Domaine Rabiega: Avslut & 2003

Publicerat av
5

Många frågar mig hur det går för Domaine Rabiega och hur årets skörd var. Svaret är att jag inte har koll på vare sig det ena eller det andra, eftersom jag avslutade mitt konsultuppdrag som ansvarig för vintillverkningen i mars i år. Förhoppningsvis går det alldeles utmärkt och förhoppningsvis var årets skörd utmärkt.

En följdfråga när jag berättar att jag lämnat Domaine Rabiega är ”Vad gör du nu då?”.  Redan innan jag tog på mig konsultuppdraget på Domaine Rabiega 2020 hade jag mer än fullt upp och så är det nu också. Snarare är det så att jag idag för första gången sedan gymnasiet, eller så, nöjer mig med att arbeta heltid. Med andra ord fortsatt arbete med importfirman Terrific Wines, fler böcker på g och fortsatt konsultande som vinmakare (även om jag på grund av allt resande försökt och fortsatt försöker dra ner på det).

På tal om Domaine Rabiega och äldre årgångar och hur förändrade förutsättningar påverkar våra viner kan det i det här sammanhanget vara lämpligt att avlägga en rapport från den senaste provningen av en Clos Dière från 2003, vilken skedde i hemmets lugna vrå häromdagen.

Årgången 2003 innebar, enligt mig, att ett paradigmskifte som vi kunnat ana 1999, 2000 och 2001 blev tydligt. De svalare och till och från mer nederbördsrika åren på 80- och 90-talet ersattes av varmare år med längre torrperioder. För producenterna längre norrut var 2003 generellt ett gissel. Kort sagt var de ovana vid att hantera den typen av frukt som de här ”nya” åren ger. För oss som redan hade vanan inne och inte överraskades av torkan och värmen, i alla fall inte på samma vis, var det ”bara” ett något varmare och torrare år.

Det är glömt nu men många fick panik, då 2003, och andra visste inte riktigt hur de skulle hantera frukten. Detta samtidigt som vinvärldens krämare hade siktet inställt på Parker och hans idealbild av det fullmatade vinet. Föga förvånande gjordes därför en hel del uppblåsta viner utan balans, elegans och seriös ryggrad. Viner som med självklarhet inte hållit över tid.

Den som läst så här långt inser att 2003 Clos Dière än en gång visade sig vara i ett superbt skick och inte bara det: det vara dessutom otroligt gott. Ett av de bästa viner jag gjort. Ja, det var bara det jag ville ha sagt. Resten av den här texten är bara falsk blygsamhet.

Musik.

Det hårda politiska klimatet

Publicerat av
4

Det hårda politiska klimatet är hårt inom ett begränsat område, där extremister, främmande makt och nyttiga idioter styr. Den som okritiskt släpper in de här aktörerna i sina sociala medier och därmed sin vardag ställer sig på deras sida. Alltså den sidan som har som mål att slå sönder vårt nuvarande, öppna och demokratiska samhällssystem med mänskliga fri- och rättigheter åt alla. Inte bara dem som jamsar med och slickar maktens stövlar.

Vi har alla stött på dem, idioterna som sitter och rapar upp dumheter vid middagsbordet. Intellektuellt begränsade individer som dels tror på det de säger, dels inte förstår att de är brickor i ett spel. För utan de här vardagsoratorerna  får inte hatarna, både de obetalda och de betalda, luft under vingarna.

Vill man på allvar ha ett slutet samhälle lett av ett parti och en stor ledare, ett samhälle där den fria pressen är ett minne blott och med den de stora avslöjandena av korruption och maktmissbruk, vilket innebär carte blanche för makten att berika sig själv, vill man ha det samhället, kanske därför att man tror att man själv kommer att få en upphöjd position i det samhället, ja, då ska man gå all in på de sociala medierna och ansluta till hatarna och vid middagsbordet ska man vara oratorn som sprider odemokratisk dynga.

Vi andra däremot måste – särskilt i en tid då hatarna skrämmer demokratiskt valda politiker till tystnad, som vore vi redan en diktatur – sätta ner foten. Det innebär att lämna de hatiska flödena i de sociala medierna, att förstå att den fria pressen, som för övrigt också kan kritiseras i det öppna samhället, är en förutsättning för de stora avslöjandena och en det fria samhällets utpost mot diktatur och ofrihet, att aldrig mer bjuda in den destruktive middagsoratorn, att inte sitta tyst när demokratin hotas, att av våra politiska partier kräva att de på intet vis stöttar trollfabriker och underjordisk smutskastning (såvida, förstås, inte deras yttersta mål är en enpartistat, då är de rätt på det med sin smutsiga verksamhet).

Volymvinernas framtid är nu

Publicerat av
Svara

I åratal har vinbranschen fått se efterfrågan på sina rusdrycker dala, utan att någon rycker ut till dess försvar och hjälp. Hur har det kunnat gå så illa? Vad är det som gör att folk, framförallt unga, inte längre vill köpa volymviner producerade med mer växtskyddsmedel, vatten och gödsel än mycket möda och god smak? Vi tror oss ha hittat svaret på den frågan.

Förr, för inte alls särskilt länge sedan, månade branschen om sig själv och böjde då det som krokigt skulle bli i tid. Vackert utformade, pedagogiska annonser riktade till ungdomen spreds som vildhavre i orkanen både i den fria och, kanske framförallt, den ofria pressen. Exempel på detta nyss nämnda återfinns i anslutning till den här texten på det att ansvariga myndigheter, mecenater och departement å det snaraste gör det de måste göra om inte hela skräpvinsindustrin ska köra i diket.

Vinbetyg och varför du lika gärna kan gå på priset

Publicerat av
7

De i diverse media förekommande vinbedömningarna, och särskilt då de som kompletteras med poäng, är rättesnöre för många vinkonsumenter och sådana som ger vänner och bekanta råd om vad de ska köpa för vin. Inget konstigt med det. Vi har kritiker för att vi ska få hjälp att hitta rätt i snårskogen av nya böcker, filmer, viner och annat. Ett problem med vinvärlden är emellertid att den som bedömer vinet på gott och ont ofta väger in priset i sin bedömning.

Om vi leker med tanken att en musikkritiker arbetade på samma vis skulle, till exempel, en konsert kunna vara prisvärd på en plats långt från scenen och icke prisvärd på en av salongens bättre platser. En plyschstol i konserthusets foajé skulle kanske vara ett fynd.  Precis som exemplet här visar finns det alltid en risk med att stirra sig blind på prislappen.

För en tid sedan skrev Alf Tumble om Champagne Debuchy Brut. En produkt som tagits fram av en svensk importör och den senare till fängelse dömde förfalskaren Didier Chopin. Nämnde förfalskare ägnade sig bland annat åt att tota ihop hittepåbubbel med basviner från Spanien och franska Ardèche med kolsyra och diverse aromämnen i syfte att göra den alkoholhaltiga läskeblasken mer mumsig och tillgänglig.

Där skulle den här historien kunnat ha slutat. Bluffviner har alltid förekommit och fortsätter förekomma. Och vi vet ju fullt ut inte exakt hur Chopin piffade till just den där produkten. Men saken är den att många i Sverige nu upprörs över att i-n-g-e-n ifrågasatte vinet när det släpptes i en tid då Chopin fifflade på som bäst nere i Frankrike. Tvärtom köptes de facto vinet in av Systembolaget och det fick om inte alltid strålande så i vart fall påfallande många positiva omdömen när det lanserades i Systembolagets fasta sortiment för några år sedan.

Vem som helst kan gå igenom och se vilka som gav de fina betygen, jag nöjer mig här med att konstatera att Munskänkarnas provningsgrupp  gav omdömet ”Mer än prisvärt” och menade att vi här hade ett vin med ”Öppen och utvecklad doft med äpple, bär, citrus och mineral. Torr, rik, fruktig smak med ivrig mousse, lagom stram syra och fin längd.” Och den ansvarige på importbolaget, som för övrigt står som ansvarig producent för produkten,  beskrev vinet som ”Generös och elegant, med en klassisk champagnekaraktär av aprikos, mogna äpplen, brioche och nougat med en mineralkrämig mousse”. Även Systembolaget som köpt in vinet gav ett positivt omdöme.

Nog av. Uppenbarligen gillade många Chopins bygge per se, men det går inte att komma ifrån att priset måste ha spelat en om inte avgörande så i vart fall viktig roll när experterna betygsatte och köpte in. Återkommande i det material som finns i cyberrymdens eviga arkiv är just att vinet var så billigt. ”Mycket champagne för pengen”. Med andra ord: hade Chopins bygge inte varit så billigt – det kostade under 200 kr när det lanserades – hade sannolikt många haft en annan åsikt om det. Eller så är det så enkelt som att folk i allmänhet och de som bedömde vinet då när det släpptes egentligen inte tycker om en stram och mineralstinn, lätt utmanande hard core skumpa utan hellre vill ha en slafsig cava eller en mer hemmabyggesliknande champagne, måhända med en ”klassisk champagnekaraktär av aprikos och mogna äpplen”. Åtminstone om prislappen är låg.

PS I Systembolagets fasta sortiment finns idag sex champagner under 300 kronor. Tre av dem har en svensk importör som producent. Såvitt går att se vid en ganska snabb scanning av omdömena i cyberrymden fick alla billiga champagner bättre betyg när de kostade runt 200 kr än de får när de nu passerat 250 kr. Ovan nämnda Munskänkarnas provningsgrupp ger de övriga fem budgetchampagnerna betygen Mer än prisvärt (1), Prisvärt (2) och Ej prisvärt (2). Nämnas i sammanhanget ska också att importören av Champagne Debuchy bytt samarbetspartner för sitt champagneprojekt.

Musik.

 

Krönika i Wine Table: Klimatförändringar på ont och… gott

Publicerat av
Svara

Har skrivit en krönika på uppdrag av Wine Table (Wine Table finns här: och krönika här:) och den lyder så här:

Klimatförändringarna påverkar sedan ett par decennier odlarna  och vinerna i Bordeaux högst påtaglig. Vi hör mest talas om de negativa effekterna. Men det finns en positiv sida också. Åtminstone tillfälligt.

Extremväder med häftigare regnstormar, frost och längre perioder av torka, en förändrad arombild, druvor som skrumpnar före skörden… Som om det inte räcker med att världens vinkonsumenter köper allt mindre Bordeaux-vin ställs de stackars bordelaiserna inför detta med naturens hämnd också.

Lyssnar vi på domedagsprofeterna har det redan gått åt helvete. De naturliga alkoholhalterna har ökat rejält på bara ett par decennier och med den ökade druvmognaden har arombilden ändrats. Chaptalisering är ett minne blott. Nu handlar det snarare om att hålla nere sockerhalten i druvorna. Kort sagt: vinerna är förstörda och kommer aldrig att bli som förr igen. Och ingen vet riktigt hur man ska kunna hantera de nya utmaningarna, eller, jajo, en del har börjat plantera för området nya druvsorter, som klarar värme och torka bättre. Andra nöjer sig med att vara mer rigorösa i sitt klonurval, sin markbearbetning och sin odling. De tuktar kanske stockarna högre än tidigare och de satsar på regenerativt jordbruk och är noga med hur jorden mår och att rötterna går på djupet. Kanske funderar de också på att förbereda sina odlingar för konstbevattning.

Faktum är att allt det där som många nu gör borde de ha gjort för länge sedan. De mest kvalitetsmedvetna odlarna har koll och de har varit rigorösa i allt sitt arbete och förberett sig för de nya förutsättningarna i ett par decennier. Det är inte precis en jätteöverraskning att jorden värms upp. Sannolikt har de medvetna producenterna också hängt med i utvecklingen och anpassat stilen på sina viner efter de krav och förväntningar som dagerns konsumenter har: det räcker inte längre att säga ”bordeaux” så är vinet sålt.

De producenter som hängt med gör idag sannolikt viner som inte riktigt liknar vinerna de, eller deras företrädare, gjorde för 20 år sedan och ändå mindre för 40 år sedan. Talar vi om de stora slotten, supergårdar som Latour och Cheval Blanc, finns inte så mycket att säga om stilen och kvaliteten på vinerna, men ju längre ner vi kommer på kvalitetstegen i Bordeaux desto mindre spännande blir vinerna, nu som förr, och tillräckligt långt ner på stegen är vinerna snipiga och ointressanta. Kort sagt hittar vi där viner som inte intresserar någon idag, annat än den stadigt minskande skaran som fortfarande köper namnet Bordeaux. Det är lätt att tro att det bara är sopiga kooperativ och slarviga småbönder som gör de där uttorkade vinerna, men det händer att även de mer välrenommerade producenterna i sin iver att profitera på det egna namnet och utöka sin affär står bakom mediokra, generiska bordeauxviner hanterade via ett dotterbolag.

Men vad har nu det med klimatet att göra? Jo, de nya förutsättningarna kan utgöra en fördel för Bordeaux. Det som många av de ointressanta vinerna från området lider av är brist på druvmognad. Dagens konsumenter på den lite bredare vinmarknaden vill generellt ha rondör och frukt, och det är framförallt genom ett för mogna aromer gynnsamt klimat som sådant skapas. Alltså just ett sådant klimat som Bordeaux inte haft under 1900-talet. Men har nu.

Det är inte helt lätt att jämföra kvalitet över tid, men om vi utgår från årgångsklassificeringar som de flesta verkar vara överens om, som att år som 1921, 1928, 1945, 1961, 1982 och 2005 är ”exceptionella”, är det noterbart att de alla var för sin tid ovanligt varma år. Mytomspunna 1921 var snittet för årets dagshögsta temperaturer +20,8C (nr 24 på Extreme Weather Watch lista över medelvärdet på årets dagshögsta temperaturer i Bordeaux mellan 1906 och 2024), långt över andra år vid samma tidsperiod. Det skulle dröja ända till 2011 innan ett annat år kom över +20C på årsbasis.

Trots ökande problem med torka, värmeböljor, slagregn, hagel och frågetecken kring de traditionella odlingsmetoderna och trots att massproduktionen fortsatt domineras av uttorkade, smått tragikomiska vrak till vin, menar många att vi just nu upplever en gyllene våg av exceptionella år i Bordeaux, där det ena superåret följer på det andra. Vinerna över lag har aldrig varit bättre. Vad har hänt? Klimatförändringar. De tio varmaste åren som uppmätts har samtliga inträffat efter 2003 (nr 10 på listan), de nio varmaste åren har inträffat efter 2011 (nr 5 på listan). I toppen hittar vi 2022, 2023, 2020 och 2018 (2024 är nr 6).

Således: Bordeaux har, kanske, just nu ett lysande tillfälle att förändra merparten av sina viner till det bättre, att anpassa dem till dagens förväntningar, att ge dem mer av varm frukt och rondör. I alla fall därnere på kvalitetstegen. Högre upp är utmaningarna större, för där behövs inte mer av någonting. Snarare handlar det om att behålla fräschören, stilen och den frukt man har. Här krävs de där insatserna i form av ändrade odlingsmetoder, ett annat rot- och klonurval med mera. Om det blir nödvändigt att ta in andra druvor återstår att se. Sker det, lär vi definitivt få se en ändrad profil på toppvinerna från området så passa på att njuta nu, du som gillar dagens toppviner från Bordeaux.

Fotnot: Extreme Weather Watch lista över medelvärdet på årets dagshögsta temperaturer i Bordeaux baseras på mätningar gjorda på Merignac (flygplatsen i Bordeaux) 1906-2024 och information från NOAA (National Oceanic Atmospheric Administration).

Musik.

Sockerfri lingongrova & alkoholfritt vin

Publicerat av
2

Det har i dagarna uppdagats att våra livsmedelsbutiker saluför kladdkakan Lingongrova – vilken vi tidigare varnat för då den har en obehaglig egenhet att nytinad suga sig fast i underlaget när den ska bredas efter en varm och lugn stund i mikron – utan socker! Ja, det är en fullständigt befängd idé för vad är Lingongrovan utan sitt socker annat än en torr kavring light med kladdfunktionen intakt och sitt enda glädjeämne förutan. Behöver vi ens nämna att sockerfri Lingongrova ska förbjudas i det lingonrödaste rappet?

För övrigt upprörs vi rent allmänt av samtidens osympatiska vilja att strippa våra livsmedel på det som är varans själva essens och raison d’être. Ta vin till exempel. Vad är poängen med ett alkoholfritt vin? Alkoholen är som bekant en arombärare och vad vore Château Cheval Blanc utan sin alkohol? ( Frågan är att betrakta som retorisk men rätt svar är, förstås, ”En fadd och blek och falsk imitatör!”)

Nu kan någon invända, att då är det väl bra om det är låg alkoholhalt eller helst ingen alkohol alls i skräpvinerna, alltså de här enkla, profillösa och ointressanta produkterna som är så populära trots att de knappast har en arombild värd att uppbära. Det är förvisso sant, att de här vinerna knappast skulle förlora särskilt mycket på att få en sänkt alkoholhalt då det inte finns så många kul aromer för alkoholen att kånka runt på. Men. Man glömmer då vinets unika ställning i samhället och dess roll som kulturbärare. Kort sagt är vinet det som massmarknadens konsumenter kan bjuda på och ha med som gå bort-present utan att någon höjer på ögonbrynen trots att alla vet att de här vinerna inte konsumeras för sin goda smak och sina enastående aromprofilers skull utan i rent berusningssyfte. Onekligen är det skillnad på att bjuda över någon på en bit mat och ett glas vin på fredag och att be någon komma över på en fika med mintte och haschkakor eller ett pyjamasparty med kvällsmat och opium . Med andra ord finner vi oss också nödgade att kräva ett omedelbart förbud även mot alkoholfria viner. Kort sagt kräver konvenansen och vi med den dessa drycker.

Musik.

Lagring & smak, pirr & mognadssötma

Publicerat av
Svara

Har den senaste veckan fått flera frågor om lagring av vin. Vad händer? Varför upplevs lagrade viner mer ofta som mindre ”stringenta” och mer söta? Blir vin bättre av lagring? De där vanliga frågorna som ständigt återkommer. Tja, helt kort:

Majoriteten av alla viner görs inte för att bli bättre med lagring, de görs inte ens för att klara lagring, att de däremot överlever några i källaren trots detta är en annan sak, ungefär som att saft och konserver klarar en tid i matkällaren, möjligen är skillnaden den mellan vin och saft och konserver att medan saft och konserver förblir opåverkade av en tids lagring riskerar vinet att bli (än) mer uttorkat och ”sämre”. Med andra ord: köper Du ett enkelt vin: drick det inom en snar framtid; finns ingen anledning att lagra det.

Vidare finns det viner som påstås vinna på lagring, fast de inte gör det. En klassiker, vid sidan om enkel bordeaux, är gamla torrsura barolo från tiden före moderniseringen med start på 1990-talet (visst fanns det undantag tidigare och den riktiga förbättringen skedde efter millennieskiftet men de stora förändringarna kom igång under 90-talet). De här såldes av producenter, vinhandlare och en kommenterande press med påståenden som ”håller för evigt”, ”strävt nu men ge det 30 år i källaren” och andra dumheter. Sanningen var och är att vinerna var uttorkade och stendöda från start. Söndervinifierade. Den som lagrade dem fick bara mer av samma vara. (Som nyss nämndes finns det undantag även bland äldre baroloviner men rent generell är de som hyllar sig hesa sedan de druckit en 40-50 år gammal barolo antingen gomdöva eller lögnhalsar och, ja, de kan ha fantastiskt dålig smak också. Gammal barolo har inget med dagens betydligt läckrare och bättre odlade, skördade, vinifierade och uppfostrade barolo att göra.)

Håller då dagens baroloviner rent generellt för lagring? Ja. Blir de rent generellt bättre med lagring? Ibland, ibland inte, men rent generellt tja, och fullt ut ja om vi jämför vinet två år efter skörden med vinet sex månader efter skörden. Och. Det finns, förstås, flera barolo som både håller länge och som blir bättre med flera års lagring, till exempel Spinettas grejer. Andra, som Giulia Negris barolo, är gjorda i en annan stil och med andra mål. Mindre kraft, mer elegans och en tidigare tillgänglighet och därmed också mindre utvecklingspotential – de håller för lagring men utvecklas inte med självklarhet särskilt mycket.

Andra områden, som Rioja, uppvisar en fantastisk lagringsduglighet, särskilt Gran Reserva och i viss mån Reserva, men vinerna har inte alltid en särdeles stor utvecklingspotential. Det vill säga att vinerna förblir ganska mycket som de var när de var (relativt) nybuteljerade.

Finns det överhuvudtaget viner som är svåråtkomliga i sin ungdom och som blommar ut med tiden? Ja. Det finns massor av sådana exempel. Inte minst i klassiska områden som Bordeaux, Bourgogne, Rhône och Champagne.

Och så en återkommande de fråga: Varför upplever vi ibland att framförallt vita viner blir mindre stringenta, kanske mindre syrliga och rent av lite småsöta med tiden? Syra och socker ändras väl inte med lagring? Så här: ett vin som är stramt och stringent och väl strukturerat i sin ungdom och kanske avger hintar om gröna äpplen och annat friskt, börjar snarare lukta mogna, gula äpplen och tappar den där stringensen. Det här har sin förklaring dels i att vinets aromer på gott och ont ändras över tid, dels att även om syran är den samma så kan pH-värdet ändras samtidigt som andra kemiska skeenden kan äga rum. En klassiker, utöver att pH-värdet ändras, är också att CO2-nivån i det unga vinet vanligtvis minskar med tiden, något som påverkar hur vi upplever vinet och inte minst då dess stramhet, friskhet och stringens. Eftersom någon säkert nu undrar om koldioxiden: jo, vi känner såklart CO2 men bara över en viss nivå (och beroende på hur känsliga vi är för ”pirr”), vanligtvis är nivån i viner där vinkmakaren valt att lämna en uppfriskande nivå CO2 så pass hög att den gör jobbet men så pass låg att provaren inte riktigt förnimmer den.

En generellt ytterst viktig faktor då lagrade viner bjuds: det går knappast att överskatta värdet av att kunna bjuda på ett riktigt gammalt vin. Till och med skräpviner kan, oavsett hur äckliga de är, smaka gott när den som blir bjuden uppfylls av känslan av att vara unik. Visar sig det lagrade vinet faktiskt vara bra, vilket trots allt händer ganska ofta om vi pratar om de stora vinerna (Premier Grand Cru i Bordeaux, prestigechampagnerna, de stora bourgognerna…), är lyckan fullständig.

Sist men inte minst: resonemanget ovan bygger på antagandet att vi alla har samma smak. Som bekant har vi inte det och som bekant finns det folk till allt och dålig smak har de flesta – om så inte vore fallet skulle vi inte äta skräpmat, lyssna på skräpmusik, läsa skräplitteratur och se skräpfilmer, och vad det är, skräpmat, skräpmusik, skräplitteratur och skräpfilmer vet alla.

Musik med lagringspotential.

Stoppa äggbomberna nu!

Publicerat av
9

Vi lever i en då det aldrig tycks ha varit lättare att komma över dödliga vapen. I ljuset av detta är det minst sagt upprörande att våra livsmedelsaffärer och till och med bönder med gårdsförsäljning får fortsätta saluföra ägg. Att det dessutom inte finns vare sig en åldersgräns för ägginköp eller en varningstext på äggen så som det finns på andra explosiva varor är än mer upprörande! Som vän av ordning kräver vi ett omedelbart stopp för den okontrollerade ägghandel som dagligen sker mitt framför ögonen på oss medborgare samt att, om ett förbud mot äggförsäljningen inte är omedelbart förestående, ägg förses med samma symbol, ”varning för explosiva ämnen”, som till exempel dynamit! Kort sagt är det inte rimligt att oskyldiga medborgare ska kunna duperas till att inhandla de här livsfarliga livsmedlen i närmaste livsmedelsaffär, ta med de explosiva äggen hem och lägga dem i en gryta med kokande vatten bara för några minuter senare stå med en vattenskadad spis och en tomkokad gryta med resterna av ett exploderat ägg! Vi, det svenska folket, har fått nog!

Vän av ordning

Musik.

Pannkakor

Publicerat av
4

Pannkakor för

Tänkare: Pannkakor

Ärliga: Sannkakor

Säkerhetsnålsmusiker: Punkkakor

Byggare: Plankkakor

Olydiga barn: Bannkakor

Asiatiska kök: Pinnkakor

Bensinmackspersonal: Tankkakor

Gratisåskådare: Plankkakor

Maskulina: Hankakor

Mjölkhandlare: Kannkakor

Eldare: Pannkakor

Sekreterare: Pennkakor

Sådana som kom i tid: Hannkakor

Avstånd: Spannkakor

Färdiga sökare: Fannkakor

Besserwissrar: Kankakor

Utblottade: Pankkakor

Gaza

Publicerat av
3

Med visst fog har säkert flera av oss någon gång frågat sig hur världen och vi skulle reagera inför vad som förefaller vara ett folkmord i vår tid. Skulle vi tiga still så som de flesta gjorde då för drygt hundra år sedan, när turkarna härjade som värst, eller, något senare, då nazisterna gick bärsärk på sina medmänniskor? Nog har vi i vår samtid varit övertygade om vi skulle agera annorlunda, bättre, och framförallt skulle vi göra något för att få stopp på bestialiteterna. Nu vet vi, att nej, vi och världen är lika passiv som då det begav sig på våra förfäders tid. Ingen granne, inget grannland, inget upplyst land, inte du, inte jag, ingen gör något särskilt annorlunda än de gjorde då. Men vi är vagt medvetna om att oavsett hur hemsk en skitorganisation som Hamas än är så har knappast barnet som svälter ihjäl i Gaza något att göra med den saken.

Det finns stora ord

Och tillfällen då orden inte räcker till

Som låt säga folkmord

Fast inte ens då tycks världen stanna, stå still