Vad vet jag om manga? Slätt ingenting. Sonen ville åtgärda denna, som han nog menar, allvarliga brist i min bildning, varför han gav mig Jirô Taniguchis ”Quartier lointain” (utgiven av Casterman i Frankrike, i original ”Haruka na machi e” och på engelska ”Distant neighbourhood”). Nu har jag läst den och jag ger mig: är detta manga så är manga hur bra som helst. Denna tegelsten är med sitt tecknade innehåll inget annat än en lysande bok.
Man må tycka vad man vill om enskilda dokumentärfilmare och deras alster, därför att det är just det som är dokumentärfilmens styrka: att den skapar debatt. Debatt skapade Jonathan Nassiters Mondovino när den kom för några år sedan och debatt håller redan Coline Serreaus (Coline i mindre omfång på engelska) nya ”Solutions locales pour un désordre global” på att skapa. Jag hoppas verkligen att den kommer till Sverige så småningom och att ni ser den och debatterar den.
För övrigt är jag inte dugg förvånad över att Wes Andersons nya film får lysande kritik.
Dokumentärfilmarens val.
Någon hade läst om ett nytt hot mot världens vinodlingar och frågade mig om saken och eftersom det känns som att frågan har en allmän relevans kommer här några ord om Lobesia botrana: Lobesia botrana orsakar en åkomma som kallas Eudemis och larven/fjärilen lever i två till fyra cykler beroende på regionens klimat och hur pass varmt året är. Känd i Frankrike sedan 1800-talet och har under 1900-talet dykt upp i vingårdar i större delen av Europa, Nordafrika och på vissa håll i Asien. Skälet till att Lobesia blivit på modet just nu är att någon hittat eländet i USA. Bekämpas enkelt med fällor, som, faktiskt, kan innehålla födomämnen, eftersom Lobesia dras med ett stort sockerbegär. Värt att notera är att Eudemis/Lobesia botrana bara är en av flera larver/flygfän som på tämligen likartat vis attackerar världens vingårdar. Vanligtvis bekämpas de med fällor med feromoner (fälla med lockande doft sätts ut i vingården, suktande flygfä åker dit och sätter sig i klistret).
Lite DFDC för att jaga Eudemisen på flykten.
Har i veckan varit på Domaine de Brescou och bland annat tittat till vinerna från 2009. Klart är att Syrahn här, i likhet med den på Château L´Arnaude i Côtes-de-Provence, kommer att bli utmärkt. Gissningvis den bästa sedan vi inledde samarbetet (gäller båda gårdarna). Frågar ni mig finns det tre skäl: 1. Det tar cirka tre år att ”hitta rätt”. 2. Året i sig var bra. 3. Inga misstag har begåtts. Båda de här vinerna buteljeras senare i år och kommer sannolikt ut på marknaden (i Frankrike) under 2011.
Annat som skörden 2009 blev riktigt bra på Domaine de Brescou är Viognier. Även denna den bästa hittills. Skillnaden mot tidigare år är att den nu är ännu ett snäpp smäckrare och elegantare utan att för den skull göra avkall på sin druvtypiskhet. Också syran sitter som smäck i år; en Viognier ska, som ni säkert har råkoll på, vara rund men inte platt, och det, det är en utmaning för oss vinmakare, tro mig (här hanterar vi det genom att skörda i två omgångar).
Men nu är det en gång för alla Domaine de Brescou vi talar om och då måste, förstås, Pinot noir särskilt omnämnas. Hur går det för vinet från 2009, det som jag tidigare talat så väl om? Jotack, det går väldigt bra. Jag är mycket nöjd. Som tidigare nämnts kan vi inte konkurrera med vem som helst, men jag vågar påstå att det är en riktigt bra Pinot noir från Languedoc (hur många sådana har ni provat?). Skillnaden på 2009 och 2008 är i första hand inte bättre druvmaterial eller att vi prickade skörden bättre utan att vi börjar hitta rätt i ek – hanteringen (f ö är skälet till att 2008 är bättre än 2007 att vi tog vinet ett steg i rätt ek-riktning även då).
Någon undrar kanske då vad detta med att hitta rätt i ek – hanteringen innebär och hur man gör. Tja, det är, dessvärre, bra att ha många års erfarenhet av att kombinera vin och ek. Har man det kan man i bästa fall ha en uppfattning om hur ett visst vin bör hanteras för att bli så bra som möjligt, eller, enklare, bli på ett visst sätt (t ex mycket kaffetoner som viner som Café Culture). I det här fallet har jag gått från en ganska rå (”lätt rostad”), fransk ek mot en rundare mix av franska fat som rostats för att ge mjukare viner och lite amerikansk ek. Vi arbetar också i första hand med fat på 500 liter och ytterst få barrique (225 l).
Lite feistmusik att förgylla helgen med.
När jag var på Sicilien häromveckan och blendade åt Enjoy visade det sig att Enjoys utsända börjat webblogga. Så snart jag insett detta tog jag över den löjliga kameran, inrymd i en mobiltelefon, och vips! fanns ett knippe klassiker redo för Enjoys webblogg samt, har jag upptäckt, Youtube. För er som tycker om bröderna Lumière och dogma finns därför följande godbitar att titta på:
Om ekfat
Om blendning
Om komplexitet
Om Marsala
Om offerter
Om mig
Sonen hörde av sig och var upprörd över följande påskklipp som han menar är en skam för Rapport. Själv tycker jag att det är ett bra inslag och snarast ett modernt konstverk som tar ett samlande grepp på vår samtid, där självklart också Rapport har sin plats.
Tänkte överraska med vad jag i en stund av utebliven eftertanke tyckte var den perfekta aperitifen i samband med en Påsklunch: ett par halvtorra tyskar. Hade helt glömt bort att de halvtorra tyskarna numer ligger i Okända pavans hörn tillsammans med andra (nakna) buteljer som dränkts och oklädda och okända dragits upp ur det ofrivilliga plurret.
Således infann sig frågan vad det egentligen var jag skulle bjuda mina gäster på. Problemet var framförallt att gästerna redan stod redo och väntade på att jag skulle återkomma från källaren med min utlovade påsköverraskning, varför det var försent att slå vinet på karaff och smälla ihop en bra story, något som jag allt som oftast gör (särskilt när jag bjuder på undermåliga viner).
Jag tog med mig två pavor. En grön Mosel och en brun Rhen. Helt säkert från perioden 1980-1986. Högst sannolikt Riesling (köpte bara Riesling på 80-talet). Öppnade båda. Av den bruna flaskans kork framgick att det var en Rheingau. Jahaja. Plötsligt kände jag mig som en av de där som förr, på just 1980-talet, innan jag flyttade till Frankrike, brukade komma fram till mig för att berätta att de druckit ett så fantastiskt vin, fast de glömt bort vad det var (”Lars! Jag drack ett så himla bra vin förra veckan, det måste du prova, det är jättebra, ett rött vin, från Spanien tror jag, var i alla fall jättebra till lamm, vet du som arbetar på AB Vin-& Spritcentralen vad det är för vin?”).
Efter en kort stunds funderande bestämde jag mig att bara servera vinet. Som väntat började snart alla oja sig över vilket fantastiskt vin de fått i glaset och det var minsann inget de fick varje dag och en så speciell doft och… och då kunde jag klippa av med att man aldrig ska underskatta en gammal halvtorr tysk, vilket alla tyckte var putslustigt och så var det inte mer med den saken.
Men sedan hände något förskräckligt. Något som i ett, ja ett slags overkligt diminutiv rörelseschema, förvandlade min heta Rhenpotatis, som jag för övrigt skött så framgångsrikt och förtjänstfullt, till ett välfärdsproblem. Just som jag skulle klämma till med Moselpannan, som jag provat av i förväg (klart jag tog en snabbsniff innan jag skänkte första vinet…) och väntat med eftersom den var fullständigt lysande och som jag visste skulle nocka gästerna, skrek hustrun att maten var klar och att vi skulle sätta oss till bords m-e-d-d-e-t-s-a-m-m-a (”jag menar g-e-n-a-s-t, Lars” och så den där blicken ”du ska inte förstöra den här måltiden också med ditt vin, vi äter nu medan det är v-a-r-m-t”) och hur bra Moselpannan nu än var så smakade den lätt avslaget efter sill, ägg, nubbe och allt annat som hör Påskbordet till. Och lika bra var det för jag blev matförgiftad (fast hustrun som efter många år i restaurangbranschen kan det här med matförgiftning påstår att det måste ha varit något jag ätit på morgonen eller än mer sannolikt dagen innan för så snabbt kan man inte bli matförgiftad, men det spelar nu inte så stor roll för den som blivit matförgiftad, kan jag meddela).
Lite Irya att fria Påskdagen med.