Roddy Doyle & The Dead Republic & Rory Gallagher

Som vakna vinifierat.se-handarounds noterat inhandlade jag tidigare i år ”The Dead Republic”, tredje och sista delen i Roddy Doyles trilogi om Henry Smart, Irland och irländarna. Den som läst de två första böckerna måste, givetvis, läsa även den här. Inte lika bra som lysande ”A star called Henry”, men bättre än fullt godkända ”Oh, Play that thing”. Här får vi veta hur det går för såväl Henry som den irländska republiken. Smart, underhållande, intressant och skrivet med stor närvaro på typiskt Doyleskt manér. Man kan läsa den utan att ha läst de två första delarna – även om det är lite synd. Irländsk rock.

Våga handla i oktober & King Crimson

I det omdiskuterade oktobersläppet hittar vi bland annat Viña Collado levererad i den synnerligen löjliga PET-flaskan – som påstås vara miljömedveten, vilket jag inte är helt hundra på att den på sista raden verkligen är, men som kan vara bra att ha i ryggsäcken eller på båten eller varför inte i en karaff? Det här vinet var jag nere i Campo de Borja och blandade till tidigare i år sedan min kompis Miguel Merino Navajas satt mig på spåret och sedan den svenska importören bett Miguel hitta ett bra ställe att blanda Syrah, Cabernet och Garnacha på. Ganska nybuteljerat och blir bättre den närmaste månaden, annars inget lagringsvin. Vi hittar vidare det första vinet någonsin från höghöjdsappellationen Maipo Andes i Chile: Perez Cruz Cabernet sauvignon. Här har jag inte varit delaktig på annat sätt än att jag gett German Lyon, Perez Cruz vinmakare, lite tips om stilen. Huruvida han brydde sig om vad jag sa vet jag däremot inte. Hursomhelst är vinet ett utmärkt uttryckt för sitt ursprung. I samtliga systembolag på lördag. Pictures of a City.

Döden i tanken

Har precis kommit hem från Domaine de Brescou och Côtes du Thongue (Languedoc). Vädret i södra Frankrike har efter en lite skakig inledning på sommaren – mjöldaggsrisk mm – varit fantastiskt med regn när det skulle komma och ovanligt svala nätter i juli. Druvaromerna på de röda vinerna är magnifika – har aldrig tidigare stött på så rena aromer i de här trakterna. Nu på fredag avslutas skörden på Brescou med de sista Carignan-druvorna. Med tanke på det fantastiska året skulle man kunna tro att allt var frid och fröjd på gården, men dessvärre var alla nedslagna när jag var där. Orsaken var att en vinkällararbetare i förrgår omkom på en granngård i samband med att han gick in i en tom tank för att skyffla ut druvresterna sedan det färdigjästa vinet pumpats till en ny tank. När man går in i en tank efter jäsningen måste man alltid kontrollera att där finns syre, och inte bara klodioxid. Det gör man enkelt med en tändare eller ett ljus. För säkerhets skull ska någon stå utanför tanken när man går in och helst ska man ha ett rep kring kroppen så att den utanför snabbt kan dra ut en om man plötsligt slocknar av syrebristen. Uppenbarligen missade den erfarne vinkällararbetaren – 47 år och 20 års erfarenhet hjälpte inte – att vidta de här säkerhetsåtgärderna och innan de två övriga som befann sig i vinkällaren hade hunnit fatta vad som hänt var han död. Tyvärr händer sådant här fortfarande varje skörd och dessvärre inte bara någon enstaka gång.

Nick Cave & Bunny Munros död

Nick Cave är en muntrare gök än man kan få för sig vid ett första ögonkast eller öronintag och han är inte bara en bra musiker och låtmakare, han skriver bra böcker också. Har nyss plöjt den lika hemska som bitvis underhållande ”Bunny Munros död”, som handlar om det titeln indikerar att boken ska handla om, men trots det och trots att Bunny är en usel äkta make och far – endast överträffad av sin egen förskräckliga far – förekommer den gamle odalmannens ord för glänta, och i förekommande fall för våt träskmark, flitigt inte bara i texten som sådan utan också i Bunnys tankar och vardag – kort sagt är han besatt av föremålet i fråga – och då blir det ändå ganska underhållande. NIck Cave sjunger och spelar.

Oktobersläppet och Systembolagets tågordning

Såg i WOW News (www.wownews.se) en artikel om oktobersläppet, vilket skulle vara kanske det sämsta någonsin. Flera tillfrågade vinkritiker säger att kvaliteten blivit allt sämre på senare tid och oktober 11 är bottennappet, och, som jag uppfattade texten, anonyma företrädare för Systembolaget menar, att företaget sedan en tid fokuserar mer på att produkterna överensstämmer med offertens smakbeskrivning än att kvaliteten är högsta möjliga. Man skulle till detta också kunna lägga att Systembolaget på senare tid alltmer skärpt sin kontroll såväl av de produkter som offereras som av producenterna bakom produkterna. Båda de nyss nämnda sakerna innebär att det nu är lite svårare att hitta på en produkt och påstå att den finns fast den inte finns. Detta leder rimligtvis till en ärligare kamp mellan importörerna och… sämre kvalitet. Om man nu tänker sig att kvaliteten bland annat går ner därför att Systembolaget har fokus på offertens smakbeskrivning så måste försämringen bero på dåliga eller i vart fall felformulerade kravspecifikationer. Därför att man får de facto vad man frågar efter. En intressant synpunkt som framförs i artikeln är att kvaliteten också blir lidande på bekostnad av udda förpackningar som små boxar och pet-flaskor och frågan ställs i vems intresse detta sker. Tja, det sista vet jag inte så mycket om, men helt klart måste man sänka vinkostnaden om förpackningen kostar mer. Så vad kan man göra? Enkelt. Sluta leka vinmakare och göra egna och emellanåt om inte helt omöjliga så i vart fall paradoxala smakbeskrivningar; gör istället enkla specifikationer med fokus på kvalitet, fråga till exempel efter ”bästa möjliga rosé från AOP Côtes-de-Provence i prisklassen 70 – 79 sek” (vad är det då det? tja, det tror jag faktiskt att en tränad grupp provare med erfarenhet på området kan komma överens om och även om inte det här förslaget leder till den perfektaste av världar är den rimligtvis inte mindre perfekt än dagens värld – för övrigt torde ”bästa möjliga” vara överflödigt eftersom man i ett sådant här scenario kan utgå från att det alltid är det bästa av det efterfrågade som avses), och om smakbeskrivningar alls ska användas, gör dessa korta, enkla och som om en konsument skrivit dem, alltså i enkla termer som ”vi söker ett fruktigt och mjukt vin”. I den mån doft och smak ska beskrivas ska man kanske helt enkelt använda sina egna, utmärkta, butikssymboler för syra, sötma och fyllighet. Utöver det kan man slå fast saker som årgång och krav på garanterad volym och man kan förvisso ha önskemål eller krav på förpackningen, miljöhänsyn (odlingssätt, vattenåtgång) och CSR. Vill man ha en viss typ av låt säga Rioja, kan man förtydliga att man söker till exempel en modern Reserva. Möjligen kan man som avslutningen på ett sådant här inlägg konstatera, att det sannolikt också skulle vara bättre för kvaliteten om inköpen och lanseringarna var lite mer spridda över året och framförallt anpassade till produktionscyklerna på norra respektive södra halvklotet. Det skulle definitivt underlätta för producenterna och de importörer som aktivt arbetar för att förse Systembolaget och den svenska konsumenten med bästa möjliga viner.

Château Mouton-Rothschild 1993

Inget gör så gott för matlusten som en liten matförgiftning. Plötsligt finns det massor av plats i magen och man kan ge sig hän på ett vis som annars inte är möjligt. När det igår vankades skomakarlåda i huset begav jag mig därför ut på jakt i den miserabla vinkällaren, där jag började pyssla i ”okända pavans hörn”. Efter en stund fann jag en butelj med spridda rester av en etikett, från vilka man med viss möda kunde uttyda, tyckte jag i alla fall, 93. Den fortsatt intakta kapsylen indikerade att det då borde vara en Château Mouton-Rothschild 1993, vilket det också visade sig vara när jag drog korken. Mitt i prick för en gångs skull! Bull´s eye! Nja, Hustrun lät sig i-n-t-e roas av dessa mina glädjerop, utstötta i samma stund som korken gick att dechiffrera; hon satt redan vid bordet och såg sur ut och med den där ”maten- är-kall-nu-igen-Lars”-blicken uttrycksfullt instansad i ansiktet. Vinet var mycket ursprungstypiskt med ganska stor och komplex doft, med, för mina i det avseendet aldrig på Mouton särskilt högt ställda förväntningar, mycket frukt, och till det snyggt integrerad ek, inslag av stall eller brett om man så vill eller, som jag vill, klassisk bordeaux (alltså lång tid på en mix av nya och i det här fallet, ”stall/brett”, framförallt använda fat), mjuk smak med ovanligt fin frukt (året…), lång, ren eftersmak med tydligt inslag av ek. Gott. Mycket bra. Mycket vitalt. Mycket opassande till kall skomakarlåda.

Iberia: Ägg, sherry & matförgiftning

Iberia har inte mindre än tre sherry och en söt px i sitt utbud. Personalen har för det mesta ingen aning om vad det är för viner eller vad de ska drickas till – trots att okomplicerad fino som Tio Pepe och La Guita går utmärkt till det mesta som serveras i matväg, och skulle dessa inte räcka till finns en oloroso att tillgripa vid hastigt uppkomna behov av mer pondus i rinnande form. Som passagerare ska man förstås inte låta sig bekommas av missen i personalens allmän- och utbildning, utan vänligt men bestämt stå fast vid sitt val av sherry och be dem vaska övriga dryckesförslag. Så långt all väl. Men så är det det här med Iberias mat. Är det fel på deras uppvärmningsutrustning eller får maten stå för länge på fel plats? Vara hur det vill med den saken, men det är inte okej att drygt tolv timmar efter ankomsten till Sydamerika drabbas av matförgiftning särskilt som samma sak inträffar drygt tolv timmar efter hemkomsten till Europa. Främst är det Iberias frukostägg som är misstänkta, men att Iberia är skyldigt det står utom allt tvivel. Lärdomen vi drar av detta är: drick Iberias viner men avstå maten.

The Trip: Coogan, Brydon & Winterbottom i högform samt mat

Med utgångspunkt från mina oerhört höga tankar om filmmakaren Michael Winterbottom och med hans fantastiska Tristram Shandy (A Cock and Bull Story) – om en film om en film som inte blir av om en bok om en bok som inte blir skriven, baserad på Laurence Sternes 1700-talsklassiker Tristram Shandy– i varmt och tydligt minne var, förstås, förväntningarna på nya ”The Trip”, där Steve Coogan och Rob Brydon fortsätter käbbla och underhålla, mycket höga och… de infrias med råge. Stillsamt, vackert, välspelat, mycket kul – en film som, precis som Tristram Shandy, dröjer sig kvar och får en att må bra i flera dagar.