Köp 2015 nu!

Ni som lärt er det här med rosé vet att det finns några olika grundstilar och att bland de mer kraftfulla ”mat-roséerna” finns det sådana som mår bra av lagring, och ni som hänger med här på vinifierat vet att ett av de där lagringsvinerna är Les Lauzeraies, nr 2724, 115 kr – många av er uppskattar den stramare känslan och inslaget av ”mineral” som smyger sig in med tiden. Enligt Systembolagets hemsida finns det i skrivande stund enstaka flaskor 2014 i ett fåtal butiker, flaskor det kanske kan vara värt att försöka komma över då de ligger ute till ett löjligt lågt reapris och som de nu mognat till mineralistisk fulländning.Ni som nu inte riktigt orkar vara med i den där jakten på lagringsroséernas graal kan å andra sidan passa på att köpa in den årgången som just annars säljs av Les Lauzeraies, nämligen 2015 – ”Årets rosé” i Sverige förra året och idag en årgång som börjat lugna ner sig och så sakteliga gå in i det där mer vuxna läget som de här vinerna kommer till efter något år eller två. Men hör ni, passa på nu, för enligt uppgift är 2015 på upphällningen och om bara ett par veckor kommer 2016 lanseras. Inget fel på den nya årgången – jag som blendat såväl 16 som 15 rankar 16 högst av de båda – men för er som söker den mer utvecklade stilen så ligger den så att säga ett år efter.

Äntligen! Naturligt blågult vingodis

Lagom till årets nationaldag om någon månad lanserar vinimportören Sött & Gott en serie smågodis smaksatt och färgad med naturliga färg- och smakämnen från vindruvan! ”Det stämmer, vi har i samarbete med en vinfabrik i Barcelona tagit fram ett slags nytt vingummi i nya spännande former och som fått sin färg av naturliga färgämnen i vindruvan,” avslöjar Henning Bluff, brand manager på Sött & Gott och tillägger att också sötman är naturlig.”Den blå färgen kommer från naturliga anthocyaner och den gula från lika naturliga flavonoider, båda finns naturligt i druvan, och sötman kommer från druvsockret,” säger Bluff som räknar med att sälja merparten av produktionen i landets hälsokostbutiker för, som han säger, ”mer naturligt än så här blir det bara inte”.

Fotnot: Sött & Gott räknar med att längre fram i år också kunna lansera grönt godis med naturligt färgämne från vinrankans klorofyll.

Nature.

Geniet, Installationen & Hustrun

Hustrun: Varför står det en datorskärm i trädgården?

Geniet: Hehe, lilla gumman, det är inte en datorskärm, det är ett apple tree.

Hustrun: Va???

Geniet: Nästa år kommer vi få fullt med Ipadar.

Hustrun: Alltså, det här är så dumt att jag inte finner ord. Säg att du driver med mig.

Geniet: Ja, alltså, allvarligt talat så är det en installation.

Hustrun: En… installation…

Geniet: Jag har gått med i AAL, Association des Artistes Lourgaise.

Hustrun: Fortsätt.

Geniet: Och ja, det här är mitt bidrag till Pingstens konstrunda. Det heter ”Apple tree”.

Hustrun: Mycket dumt har du gjort i din dag, och mycket har jag fått stå ut med, men det här… det här tycker bara du och ett par okoncentrerade killar i tredje klass är kul och smart.

Det missförstådda geniet: Men älskling…

Hustrun: Inga men, skiten ska bort, nu! omedelbart!, och ta med de där förbannade flaskorna med gammalt surt naturvin på samma gång!

Roberto Fabbri! Gary Moore! Nina Simone!

Frost

Den 21 april 1991 drabbades större delen av Frankrike inklusive gården Domaine Rabiega, som jag då basade för, av frost. Rejält med frost. I odlingen led vi av det både 91 och 92 och i kassan under ändå längre tid. Enda gången vi bet i frostgräset på 18 år. Det var ovanligt, sa alla, att frosten kom så sent på året i södra Provence, och ju senare desto värre. När frosten så här års slår till längre norr ut i landet är det i och för sig inte så ovanligt och följderna brukar inte bli så katastrofala eftersom våren är senare där och knopparna ännu outvecklade. 2017 är emellertid avseende vårens ankomst inget typiskt år. Värmen har i mars och tidiga april varit påtaglig norröver och vingårdarna befinner sig i stort i ett stadie som brukar vara vanligt söderöver vid samma datum. Med andra ord har den frost som nu i veckan slagit till – och som kommer slå till i natt igen, 21 april – varit förödande på många håll. De på senare år så hårt prövade nordliga delarna av Bourgogne och området Champagne har åkt på en riktig käftsmäll. Det gör ont, käken värker och det återstår att se hur svåra skadorna är – exakt vet vi inte förrän om några veckor, låt vara att det redan nu går att se var frosten bränt sönder knopparna. Frågan är i vilken mån nya knoppar, ”reservknopparna”, hinner utvecklas och i vilken mån det blir druvbärande sådana. Alldeles oavsett kan vi räkna med lägre skörd i de drabbade områdena (också) i år. Bit ihop, betala vad det kostar, drick champagne och bourgogne från framförallt småodlare, stötta vinbönderna. (Bilden, tagen idag, är lånad från Clotilde Davenne och visar hur det ser ut när frosten bränt sönder knopparna)

Kall musik.

Den vikarierande narkosläkaren

(På handkliniken, patienten förbereds för operation, en vänligt leende narkosläkare skrider in i handlingen)

-Då ska vi se, hmhm, du ska bedövas från axeln och ner till och med fingerspetsarna i ena armen och lokalt i den andra armen, hmhm, jag ska nu sticka dig i armhålan, okej?

-Okej.

-Är du norsk?

-Nej, aj, jag är svensk.

-Aha aha, jag har forskat på karolinska.

-Är du italienare?

-Ja! Ja! Jag är italienare, arbetar extra här idag. Stockholm är fint. Säg till om det gör ont.

-Det gör ont!

-Det är bra. När det rycker i fingrarna… det är el liksom, eller hur? När det inte rycker längre är du bedövad.

-Men det rycker ju hela tiden.

-Säg till om det gör ont.

-Det gör ont.

-Nu kanske det snart gör ont…

-Aj!

-Nu är det inte så lång tid kvar, snart klart.

-Men det känns ju ingen skillnad, annat än att jag har ont i armhålan.

-Ja, säg till om det gör ont.

-Det gör ont.

-Hallå! Kan du visa mig hur den där skärmen fungerar så man ser vad man gör? (Den italienska vikarien med erfarenhet från Karolinska ropar till sig en kollega som passerar förbi)

-Visst! Så här och så här och så här, ser du? (Den franska narkosläkaren lägger bedövningen på handen, går)

– Ja. Hur känns det nu, herrn?

-Nu är handen bedövad. Men inte armen.

-Bra.

(Och med det klappade den vikarierande narkosläkaren patienten vänligt och uppriktigt på kinden och gick därifrån, utan att bedöva resten av armen och höger underarm, men det fick gå i alla fall, klappen på kinden kändes fin om än ej särskilt bedövande, kunde patienten senare delge omgivningen)

Karin Johannisson: Den sårade divan

Den nyligen bortgångna Karin Johannisson var en intellektuell klippa, en sådan där som vi kunde ha fler av, men som det finns så få av eftersom det är så svårt att nå upp till den där nivån. Av en tillfällighet höll Johannisson i den introduktion som ett gäng unga entusiaster fick då vi gav oss i kast med att studera Idé- och lärdomshistoria på den tiden då familjen Hedenhös sågs avsegla mot Södern och då dinosaurier fortfarande sprang lösa på studentstadens gator. Introduktionen var så pass bra att er utsände i de bortkomna nybörjarnas patetiska korridorer och lektionssalar kom att på håll vilja följa den dåvarande doktorandens, senare professorns, förehavanden. Något som bidragit till många fina läsupplevelser och effektiv kunskapsinhämtning.”Den sårade divan” hann komma ut något år eller så före Johannissons alltför tidiga frånfälle. I likhet med det mesta annat från samma författarpenna är det en intressant och utmärkt och allmänt kunnig bok, där vi får lära oss ett och annat om psykiatrivården under de senaste 150 åren, både i Sverige och på annat håll, hur omfattande den stora frigörelseperioden under och framförallt efter första världskriget var (vi kan på nära håll följa unga, svenska kvinnor som i någon mån går i flapper-fåran samtidigt som vi får veta om ”den nya kvinnan” och de ”dekadenta” kulturerna och klubbarna i Berlin och Paris och inser att det som möjligen slog igenom på lite bredare front under sena 1960-talet och 1970-talet redan hade hänt och att det som nu sker avseende kvinnans position i samhället – och i många fall också avseende subkulturer av ”dekadent” art – måste vara att betrakta som en regression i mänsklighetens utveckling), vi får vidare ta del av den skillnad i synen på psykisk sjukdom som gällde mellan man och kvinna och i vilken mån manliga genier gärna fick vara lite psykiskt ansatta medan kvinnorna var tokiga och hysteriska, vi får en hel del tankar om psykets estetik och mycket annat och som om det inte räckte kan vi följa de tre fallen Agnes von K, Sigrid H och Nelly S, vilket ska utläsas Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs, bara en sådan sak. Klart alla ska läsa den här boken och allt annat Karin Johannisson skrivit

Buddha of Suburbia.

Förbud mot smådamer med stora, lösa hundar

På förekommen anledning, vill er utsände bland de sönderbitna extremiteternas kärva och av stygn hoptråcklade värld kräva ett omedelbart förbud mot små tanter med stora, okopplade hundar. Smådamer som trotsar förbudet och, i skogen eller annan allmän plats, går lösa tillsammans med sina jättehundar, ska med omedelbar verkan sättas i fängsligt förvar, och där via hugg och slag manas till besinning. Endast undantagsvis ska belöning utgå för inlärt, nytt beteende.I sådana fall då den lilla tanten dels ursäktar sitt kriminella beteende med ”det gör ingen skillnad om jag använder koppel, jag orkar ändå inte hålla honom”, dels, under pågående, vildsint attack från hennes lösspringande jättehund, sätter sig på marken med vitt skrevande ben och säger ”oooh, jag tror jag svimmar!”, ska hon, sedan situationen på något vis trots hennes beteende ordnat upp sig, sättas i tvångströja och föras till närmaste vildhundsgrop uti vilken hon ska kastas och lämnas under tid som inte får understiga en månad.Hundmusik.

Blått vin & E132

Skrev häromdagen om regnbågsvinet som tillfredsställer alla. Klart det inte var sant. Men inte så mycket mer bluff än det blå vinet vars evangelium aningslösa personer som vill vara något de inte är sprider och som saluförs i olika led av sådana som inte vill något annat än tjäna en hacka på den blå våg de är med och drar igång. Inte värre än att sälja någon annan skräpprodukt.Bluff? Hurså? Vinet är ju blått!? Tveklöst är det blått. Dock ”glömmer” så gott som alla som aningslöst skriver om produkten och, självklart, de som marknadsför det, att den blå färgen inte alls bara kommer från ”anthocyaner, ett naturligt färgämne som utvinns ur den blå druvans skal”. Den blå färgen kommer i första hand från det tillsatta färgämnet E 132, alltså syntetiskt framställd indigokarmin – något som överkänsliga lär reagera negativt på.Kanske kommer den drabbade då skylla på svavlet, vår samtids påstått största bov i alla vindramer. Å andra sidan lär majoriteten av de blå vinerna även innehålla rikliga mängder svavel då de i grunden är skräpviner uppgraderade rent prismässigt på grund av sin blå färg. När Mitt kök/Expressen skrev om det bland unga människor utan eget liv efterlängtade blå vinet för ett år sedan, och då beredde marken för detta listiga sätt att tjäna pengar på ungdomar, förutspåddes prislappen 75 sek i Sverige. Med facit på hand vet vi att de här vinerna snarare kvalar in runt 120 sek. Systembolagets marginal och svensk alkoholskatt kan inte vara den enda förklaringen till det höga priset i Sverige (på de flesta andra marknader ligger priset runt 8 € för majoriteten av de blå vinerna).

Så. Ni som till ett överpris vill dricka ett enkelt blandvin gjort på välsvavlade billiga druvor och med framtvingade enkla aromer sprungna ur kall jäsning och väl utvald jäst samt ett par nypor E 132 här har ni ert vin! Grattis.

Thunders!

Dagens Darwin

Om vi får tro Charles Darwin och hans efterföljare är det de bäst anpassade som för släktet vidare. Med andra ord är det de sansade, de kloka, de samverkande, de empatiska, ja den stora majoriteten som kommer göra detta. Och det kommer de göra trots extremisterna och fanatikerna till höger och vänster och i någon guds namn – alla de där som förenas i hatet och det förgrämda; som verkar mot sitt släkte och möts i kampen om att vara det största hotet mot det normala.
Screaming Jets.

Vin: plagiatens förlovade värld

Någon fäste min uppmärksamhet på en, som den tyckte ganska usel, artikel om rosévin i The Drinks Business. Här talas om fem, delvis nya, stilar av rosévin – de flesta hopsnickrade i nära närtid av nya, framåt vinmakare. Som sur vän av ordning måste er utsände i de ignorantas värld fylld av navelskådande, hybris och skygglappar och där historien blott sträcker sig till alldeles nyss protestera.

Artikeln påstår att vi nu talar om fem stilar: rosé med osynlig ek, rosé med uppenbar ek, rosé i ljus rödvinsstil, traditionella roséer (!), moderna roséer i traditionell stil (!!). Vad som skulle vara nytt med det där är svårt att se. Men när kejsaren ska ha på sig nya kläder ska han förstås ha det. När den ovan nämnde utsände steg in i vinmakandets värld för 30 år sedan fanns redan de här olika rosévinerna. Däremot var det väldigt få som brydde sig om dem. I Frankrike ville man ha aperitif- eller matrosé (t ex ”Provence” eller ”Tavel”). På export gällde oftast lättdruckna, gärna lätt sötade varianter (”Mateus”). På sina håll excellerade man i ekade roséviner. Till exempel i Rioja, där bland annat Marquez de Murrieta gjorde vad som kanske fortfarande är ett av de bästa, rent av det bästa, rosévin som någonsin gjorts. Ett ganska rejält ekat vin, uppfostrat i använda amerikanska barriquer.

Det där sista Rioja-vinet stod för övrigt som förebild när jag gjorde ”Rochêne” på Château d’Esclans. Baserat på grenache och jäst och lagrat i ny ek. Om någon tycker receptet påminner om dagens roséviner från Château d’Esclans så ja, så är det. Cavisten är för övrigt också densamme. Men priset avsevärt högre. Hursomhelst: det var alltså inte vår idé det där vinet, utan konstruktionen går ändå längre tillbaka i tiden. Minst till Marquez de Murrietas klassiska vin – som bodegan, om vi inte missminner oss, slutade tillverka 1987.

Rosévin med osynlig ek. Ja men, de har ju alltid funnits! Rioja-bodegan Mugas rosévin är kanske det bästa exemplet. Mycket bättre kan det knappast göras och, mer väsentligt i den här texten, så har det gjorts sedan urminnes tider. När jag besökte forskningsstationen Centre Rosé i Vidauban för några år sedan visade de stolt de recept de nu förser alla odlare med så alla kan göra både bra och samma vin. I såsen ingår att använda flera jäststammar och gärna jäsa en liten mängd på ek. Och vad för nytt skulle det vara med det? Så gjordes både Rabiega rosé och många andra roséer redan i början av 1990-talet.

Näää, vad det snarare handlar om än innovativa vinmakare – tycker de är lika oinnovativa nu som när jag var ung, vi plankar det mesta vi vinmakare (dagens förment mest innovativa kopierar för övrigt tusenåriga metoder), så är det bara, låt vara att vi gör det olika bra – är att det nu finns ett intresse och en avsevärt mycket större marknad och en utbredd acceptans för roséviner, och då inte bara i bersån utan också på matbordet.

The Cranberries. Cranberries-bonus. Mer Cranberries-bonus.