När Lotta gick vilse på Sveriges Television

Receptionisten ser straffbart pigg ut, och det alldeles oavsett om det är en sent arbetande nattportier eller en nyanländ och eventuellt utsövd medarbetare på Hotell Centrum. Så här tidigt måste alla av ren solidaritet se trötta ut, tänker hon. Framförallt borde den som, i likhet med byggnadsarbetaren som dold i en byggnadsställning rest mot grannfastighetens fasad, visslar i morgonstunden ha en rejäl hurril, en hurril som leder till tystnad och respekt för den som väckts mitt i skönhetssömnen. Stockholm får sig en ansiktslyftning och väldigt långt bort, på andra sidan Djurgården, smyger solen upp över horisonten. 04.57, officiell soluppgång denna sena aprildag, men då har den nautiska gryningen redan pågått sedan 02.54 och den borgerliga gryningen sedan 04.07. Värst är, som vanligt, den astronomiska gryningen som tog slut redan runt 02.54. Värdelöst vetande, tänker hon och vinkar åt taxin som står och väntar utanför hotellets reception.

Å andra sidan är det kanske bra att kunna lite mer om de olika soluppgångarna och solens gång rent allmänt, för vart är den på väg? Och vad gör Helios kompisar då? Kung Bore aka Bure aka Boréas och de andra? Nordan. Jack frost!? Nej, han har knappast med saken att göra. Kommissarie Frost. Men de andra? Kommer de och tar våra skördar? Kniper knopparna så snart de yrvakna tittar fram på vårkanten? Frost! Det är det hon ska prata om idag. Frost som tar brödfödan ur munnen på stackars bönder som bara kan se på när året går åt helvete just som det ska börja. Beskärningsarbetet är gjort. Till ingen nytta. Och nu ska stockarna och de överlevande knopparna skyddas under hela växtsäsongen, trots att det inte kommer bli någon skörd. Sådant är värt att uppmärksamma. Eländes elände. På allvar. Tusentals bönder som varje dag måste kliva ur sängen för att gå ut och ta hand om sina plantor precis som vanligt. Det är bara det att det inte kommer bli någon skörd. Kostnader utan payback.

Och där står taxin och väntar som den ska, redo att ta henne från Hotell Centrum till TV-huset borta på Gärdet. Hon öppnar dörren till Teslan, säger sitt namn, glider ner i baksätet, lyckas inte få på sig bilbältet, taxichauffören blänger ilsket i backspegeln, en irriterande signal tjuter allt högre, hon tar på sig ett munskydd, tittar ut genom fönstret, tänker bort chaufförens ilskna blick, tänker bort den irriterande signalen, tappar koncentrationen, börjar tänka på fimbulvinter, fimbul… stor, jättevinter, fimbulvinter, Game of Thrones, hittepågeggamoja, hon är framme.

En säkerhetsvakt – som, tänker hon, förmodligen är alldeles fuktig om man lyfter fram öronen på honom och känner efter där – meddelar från sin kur att hon ska gå in genom en dörr så snart han öppnar den och sedan gå uppför trappan och loftgången bort. ”Loftgången?” säger hon. Vakten tittar förvånat på henne. Ingen har frågat det förut, ”loftgången?”. Han sitter tyst. Vet inte vad han ska säga eller göra. ”Vad är en loftgång? Menar du?” säger hon. Det vet inte vakten. ”Gå bara uppför trappan, ta till höger, gå loftgången bort, till den röda soffan, så kommer en studiovärdinna och plockar upp dig,” säger han igen, nu en aning på samma gång besvärat och irriterat.

Loftgång, tänker hon och går in genom dörren den öronfuktige öppnat medelst en knapptryckning, Loffe… vad var det hon skulle prata om? Expert. Okej. Intervju i Morgonstudion. Okej. Men om vad? Kommer fram till att det nog ger sig. Går uppför en trappa, kommer till en lång korridor, en loftgång! Ser den röda soffan långt där borta. I änden på loftgången. Går dit. Noterar de många nivåerna med loftgångar, och nedanför dem studios och rekvisita. En studiovärdinna dyker upp, visar in henne till sminket, som i dessa coronatider, förklarar hon, är självservering. Hon tar och baddar lite brunt på nästippen och sätter en röd prick på vardera kinden. ”Det där kanske inte är så bra,” säger studiovärdinnan, rycker på axlarna och visar bort henne till en bänk med kaffe och corona-inplastade smörgåsar. ”Ta en kopp kaffe så kommer snart någon och visar in dig i studion,” säger studiovärdinnan och går iväg för att ta hand om nästa gäst.

Hon tar en kopp kaffe, häpnar över att SVT fortfarande serverar Oatly trots kopplingen till Blackstone, funderar över varför hon är där, känner igen en gubbe från Kulturen, säger hej, han hälsar artigt tillbaka som om de faktiskt kände varandra eller som om hon inte alls sagt det där bara därför att det var en reflexhandling. Hon funderar på att fråga om det är honom hon ska träffa och vad de då ska tala om. Oatly? Företag som skrupellöst bidrar till att regnskogarna brinner så det knakar samtidigt som världen, människan, djuren, naturen och Jorden behöver fler träd. Kanske ska hon tala om det? ja, Oatly är det nog. Hon repeterar snabbt allt hon vet om hur det svenska havremjölksföretaget sålde sin själ, om det nu alls någonsin hade en sådan, till Hin håle.

Så kommer studiomannen och menar att hon kan ta med sin kaffekopp och gå in i studion och plötsligt sitter hon där och ler mot en man och en kvinna som hon undrar vad de gör där. Då frågar kvinnan ”… och hur är det för de franska vinodlarna nu?” Hon funderar en stund. Ser sig om över axeln. Kvinnan fortsätter stirra på henne. Hon förväntas säga något. ”Jotack, är det möjligen Otaly vi talar om då?” Kvinnan fortsätter titta på henne. Ser lite förvånad ut. Hon inser att hon kom fel på det där. ”Ja, förlåt, jag satt här och pratade för mig själv, ni har Oatly här ute i kafferummet, ni vet, Blackstone som bidrar till att våra regnskogar förstörs, är ju numer storägare i bolaget så dricker ni Oatly eldar ni också regnskog, eller äsch, ni kanske tycker jag är krass och orättvis, men då ska ni veta att det här är en överlevnadsfråga: ingen regnskog, rejäla koldioxidöverskott.”

”Ja, och då får vi klimatförändringar och frost,” säger plötsligt mannen som sitter där och, som det förefaller, spänt följer händelseutvecklingen. Visst sjutton, jag skulle ju tala om fimbulvinter och Game of Thrones, kommer hon på. ”Ja, och då kan det ju bli som i Game of Thrones, ’Winter is coming buuhuhu!’,” säger hon, spärrar upp ögonen och gör en skrämmande gest med händerna, ”jättevintern kommer och… stannar! Den stannar och stannar och sedan kommer Nattens drottning och Papageno, det blir halligali, tills Girl has no name kommer med Jocke med kniven!”.

Hon vet att hon är fel på det, men hon kan bara inte komma ihåg varför hon är där och vad hon förväntas göra. Nu talar mannen och kvinnan med varandra och studiomannen tar henne under armen och leder ut henne ur studion, ut till kafferummet där hon morsar på en sportkommentator och sedan kommer studiovärdinnan och visar henne till den röda soffan. ”Tack för din medverkan, jag har ordnat en taxi, den väntar utanför entrén, hejdå,” säger den trevliga studiovärdinnan med blicken fäst vid hennes röda kinder som blivit ändå rödare av värmen från lamporna i studion. ”Ja, hejdå,” säger hon och går iväg i loftgången, tar en trappa och så en till och en sväng hit och en dit och… hon är vilse!

Hon ropar, ”Hålla! Hallå! Är det någon här?!”. Det ekar. Ingen svarar. Hon går runt på måfå. Långa loftgångar, många trappor, upp och ner, övergiven rekvisita, Gubben i lådans låda, tomma studios, ekande steg. I ett rum fyllt av rekvisita hittar hon Ria Wägner, hon vinkar bakvänt till Ria och hör någonstansifrån Bosse ”Nygammalt” Larsson glatt leda en allsång, hon nynnar med lite innan hon i en korridor stöter ihop med Gary Engman som verkar vara sen till en sändning och just som hon är redo att ge upp står Lars Orup framför henne. ”Problem?” undrar han. Glad över att någon äntligen bryr sig om henne berättar hon allt som hänt sedan hon steg upp och möttes av den straffbart pigga receptionisten. Lars Orup nickar förstående medan hon talar – hans slappa dubbelhaka rör sig rytmiskt när han nickar – och så går han sin väg.

 

1 svar på ”När Lotta gick vilse på Sveriges Television

  1. Hej! Roligt inlägg! Kul med variation på bloggen.

    Jag heter Benjamin och skriver till er från Argoria. Vi är ett företag som importerar häftiga viner från Armenien. Det är inte bara vinerna som är häftiga utan landet i sig har en spännande historia och världens äldsta vineri är hittat i byn Areni, daterats till 4 100 år före Kristus. Jag ser att du skriver om vin och om ni är intresserade av prover skickar jag gärna över till dig. På vår hemsida argoria.se hittar ni mer info om våra viner och även om Armenien i allmänhet.

    Ser fram emot att få höra från dig!
    Med vänlig hälsning,
    Benjamin Möller
    benjamin@argoria.se

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *