Bestämde mig i en stund av dum- och ensamhet för att söka svaret på vad man bäst äter till chilenskt vin. Hade dock bara två viner att prova med. Samtidigt inskränker sig min
köksfranska till påstortellini, kyckling i Uncle Bens sötsura sås, makaroner med prinskorv samt vidbränt kött med påssås, varför mitt forskningsprojekt fick ta avstamp i dessa rätter. Normalt brukar, för sitt eget bästa, eventuella gäster aldrig få tillfälle att närmare känna efter vad maten smakar; kort sagt dövas, före matintaget, deras sinnen med, för gäster, på tok för bra viner. Nu var jag, som framgått, ensam och kunde därför ge prinskorvarnas, makaronernas och påstortellinins subtiliteter fritt spelrum. Och till det Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon 2009 och Perez Cruz Limited Edition Cot
2009 (finns ej att köpa i Sverige, men kommer, enligt pålitliga källor, att lanseras i en begränsad upplaga fram emot sommaren eller så). Ganska snart stod det klart, att när man tillreder rätter med, ska väl erkännas, ett begränsat mått finess så sitter en relativt sett återhållen och elegant chilenare som en smäck. Allra bäst var vinet, ja båda vinerna, till makaroner, med i olivolja välstekt prinskorv och ketchup (nej, ketchupen hade inte stekt i olivolja, någon måtta på mina köksdumheter är det). Knäcka med smör fick det att kantra lite, men det var nog inte vinets fel utan min iver att slå för många flugor i en smäll. Genom åren har jag förstört många bra viner, och ganska säkert också många smaklökar och rent av middagar, med min sötsura kyckling. I det här fallet klarade sig dock vinet bra. Den snudd på överdrivna frukten orkar med den vulgära såsen och den brända köttbiten mötte sin överman i framförallt Perez Cruz Cot. Avseende min paradrätt, påstortellini, beror,
förstås, mycket på hur den tillreds. Jag brukar koka den i vatten och servera den som den är och då gick båda vinerna riktigt bra. Tillsätter man en skvätt grädde, gröna ärtor, torkad skinka och ett uns muskot går de ändå bättre. Vad är då slutsatsen? undrar ni, spänt och uppriktigt intresserat. Jo, den för mitt vidkommande något tvetydiga insikten, att mitt kök går väldigt bra ihop med Perez Cruz viner. Negativt, därför att jag fram till nu levt i villfarelsen att mitt kök går bäst ihop med La Tache – alla förlorade år, och, viner… -, positivt, därför att det svider betydligt mindre i plånboken om jag kan dölja mina tillkortakommanden i köket med Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon. (Däremot, ska ödmjukt erkännas, är det knappast goda nyheter för Perez Cruz, att deras viner rekommenderas till min mat.)
märker att det finns en konstant efterfrågan. Hursomhelst så har vinet i dagarna bytt årgång. Nu är det den hyllade årgången 2010 som gäller. Bara en detalj innan ni rusar åstad och köper/beställer: tänk på att en ny årgång Clotilde alltid innebär ett purungt vin som mår bra av att kastrulleras eller att öppnas ett par dagar innan det ska serveras (öppna buteljen, tappa av ungefär ett glas och ställ flaskan i kylen och låt den stå där i väntan på att inmundigas ). Även Clotildes Bourgogne Blanc är sedan en tid från årgången 2010. Det här vinet är betydligt mer öppet och tillgängligt idag, men även det mår bra av att åtminstone dekanteras. Bourgogne Blanc har för övrigt klarat att ta steget från T9 till T3, vilket innebär att det kommer att finnas i betydligt fler butiker framöver – vänner av disciplin, elegans och syra gläder sig! Passande musik, väl?
