Luca Biffi, vinmakaren på Castello di Fonterutoli, hade just sagt att inte heller han varit med om ett vin som på samma vis som Castello di Fonterutoli 2001 direkt efter öppnandet börjar med att vara tämligen volatilt bara för att allteftersom luften gör sitt sluta vara det. Normalt, fortsatte han, till ivrigt nickande åhörare, borde det ju vara tvärtom och längre än så kom vi inte i vårt oerhört spännande resonemang kring tillvarons trivialiteter för plötsligt sken Luca upp i ett brett leende och började prata italienska med en framsträckt hands innehavare, som smugit sig på oss medan vi stod där och tittade oss i våra navlar, och jag förlorade mig i den framsträckta handens innehavares fotbeklädnad för vad såg jag där om inte ett stycke ukrainsk kulturimperalism av bästa märke och även om den italienska varianten av den urkainska vittoffeln är elegantare än någon annan vittoffel jag sett, är jag smått chockerad över att även Italien nu har fallit i den ukrainska modeindustrins händer. Eller fötter.
Dela “Kärt återseende på Castello di Fonterutoli” på Twitter