Han tittade ut över Medelhavet och svepte dagens första espresso. Solen glittrade i de guppande vågorna och strandpromenaden började fyllas av folk, hastande till jobbet eller skolan, och av joggare och flanerare. Damen med den folkilskna bullmastiffen var redan där. Bakåtlutad försökte hon hålla tillbaka sin ivriga bjässe, avsevärt starkare än hon och bevisligen livsfarlig. Tre joggare, en boxer, två labradorer och en uteliggare kunde skriva under på det. Eller ja, alla utom hundarna, som inte kan skriva, och uteliggaren, som miste rörelseförmågan i sin högra skrivhand när hunden bet sig fast i den och drog och slet. Uppståndelsen i morgontimmen var enorm. Alla skrek, utom uteliggaren som låg och stönade på marken med sin blodiga före detta hand instoppad under sig och damen som satt på marken och ropade ”jag svimmar, jag svimmar” medan hunden morrande stod och dreglade över det besegrade bytet. Såväl polis som ambulans var snabbt på plats och såg till att mannen fick vård – damen och hennes hund slapp undan med en varning; hade den skadade mannen anmält henne hade hon åkt dit rejält, förklarade gendarmen Dulauce när han avskrev ärendet, och de andra hundägarna och joggarna som attackerats var glada över att det inte blev värre, att de levde och inte hade några bestående men att tala om, samtidigt som de tyckte synd om den gamla damen och därför inte gick vidare med en polisanmälan.

Nu satte bullmastiffen av mot en lyktstolpe som den dränkte med en inte särskilt välriktad stråle och damen hängde med så gott det gick; desperat och utan effekt ryckandes i kopplet. Andra hundar, hundägare och till och med gathundarna var alla väl bekanta med paret och gjorde vad de kunde för att undvika en konfrontation, och skolbarnen aktade sig noga för att gulla med vovven sedan Luc Fritelli försökt klappa den och blivit så rädd när hunden hotfullt och med blottade tänder började morra vid beröringen att han kissade på sig – en oerhörd nesa för en tolvårig tuffing.

Flera flanerare satte sig på stolarna som stod utställda på promenaden, vända mot havet med den stigande solen. Någon sökte sig till och med ner till den steniga stranden och provade ett tidigt vårdopp eller satte sig att sola mot den vägg promenaden var sedd från stranden. Om några månader skulle här vara fullt av badande och sollapande turister och de många betal-plagerna skulle vara öppna med sina madrasser och parasoll och sina drinkar och sin mat och kanske också möjligheten att åka med på en gummi-banan bakom en snabbgående båt eller hänga efter en ändå snabbare båt upphissad i en fallskärm.

Trafiken blev allt livligare på gatan mellan kaféet och promenaden. Tutandet och de menande gesterna tilltog liksom avgaserna och smattret och oljudet från mopeder och motorcyklar och doften från de gasdrivna bussarna på väg till flygplatsen blandade sig med aromerna från de kringliggande bageriernas dunster av croissanter, nybakade bagetter och pain au chocolat, och då och då drog ett stråk av kakao eller earl grey genom molnen av kaffedoft. Någonstans i fjärran hördes upprörda röster diskutera vem som egentligen hade förkörsrätt i en korsning och från bageriet hördes kundernas morgontrötta mummel.

Allt detta hade blivit vardagsmat för Maurice Fleures, allt detta annorlunda, på bara några år. Sedan han lämnade hembyn Tourès utanför Riensac i ”l’arrière pays”, landet bakom, landet som tar vid där Rivierans glamour falnar, landet som domineras av ett kargt landskap fyllt av olivträd och mest ingenting och fallfärdiga bergsbyar och om inte fattigdom så i alla fall det enkla, hade Maurice hunnit med att sitta på anstalt och få vård några år och att etablera sig som diskare på ärevördiga Hotel Negresco i Nice. Det sista var han oerhört stolt över och han beklagade att han inte hade någon att dela denna framgång, denna erövring, detta erkännande, med. En renande syssla som innebar att han ständigt tvättade och gjorde rent och luktade rent, allt han tog vid luktade rent, och det på ett av världens mest berömda hotell. Men han hade själv ställt till det så han inte hade några gamla vänner eller någon familj, och några nya vänner hade han inte skaffat sig. Kunde inte. Visste inte hur han skulle göra. Dessutom verkade alla veta vad han gjort och alla föreföll misstycka, vilket han inte alls kunde förstå.

Själv var han omåttligt stolt över att han bränt ner hembyn till grunden och samtidigt sett till att göra sig av med alla irriterande människor och hönor där. Hönorna därför att han hatade doften av dem och deras avföring och att tvingas gå in till dem varje dag och plocka till sig deras ägg och att åka till marknaden i Riensac och stå där och lukta hönsskit och bli behandlad som en idiot av turisterna och ortsborna som överlägset kom till hans enkla stånd – ett gammalt campingbord hans nu hädangångne far en gång hittat på en soptipp – för att köpa några av hans ”garanterat ekologiska ägg, från frigående höns” eller rättare sagt, som hans mor skrivit på plakatet framför campingbordet, ”Garterat äckålågiska ägg frigående hönns”. Och han hatade människorna därför att de tvingade honom att ta hand om hönorna och därför att de var elaka mot honom, såg ner på honom, kallade honom ”Hönskitas Maurice” och han visste att till och med klassföreståndaren spottat efter honom när han väl fick sluta skolan sedan han inte lärt sig läsa och skriva ordentligt efter tio år, än mindre fått grepp om världen.

Så han brände ner alltihop. Smög ut en natt och strödde ut fosfor på väl valda platser, hällde fotogen över hela byn och tände på. På håll såg han byn explodera i eld, som om någon släppt brandbomber i syfte att skapa en eldstorm. Och en eldstorm blev det. Ingen överlevde. Vare sig människa eller djur. Från sin utkikspunkt såg han hur vilt sluggande skuggor rörde sig i eldens kaos och hur enstaka hönor försökte stiga till väders innan vingarna brann av dem, hur hundarna ylande sprang ut ur eldhavet bara för att falla omkull och långsamt eftergrillas till döds så snart de tagit sig ur lågornas dödliga grepp.

Dela “Maurice Fleures” på Twitter