Någon gång på 1990-talet, i spåren av dokusåporna och den allmänna dumhetens ökade utrymme i det offentliga rummet, började dumheten på gott och ont ta över. På gott därför att de mer eller mindre korrupta och uttalat självgoda och självförhärligande etablissemangen utmanades. På ont därför att dumhetens kadrer inte hade något bättre eget alternativ. Priset för detta riskerar bli högt och det är viktigt att idag ta dumhetens rättmätiga krav på anständighet på allvar och att parera de populistiskt drivna politikernas ihåliga löften om en bättre värld för dumhetens följare.
Vi stämmer oss till eftertanke och lyssnar på ett adagio som inte går av för hackor. Samt: vi återskapar bekantskapen med Perus stolthet Los Blue Kings.Och: Paris Motel.