En dag i skidbacken

På tidiga förmiddagen

Det var en sådan där dag som inte riktigt finns. En dag då allt är perfekt. I det här fallet innebar det att temperaturen höll sig några grader under nollan och solen gnistrade i snön och värmde den som fått för sig att det skulle vara gott med en kopp varm choklad i toppstugan. Det luktade nysnö och den friska luften fyllde lungorna på det mest behagliga vis. Pisterna var så perfekta de kan bli, ja, som dansgolv, och det bästa av allt var att det var så få människor ute i dem. Inga skollov, ingen helg, bara tomma pister. Och perfekt väder. Mina skidor stod inte vädret efter. Jag hade hyrt dem samma morgon och jag måste säga att jag, när det gällt att hitta rätt skidor, sällan eller aldrig haft sådan träffsäkerhet tidigare.När jag gjorde mig redo för att köra nerför den pist jag valt ut inför mitt fjärde åk för dagen, tänkte jag just på hur perfekt allt var. Jag blickade ut över de kringliggande bergstopparna och bara njöt. Och inte en människa i den nypistade nerfarten. Jag kastade mig iväg och kom väl en knapp kilometer innan något hände, vad vet jag inte, men jag bröt nog inget ben, så där som man gjorde förr, snarare tänjde jag ut ett ledband och så bröt jag helt säkert flera revben och jag hade ont. Ont. Jag kunde inte göra annat än att ligga där jag hamnat, i en hög mitt i nerfarten. Jag vet inte hur länge jag låg där, eller hur länge jag låg avsvimmad, innan en åkare kom nerför backen. Det tog ett tag, för det var, som sagt, inte många ute och åkte.

Jag vinkade mot åkaren, men det behövdes inte för han tog sikte på mig redan uppe på krönet, det som jag körde över något hundratal meter innan jag föll, för jag vet inte hur länge sedan. Temperaturen är den samma som när jag startade åket, och vädret, och nerfarten ser lika nypistad ut. Det står utom allt tvivel att jag legat avsvimmad, men knappast någon längre tid.Han har täckbyxor och täckjacka i rött och blått, och en röd toppluva och skidglasögon med en reflekterande yta. Säkert skönt när solljuset är så starkt som idag. Åka kan han. Han stannar med en sladd och skvätter snö på mig. Jag skänker honom ett leende av det tappra slaget och håller upp en hand som snart gör en menlös gest över kroppen samtidigt som ögonen tittar menande ner över bröstet. Det är förstås för att tala om att jag är skadad, att jag har ont, att jag inte kan röra mig.

Han tittar inte på mig. Han undersöker om jag är skadad. Han känner igenom min kropp. Känner att revbenen är av. Öppnar min jacka och tar min plånbok. Han tar ut min plånbok för att se om jag har någon försäkring eller något kreditkort som kan betala en helikopterhämtning. Han tar ut kontanterna och stoppar dem i sin egen ficka, sedan lägger han tillbaka plånboken, tar på sig skidvantarna och åker sin väg.

Jag fryser och funderar. Varför gjorde han så? Ska han ge helikoptern ett förskott? Går det fortare att hämta hjälp än att försöka ta ner mig? Det gör det förstås och nu kommer det fler åkare över krönet. De kommer hit. Ynglingar. Märkligt. De skvätter också snö på mig, men de förstår nog allvaret, ja, det gör de, för de tar av mig skidorna, åh tack, och så pjäxorna, det var skönt, men kallt, men… de åker sin väg med skidorna och pjäxorna. Det är kallt. De är borta. Det där förstår jag inte… Jag fryser verkligen nu och det är länge sedan någon kom över krönet. Ingen har kommit över krönet sedan de där ynglingarna som åkte ner med mina skidor. Och pjäxor. Men nu är de tillbaka! Jag visste väl det. Hur länge har jag då väntat? De skrattar och, men nej, en av dem kissar på mig! Det är väl inget att skratta åt! Jag blir så trött, vad tror de att jag är – en uteliggare?

Efter lunch någon gång

– Titta vilken äckelgubbe. Uteliggare. Luktar piss. Har frusit fast? Verkar hålla på att dö. Kunde han inte valt ett bättre ställe att dö på? Usch! Men de där solglasögonen är inte att leka med – ska vi se om vi kan få loss dem? Eller tror du att de sitter för hårt?

– Nej, det är väl bara is och is kan man alltid slå sönder, även om den är gammal och gul. Prova.

– Nej, de sitter stenhårt, vad ska jag göra?

– Vänta, jag kan nog slå loss dem med staven… såja, nu kan du ta dem.

– Han blöder inte ens!

– Nej, han är nog redan död, eller så har blodet stelnat i honom.

– Äckel!

– Ja, det är skandalöst att de låter sådana ligga och skräpa i backarna, det kan ju komma förbi barn. Eller så kan någon köra på honom och skada sig.

Efter skidsäsongen

– Det är ofrånkomligen så att det som göms i snö, kommer upp i tö, och inte minst vi som är satta att sköta en kommun som lever på sin snö, sina skidturister, sin vinter, inte minst vi måste inse vikten av att städa upp efter snön. Jag…

– Nej men det där är absurt! Det kan inte vara kommunens sak att städa upp i skidbackarna. Det måste vara arrendatorns sak!

– Jo, det kan man tycka, men vi får inte glömma att vi alla har glädje av att det går bra för skidanläggningen och det är rimligt att vi ställer oss solidariska med arrendatorn när denne har problem.

– Det som gör mig upprörd är att det bara blir fler och fler lik för varje år. Så länge arrendatorn inte gör vad han ska eller ens vad han kan…

– Stopp nu. Arrendatorn gör vad han kan. Och mer därtill.

– Och det har inget att göra med att han är din måg? Va? Jag vidhåller att så länge arrendatorn inte gör mer så ska inte heller kommunen städa upp i hans backar. Den dagen han börjar städa upp i backarna v-a-r-j-e kväll och den dagen han sätter ut likkorgar i backarna, likkorgar som töms minst en gång in veckan, först då är det rimligt att kräva att kommunen ska ta ett större ansvar.

Till sist

Bestämdes det att kommunen och arrendatorn på en fiftyfifty-bas skulle se till att plantera in gamar i trakten. En lösning som visade sig så framgångsrik att driftiga personer i området öppnade en gamuppfödning och snabbt såg till att få ett de facto monopol på landets gamproduktion. Idag säljer de gamar till landets alla skidanläggningar och ett tiotal exportmarknader. Utvecklingen har gått i ett sådant tempo att företaget fått pris både av landets ledande finanstidning och omnämnts i såväl Financial Times som National Geographic.

2 reaktion på “En dag i skidbacken

  1. Intressant med en sån här skröna i en BLOGG, där ”jaget” ju normalt är bloggaren. Får större effekt (”Nämen va nu?!”) än i en tryckt novellsamling, där läsaren vet att jagen oftast är fiktiva…

    • Tror och hoppas att du har rätt i det.

      Med det sagt så har nog en del som följer bloggen eller bara råkar surfa in ibland lite svårt att förhålla sig till de tvära kasten mellan skönlitterära alster, satir/ironi, trams och kortare eller längre och mer eller mindre initierade texter om vin. Har av en del kommentarer via mail och/eller i samband med att någon slutar prenumerera förstått att så kan vara fallet, och är väl kanske inte så förvånad över det, samtidigt känns alternativet, en ren vinblogg, så tråkigt att då lär bloggen snart vara nedlagd…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *