Håller precis på med korr och annat för min kommande, fjärde, roman. Bilden visar fotot som ska pryda omslaget. Taget av mig, snyggt manipulerat och utvecklat av superproffset Julien Ranjard på Pinyin Studio i Peking. Boken är planerad till september 2016. Återkommer med mer information då det drar ihop sig till lansering. (Den som vill gratisläsa förra romanen, Skördeoffer, kan göra det genom att klicka på boken vid sidan om det här inlägget.)
Roman.
Varför ska dom alltid krångla till det så förbannat? 
Trubbel.
Häromdagen skrev Mikael Mölstad klokt om ekologiskt och hållbart jordbruk i SvD och igår kom jag hem från ett besök hos min uppdragsgivare Domaine de Brescou utanför Pezenas i Languedoc. Den trogne HR:en vet att Brescou är en gård som är om sig och kring sig. Bortsett från att fokus är renhet i allt, arbetar gården med medvetet låga svavelhalter – ett exempel är årets rosévin som trots sin fruktdrivna stil varken görs med aromfrämjande jäst eller tillsätts nämnvärda mängder svavel (<60 mg/l för 2015, jfr med biodynamiska regelverken som generellt tillåter 120 mg/l, de ekologiska 150 mg/l och det konventionella 200 mg/l) – och… med uthålligt jordbruk.
Det där sista tar sig uttryck i en certifiering från ”Terra Vitis” och innebär i praktiken att inte bara odlingen övervakas utan också att odlaren frivillig underställer sig marknadens hårdaste kontroll och krav på total transparens – kort sagt måste a-l-l-t dokumenteras – och att den ålägger sig själv att ordna avdunstningsbassänger för spolvatten och mycket annat. Alltså betydligt mer långtgående krav än de som ställs på den som vill bli ekologiskt certifierad. Däremot tillåter Terra Vitis och andra certifieringar av hållbart jordbruk, inom rimliga gränser, systemiska växtskyddsmedel – alltså kemiska medel som penetrerar växten och så att säga verkar inifrån. Den som är ekologiskt certifierad får bara använda kemiska produkter som verkar genom kontakt.
Skrev för en tid sedan om det där med de kemiska växtskyddsmedel som används inom ekologiskt respektive konventionellt jordbruk, samt om de missuppfattningar som vanligtvis råder: till exempel är inte ekologiskt jordbruk fritt från kemiska bekämpningsmedel. Nu blir det dessvärre lätt så att de här i sig bra arbetsfilosofierna ställs mot varandra. Som om det ena inte skulle vara bra. Det är tokerier. Alla försök att bättra sig är bra och såväl ekologiskt som hållbart är bra. Skälet till detta inlägg är istället följande:
Efter flera år som hållbart jordbruk ville nu min uppdragsgivare gå över till ekologiskt jordbruk. I det här fallet innebär det att ett fåtal bekämpningsprodukter i vingården måste bytas ut och att rengöringsmedlen för vinkällaren måste vara ekologiskt godkända. Inga problem alls. Nej, det som gjorde uppdragsgivaren aningen irriterad var att han med all rätt menade att egentligen är ju Terra Vitis en bättre garanti för naturen och konsumenten, men han ansåg sig tvingad att lämna den certifieringen till förmån för den ekologiska av kommersiella skäl.
”Ingen vet vad Terra Vitis är. Tror inte ens konsumenten vet vad hållbart jordbruk är. Går jag över till ekologisk certifiering kommer jag både att få fler kunder och kunna höja mina priser,” sa han uppgivet och träffade huvudet på spiken. Det här är en utmaning för hela det uthålliga jordbruket. I Frankrike har organ som Terra Vitis misslyckats kapitalt med att tala om vilka de är, ja, att de ens finns. I det mer marknadstillvända USA fungerar det bättre, men det skulle kunna vara så mycket bättre.
I Sverige har vi en unik situation i och med vårt monopol. Här skulle Systembolaget kunna ändra på saker och ting genom att jämställa ”sustainable” i dess olika former och bedömt utifrån kriterier som företaget självt kan sätta – och därmed eventuellt tillåta sig att inte räkna alla ”hållbara” certifikat lika högt – med ekologiskt. Det skulle vara till enorm hjälp för många seriösa odlare, naturen och, ytterst, konsumenten. Samtidigt skulle företaget som glädjande nog vill se sig som en god spelare på marknaden verkligen göra en god insats på bred front.
Jonathan Franzens senaste roman heter ”Purity” (”Renhet” på svenska). Efter de utomordentliga hantverken och berättelserna ”The Corrections” och ”Freedom” är förväntningar så höga att det är uppenbart att de inte kan nås. Det här, vet vi redan från början, måste vara en ”mellanbok” eller så är det början på Franzens väg neråt. Och precis så känns det: det här är en mellanbok eller början på slutet. Å andra sidan är det fortsatt ett oerhört fint hantverk och även om temat och det som allt i grund och botten hängs upp på, ett mord begånget i gamla DDR, är lite tunt den här gången, och trots att somligt blir mer schematiskt än det som en Franzen i toppform brukar skämma bort oss med, så är berättelsen likväl bättre, mer sannolik och mer intressant problematiserande än det som en majoritet av dagens berättare förmår åstadkomma ens i sina bästa stunder.
Franzen hinner också med att ge oss några tankar om de sociala medierna, vår frihet, demokrati, visselblåsare och de som läcker information och, inte minst, vikten av gedigen, grävande journalistik. Klart vi gillar det samtidigt som vi notrerar en del rejäla sågningar av den här boken. Så klart. Franzen sitter på en piedestal nu. Dessutom är han tämligen långsam och långdragen. Inte en bok för kreti och pleti, alltså, men ni andra, ni kommer tycka om den!
Den som joggar i normal springfart befinner sig alltid vid en viss fas i steget varandes utan kontakt med marken. Kort sagt hänger löparen för ett litet ögonblick i luften. Om då personen i fråga, den nyss nämnda löparen till exempel, råkar vara kopplad till en hovawart-hanne på 40 kg och om den hannen, just som löparen ska till att hänga sig i luften, får syn på en vid joggingspåret lömskt gömd, tarvlig kanin, som, då den blivit upptäckt, sätter av i en rasande skutt, varpå hovawarten exploderar i ett häftigt ryck, uppföljt av en förtvivlad jakt på inte bara kaninen utan också acceleration, trots den efterhängsna blacken, om detta, inte alls osannolika, inträffar, då kan det leda till, och leder högst sannolikt till, att löparen i fråga bringas ur balans och att hen faller platt till marken.
Har nu allt detta skett och du, om vi nu utgår från att du är den omkullvälta pjäsen, ligger där med skrubbsår och ömmande leder och ställs inför valet att fortsatt ligga kvar och få nya småsår allt medan du försöker få stopp på hovawarten, eller att helt enkelt få slut på den extra plågan samtidigt som du släpper hovawarten som då också, inte att förglömma, kommer ge den nedriga kaninen vad den förtjänar, vad gör du då? Släpper du vovven eller håller du i?
Det sägs att då du är på väg mot vad du tror är döden så hinner du både skriva dina memoarer och tänka ut en massa listiga lösningar på mänsklighetens problem i stort och smått. Då er utsände bland de bokstavligen flygande vinmakarnas illustra skara låg där på marken, skrubbad och öm, och höll i den rasande hovawarten, stod det klart att det där skulle bli ett inlägg, vilket det för övrigt är nu när du läser detta, och det är ett bevis gott som något att de där sista tankarna är utomordentliga, förutsatt att personen överlever den kreativa situationen. Det stod också klart att om det blev ett inlägg skulle Hustrun läsa det, och om hon sett hovawarten komma hem med blod på hakan och kaninpäls i mungipan skulle hon genast ha dragit slutsatsen att ni vet vem släppte vovven på kaninen. Vill därför här och nu och en gång för alla tydliggöra att hovawarten inte fick jaga efter den gemena kaninen. Däremot kräver vinifierat en gång för alla ett förbud mot lömska kaniner!
Det bästa med Panama-läckan är att det visar sig att allt gått rätt till. Alla som agerat där borta har följt lagen till punkt och pricka – detta oavsett om vi talar banker, regeringschefer, vapenhandlare eller maffiosos. Skönt! Därför att för en kort stund kunde ju kreti och pleti få för sig att det måste vara något fuffens eller i vart fall tjuv- och rackarspel om man gör sig besväret att slussa sina pengar till Panama.
Det enda sorgliga är att det samtidigt verkar som om en del blivit utsatta för identitetskapningar av Panama-folket och andra. Fy! Som den här svenska affärsmannen vars identitet stulits och används till att signera diverse papper och transaktioner. I värsta fall kan någon också ha använt hans kreditkort till att köpa elektroniska prylar och apparater på olika håll i världen, så som det brukar ske då man blir av med sitt kreditkort. Förhoppningsvis har han kollat den saken och förhoppningsvis står det inte länge på förrän polisen får tag i de gemena ligisterna som i lönndom för över intet ont anande människors pengar till Panama.
I varje stor skurk döljer sig en liten människa.
Har precis fått ett hemligt e-mail från Mr. Raheema Abdul. Av säkerhetsskäl kan han inte ringa mig just nu men han vill ändå via mail be om hjälp. På en franska som får er utsände i frankofonins hemland att låta infödd förklarar förmodligen Mr Raheema Abdul att om jag bara hjälper till lite kommer jag bli rikaste rik eftersom han och jag ska dela på en större förmögenhet som en känd men ännu icke vid namn nämnd person placerat i hans bank. Och nu kan vi sno den. Klart jag hänger på.
Vad jag ska göra med min del av förmögenheten? Ja, inte gömma den hos opålitliga personer som Mr Raheema Abdul i alla fall. Eller en liten, oberoende och ärlig bank som Sparbanken Boken i Skånes Fagerhult, en bank som förmodligen aldrig varken har eller kommer syssla med fiffiga lösningar för sina kunder och särskilt inte om man, som i mitt fall, kan misstänka brott bakom pengaansamlingen. Har däremot hört talas om en pålitlig och kreativ partner i Panama som jag vet att min svenska jättebank arbetar med – ska nu kolla med kontoret hemmavid om de med bistånd av sina försänkningar i Mellanamerika kan hjälpa mig att gömma undan degen på ett säkert och effektivt vis.
Mossack Fonseca, partnern i Panama, vet jag är bra. Rami Maklouf använder den och det räcker för mig. Rami var som ni säkert vet den som tog över det mesta av de av den syriska statens tillgångar som ”såldes” ut när Hafez al-Assad förberedde sitt frånfälle och sonens Bashar övertagande av makten. Det gjorde kusin Rami till ett rikt troll och som alla andra sådana var han tvungen att gömma undan pengarna ifall folket skulle få för sig att de och inte han var rättmätig ägare till landets duty free-shopar, telefonbolag och annat som Hafez i en stund av gudomlig givmildhet delade ut till sina släktingar. Värt att nämnas, för att understryka hur klokt det där var, är att Hafez förmodligen inte haft råd att bomba sina undersåtar om han inte fått ta del av avkastningen på folkets tidigare tillgångar som Rafi så klokt investerat i Panama, vilket visar att den här typen av kleptomani-ekonomi fungerar: gör någon tillräckligt rik så regnar det snart på alla, låt vara att det i det här fallet är bomber. Jultomten är, med undantag för George W Bush och hans givmilda kompisar i Irak, varken amerikan, svensk, finsk eller tysk, han är syrier. Eller möjligen ryss. För det har suttit många andra givmilda herrar vid makten i vårt östra grannland också.
När rövar- och maffiaekonomin släpptes loss efter det att Gorbatjov utmanövrerats av missbrukaren och den inte längre helt tillräknelige Boris Jeltsin fördes bland annat av i Väst
naivt och ogenomtänkt hyllade hjältar som Jegor Gajdar i rask takt gemensamma egendomar över till ett fåtal giriga händer som, för att vara på den säkra sidan, snabbt flyttade tillgångarna så långt från de tidigare ägarna som möjligt. Och var tror ni en del av de pengarna hamnade om inte hos mina framtida parters i Panama! Bättre rekommendationer kan man knappast få. I väntan på nästa meddelande från min vän Mr Rameen Abdul ska jag nu ut och köpa mig en panamahatt för nästa semestertripp får bli en kryssning på den berömda kanalen i mina pengars nya hemland.
Först som sist vill vinifierat be sina HR om ursäkt för det lika ogenomtänkta som livsfarliga tipset från 29 oktober 2015 då vi uppmanade hugade att göra råstekt potatis genom att ”Skiva snabbt som ögat några potatisar avsedda att bli råstekt potatis. Gör detta med en kniv och på en skärbräda”. Vi vill nu å det bestämdaste varna för just det tillvägagångssättet och vi vill varna för att tillverka råstekt potatis överhuvudtaget!
Huruvida ett förbud är möjligt vet vi inte men det är definitivt en tanke att ta med sig in i nästa valrörelse för rättvisetänkande politiker med trygghet och medborgarnas bästa för ögonen. Fördelarna med ett förbud mot råstekt potatis är många. Till att börja med skulle oskyldiga kockvillbliare, ingen nämnd ingen glömd, slippa skära av sig fingertoppen inte bara en gång utan två gångar under pågående skivning i enlighet med instruktionen ovan med den påföljden att allt blir blodigt och matlagningen till slut måste avbrytas då det helt enkelt inte går att servera råstekt potatis som vore det en överstekt, blodig biff. Dessutom skulle vården spara grova pengar på att slippa sy ihop skadade fingertoppar och hustruar och andra avskrädesplatser för pipiga mäns klagovisor skulle få åtminstone en pipvisa mindre att stå ut med.
Råstekt potatis är inget annat än blood, sweat and tears.