Förbud mot Lingongrova!

I landets speceri- och liknande affärer saluförs ett slags bröd under namnet ”Lingongrova”. Vi vill å det bestämdaste avråda från inköp och i än högre grad uppvärmning och intag av varan i fråga, och, inte minst, kräva av våra folkvalda ett omedelbart förbud mot tillverkning, langning och beredning av detta klavertramp i vår gemensamma och annars så oskyldiga vardag.

Varför? undrar den naive och den oerfarna. Helt enkelt därför att detta så kallade bröd är ett rent djävulskap förpackat i plastpåse och salufört av ondskefulla handlare. Om den intet ont anande goda människan tar en påse Lingongrova ur sin frys, plockar fram en så kallad brödbit och på ett omfattande vis värmer den i mikrovågsugnen och sedan placerar densamma på köksbordet och breder smör och ost på dess ovansida och därefter försöker förflytta den numer påläggsklädda så kallade brödbiten så visar det sig att fanskapet sitter fast i bordet på det att den så kallade brödbitens mittsektion blir kvar som en ondskefull ö i köksbordets hav medan den stackars goda människan står där med en osammanhängande tingest i handen och nu så gott det går får sikta in sig på att inmundiga den bit- för att inte säga smulvis.

Fotnot: vi hade gärna illustrerat det här uppropet, detta den lilla människan rop på hjälp i en kall, hård och ond värld, men det gör helt enkelt för ont, så det blir ingen bild.

Sorgesam musik.

Reklampaus

Hög tid att beställa årets julböcker! På bokus.com finns just nu flera av mina böcker till sympatiska priser. Till exempel Bränna vass (69kr), Herdedikter & mord (69kr) och Anakolut 12.0 (105kr). I tur och ordning en disparat novellsamling, en burlesk slags deckare i svamp-, herdedikts- och provencemiljö samt en postmodern roman i nyutgåva.

2022 Les Sorts Selecció

Vissa årgångar är generellt lättare att rent blendningsmässigt få till än andra. Enkelt uttryck är de olika batcharna oftare kompatibla med varandra och ett plus ett blir om inte alltid två så i alla fall ett och ett halvt. Samtidigt är skvättarna med svårintegrerade element – det kan till exempel handla om ovanligt rustika eller mindre rena volymer – färre än vanligt. Att just 2022 är så lätt att arbeta med och genomgående så ofta ger rakt av goda och kommunikativa viner är till del höljt i dunkel, men i grund och botten beror det, såklart, på växtåret 2022 och i någon mån 2021. Samtidigt ska sägas att även om vi här talar generellt om 2022 och vad som är utmärkande för årgången så finns det undantag, både över större ytor/regioner och avseende individuella producenter/gårdar.

Nog av. Det här handlar framförallt om Les Sorts Selecció, ett vin jag sedan ett antal år har äran och nöjet att blenda hos Celler Masroig i D.O. Montsant, som återfinns i bergen väster om Tarragona. Närmsta granne är betydligt mer kända och dyrare Priorat. Att det blivit så stor skillnad i kändisskap och pris mellan områdena – som båda ligger på hög höjd, har likartade geologiska förutsättningar och använder samma druvbas (grenache, carignan, syrah)  – beror framförallt på att det var till Priorat som ett gäng unga önologer med Alvaro Palacios i spetsen kom för cirka 35 år sedan och bestämde sig för att göra läckra powerviner där. Något de gjorde med råge och den äran och snart omnämndes Priorat som ett av inte bara Spaniens utan också världens mest spännande vindistrikt. Idag är det mindre hajp och här görs inte bara viner i powerskolan, men det goda ryktet, och priserna, består.

Medan Priorat seglade iväg mot stjärnorna blev Montsant kvar där som kusinen från landet och det ska vi vara glada för. Här görs idag mängder av pris- och upptäcktsvärda viner. När det blev aktuellt att jag skulle hjälpa till att sätta ihop ett rödvin för den svenska marknaden, då för flera år sedan, var det en uppgift som verkligen lockade, och det blev inte sämre av att teamet på Celler Masroig visade sig bestå av ett ungt, sympatiskt och synnerligen framåtlutat gäng vinentusiaster, och det oavsett om vi talar om den tekniska sidan eller personalen på sälj och marknad.

Tror vi alla var nöjda med den första årgången samtidigt som vi tyckt att vi nog fått till det ändå lite bättre för varje år. En sådan effekt, att det blir lite bättre varje år (i alla fall över överskådlig tid), är något som jag som konsult ofta ser. Det tar inte sällan ett eller ett par år innan staben som ska stå ut med mina ändringar och beslut får förtroende och går ”all in”. Att sedan just årgången 2022 av Les Sorts Selecció, som precis släppts i Sverige, blivit så bra som den är, outstanding skulle jag vilja säga, beror dock inte bara på att jag med tiden fått allt fler batchar att arbeta med och rent allmänt känner ett större förtroende från uppdragsgivaren. Här spelar också den i mina ögon smått unika årgången 2022 in.

PS En sak som också är tämligen unik med 2022 är att så många viner med naturlighet låter sig drickas unga samtidigt som de utan vidare klarar år i källaren.

En mycket otrevlig tågresa till Gävle

På ett försenat snabbtåg med åksjukeframkallande krängningar och högljudda telefonsamtal – en småländska som utan att kunna säga r som en normal person berättar för hela vagnen att hon blir lite sen och att de ska ställa i ordning stolarna, en ovårdad norrlänning som höhö-skrattar och säger saker som ”nää”, ”joo” och ”jaså” och många andra med en hänsynslös och smått debil uppfattning om vad medresenärer ska behöva stå ut med – och skolösa och illaluktande fötter utsläppta i det fria som vore de en gåva till medresenärerna: här på tåget i en överfull vagn med antingen korkade eller irriterade människor, oftast både och, sitter en unge och kvider och låter. En äldre dam i en hatt som inte varit på modet under hennes livstid lutar sig försiktigt fram mot föräldrarna till det kvidande och låtande barnet, en man och en kvinna i 35-årsåldern och lössittande kläder, sådana som sådana som sällan reser långt tar på sig när de ska resa långt. ”Det var förfärligt vad er unge kvider och låter, går det att få tyst på den?” säger damen med ett leende som hon inte har något för. Modern får en förgrymmad min i ansiktet och hon lutar sin tunna överkropp aggressivt framåt och fräser ”Ungen, det är vårt barn du talar om!, har faktiskt covid!” och fadern är inte sen att hänga på med samma förgrymmade min och en nästan lika tunn kropp ”Jag skulle vilja se hur du skulle låta om du hade covid, kärringjävel!”.

Detta får den gamla damen att fundera en stund. För hon förstår inte. Hur skulle han kunna se hur hon skulle låta om hon hade covid? Det går inte ihop. Hon säger det. ”Det där går inte ihop, ni kan väl inte se hur jag skulle låta om jag hade covid?”

Detta gör fadern så rasande att han reser sig upp från sitt säte och går ut i mittgången och vänd mot damen som sitter på andra sidan gången höjer han handen i akt och mening att ge henne vad hon tål så hon nog fan ska få se på att kvida, kärringjäveln, och ja, en misstanke infinner sig hos en del medresenärer att allt inte står rätt till med den här mannen, att han kanske är en missbrukare med aggressionsproblem. Någon orre hinner han emellertid inte att utdela förrän en bastant herre med platt näsa, blomkålsöron och enorma händer sänker honom med en rak vänster. ”Hur i hela halländska helvetet kan man ge sig till att sätta sig på ett tåg med ett covidsjukt barn utan att ha med sig en spritklut att söva ungen med?!” säger han inte helt vänligt och spänner ögonen i modern, som slår ner blicken och drar det covidsjuka och kvidande barnet närmare sig. ”Byt hatt!” uppmanar han den gamla damen och går och sätter sig muttrandes ”Här luktar för övrigt fan och hans otvättade moster”.

Den återstående kvarten av resan till Gävle sker under tystnad. Modern har stoppat en näsduk i munnen på det covidsjuka barnet, den gamla damen har tagit av sig sin hatt och de hänsynslösa och debila har tagit på sig sina skodon. Det enda som hörs är vindens sus och faderns ynkliga kvidanden där han omtöcknad ligger i mittgången.

Falska grossister lurar vinbönder

Det är inte bara inkompetenta vinnördar med mer pengar än vett som blir lurade i vinvärlden. Även små och lite större vinproducenter utsätts för brott. Vitisphere.com berättar om ett nu pågående lurendrejeri, där falska grossister kontaktar vinbönder och lovar lysande utsikter och frestar med stora affärer.

För att allt ska se rätt och riktigt ut hör bedragarna av sig i mail och förklarar sitt intresse för producentens viner och ber om en mängd upplysningar av samma art som stora grossister brukar be om. Obetänksamma stackare svarar på frågorna och dras in i nätet. Missar de att kolla upp köparen åker de dit, och det kan handla om stora volymer och därmed summor som sätter bonden på pottkanten.

En av de identiteter bedragarna iklätt sig är en lokal butik i kedjan Super U (Super U, Colombelles).  Enligt den vinansvarige för hela Super U är det här något som pågått under många år, det vill säga att just Super U i Colombelles används som täckmantel. Den som svarar på förfrågan och levererar vin till den uppgivna adressen kommer snart upptäcka att Super U i Colombelles vare sig beställt eller mottagit något vin, och någon betalning får den inte.

Det hände sig en afton i Baden-Baden

I kurorten Baden-Baden bor närmare 60 000 människor. Dessa kan glädjas åt att de bor i en stad som gett namn åt en fällbar sol- eller kanske snarare vilstol, utrustad med en sinnrik låsanordning som gör att ryggstödet inte glider utan sitter fast ordentligt, vilket gör att ryggstödet enkelt kan lutas bakåt samtidigt som stolens nedre del höjs så den sittandes fötter hamnar i en tämligen rät vinkel, och lika enkelt kan ryggstödet återföras till sitt utgångsläge så fötterna åter sänks ner mot marken och den sittande rätas upp i en sittställning som är mer sittande än liggande. Utöver stolen, som var sann Baden-Baden-bo är stolt över och därför aldrig missar ett tillfälle att säga ”Jag kommer från Baden-Baden, precis som stolen!”, sträcker den magnifika Schwarzwald ut sig med början i stadens utkanter och den som är så lagd kan ge sig till att titta ut över den natursköna Rhendalen medan andra kanske hellre tar in på ett av stadens många spa – måhända rent av Caracalla-Therme, som fått sitt namn av den badande kejsaren Caracalla aka Marcus Aurelius Severus Antonius Augustus – eller utmanar ödet i stadens kasino. Den som står efter ett nöjesutbud som endast en större stad kan erbjuda, har inte mer än några mil på autobahn eller snirkliga cykelvägar till Karlsruhe.

Staden Baden-Baden ser dyr ut. Patriciervillorna avlöser varandra, där de ligger grönt inpackade mellan lummiga kurortsparker och ståtliga alléer vars vägbanor är pedantiskt lagd gatsten. Konditorierna kallas för patisserier och erbjuder avancerade och emellanåt väl väl tilltagna bakelser och andra bakverk i kulörta färger och inte sällan med grädde som en ofrånkomlig ingrediens. Här sitter gammal och ung, mest gammal, och snaskar under parasoller eller inträngda i bakelseinrättningarnas inre när vädret inte tillåter utomhussnaskande. I de många gränderna i gamla stan vittnar de exklusiva affärerna om ett exklusivt klientel och de många antikvariaten hänger på där och viskar dessutom om ett kulturellt bevandrat och civiliserat klientel. Hit, till Baden-Baden, kom vi bilande en afton i april för vi ville äta schnitzel och finna husrum för en natt. Paren vi reste med, Agnes och Kurt och Bengan och Kurt, var överens med oss om den saken.

Dessvärre hade vårt sökande efter ett hotell på nätet inte resulterat i någon reservation. En del hotell hade inte hunnit öppna för säsongen, andra var fullbokade på grund av  ”läkarkongressen, ni vet”. Vi bestämde oss för att utmana ödet och köra in i Baden-Badens kärna och leta på plats. Medan eftermiddagshimlen mörkande över våra huvuden och åskan började mullra bortåt Schwarzwald till, rullade vi långsamt fram i vår hyrda Mercedes-buss, genom de trånga gatorna och i gränderna i Gamla stan. ”Usch! Hoppas vi inte behöver vända,” upprepade Agnes med en dåres envishet och jag som körde fann till slut ingen annan råd än att be henne hålla käften; insikten att vi kört alldeles för långt i på alldeles för trånga och nu regnhala gatstensgator och gränder för att kunna vända och att samtliga med undantag för min fru Pinglan suttit och druckit öl hela vägen från Frankfurts flygplats där vi hämtade ut hyrbilen och nu var tämligen berusade, gav mig onda aningar och en smygande panik för hur jag skulle kunna hantera situationen om det plötsligt tog stopp, om vägen tog slut eller om vi plötsligt befann oss i en gränd som omslöt bilen så vi inte kunde öppna dörrarna än mindre vända om eller ens backa. Mitt utbrott på Agnes gjorde att stämningen, som varit på topp innan vi körde in i Baden-Baden med käcka bussånger som ”Du ska få min gamla skjorta när jag dör” och ”En busschaufför” och ”Min hatt den har tre kanter” endast avbrutna av rapar eller ett par klunkar öl för att rassla loss rosslet i rören, sjönk avsevärt. Kurt, alltså Agnes Kurt var rent av förgrymmad, tyckte inte att jag skulle tala så till hans fru och för att visa hur fel det var röt han åt Pinglan som inget sagt att hålla käften och det fick mig att bli förgrymmad. Då ingrep Bengts Kurt, ”men håll käften allihop nu, jävla idioter”, sa han och då blev alla utom Bengt irriterade på honom. ”Hallå! Hallå!” sluddrade Bengt och Agnes Kurt gjorde sig redo att lappa till honom, själv tänkte jag snabbt ut en plan att tvärbromsa så alla kastades framåt i sina säkerhetsbälten och då skulle jag vända mig om och ge Bengt, som satt bakom mig i bussens mittensäte, en rak vänster, mitt i plytet, så blodvite uppstod och ögonen tårades och han fick annat att tänka på än att sitta och skrika ”Hallå! Hallå!” och annat störande i bussen. En busschaufför måste få sköta sitt jobb utan att bli påhoppad så där. Nu hann jag inte tvärbromsa förrän Bengt fortsatte ”Öhööhöh, hotell för helvete!” och visst hade han rätt i det: där, mitt framför våra ögon, tornade den grå stenjätten ”Am Caracallahof” upp sig med tinnar och torn och en låt vara inte alltför storslagen entré men likväl en entré, dessutom försedd med en skylt ”Zimmer frei”. ”Öhööhöh zimmer frei för helvete!” fortsatte Bengt och då la jag faktiskt till honom. Vet inte riktigt varför, men sinnet rann. ”Det där var väl bra onödigt!”, sa Bengts Kurt och såg lömsk ut där han satt i mellansätet vid sin man så jag försökte lappa till honom också men armarna räckte inte till. För korta. Så jag bad Pinglan i det andra framsätet att ge Bengts Kurt en hurril. Men det var försent. Pinglan hade redan hoppat ur bussen och gått in på hotellet för att fråga om där möjligen fanns tre dubbelrum och en restaurang.

”Ni kan få ett dubbelrum och ett familjerum,” upplyste receptionisten, högst sannolikt tillika hotellets ägare och direktör, Pinglan.

”Då tar vi det!” sa Pinglan utan att tveka och rusade ut till bussen och hämtade vår resväska och bar den raskt till dubbelrummet, ”Vårt zimmer!” sa hon så de andra fick låta sig inkvarteras i familjerummet. Det vi alla noterade och sa till Pinglan var, att det var så förbannat varmt i hotellet. I korridorerna med grön filt på väggarna och vad som nog varit röda heltäckningsmattor på golvet, i trapphusen med de solkiga tapeterna med fågelmotiv i brunt och gult, i den gamla skraltiga hissen med knarrande dragdörr som högst motvilligt fällde ut sig när resenärer, som vi, tryckte på våning tre. Knirr, knarr, knak, lätt skak, kvidande linor som drar hissen. ”Helvete vad varmt det är!” sa Bengt fullständigt i onödan och om det varit varmt i de gemensamma utrymmena var det inget mot hur varmt det var på rummen. Vi slängde in våra väskor och tog av oss i bar överkropp, Pinglan behöll sin bysthållare och Agnes sin korsett dock, och Bengt och Kurt tog på sig kortbyxorna de förutseende packat ner före avresan från Landvetter för vad som kändes som evighet sedan fast det var imorse. Själv fick jag kämpa vidare med mina jeans som jag å andra sidan älskar, inte minst för att de bär upp magen på ett så effektiv sätt.

”Mat!” röt jag så åt receptionisten alias hotelldirektören när vi alla krånglat oss ner till hotellets lobby igen. Hotelldirektören tittade på oss. Sex välvuxna svenskar med ölmosiga och torsdagsfylleröda ansikten med vattniga ögon och kraftiga ögonbryn – nåja, sanningen är att Pinglan inte har några ögonbryn alls och Agnes ansar också sina ögonbryn så de är inte så värst buskiga, särskilt inte det vänstra där hon kommit åt bättre med hyveln. Tror nog han imponerades en hel del.

”Äter ni gris?” frågade direktören och då såg jag att han faktiskt såg ut som en gris den djäveln, runt klothuvud och en trynliknande näsa.

”Vad är det för en fråga? Klart vi inte äter gris!” sa jag.

”Va? Är ni judar?” frågade direktören misstänksamt.

”Judar?! Nej, bevare mig!” svarade jag och såg förnärmat på honom.

”Muslimer?” nu såg han än mer misstänksam ut och jag tyckte att det ryckte i hans tryne och att det kom en liten grymtning därifrån.

”Muslimer?! Nej, bevare mig!”

”Aha, så då är ni indier? Vegetarianer? Veganer!?” det där sista skrek direktören så det ekade och de immiga fönstren skallrade så åskan och spöregnet därutanför dränktes för en stund.

”Indier? Vegtarianer? Veganer”… här gjorde jag en min av avsmak… ”Nej, bevare mig!”

”Men varför äter ni då inte gris?!” skrek direktören så saliven stänkte.

”Därför att vi ska ha schnitzel, kalvschnitzel!” vrålade jag tillbaka, rättade till kaggen ovanför livremmen och hängde ner den igen och stirrade direktören stint i ögonen.

”Bra! Deal! Då är vi överens! Kalvschnitzel! Sex sycken? Gemüse? Pilsner? Batatan maqliatan? Haha, nej, jag skämtar”… här veknade vi alla inför den grisaktige direktören, för han var ju en riktigt hedersknyffel full av påhitt och djävulskap, batatan maqliatan, var fick han det ifrån? arabiska? en sådan spjuver … ”Bratkartoffeln? Schnapps? ”

”Jajajaja, allt det där!” skrek vi i munnen på varandra och tog tacksamt emot de risknippen direktören trollade fram från under sin receptionsdisk, ”här, risbastu, här är ju varmt som i helvetet” sa han och det hade han rätt i så jag gav Bengts Kurt ett rejält rapp över fejan för jag hade inte glömt det där i bussen. Han fick ett rött streck mellan där hans hårfäste borde finnas och hans övre haka. Såg inte bra ut alls. Kanske var det det som triggade Kurts Bengt att gå lös på mig med sitt risknippe vilket i sin tur fick Pinglan att gå lös på Kurts Bengt och snart var alla med i slagsmålet.

”Ordnung! Ordnung!” vrålade direktören och höll upp sina armar i vad som skulle vara en lugnande gest men när vi såg att han hade klövar istället för händer gav vi oss alla på honom. Det skulle vi inte ha gjort för snabbt som ögat höjde han värmen ytterligare ett tjugotal grader på en gigantisk, gammal och synnerligen effektiv järnradiator, som fanns applicerad på väggen där, bakom receptionsdisken. Det klånkade, susade och mullrade i rör och element snart sagt överallt i det gamla huset när han drog upp värmen och det stod inte länge på förrän vi började koka. Jo, faktiskt, koka. Nu insåg vi alla, även Kurts Bengt, Agnes och Agnes Kurt, som alla var rejält fulla, att vi måste sjappa, att vi gått in på fel hotell, på hotellet vi inte skulle gå in på, än mindre ta in på, undra på att direktören såg ut som en gris och att det varmt som i helvetet, jag tog tag i Pinglans hand och drog med mig henne ut genom den oansenliga hotellentrén, efter kom Bengts Kurt och Agnes, de andra blev kvar, ”Jag såg min Kurt smälta, fettet rann av honom som glass smälter i julisolen”, sa Agnes och visade upp en poetisk ådra som ingen av oss anat att hon hade, ”och”, fortsatte hon, ”Kurts Bengt började liksom bubbla och ögonen hoppade ur sina hålor, utjagade av varm ånga som stod som tornadoar ur ögonhålorna på honom, hemskt”. ”Såg du vad hotelldirektören gjorde?” frågade jag samtidigt som jag febrilt sökte efter vår Mercedes-buss och tvingades inse att ovädret fört den med sig och att det var ganska kallt att stå i bar överkropp i regnet och blåsten och jag hörde Agnes säga det jag redan visste, ”han satte sig att äta kalte platte, leberknödeln, sauerkraut och schweineaxe och dricka kopiösa mängder pilsner”. Jag visste det! Den djävulen!

Musik!

Ni kan lita på oss

Med detta upprop vill Elon Musk, Vladimir Putin, Xi, den iranska staten, SD:s trollfabrik och vi i ”Vi tänker vi!” understryka att det finns massvis av forskning som tydligt visar att ett plus ett inte är två, vilket annars förefaller vara en vedertagen villfarelse i den moderna västerländska och demokratianstrukna skolundervisningen och rent allmänt i  det västerländska samhället. Snarare handlar det om slumpen när ett plus ett blir två. Rent krasst har genom historien ett plus ett mer ofta inte blivit två än två. Omfattande forskning har visat på detta. Ändå har missuppfattningen att ett plus ett alltid blir två bitit sig fast och indoktrinerat mänskligheten. Men det finns inga hållbara bevis för att ett plus ett blir två, tvärtom kan ett plus ett lika gärna bli tre eller 175,64, vilket entydig forskning visar. Sist men inte minst vill vi påminna om att människan klarade sig bra också då den ännu inte lärt sig räkna, och, som forskningen visat, att det inte går att lita på matematiken. Det  finns alltså inte något hållbart skäl för människan att fortsätta ägna sig åt matematik eller för den delen någon annan relativ vetenskap. Vårt upprop är i första hand ett krav på ett  p för slöseriet med matematikundervisning i skolan och i andra hand, och på sikt, ett p för all annan meningslös undervisning och forskning. Ju mindre vi vet, desto lättare är det att förstå världen.

Musik.

Skörden 2024

Häromdagen gick sista rödvinstanken på Domaine Rabiega i mål med sin malolaktiska jäsning och vi kan nu summera skörden 2024, både på Rabiega och i stort i Frankrike.

Ser vi till helheten, alltså Frankrike, är detta ytterligare ett år med liten volym. De första prognoserna ger vid handen någonstans i höjd med rekordlåga 2017 (36,8 MHL) och froståret 2021 (37,5 MHL). Jämfört med 2023 är året 22% ner och jämfört med perioden 2019-2023 landar 2024 15% under snittet. I vissa områden är volymdroppen ytterst påtagliga (Jura -75%, Bourgogne -35%, Champagne -33%…). Ansvaret för detta vilar främst på vädrets makter, som bjudit på rikliga mängder frost, hagel och slagregn och i spåren på detta mjöldagg och röta.

Samtidigt som man kan förfäras över de här siffrorna är det värt att notera att den franska vinindustrin befinner sig i kris (igen). Nu älskar förvisso fransmännen ordet kris (och ordet problem) men ingen rök utan eld. Detta vet om inte annat vinodlarna i Bordeaux, som upptäckt att i princip ingen efterfrågar deras viner idag (undantaget är, förstås, topp-châteauerna som tuffar på som vanligt). Med andra ord dras landet (ånyo) med ett rejält vinöverskott.

Den här situationen har bland annat lett till att vissa jätteföretag i grossist- och, i förekommande fall, detaljistledet, försöker utnyttja situationen på ett direkt ohemult vis. Detta fick härförleden jätten Cordier erfara då företaget dömdes till miljonbelopp i böter för att ha pressat inköpspriserna för hårt. Kort och enkelt sagt bedömde rättsinstansen att det inte är okej att utnyttja den rådande situationen till att tvinga fattiga bönder att sälja sitt vin under produktionspriset.

Men hur ska man då lösa krisen? Detta är en fråga som hett debatteras i Frankrike sedan en tid, och nu finns frågan (än en gång) uppe till diskussion i Bryssel, för även om Paris kan lösa detta på egen hand har Frankrike förpliktelser mot EU.

Det som den här debatten och besluten som följt i dess spåren hittills framförallt har resulterat i är en ersättning om 4000€/ha till den som drar upp sina vinstockar. I ett första skede gäller detta upp till 30 000 ha. Om vi får tro Bernard Farges på Comité National des Interprofessions des Vins à Appellation d’Origine (CNIV) måste 100 000 ha ryckas upp för att produktionen ska komma i balans med efterfrågan.

Ska vi fortsatt uppehålla oss vid de mer nedslående rapporterna från årets skörd så är det värt att nämna den afrikanska gräshoppan Jocobiasca lybicas fortsatta frammarsch i de korsikanska vinodlingarna och att otyget nu också tagit sig till fastlandet. Det som händer är att bladen på rankan tappar sin färg och torkar ihop (särskilt känslig är den för Sydfrankrike viktiga druvan syrah). Något riktigt effektivt botemedel finns ännu inte och vi lär även de närmaste åren få se skördebortfall i fotspåren av Jocobiascas framfart.

Finns det då inget positivt att säga och hur gick det på Domaine Rabiega? Jo, det finns positivt att säga. Till att börja med att många kommer göra fantastiska viner, framförallt röda, 2024. Skickliga vinproducenter har både här och där lyckas fånga upp årets nederbörd och periodvis svala fräschör och kombinera detta med de varmare och torrare perioderna på ett sätt som varit omöjligt i de flesta regioner de senaste åren.

 

Nu kan det där med ”skickliga vinproducenter” låta som skryt (och det är det väl också) när jag i nästa andetag säger, att vinerna på Domine Rabiega 2024 är grymt bra. Riktigt kul. Självklart har vi, precis som alla andra som ”satt året”, haft lite tur,  men här finns också ett hängivet arbetslag som fungerat optimalt i år – utan det hade det här fina resultatet inte kunnat uppnås.

Till det sista stycket ska läggas att det tagit några år att få odlingen på Rabiega i balans. Sedan 2023 är vi där (brukar ta tre-fyra år och i det här fallet påbörjades arbetet 2020). Och väl där är det så mycket lättare att nå bra resultat. Varje år. Det förtjänar att upprepas, att slutprodukten, vinet, inte kan bli bättre än sin råvara, druvan, och en vingård i balans är A och O, både de enkla åren och de, som 2024, lite mer komplicerade åren.

 

Vintips: Tre rödtjut

Just nu finns i det tillfälliga sortimentet tre viner som är värda att framhålla i detta forum. Terre de Manganèse (Domaine Didier Desvignes) 2022, nr 95347, 289kr. Här har vi en Beaujolais Cru Moulin-à-Vent, som befinner sig ljusår från de blaskiga och fruktsökande stolpskott till viner som producerats och produceras en masse i Beaujolais och som för många blivit sinnebilden av ”Beaujolais”. Om mot förmodan någon av vinifierats HR ännu inte upptäckt det riktiga Beaujolais är det hög tid att göra det och då sitter det här vinet som en smäck. Här hittar vi en oerhört välbyggd och vacker ryggrad inpackad i ett överdåd av gamay-frukt när den är som bäst. Drick nu eller om några år, till en coq au vin eller en svamprisotto. Domaine Didier Desvignes är inte så känd i Sverige, vilket är smått tragiskt för alla vinälskare som missat den här pålitliga producenten, som bjuder oss på allt det bästa Beaujolais har (skulle det här vinet hinna ta slut i det tillfälliga sortimentet innan Du, slöfock, fått tummen ur, finns det fler viner från Didier i beställningssortimentet).

Hedges Family Estate (eller HFE, som vi som har koll säger) 2021, nr 93016, 279kr. Min gamla uppdragsgivare (2001-2015) skämmer än en gång bort oss med ett fullödigt och ursprungstypiskt vin från Red Mountain och ”Eastern Washington”. ” Nyanserad, fruktig, balanserad smak med rostad fatkaraktär, inslag av svarta vinbär, ceder, skogshallon, kakao, plommon, viol, kokos och vanilj. Serveras vid cirka 18°C till rätter av mörkt kött, gärna grillat.” Så skriver Systembolaget om vinet och jag köper den beskrivningen, för precis så ska ett fullödigt rödtjut från Red Mountain vara.

Muga Reserva Selección Especial 2020, nr 90384, 329kr. En favorit från Rioja, som brukar dyka upp i tillfälliga sortimentet varje år. Årgången 2020 kommer inte göra någon av vinets fans besviken. ” Komplex, kryddig smak med tydlig rostad fatkaraktär, inslag av plommon, mörk choklad, mörka körsbär, kardemumma, kaffe, svarta vinbär, tobak, örter och vanilj. Serveras vid cirka 18°C till rätter av mörkt kött.” Skriver Systembolaget och det är bara att hålla med. Drick nu eller om 20 år.

Musik.

Skörden 2024: komplicerat

Egentligen hade jag hellre använt ”kul”, snarare än ”komplicerat”, som sammanfattning av växtsäsongen och skörden 2024. Men det vore fel mot alla som drabbats av den här knepiga årgångens frost, hagel, återkommande slagregn, mjöldagg och röta. Med det sagt, låt oss ta det från början:

När jag inledde min vinbondebana 1988 begrep jag ingenting. 1989 förstod jag lite grann och började kunna abc och se ut som om jag kunde. Tredje försöket, 1990, när jag skulle ta över som vinmakare på egen hand på Domaine Rabiega, gick det fantastiskt bra och jag var övertygad om jag sett allt och kunde allt. I denna närmast hallucinogena villfarelse och detta patetiska lyckorus levde jag gott ända till… 1991. Ett år med all upptänklig skit och lite till. Frost, hagel, regn, mjöldagg, röta. En välbehövlig näsknäpp och ett brutalt uppvaknande: så här besvärliga kunde växtsäsonger och skördar också vara.

Lite grann så är det även med 2024, särskilt för den som inte upplevt det gamla normala: ett uppvaknande och en näsknäpp; så här kan det också vara. Den som var med redan på 1990-talet kunde nog i många fall redan i sena juli i år se att året barkade hän mot röta och ”senare” mognad, och den kunde därmed förbereda sig psykiskt på vad som väntade och försöka förklara för yngre kollegor, att i år blir det nog inte som ifjol eller förfjol eller förfjols ifjol… Kort sagt blir det inte som vi de senaste 20 åren mer eller mindre vant oss vid att det ska vara. (Därmed inte sagt att det inte förekommit elände och utmaningar på många håll, även härnere i södra Provence, de senaste 20 åren: allt är, som bekant, relativt.)

Nog av. På Domaine Rabiega, där jag är tillbaka som konsultande vinmakare sedan 2020, förlorade vi vitvinet redan i samband med vårens frostknäpp, och nu under skörden har det varit en lika ständig som härlig kamp mot klockan och rötan: väl medvetna om risken med att låta frukten hänga när regnet aldrig ger upp och mognaden dröjer, har vi inte haft så mycket annat att välja på än att spela ett högt spel och hoppas på att uppnå den där perfekta mognaden innan frukten blir angripen och måste kasseras.

Så här gick det med det: Vi har skördat i flera omgångar och plockat druvorna fält för fält och ibland med så mycket som tre veckors mellanrum, vi har ibland fått börja plocka trots att det varit klokast att vänta en eller två dagar (det gjorde vi rätt i, för dagen efter började det spöregna) och vi har i något fall varit på lite försent, med påföljd att så mycket som 50% fått kasseras (gäller ett fält).

Kontentan är, trots att allt inte låter så positivt ovan, att vi sitter på ett riktigt bra rödvin 2024 och frågan är om inte rosévinet kan bli det bästa sedan… det besvärliga 1990-talet. Och, det har varit otroligt entusiasmerande med den här skördens alla utmaningar; en skörd som varit allt annat än en transportsträcka.

Allt är emellertid ännu inte i hamn. Just nu jäser rosévinet och ett par tankar rött likaså, och när allt det är avklarat ska det röda genomgå malolaktisk jäsning, innan vinet läggs på ekfat och betongägg. Med andra ord fortsatt mycket som kan skita sig. Kul.

Musik.