Några låtar blir större än artisten trots att ingen annan än artisten kan göra
kompositionen rättvisa. Prince är övebegåvad och rent överjävlig på det mesta och i Purple Rain sätter han allt på rätt plats och så mycket vackrare än så blir inte populärmusik. Bonus: liveversion.
Tveklöst är det emellanåt ganska kul med de där topplistorna som Sverige fylls av mot slutet av året och framförallt runt Nyår. Till detta roliga hör också listor på Årets vin av det ena eller andra slaget, framröstade av 
vinskribenter, vinklubbar, bloggare och så vidare. vinifierat föreslår nu att landets vinimportörer, näthandlare, Systembolaget och ett slumpvis utvalt antal producenter röstar fram ”Årets vinskribent”, ”Årets bloggare”, ”Årets nykomling”, ”Årets vinbild”, ”Årets krönika”, ”Årets smaklösaste gom”, ”Årets bästa reportage”, ”Årets etikettrunkare”, ”Årets podinslag” och en lång rad andra ”Årets” med inriktning på skribenter, bloggare, twittrare, instagrammare, klubbar, podar, nätteve och annat som kan ha med saken att göra. Elvis Costello.
Den som ännu inte varit i Blois bör snarast ta sig dit för att få sig lite historia och ögonfägnad till livs. Som om det nu inte räckte med all historia, vackra
Christophe Cosme på plats i luckan
byggnader och vyer, finns här flera hyggliga krogar. Christophe Cosmes Au Rendez-Vous des Pecheurs ligger på en undanskymd bakgata och ser ut som den nedslitna, gamla fiskrestaurang det är, men låt er inte bedras av krogens yttre och inre ity köket, och för den delen servicen, är av yppersta klass. Kort sagt en Michelin-stjärna i ruffiga fårakläder. Eftersom allt annat är fel måste, så klart, maten vara extraordinär och det är den. Helt okej priser. Jacques Brel.
Clotilde lägger näsan i blöt
Var häromveckan och hälsade på Clotilde Davenne och fick bland annat tillfälle att prova hennes tre Grand Cru från 2013 och vad säger man? 2013 är i min gom ett fantastiskt år och Clotilde har inte precis gjort bort sig med sina GC. Vinerna buteljeras inte förrän i dagarna och kommer inte att vara på topp än på många år, men oj så bra de är. Les Clos är som vanligt lysande och Clotilde har sedan länge ett gott öga till Bougros, men bäst av alla 2013 är i alla fall just nu Blanchot – bästa Blanchot jag provat, tror jag, och jag har, håhåhå, provat många, många bra Blanchot.
Tro det eller ej, men Bruce Springsteens album Born to Run slog ner som en liten bomb I mitten av 1970-talet. Fram till dess hade han och hans
album varit för en liten skara entusiaster. Med Born to Run breddade han den skaran, men det var inte förrän senare, efter flera klassiska och omtalade liveframträdanden och med album som The River och Born In The USA, som han kom att bli gigantisk, men då hade 70-talet redan hunnit några år in på 80-talet. Born To Run.
Vad som utöver vinden mer exakt driver dessa föraktliga element – sjuka böjelser, säkert, elakhet, säkert, dumhet, säkert – som ger sig till att nyttja offentliga inrättningar utan att låsa dörren är ett mysterium. Låt vara att detta i sig inte behöver utforskas närmare. Det viktiga är att få stopp på ofoget. vinifierat tror i första hand på ett omfattande och tydligt förbud kopplat till högst kännbara straff, men kan också tänka sig
utbildning om nu någon på fullt allvar tror att det går att få dessa lågtstående individer att förstå vilken obotlig skada de gör genom de oförglömliga minnesbilder som för alltid etsar sig fast i den nödiga och behövande människa som fylld av ett slags saligt lyckorus ser att dörren signalerar grönt och sliter upp den i samma ögonblick som hen börjar slappna av och ge efter för trycket, bara för att finna sig, om uttrycket tillåtes, öga mot öga med en upplevelse som kräver många timmars avancerad terapi för att bli av med, om det nu alls är möjligt. Skulle det dessutom vara så att den så att säga olåsta individen i det där ögonblick då dörren öppnas och hen bokstavligen talat blir tagen med byxorna nere har mage, och framförallt, ansikte, att se förvånad ut, ja, rent av förbannad ut, trots att det är hen själv som skapat den ohållbara och pinsamma äckelsituationen ska per automatik dubbelt straff utdömas. Förbud mot olåsta låstoaletter – nu! WC.
Var bara en tidsfråga, här har vi Clash och London Calling.
I Epernay. Ingenstans att bo. Paniken infinner sig. Du hittar dig själv ståendes med blicken fäst på Avenue de Champagne. Bakom tårarna ser du den långa avenyn som leder dig ut ur staden. Inte in som du hoppats. Resväskan i din hand. Gråten i halsen. Natten smyger sig på. Kylan likaså. Du tittar bort mot parken för att se om där finns några
parkbänkar. Det gör det inte. Driven av en högre kraft börjar du vandra längs Avenue de Champagne. Ut ur Epernay. Det som borde vara ett glädjens tillstånd, ett bubblande rus, är inte för dig. Du vet inte om det, men det är Bacchus som knuffar dig framåt och si! där! på Avenue de Champagne 84 uppenbarar sig som den gudomliga backanalsinrättning det är Villa Eugène! Du stapplar in med stora ögon och en virrande blick. Kan detta vara sant? frågar du dig själv enfaldigt, för sanningen att säga är du en aning enfaldig, jag menar, Herregud!, vem skulle stå där och hulka och leta med flackande blick efter parkbänkar mitt på ljusan dagen i bubblornas Epernay? Låt nu vara att du är en enfaldig sprätt, personliga och läckra Villa Eugène välkomnar dig likväl med öppen famn och rosor på kind. Låt dig väl bekomma! Och, kom för allt i världen ihåg att du inte fick det här tipset från Bacchus utan från vinifierat (suck, exakt hur dum får man vara? det är en fråga du bör ställa dig). Bouli Lanners.
Samtidigt i Dalarna… Sheepdog.
Har tidigare skrivit om att alla vinerna från Domaine de Brescou i Alignan-du-Vent (Languedoc) håller låga svavelhalter, som för övrigt är utsatta på etiketten. Vid sidan om detta har jag också berättat om de mindre volymer osvavlat vin vi gör där. Eller osvavlat och osvavlat, det kan hända att vi, liksom nästan alla andra tillverkare av naturviner, tillsätter 1 eller 2g/hl mellan jäsningen och buteljeringen. Har tidigare 
också skrivit om svårigheten med att transportera äkta naturvin eftersom dessa per definition inte kan vara omdragna och därför innehåller relativt höga halter CO2, vilket i sin tur vanligtvis leder till att korken lyfts vid transport. Körde vid mitt senaste besök på Brescou hem två flaskor vitt naturvin (bil ca 30 mil i runt 130 km/h). Den ena sköt ut korken halvvägs ur flaskan, den andra sköt inte alls. Öppnade idag den halvskjutna och den var riktig bra – och, jo, jag skulle säga om vinet inte var bra, tro mig (eller, ja, jag skulle nog bara inte nämna saken…) – men nu var flaskan verkligen bra med ren, lätt återhållen men vital och ganska bred fruktpalett, gula äpplen, ett lätt tropiskt inslag och ren druvkaraktär av chardonnay, en rejäl och ganska kraftfull och ren, fruktig smak med snygg balans i syran som får en hjälpande hand av lite CO2 som befinner sig på en högre halt än vad
som är brukligt i stilla viner, dock utan att på något vis vara störande, och på allt detta en lång, ren eftersmak. Det som slår mig avseende det här vinet i likhet med så många andra viner som bara fått ett eller två milligram svavel per liter (ett i det här fallet) är att det ändå finns en liten touch av svavelbaserade aromer på näsan, inte ett dugg störande, så som den är i många moderna vita och rosa viner gjorda med jäststammar som bygger aromer på svavelföreningar, men den finns där. Sist men inte minst: när ett naturvin förblir rent och fritt från defekter är det alltid ett bra, spännande och intressant vin som fungerar i många sammanhang, problemet med den här typen av viner är att så många är behäftade med direkta defekter som fanatikerna antingen på fullt allvar tror är nyttiga, inte känner, blundar för eller tror är komplexitet, men vare sig acetaldehyd, överdoserad flyktig syra, smutsbrett eller en osund bakterieflora är bra för vinet eller, för den delen, huvudvärken. Vad är då A och O när du gör ett naturvin? Hygienen. Perfekt arbete i vingården, inga skavanker på druvorna, varsam skörd, bra naturlig jästflora i vinkällaren, oklanderlig renhet i allt i vinkällaren. Nature.