänder sig bort från vin, sprit, knark och råfylla. Samtidigt basunerar IWSR Industry Insights (i den alkoholrelaterade delen av världsmarknaden) ut att Generation Z enligt Bevtrac gör en comeback: Dessa unga verkar, trots alla varningssignaler om nykterhet, bli alltmer intresserade av alkohol och framförallt då vin! Vad är sant?
Förmodligen både och. Tänkbart är att generation Z får ett större intresse för vin allteftersom dessa unga blir äldre. För när, någonsin, tyckte unga om vin och drack det istället för läsk och öl? Det där med att ”unga inte dricker vin längre” är en myt som lever i vinvärlden sedan minst 40 år. Väldigt få 20-åringar myser med en ostbricka och en fin flaska vin, och väldigt få tonåringar dricker hellre vin än läsk, öl eller, i förekommande fall, sprit på fyllefesten. Att också knark i olika former är ett minst lika populärt berusningsmedel som vin bland unga idag är knappast en alldeles tokig gissning.
Så, gör det egentligen så mycket om unga dricker mindre vin? Nej. Snarare tvärtom. Bättre att de dricker öl och sprit i berusningssyfte och ska de släcka törsten eller skölja ner hamburgaren med något de har råd med så passar läsk bättre. Det unga kan tänkas konsumera i berusningssyfte och till skräpmaten är nämligen vanligtvis värsta sortens fulviner. Alltså de här vinerna som konsumeras av människor som varken tar hänsyn till naturen eller miljön eller vinbonden, bara den egna kassan.
Ergo: Bra att unga, och här inkluderar vi tillsvidare Generation Z, dricker mindre vin.
Som tidigare nämnts här på vinifierat har en EP med mig varit på gång en tid och nu är den här! finns att streama på Spotify med mera (klicka här)! Här kan ni höra mig på handklapp, publikljud och glaskling. (Finns även här på youtube)
Medverkar gör även Timo Räisänen (kompgitarr, bakgrundssång) och Vinton Räisänen (kompbas och bakgrundssång). Producerade gjorde Björn Lycklig Wallgren.
En krönika av Alf Tumble i DN ledde den gångna veckan till en alltid lika välbehövlig debatt om de hittepå- och fulviner som dominerar massmarknaden. Inte minst diskuterades vem som är ansvarig för de här fulvinerna. Själv funderar jag mer på att det just är skräp och att det som sådant drabbar natur och miljö och i förekommande fall lantbruksarbetarna. Helt säkert drabbas också producenter som pressas hårt av de stora uppköparna – som kan vara Systembolaget, Aldi, Carrefour eller någon annan. Betalar inte du och jag ett skäligt pris får någon annan vara med och betala, till exempel miljön, lantbruksarbetaren och odlaren. Men ändå: vem bär ansvaret för att fulvinerna alls finns?
Producenten och leverantören/importören? De här båda är så gott som alltid vinstdrivande företag, små eller stora, och det de har gemensamt är att deras affär helst ska lämna ett överskott som dels går att leva på, dels räcker för att fortsatt investera i affären. Oavsett hur affärsidén ser ut, om den är inriktad på hög kvalitet med högre pris eller volym och ett lägre pris, arbetar producenten och leverantören/importören utifrån sin affärsidé, som, om den fungerar, borgar för överlevnad och i bästa fall en god affär. Detta utesluter inte ett ansvar gentemot miljö, natur och annat, men med självklarhet kan konsumenten knappast förvänta sig att alla producenter och importörer säger nej till att tjäna en hacka på ett fulvin.
Detaljisterna? Detaljisterna driver också en affär som måste gå med vinst och även detaljisterna arbetar efter olika affärsidéer. Vissa är inriktade på lite dyrare, mer kvalitetsinriktade viner. Andra är mer inne på volym och lågt pris. Sedan en tid pågår det en debatt i Frankrike om de stora kedjornas prispolitik och hur de pressar landets vinodlare till ohemult låga priser. Just idag är det den tyska kedjan Aldi som ifrågasätts då den signalerat att den kommer att erbjuda flera viner för 1.99€ för 75cl, detta i samband med höstens traditionella ”vinfestivaler”, foire aux vins, då butikerna skyltas upp med mängder av viner till varierande priser – i Aldis m fl fall mycket låga sådana. Skälet är enkelt: det drar folk. Många vill köpa en flaska vin för 1.99€. Vad Aldi betalar vinbonden för vinet vill nog helst ingen tänka på, men är just det som i dagarna diskuteras i Frankrike.
Vår svenska detaljist, Systembolaget, är inget undantag. Förvisso arbetar inte företaget med vinfestivaler och extrapriser, men det pressar producenterna och leverantörerna/importörerna till ohemult låga priser. Det finns otaliga exempel där Systembolaget fått erbjudanden om vin till lågt pris från en importör (som fått erbjudandet från pressad producent) och utifrån den informationen skapat en så kallad offertförfrågan på just ett sådant vin. I andra fall har Systembolagets inköpsavdelning själva kläckt en idé om hur billigt ett vin ska vara och hur kommersiellt rättriktat det ska vara för att nå massmarknadens hjärta. Egentligen inte så mycket att säga om, men ett monopol skulle förstås kunna ha andra drivkrafter än vinst på bekostnad av andra, vilket är ett val som vinstdrivande affärer inte alltid har. Nog av: vi kan inte heller räkna med att detaljisterna, och här inkluderar vi Systembolaget, tar ansvar för fulvinerna.
Vinskribenterna och media inriktade på konsumentupplysning? Här borde det finnas ett glasklart ansvar, men det gör det inte. Flera skribenter har intressen utanför den egentliga journalistiken och dess tydliga gränser, där annonsavdelningen och redaktionen skiljs åt av vattentäta skott och där du inte kan skriva reklamtexter en dag och seriösa konsumentartiklar/tester nästa dag. Det finns också media, i Sverige och inte minst utomlands, där editionen i sig kopplar text till ett ”redaktionellt bidrag”. Detta innebär inte att det inte finns seriösa vinskribenter som håller influencerambitionen och den journalistiska gråzonen på armlängds avstånd, men av den totala andelen vinkommentatorer som finns i dagens medieflöde, i Sverige och internationellt, är de undantag. Med andra ord: räkna inte heller med att vinskribenter rent generellt med självklarhet bevakar konsumentens intressen före sina egna.
Regelverk? Det finns regelverk som slår vakt om kvalitet. Allt från hur du ska plantera din vingård till att du måste föra loggbok över allt du gör i din verksamhet. Med andra ord tydliga gränser för vad producenten kan och får göra inom lagens råmärken. Å andra sidan kanske inte alla följer reglerna till punkt och pricka och även om de inte är lagbrytare lämnar inte sällan regelverket utrymme för den som vill göra ett ”fulvin”. Så nej, stater, odlarföreningar och kontrollorgan tar knappast heller det övergripande ansvaret för fulvinerna.
Men vem tar då ansvar för fulvinerna??? Ja, den enda som återstår är Du. Konsumenten. Är Du upprörd: köp inte vinet (eller det ohemult billiga köttet eller postorderskräpet från Kina eller vad det nu är). Det är Ditt köpbeteende som styr utbudet.
Läs mer om ful- och skräpviner här på vinifierat: klicka här.
Kon(s)text är ett levande samarbetsprojekt mellan konstnären Annette Landin och mig. Hon målar en bild, jag gör en text. Eller tvärtom. Och ibland finns en bild och en text, gjorda oberoende av varandra, som passar ihop. Nästa gång verk som ingår i ”Kon(s)text” ställs ut är i samband med Hjo Konstrunda (Sveriges äldsta konstrunda och en av de mer välbesökta) . Här ett smakprov på en rykande färsk bild-text-kombo kallad Scandinavia – Nizza.
Scandinavia, a fairy tale
Green oceans, rolling nature
Blue and green waters of all kinds,
now and then chasten by grey hights
Deep dark forests filled with beings
never heard of nor ever seen
Dancing fairies in the morning haze,
soundlessly floating over midsummer
flowers: white, blue and yellow, red,
brown and orange, green grass and
long forgotten tools made by man
Winter mornings, vibrant and white
A frostwork painted world; breaths fuming
with cold, smoke from heated chimneys,
skiing humans watched by red foxes
A peripheral world, unknown
even for those living in it:
familiar by all means, and yet so
mysterious and filled with all
kinds of made up fairy tales
written for kids and the simple-minded
– unbelievable and… so true
