Häromdagen gick sista rödvinstanken på Domaine Rabiega i mål med sin malolaktiska jäsning och vi kan nu summera skörden 2024, både på Rabiega och i stort i Frankrike.
Ser vi till helheten, alltså Frankrike, är detta ytterligare ett år med liten volym. De första prognoserna ger vid handen någonstans i höjd med rekordlåga 2017 (36,8 MHL) och froståret 2021 (37,5 MHL). Jämfört med 2023 är året 22% ner och jämfört med perioden 2019-2023 landar 2024 15% under snittet. I vissa områden är volymdroppen ytterst påtagliga (Jura -75%, Bourgogne -35%, Champagne -33%…). Ansvaret för detta vilar främst på vädrets makter, som bjudit på rikliga mängder frost, hagel och slagregn och i spåren på detta mjöldagg och röta.
Samtidigt som man kan förfäras över de här siffrorna är det värt att notera att den franska vinindustrin befinner sig i kris (igen). Nu älskar förvisso fransmännen ordet kris (och ordet problem) men ingen rök utan eld. Detta vet om inte annat vinodlarna i Bordeaux, som upptäckt att i princip ingen efterfrågar deras viner idag (undantaget är, förstås, topp-châteauerna som tuffar på som vanligt). Med andra ord dras landet (ånyo) med ett rejält vinöverskott.
Den här situationen har bland annat lett till att vissa jätteföretag i grossist- och, i förekommande fall, detaljistledet, försöker utnyttja situationen på ett direkt ohemult vis. Detta fick härförleden jätten Cordier erfara då företaget dömdes till miljonbelopp i böter för att ha pressat inköpspriserna för hårt. Kort och enkelt sagt bedömde rättsinstansen att det inte är okej att utnyttja den rådande situationen till att tvinga fattiga bönder att sälja sitt vin under produktionspriset.
Men hur ska man då lösa krisen? Detta är en fråga som hett debatteras i Frankrike sedan en tid, och nu finns frågan (än en gång) uppe till diskussion i Bryssel, för även om Paris kan lösa detta på egen hand har Frankrike förpliktelser mot EU.
Det som den här debatten och besluten som följt i dess spåren hittills framförallt har resulterat i är en ersättning om 4000€/ha till den som drar upp sina vinstockar. I ett första skede gäller detta upp till 30 000 ha. Om vi får tro Bernard Farges på Comité National des Interprofessions des Vins à Appellation d’Origine (CNIV) måste 100 000 ha ryckas upp för att produktionen ska komma i balans med efterfrågan.
Ska vi fortsatt uppehålla oss vid de mer nedslående rapporterna från årets skörd så är det värt att nämna den afrikanska gräshoppan Jocobiasca lybicas fortsatta frammarsch i de korsikanska vinodlingarna och att otyget nu också tagit sig till fastlandet. Det som händer är att bladen på rankan tappar sin färg och torkar ihop (särskilt känslig är den för Sydfrankrike viktiga druvan syrah). Något riktigt effektivt botemedel finns ännu inte och vi lär även de närmaste åren få se skördebortfall i fotspåren av Jocobiascas framfart.
Finns det då inget positivt att säga och hur gick det på Domaine Rabiega? Jo, det finns positivt att säga. Till att börja med att många kommer göra fantastiska viner, framförallt röda, 2024. Skickliga vinproducenter har både här och där lyckas fånga upp årets nederbörd och periodvis svala fräschör och kombinera detta med de varmare och torrare perioderna på ett sätt som varit omöjligt i de flesta regioner de senaste åren.
Nu kan det där med ”skickliga vinproducenter” låta som skryt (och det är det väl också) när jag i nästa andetag säger, att vinerna på Domine Rabiega 2024 är grymt bra. Riktigt kul. Självklart har vi, precis som alla andra som ”satt året”, haft lite tur, men här finns också ett hängivet arbetslag som fungerat optimalt i år – utan det hade det här fina resultatet inte kunnat uppnås.
Till det sista stycket ska läggas att det tagit några år att få odlingen på Rabiega i balans. Sedan 2023 är vi där (brukar ta tre-fyra år och i det här fallet påbörjades arbetet 2020). Och väl där är det så mycket lättare att nå bra resultat. Varje år. Det förtjänar att upprepas, att slutprodukten, vinet, inte kan bli bättre än sin råvara, druvan, och en vingård i balans är A och O, både de enkla åren och de, som 2024, lite mer komplicerade åren.
Han hade en poäng där. På den tiden, läs hela 90-talet och en bra bit in på 00-talet drabbades vingårdarna i departementet Var, i likhet med många andra regioner, av röta varje år. Mer eller mindre. Mer om det regnade när allt var moget, mindre om september var kruttorr. Skälet till det där var en annan nederbördscykel än vi haft låt säga de senaste dryga 15 åren. Kort sagt har det på senare tid inte regnat just då det inte ska regna för att druvorna ska dra på sig fukt och en grund för röta i full blom i september.
