Om någon fryser det korta ögonblicket när Paraguays tränare Gerardo Martino tittar upp efter att ha gråtit ut mot någons axel efter segern över Japan, med glasögonen totalt igenimmade, är det VM:s hittills både roligaste och vackraste vykort.
I onsdags förra veckan styrde jag kosan mot Domaine de Brescou. För ovanlighetens skull var hustrun med på resan och i höjd med den andra rondellen i Le Val – där Angelina och Brad köpt vackra Château Miraval – undslapp sig hustrun något slags ljud som möjligen kunde tolkas som mitt namn kört i en ordförvrängare och plötsligt befann jag mig farlig nära bakändan på en panikbromsande bil, vars förare spanat in en lastbil långt bort och därför sett sig föranledd att trampa bromspedalen i botten på ett både synnerligen onödigt och provocerande vis. Eftersom Tappra Audin varken hade ABS eller annat än allvädersdäck (som glider fantastiskt bra på varm asfalt) bar det sig då inte bättre än att vi med ett patetiskt ”scccchhh” (allväderdäck tjuter inte vid häftig inbromsning, de svischar) gled in i den inkompetente förarens bil med ett än mer patetiskt ”tjoff”. Dessvärre undkom panikbromsaren utan skador och hans bil fick bara ett skrapsår på kofångaren. Tappra Audin däremot såg ut som en nykrockad bil i Kalle Anka & Co där den stod och slokade med intryckt front och pysande rök och rinnande vatten ur kylaren. För att understryka att det nog nu var slut med tappra Audin låg dess ena framlykta krossad på marken. Idag följde jag Tappra Audin på dess sista färd till skroten i Brignoles.
En sista skål för Tappra Audin
Vitijob är en sajt för dig som vill extraknäcka eller allvarsknäcka i vinvärlden och här är ett vin för arbetssökande.
Jakten på köttbiten fortsätter och i Barcelona överraskar Emperador inte bara med billiga viner (som Mas Borras för 25 €) utan också med en riktigt bra kalvfilé. Inte långt från Emperador ligger Kaiku, som min barcelonafödde kompis och författarkollega Carlos Lopez sagt att jag någon gång måste äta lunch på. Det har jag nu gjort och låter belåtet den lunchrekommendationen gå vidare.
Detta är en ogenerad hyllning till viner jag själv på ett eller annat sätt är inblandad i, å andra sidan hindrar inte det att vinerna är grymt bra (ja, herregud, vad trodde ni?) och synnerligen väl lämpade för midsommarhelgens begivenheter (passar jag på att säga för det snart är midsommar, men det är klart att de alltid är synnerligen väl lämpade). Stramt, rött grillvin i budgetklass, mer fruktigt eko -grillvin i budgetklass, ett snäpp upp till grillen, amerikansk eko-pinot ni högst sannolikt inte provat (nyhet i BS, läs mer om producenten), moderiktig eko – Beaujolais (nyhet i BS), vitt prat- och matvin i budgetklass, vitt mat- och pratvin snäppet upp, ta vilket vin ni vill från den här damen, allt är bra (har ni inte provat hennes Saint- Bris tidigare är det läge att göra det: Sauvignon blanc i Chablis), och så ett rosévin som sommarnattens leende.
Det händer, har jag noterat, att svenskar talar och skriver om ”fin kaffesyra” i vinet. Det tycker jag är helt okej, men man ska veta att kaffesyra inte luktar och smakar kaffe utan snarare beskrivs med ord som tall och kåda och ”kaffesyran” man talar om är förmodligen det inslag av kaffe och mocka som vi vinmakare åstadkommer med hjälp av fat, stavar och spån.
Uppdraget på Krim går framåt. Resan i förra veckan resulterade framförallt i att en organisation för arbetet i vinkällaren nu finns klar. Åtminstone i teorin. Den närmaste tiden ska lite förändringar göras och ett par personer anställas (jag intervjuade dem i Kiev på vägen till Krim). Teoretiska kunskaper finns en masse, däremot är det sämre med praktisk erfarenhet – särskilt från tillverkning av torra viner. Kul är att personalen i vinfabriken (Zavod Koktebel) är motiverade att genomföra nödvändiga förändringar. På marknadssidan har arbetet också gått framåt, slutrapport kommer i augusti och utifrån den kan vi slutgiltigt sätta portföljen. Årets skörd kommer inte att resultera i en revolution eller ens nya viner, däremot genomför vi mängder med förändringar, som kommer att göra om grundstilen en hel del (mer frukt – inte så svårt… – och mer munfyllnad och rondör). Nu ska jag sätta ihop inköpslistan för de produkter vi behöver i år och när vi ses igen i mitten av juli ska vi bland annat gå igenom arbetsplanen för årets skörd, som jag då ska ha med mig. Vid sidan om detta filar jag på en mer långsiktig utvecklingsplan avseende såväl vingård som viner – en plan som vi ska arbeta efter de kommande åren. Bara så ni vet, alla ni som satt och tuggade på naglarna och undrade: men hur går det i Ukraina då?
Till dags dato 25 döda, lika många saknade, 150 döda hästar, bortspolade broar, campingplatser, bilar och hus. Här är ett knippe bilder från Nice-Matin. Tydligen har vädret varit okej under min Ukraina-resa, men i skrivande stund haglar det och ni som funderar på att semestra åt Saint Tropez till i år ska kanske fundera på Treriksröset eller så istället.
Koktebel, där jag befinner mig, är känt för sol, bad, brandy och musik (och, hoppas jag, snart också för sitt vin). Igår när jag åt middag skulle det bli musikuppträde på restaurangen, bara så där, och tro det eller ej plötsligt satt Enver Ismailov där och jammade tillsammans med en trummis. Okej avrundning på dagen. Ytterligare ett klipp med Enver.
Sydöstra Krim har i juni i år drabbats av en ovanligt tidig värmebölja. Runt +37 dag efter dag istället för +30. Dock ej så igår då ett störtregn bröt ut när jag befann mig ute i vingårdarna tillsammans med chaufför och en rejält bensinstinkande, gammal Lada. De här ryska jeeparna (nåja) har känsla men ingen vidare väghållning. Således kanade vi fram i leran, än slang Ladan hit, än slank den dit och, plötsligt, allt under chaufförens vilda rattande – ”en rattens Tyson”, minns jag for genom mitt huvud i denna prekära stund -, slank den inte ner i diket, däremot snurrade den runt och allt detta skedde utan att den ivrigt styrandes mannen ändrade en min eller sitt agerande, vilket innebar att vi rätt som det var styrde hemåt som vore vi en häst med krubblängtan. Efter en stund, då vägens lerinslag avtagit och därmed också chaufförens sluggande vid ratten, sa han: ”Gissa om jag har lust att tända en cigg, men det gör jag inte för då exploderar nog bilen”. Åt detta gapskrattade vi, pinsamt nog, båda två.