Bokrea – fynd!

Den hett efterlängtade bokrean är igång. I år hittar vi framförallt ”Vinprovning – så upplever du vinets alla möjligheter” för så lite som 39 pengar! I din bokhandel eller här på nätet. Av Måltidsakademin utsedd till ”Årets dryckesbok” när den kom 2011. ”Med denna rejäla, respektlösa och i sanning grundläggande handledning från en av våra mest kända vinmakare, nås vinkunskap lika enkelt som man lär sig cykla,” hette det i motiveringen.

Vid sidan om den ovanstående boken, som tar novisen från 0 till 67,5 på nolltid och den någorlunda kunnige från 20 till 67,5 på mindre än nolltid, hittar vi den 2016 utgivna romanen ”Kronos väv”. Lika underhållande som numer billig. Hittar du den inte i din bokhandel finns den här på nätet för så lite som 81 pix, ett pris som hade varit ett skambud om det inte vore för att författaren själv sagt att det är okej med ett lägre pris nu, vilket dock, har författaren bett att få framföra, inte innebär att den är helt fri från om inte skuld så iallafall skam, som slår till först nu när boken nått ett prisläge som gör att den inte längre kan ta författaren från 0 till miljonen på vare sig nolltid eller eoners eoner.

Bargain.

Steven Wilson. Punkt.

Det enda förlåtande med Steven Wilson är att han ser ut som en borttappad nörd på spaning efter den tid som flytt. I övrigt är han en ytterst nedslående figur. Han är galet bra på typ tio instrument och han är fena på att skriva låtar och han sjunger bra och och och han är lysande på scen och bjuder både på sig själv och underhållande mellansnack och han är ödmjuk. Oerhört ödmjuk. Och det är uppenbart hur mycket han lyssnat på King Crimson genom åren. En outhärdlig typ helt enkelt. Och hans spelning på Cirkus i Stockholm igår var inget annat än en briljant uppvisning av en i alla avseende så fin människa att hälften kunde räckt, tyckte vi förgrämda individer i publiken som slets mellan avundsjuka och beundran. Och, ja just det: om ni inte upplevt cirkus Wilson live är ni nu informerade om att det är en måste-upplevelse.

Wilson i urval: 1, 2, 3, 4, 5.

Tour du Haut Var

Våren i Provence brukar komma lagom till cykelloppet Tour du Haut Var, tredje helgen i februari. De år det regnat under tävlingen är lätt räknade. Desto vanligare är det att ortsbefolkningen längs vägarna där tävlingen drar fram mumlar om värmerekord å ena sidan och vattenbrist å andra. Fast när cyklisterna far förbi i rasande fart glömmer alla såväl värmen som vattenbristen. Istället sträcker både en och annan på halsen för att få syn på någon avlägsen släkting, en idol eller bara något överhuvudtaget.

Det stora hallået kring de här cykeltävlingarna sker på platserna där cirkusen går i mål, tar en paus, och fortsätter nästa dag. Många funktionärer, fans, sportjournalister och modeller och andra som är del av de många sponsorernas marknadsföringskampanjer festar vilt med folk från orten och tillresta som kan ha färdats långt för att få ta del av partajandet. Mobila diskotek och scener byggs upp, öltält blir resta, tillfälliga tivolin angör festplatsen med radiobilar och lustiga huset och doften av spunnet socker och vidbrända köttbitar lägger sig över trakten. Festandet pågår långt in på småtimmarna, långt efter det att barnen fått gå att lägga sig.

Men också här, längs vägarna där tävlingen drar fram, infinner sig en festlig stämning. Till detta bidrar de många bilarna och motorcyklarna som föregår fältet med cyklister. De hörs långväga och ibland tar det flera minuter innan det åskådarna hört dyker upp. Hög musik, skräniga högtalare som ropar ut reklam för än det ena, än det andra, och så alla bilarna som tutar. Tutar. Och tutar. När åkdonen väl dyker upp är det inte sällan öppna cabrioleter med vackra och alltför lätt klädda modeller eller någon stackare som får halvstå i baksätet och kasta ut gratisprover av allt från choklad till parfym. Det är det här barnen i dikeskanten väntar på. Ivrigt ser de till att samla på sig allt det som de förbifarande lämnar efter sig. Men de får akta sig så de inte går upp på vägen för nu kommer polisen. Uppsuttna på sina potenta motorcyklar ser de med blåljus och bestämda gester till att mota undan den som står för nära vägbanan.

Och så kommer de: Cyklisterna. Swosch. Så är ledargruppen förbi. Swosch, swoschswochswosch, swoooooooosch. Så är klungan förbi. Swosch, swoschswosch,. Så är eftersläntrarna förbi. Ingen hinner egentligen uppfatta vad som händer, eller vem som leder, jo, någon uppfattar tröjan från ett känt stall, ropar ”Heja Armand!”, ”Va, var det Armand Guisson?” undrar någon annan, sträcker ivrigt på halsen trots att där inte längre finns några cyklister att se. ”Jag tror det, eller möjligen Arsène Dhieux, det var i alla fall Crédit Agricoles färger.” ”Då var det nog Armand, han är i bra form i år, jag tror han vinner, vänta bara tills de kommer upp i bergen.” ”Hm, ja, Armand eller Arsène, jag håller på dem.”

En dunst av linement, väloljade kedjor, svett och varmt gummi. Naturen håller en kort stund andan. Vårvärmen dallrar till över asfalten. Lätta moln jagar fram över en blå himmel. Damm i luften.

Hack i häl på cyklisterna följer TV-teamen: Kameramän bak på motorcyklar, konkurrerande reportrar i gemensamt hyrda bilar. Och så alla följebilarna. Med reservdelar på taket. Däck. Hjul. Kedjor. Trampor. Ja, hela cyklar. Så ett mellanspel med fler poliser innan de glatt tutande cabrioleterna kommer i en ny våg. Fler modeller och mer godis och parfym till barnen och de vuxna i dikeskanten som inte skäms för att ta godis från barnen.

 

Nya Avis gör ingen avis

Düsseldorf, mars 2016

”Jag ska ha ett stick till navigeringssystemet, så är det bara, annars pyntar ni för att ni tagit det.”

”Jamen, vi fick inget stick till bilen, ville inte ha det, vi kan alltså inte lämna tillbaka det, och nu går snart vårt plan.”

”Okej, ni kan betala och flyga eller gå till kontoret och klaga och missa flighten, ert val.”

Avis-gubben på återlämningen på den tyska lufthamnen fick pyntet. Klagobrev och –mail har avsänts till Avis på flygplatsen i Düsseldorf och centralt. Svaret låter fortfarande vänta på sig.

 

Kiruna, augusti 2017

”Jag har bokat en bil till Bamm nu i augusti men får skjuts av andra så nu undrar jag om det kostar att avboka, gör det det behåller jag så klart bilen.”

”Nej, det kostar givetvis ingenting.”

”Ingenting.”

”Ingenting”

Klart det kostade fullt pris. Klagobrev och –mail har skickats. Svaret låter fortfarande vänta på sig.

 

Klarabergsgatan Stockholm, oktober 2017

”Hallå Avis?”

”Ja?”

”Jag lämnande tillbaka en bil igår, den var i perfekt skick, och i det skicket tog ni emot den, men sedan skickade ni på mig en kostnad för självrisk på 7500 sek på en skada som inte fanns när bilen lämnades. Det…”

”Hoppsan, sprak sprak, nu blev linjen dålig, hallå, klick.”

Klagomail har skickats. Svaret låter fortfarande vänta på sig.

 

Er utsände har nu efter 30 trogna år lämnat Avis numer otrygga värld fylld av skumraskfigurer och ohemula kostnader och där ovanstående historier blott är några av flera. Återfinns istället i en Hertz-bil någonstans i världen.

The Primitives!

Besök hos Clotilde Davenne

Den här på HR:ens favoritblogg hyllade vinmakaren Clotilde Davenne, Drottningen av Chablis, håller hov i den lilla byn Préhy, några utsträckta vinfält från själva orten Chablis. Här ligger den oansenliga anläggning hon tog över för snart 15 år sedan då hon gav sig ut på den våghalsiga seglats som tagit henne till den framskjutna position hon idag har. Det var på intet vis så att ingen hade koll på henne före 2004. Tvärtom visste alla med lite djupare insikter i Chablis och Bourgogne att Clotilde tillhörde de över måttan talangfulla vinmakarna och många väntade nog bara på dagen då hon skulle kasta loss från den trygga hamn ett fast arbete hos en stor producent innebär.

Succé

Glädjande nog för oss svenskar har vi en betydande del i Clotildes succé, eller ja i alla fall del. Vi tog tidigt till oss henne och hennes viner och vi är idag henne mer trogna än någonsin. Nu kanske inte det är så svårt, eller för den delen förvånande, med tanke på att vi här kan glädja oss åt formidabla hits som hennes Crémant de Bourgogne och Bourgogne Blanc. Två viner som har det gemensamt att de är gjorda med en enorm precision, att de är absolut rena och att de, för dem som är lagda åt det hållet att de bedömer vin utifrån pris, är veritabla fynd.

Twoson

Eftersom vi är vänner sedan många år och dels haft att göra med varandra i samband med att Clotilde gjort vin för den exklusiva vinklubben Twoson, dels via importfirman Terrific Wines som ser till att hennes eminenta viner kommer till Sverige, ses vi lite då och då, både i Sverige och i Frankrike. Nu senast var jag hälsade på henne och fick då ett hum om de viner som så att säga ligger i pipeline.

Chablis

Till att börja med en påminnelse om hennes Chablis, nr 6307, 169 sek, från årgången 2016. Missa inte det vinet. Har tidigare skrivit om det och det finns bara så långt lagret räcker… På tal om 2016: även Bourgogne Blanc, nr 5562, 129 sek, är till lycka för alla oss som snöat in på det här eleganta och friska vinet synnerligen lyckat nämnda årgång, bör släppas loss på våra breddgrader om några veckor (och vi behöver inte misströsta: i väntan på det stringenta 16 har vi det runt välkomnande 2015 att gotta oss med).

Crémant

Alltfler upptäcker Clotildes bubblande fullträff Crémant de Burgogne, nr 7725, 149 sek. Så nära champagne man kan komma utan att vara där. Det gäller rent fysiskt, Chablis är grannappellation till Champagne, låt vara att några mil skiljer naborna åt. Och det gäller smakmässigt. Samma druvor (pinot noir och chardonnay), samma tillverkningsmetod och samma elegans – ni som har råkoll på vinvärlden vet att det var det här vinet som vann en blindprovning i direktsänd (fransk) TV för några år sedan i samband med att ett konsumentprogram ställde champagne mot övriga världens mousserande viner, bland de besegrade fanns en handfull kända märken som kostar dubbelt så mycket som vinnaren (ni som har huvudet på skaft är fullständigt på det klara med vem det är trots att texten nu är en aning svajig). Ni som fallit pladask för den vita crémanten ska inte missa den rosa, nr 70576, 189 sek. Också en riktig pärla. De viner som är på gång, alltså de som ligger på mage nu, är lika bra som tidigare släpp (gäller såväl det vita som det rosa bubblet).

Grand Cru

De mest högklassiga av Clotildes viner håller alltid stilen, men ibland får man vänta länge på att de ska öppna upp sig. Det gäller inte minst viner som Les Clos från 2013 (nr 75088, 599 sek) och 2016. Å andra sidan kan man njuta Bourgros 2013 (nr 74051, 599 sek) och Les Preuses 2011 (nr 74000, 589 sek) redan nu, och hennes grand cru:er från 2015 kommer också öppna upp sig ganska tidigt. Rosévinet 2017 är briljant – vi får hoppas det kommer till Sverige, om inte annat så i BS. De nya aligoté-årgångarna är utmärkta. Det enda som är ett litet frågetecken för mig är hennes Saint-Bris. De tankar jag provade var väldigt olika varandra i alla avseenden – beroende på mognadsgraden då de skördades. Avgörande är nu hur hon väljer att blenda skörden. Hon kan toppa laget och dela upp volymen i två kvalitéer eller slå ihop allt. I det förstnämnda fallet kommer vi att få se både ett magnifikt vin och ett mer medelmåttigt. Blandar hon allt är risken stor att det blir något av ett mellanår. Spännande fortsättning följer.

Bondgård

Slutligen, hur ser det ut där hos drottningen? Tja, den som förväntar sig slott och gröna skogar lär bli besviken. Det här är en bondgård med hårt arbetande människor. Allt är gjort för att produktionen ska fungera så bra som möjligt. Smäck och show off hittar vi väldigt lite av, om vi nu alls hittar det. Precis så som åtminstone jag gärna ser att det är på gårdarna jag besöker – när det är lite för flott undrar jag alltid om jag inte betalar lite för mycket för vinerna.

Kattlåda

Sist men inte minst: kattallergiker bör ta ett piller före ett besök medan kattälskare kan roa sig med Clotildes många katter anförda av mamma Chablis och hennes unge Petit Chablis, båda pinot noir-färgade. Här lämnas inget åt slumpen.

Gå- och stå i vägen-förbud!

Er utsände i de ytterst nödvändiga, hett efterlängtade och rejält penalismpositiva förbudens fyrkantiga värld fylld av underdåniga människor och med var sak på sin plats har tidigare krävt förbud mot mösehumlor och liknande störningsmoment i resenärens vardag. Nu är turen äntligen kommen till ett krav på ett omedelbart förbud mot individer som går och står i vägen på allmän plats i största allmänhet och på flygplatser i synnerhet.

Det är illa nog med resenärer som är bortkomna och visar det – bortkomna resenärer som inte har vett att fortsätta i full fart till närmaste utgång på terminalen alternativt toalett eller annan plats där de kan tänka över sina synder av vilka att vara bortkommen på allmän plats tveklöst kommer att tillhöra de mer traumatiska insikterna att hantera, ska kunna dömas till livstids avstängning från allmänna platser –, än värre är det med individer som envisas med att lalla runt som om det inte funnes någon morgondag eventuellt gloendes i en mobiltelefon och att de fortsätter göra detta, både lalla och glo, trots att ödmjuka fullblodsresenärer som har vett att föra sig på en resa och som vet att att resa inte är något förbannat nöje utan en plikt harklar sig och gör irriterade ljud bak deras ryggar och rent av stöter till dem ovänligt och bestämt, dessa lall- och gloresenärer från de ignorantas förtappade environger ska i för ändamålet strategiskt utplacerade, summariska rättegångsinstanser kunna dömas till omedelbar enkel resa på livstid till Farmen 2018, där de ska umgås med deltagarna och lyssna på Paolo Roberto när han lagar mat.

Vinprovning på Ästad Vingård

Den som ännu inte besökt en svensk vingård har ett utmärkt tillfälle att göra det på torsdag sen-eftermiddag nästa vecka, närmare bestämt kl.17.30 torsdag 22 februari. I mitt uppdrag som konsulterande vinmakare på gården är jag på Ästad Vingård i Tvååker utanför Varberg hela dagen och arbetar tillsammans med Daniel Carlsson, Claes Bartoldsson och övriga vinmakargänget och då de bett mig att också hålla en provning på kvällen gör jag det.

Ämnet är ”Lars”, vilket så klart är ungefär så tacksamt som något kan vara här i världen då det innebär att jag i mer eller mindre två timmar kommer se till att åhörarna får vin i sina provarglas medan jag ohämmat och ocensurerat fläker ut mig själv på scenen. Det enda som är synd med det där är att jag själv inte kan gå på föreställningen som publik. Men, hélas (som fransmännen säger), man kan inte få allt här i världen.

PS Den som vill boka in sig eller ta reda på mer på detaljnivå, och kanske också vill ha info om kvällens middag och eventuell övernattning, ska ta kontakt direkt med Ästad (info@astadvingard, 0340 – 460 61)

Talking Heads.

Kortnovellvecka på vinifierat 7.0

En vecka, varje dag en ny kortnovell… Idag Grand Final!

Morgonstämning

En morgon i maj red en amazon på en fux fram genom Bois de Boulognes alléer, som prunkade av blommor. Älvorna dansande mjukt i den tidiga timmens dis och Aurora hukade otåligt i horisonten. Hovarnas dova dunsar mot den fuktiga jorden sökte sig in i den kringliggande skogen, studsade mot träden och ekade vidare till trollpackans kula och fick henne att yla. Detta hade amazonen förutsett och därför stoppat in hörlurar under fuxens öronkappa. Just nu lyssnade det ståtliga djuret på Faurés Requiem – en musik som hade lugnande inverkan på det. Själv lyssnade amazonen på Griegs Peer Gynt.

Det avlägsna ljudet av den långsamt vaknande staden Paris kom allt närmare hjärtat av Bois de Boulogne och amazonen visste att hon inte hade mycket tid på sig nu. Hon höll in hästen med ett försiktigt ryck i tömmarna, sänkte musiken och lyssnade. Trollpackans förfärliga sorgesång väckte fåglarna och fick korparna att stiga till väders i svarta sjok, ivrigt kraxande. Amazonen tittade en kort stund på dem, höjde utan att röra en min musiken och satte av i kort galopp mot häxan.

Ju närmare kulan hon kom desto fler blev de mossbevuxna stenarna, grå och gröna låg de utspridda mellan de allt tätare träden och så stod hon plötsligt där, häxan – hon kastade förbannelser och magiska formler mot amazonen och fuxen, men inget hände och då insåg trollpackan att hennes sista stund var kommen. Hon hann precis se amazonens spjut glimma i det tidiga ljuset innan det med väldig kraft genomborrade henne och hon med ett ynkligt gnäll föll ihop på marken.

När amazonen åter red sin fux fram genom Bois de Boulognes alléer med alla de prunkade blommorna, hade trollpackan förvandlats till svart natthimmel och alla hennes stenar återfått sitt liv: förvånat tittade de sig omkring, de många riddarna som sedan sekler försökt betvinga häxan, alla barnen som gått vilse, de unga älskande som smugit sig undan för att få en stund för sig själva, de naiva svampplockarna som inte trott på varningarna för den djupa skogen i Paris, alla tittade de sig förvånat omkring och skrattade lyckligt då de förstod att de fått livet åter.

Fusion Orchestra. Witchcraft. Grieg. Fauré.

Kortnovellvecka på vinifierat 6.0

En vecka, varje dag en kortnovell…

Hissen på tunnelbanestationen

Den lilla damen med bostonterriern gick in i hissen. Jag följde efter. Det luktade urin och var grus på golvet. Svarta tags på väggarna. Damen tryckte på knappen neråt. Jag tryckte mig upp i ett hörn. Höll händerna framför mig. Redo att försvara mig. Lyfte på ena benet för att få vaden så långt från hunden som möjligt. Och så talade jag:

”Oh, en sån fin liten hund, en riktig liten gullplutt, titta bara på den fina lilla trubbnosen… Charmknutte! När jag vara liten fanns det också en bostonterrier. Svart och vit. Skokrämshund! Den snarkade när den andades, snarkar den här lilla herrn också, kanske? Tydligen ett inavlat fel, är det inte hemskt att de avlar hundarna så hårt att rasrent är det samma som inavlat och förstört? Den bet min bästa vän. I vaden. Högg tag och höll fast. Snarkade. Morrade. Hundens husse fick inte loss den förrän efter vad som verkade vara en evighet, tyckte både jag och min bästis. Hon fick åka till sjukhuset. De gjorde allt möjligt men glömde rabiessprutan. Hon dog. Det var i Marrakesh.”

Under tiden hade hissen långsamt sjunkit ner mot entréplanet. Nu ankom den sin slutstation. Jag förberedde mig för att gå av. Väntade på att tanten och hunden skulle gå ut först, när hissdörrarna gled upp. Då vände sig den lilla damen om, blottade sina gula tänder i en ful grimas och bet mig i halsen. Hennes hund gjorde vad den kunde för att hindra henne men det gick inte. Hon var oerhört ettrig. Morrade och snarkade. Högg tag och höll fast. Mitt i halspulsådern. Blodet sprutade. Till slut dog jag. Det var i Johanneshov.

Television. The Jam.

Kortnovellvecka på vinifierat 5.0

En vecka, varje dag en kortnovell…

Lena

”Det är väl inget att tjafsa om, hylla och hata, att Bob Dylan fått Nobelpriset, nog finns det annat som är viktigare i jämmerdalen,” sa jag till Lena som låg där i sängen. Slangar löpte kors och tvärs och hon hade inte sagt ett ord på en vecka. Bara jämrat sig. Då, när hon jämrade sig, brukade jag kalla på smärtlindringen. Ibland kom den på direkten, andra gånger tog det en evighet. Då jämrade sig Lena ändå mer.

Utanför fönstret pickade småfåglarna i sig av maten jag lagt i fågelbordet. ”Visste du att det finns runt 300 olika fågelarter i Sverige under vintern?” frågade jag Lena. ”Vanligast runt fågelborden är talgoxen, blåmesen och pilfinken. Vem hade trott det?” Lena hade inte besvarat mina handtryckningar på tre dagar, ändå fortsatte jag trycka. Och prata. Det är bevisat att den som är medvetslös påverkas av ljud, och kanske också hör och förstår det som sägs. ”Du är så vacker,” sa jag. Jag önskar att jag också sagt ”jag älskar dig så fruktansvärt mycket, livet kommer bli oerhört tomt utan dig, du är mitt liv”, men det kunde jag inte, klarade jag inte. Istället gick jag och ställde mig att titta på talgoxarna och de andra och upptäckte till min glädje en stolt, rödbröstad domherre. Den hade jag inte sett de andra dagarna. ”Vinterns vackrast fågel, domherren,” sa jag och gick tillbaka och satte mig på stolen. Då var Lena död.

King Crimson. Mer King Crimson.