Skörden Abdyika 2021

Mitt första konsultuppdrag i Bulgarien daterar sig till 2001. Sedan dess har jag arbetat med en handfull producenter i landet. Det senaste uppdraget, fram till nu, var Abdyika i sydvästra Bulgarien, 2014-2015, och nu, efter några års uppehåll, är jag tillbaka på Abdyika. Var i förra veckan där och arbetade med skörden 2021.Växtsäsongen 2021 i området påminner mycket om den i mina hemtrakter, alltså sydöstra Frankrike. En rejäl frostknäpp i april och en lång torr och varm period mellan juni och skörden. Däremot påverkades volymen mindre här. Abdyika klarade frosten bra och torrperioden har haft mindre inverkan.  Snarast är volymerna att anse som normala eller rent av något högre än normalt. Kvalitetsmässigt är det, som det oftast är, ömsom sol ömsom regn, låt vara att solen kraftigt dominerar. I veckan kunde vi plocka ut eller blanda till ett flertal lovande viner.

På vitvinssidan sticker en oerhört fräsch, frisk och ren chenin blanc ut. Chenin-druvorna skördades i två omgångar i år och det gav ett bra underlag för blendningsarbetet, men de tidigt skördade druvorna visade sig så bra att de nästan helt på egen hand utgör årets chenin-vin. Vid sidan om nämnda blend blev det ytterligare ett vin på druvan, då en rundare och mer ”mogen” variant.

Den som har koll på Abdyika kanske undrar vart assyrtiko-druvorna tog vägen. De har tidigare blandats med chenin. Svaret är att assyrtiko nu blir ett eget vin eller åtminstone en egen blend. Skälet till detta är att en blend alltid måste innebära att ett plus ett blir tre. Blir summan två, eller rent av mindre, är sammansättningen negativ och ska undvikas.  Druvorna chenin blanc och assyrtiko är vanligtvis så pass väsensskilda att det vill till mycket, eller en väldigt dålig kvalitet, för att de ska kunna lyfta varandra. För att inga missförstånd ska uppstå ska tilläggas att Abdyikas assyrtiko är bra och att den har ett fint druvuttryck på gården, och det gäller även årgången 2021.

Ett vin vi fick arbeta lite med var årets rosévin. Detta görs vanligen på Abdyikas två varianter av den lokala druvan melnik: melnik 55 och BLM (broad leaf melnik). I år är det gjort enbart på den egentligen lite enklare BLM. Bortsett från att vinet blev i mitt tycke utmärkt, är det kul att just BLM får stoltsera som avsändare.

På rödvinssidan är jag som vinmakare oerhört förtjust i den lokala druvan ruen, en korsning på melnik och cabernet sauvignon. Goda år ger den kraftfulla och fruktdrivna viner utan att någon extraktion behövs. 2021 är ett sådant år och ruen dominerar Abdyikas toppvin First Selection. Tillsammans med en tredjedel cabernet ska delar av det vinet nu lagras en tid på nya, franska ekfat.

Om ovanstående vin är ett ganska tajt sin som konnässören får vänta på, är Estate Blend snarast ett vin som ska vara tillgängligt även i ung ålder – låt vara att det också ska gå att lagra. Här är det istället en ganska mogen merlot som utgör basen och valet av ekfat är ett annat. Här talar vi om en större andel ettåriga fat, som har mindre direkt inverkan på smaken, snarare bidrar de till att långsamt oxidera vinet och på så vis utveckla dess karaktär. Riktigt kraftfulla viner som ruen-blenden ovan klarar och mår rent av, om vinmakaren prickar fatvalet rätt, bra av nya fat. Mer tillgängliga viner och viner med mindre ryggrad kan på nolltid förstöras av alltför kraftfulla tunnor.

De av gårdens viner som lagras på ek är First Selection och Estate Blend. Avseende övriga viner, röda som vita, är meningen att druvans karaktär och frukt ska stå i centrum. Det gäller inte minst årets Melnik Tradition, ett vin som föga överraskande görs på melnik (melnik55). Tycker årets variant blev mycket lyckad. Ren, snygg frukt vilande på en stabil bas av tannin och syra.

Sedan något år görs också ett melnik-vin som heter Retro. Detta ska vara ett modernt, lätt och ljust rödvin och precis så blev årets version. Ett vin att njuta utan djupare analyser, aningen kylt en varm sommarkväll, under vett häng på vinbaren eller kanske till en lättare rätt på favoritkrogen. Skål!

När jag fann mitt jag

”Jo för tusan, Dionysus-kulten var sådan, genom berusning, genom att släppa sig själv lös, bryta barriärerna, lämna boxen, kunde människan finna sig själv, vara sitt eget jag.” Sa Sandra.

”Okej, men i den gamla grekiska urteatern använde de väl just berusningsmedel…” Försökte jag.

”Ja?” Avbröt Sandra. Väldigt onödigt. Och störigt.

”Kan du hålla käften någon gång när jag talar…” Sa jag.

”Visst, inga problem.” Avbröt hon igen.

”Suck, men håll då käften, förbannade sladdertacka!” Sa jag.

”Okej.” Sa hon.

”Ergo, alltså, sålunda… i den gamla grekiska urteatern använde de väl just berusningsmedel och om jag nu inte vill det?” Sa jag.

”Använda berusningsmedel?” Sa Sandra.

”Ja.” Sa jag.

”Då måste du finna dig själv genom att släppa dig själv lös på annat vis. Och då är jag rätt person att hjälpa dig.” Sa hon. Och jag var fast. Jag svischade 3000 kronor till hennes konto och skrev på friskrivningsbrevet om något skulle gå fel, om jag på något vis skulle gå förlorad utan att finna ett nytt jag. Sandra upplyste mig om att det hänt.

”Jag hade en  riktig flane från Dalsland, Mellerud tror jag, han borde aldrig ha börjat här hos mig, skulle aldrig ha lämnat Mellerud om du frågar mig, eller så skulle dalslänningarna ha skickat honom till ett hospice i Karlstad eller så. Arvika, om det finns hospice där. Eller kanske till Oslo. Där finns det hospice. Hursomhelst en flane från Mellerud. ’Hjälp mig’, bönade han, och som jag är en vänlig människa och tror gott om alla, hjälpte jag honom. Problemet var att när han väl brutit sig ur sina bojor och kastat av sig överjaget  blev han oregerlig. Ergo, alltså, sålunda (ja, det var Sandra som sa så där och jag tog efter), han lämnade sig själv, sitt gamla jag, släppte alla hämningar, och när han gjort det slutade han här. Jag berättade för honom att det där var farligt, att han befann sig i ett riskabelt vakuum som bara kunde leda till hans undergång. Att vara sig själv utan att vara sig själv gör människan omöjlig i ett socialt sammanhang, med undantag för sammanhang där andra hämningslösa, många skulle säga galna, människor samlas. Sådan grupperingar har en förmåga att förgöra sig själva, och gör de inte det kommer det omgivande samhället, det mer ordnade sociala sammanhanget, att ta sig an galningarna, dessa störande element, dessa gruskorn i maskineriet och ja, han sitter inspärrad sedan dess, om det stämmer att mentalvården upphört med lobotomi är han sannolikt inte lobotomerad, om däremot lobotomi sker i det fördolda, jag menar, titta bara på mentalvårdens historia, snacka om ett accepterat sammanhang där sjuka människor kan agera fritt under förevändningen att de vet vad de sysslar med när de gör sina experiment utanför omvärldens insyn, tycker du jag pratar för mycket, att min säkring gått…” Sa Sandra

”Jag…” Försökte jag avbryta.

”… och min poäng är att det inte alls är säkert att det där med lobotomi hör det förgångna till. Sa du något eller?” Fortsatte Sandra.

”Jag…” Sa jag.

”Jaja, det blir nog bra ska du se, skriv bara på friskrivningsbrevet så sätter vi igång.” Sa Sandra.

Jag satte min signatur på papperet hon höll fram. När det var påskrivet gick Sandra iväg med det till ett litet kassaskåp vid sidan om hennes enkla skrivbord. Bortsett från skrivbordet och kassaskåpet och en takarmatur, som lös starkt och gav små tickande ljud ifrån sig, var Sandras säkert 40 kvadratmeter stora kontor tomt. I bortre ändan, bakom skrivbordet, föll den tidiga dagern in genom två fönster med spröjs.

”Kom.” Sa hon och gick med lätta steg till en massiv dörr på ena sidoväggen. Hon var klädd i en bekväm mysdräkt, en så kallad one piece, i en vagt lila ton som matchade hennes hår och ögonskugga och…”

”Tycker du jag ser gammal ut?” Sa hon och stannade upp vid dörren.

”Nej, jag…” Sa jag.

”Vad glor du på då?” Sa hon. ”Jag är femtiotvå år. Och du är?”

”Jag är trettioett år.” Sa jag.

”Vem bryr sig? Jag menar: Vem är du?” Sa hon.

”Jag? Jag, ja…” Sa jag.

”Bra bra, du vet inte riktigt, det ska nog gå lätt att tappa bort en så ovidkommande personlighet.” Sa hon och tecknade åt mig att gå in genom dörren. Rummet där var knappt hälften så stort som kontoret och rejält övermöblerat med gamla soffor i mysplysch och från gissningsvis 1970-talet. Orange. Brunt. Grönt. Dagern föll här in genom ett smutsigt takfönster. Hon tecknade åt mig att ta plats i en soffa. Jag satte mig försiktigt medan hon med ett väldigt skutt landade i en annan soffa, där hon låg och gungade ett tag till dess soffan lugnat ner sig.

”Mindfulness är en metod som kan användas för att hantera stress och oro. Metoden går ut på att du fokuserar på det som finns i just denna stund, i nuet.” Sa hon och lät som Vårdguiden 1177.

”Pleine Conscience.” Sa jag.

Sandra bara glodde på mig. Och glodde. Hon såg besviken ut. Jag kände mig dum och tittade ner på mina händer.

”Franska. Mindfulness.  Medveten närvaro.” Mumlade jag.

En ny lång paus. Jag vred på mig under trycket av ett tilltagande obehag. Svettades. Jag hade gjort bort mig.

”Okej,” sa hon, ”jag förstår att du vill bli av med det där jaget, du vill inte att det där är du för är det det är du förlorad. En ärketönt.” Sa hon. Jag nickade och svalde medan obehaget fortsatte växa.

”Ja.” Sa jag med gråten i halsen. ”Jag vet. Allt jag vill är att lämna det här jaget, det är inte jag, jag vill ha ett annat jag.”

”Säg nåt mer jag redan vet. Har du glömt? Det är bara någon minut sedan som du betalade mig 3000 spänn för att få dig att glömma ditt eländiga jag.” Sa hon.

”Jag minns, jag minns!” Sa jag och började hulka.

”Så så, nu tar vi varandras händer och nynnar så här, hmmmmahmmmmahmmma… Och så glömmer vi… hmmmmmahmmmmahmmmma…” Sa hon.

”Hmmmmahmmmmahmmmma…” Sa jag medan Sandra filmade mig med sin mobiltelefon. Efter stund började hon pilla med telefonen. Jag fortsatte hmmmma.

”Haha, se här!”” Sa hon och höll fram sin telefon. Hon hade lagt ut mitt hmmmande på YouTube, TikTok och Instagram. Jag hade redan fått rejält med likes och massvis med emojis med gubbar som skrattade så de grät. ”Nu finns det ingen återvändo för dig. Nu finns bara en väg framåt och det är en utan ditt jag. Är du beredd att lämna ditt ömkliga jag bakom dig?”

”Ja, ja! Hjälp mig!” Bölade jag.

”Okej.” Sa hon och tog en bild av mitt bölande och hopskrynklade ansikte och lade med ett glatt skratt ut det på tinder. ”Ergo, alltså, sålunda inget mer göka där inte,” log hon förnöjt.

Mitt gamla, meningslösa, tuffa jag, jaget som sa åt folk att hålla käften och var uppstudsigt, var som bortblåst, här satt jag och bölade och hade fått mitt liv förstört och Sandra hade rätt: här fanns bara en väg framåt och det var utan mitt gamla jag. Och plötsligt stod allt klart för mig. Vägen fram låg där, mitt framför mina ögon, upplyst i ett närmast gudomligt sken, ett sken som fyllde mig med tillförsikt och fick mig att i rasande fart förstå alla dessa som bytt namn! Alla som kastat sitt gamla namn överbord och tagit sig ett nytt hittepånamn. Son-namn som blivit Stargalberg, koski-namn som blivit Jomshof och alla iç-namn som blivit Andersson och Cassius Clay som blivit Muhammad Ali och alla rappare! Vem vill vara sig själv i den här brutala och grymma världen, där jaget inte förslår långt när säkringarna går till höger och vänster på folk?

”Ergo, alltså, sålunda är jag Anna-Greta Lejon!” Sa jag och morrade så högt jag kunde och rusade ut ur Sandras av mysplysch fyllda behandlingsrum. Jag var redo att möta världen som mitt rätta jag.

Musik.

Stoftlik

Dart- och aleälskande stoft: publik

Geggigt stoft: dylik

Rörigt stoft: kalabalik

Representativt stoft: symbolik

Lianstoft: replik

Vattensjukt stoft: hydraulik

Troligt stoft: sannolik

Otroligt stoft: osannolik

Snabbt stoft: snarlik

Gillrande stoft: snarlik

Kungahuslöst stoft: republik

Stoft med katt: katolik

Fstoft: flik

Ett stoft bland andra: jämlik

Skrämmande stoft: spöklik

Sådant stoft: slik

Vanskött stoft: bananrepublik

Stenigt stoft: likör

Stoft typ: liksom

Utkiksplats för stoft: liktorn

Hans och Gretas stoft: sagolik

Stoft med magproblem: kolik

Zeus stoft: gudalik

Stoft som påminner om: lik

Musiklik musik. Mer musiklik musik. Mest musiklik musik.

Skörden 2021 Domaine de Brescou 2.0

Fick efter förra vinmakar-inlägget ett par frågor om det röda prestigevinet på Domaine de Brescou, vilka druvor det består av osv. I likhet med det vita prestigevinet har jag fått vara med och skapa det här vinet från grunden, det vill säga välja ut druvsorterna, klonerna av sorterna och rötterna dessa ska ympas på. I nästa steg har jag fått avgöra hur vi ska odla, skörda, jäsa och lagra druvorna. Önskeprojekt med andra ord.

Grunden för ”château-vinet” från Brescou är grenache. Denna  kompletteras varje år med syrah, carignan, mourvèdre och counoise. Exakt hur sammansättning blir, beror på året och hur de olika sorterna mognat avseende syran, aromerna och den potentiella alkoholen. En del producenter försöker släta över årgångsskillnaderna. Något som kan ske genom ändrad extraheringsteknik, jäsningstemperatur och en del annat (dock inget konstigt fuffens, vilket kanske behöver tilläggas i dessa tider av o- och missförstånd avseende vad som får och kan göras med ett vin). Själv har jag alltid omhuldat tanken att det är vinmakarens uppgift att tolka och följa naturens nycker och tillvarata de förutsättningar varje år ger. Är året lätt ska vinet vara lätt, lyser färgen med sin frånvaro må färgen på årgången vara ljusare än normalt.Årgången 2020 innehåller en hel del mourvèdre, detta då året på Brescou var synnerligen gynnsamt för druvan. I år föll samma druva platt till marken, kort sagt mognade den inte så pass att vi kunde använda den i prestigevinet. Resultatet har blivit att de övriga sorterna ökat sin andel, inte minst gäller det årets carignan: skörden 2021 är extremt god på gården (det är också skälet till att vi, som nämndes i förra inlägget, gör ett separat och för gården unikt vin på ren carignan 2021).

Således lite mindre mourvèdre och mer carignan 2021, annars ingår druvorna med ungefär samma andelar som 2020. Viniferingen och lagringen blir också ungefär densamma (betongägg och stora ekfat). Vad gäller ekfaten kan det vara värt att nämna att jag varje år går igenom de redan använda faten innan de fylls på nytt. Detta för att sålla agnarna från vetet, alltså döma ut fat som inte längre känns helt rena och tillförlitliga. Använda fat blir lätt till för vinet farliga bakteriehärdar varför det gäller att vara mycket noga med hur man hanterar äldre fat och att man, inte minst, nagelfar dem innan de fylls med ett nytt, friskt vin. (Bilderna på faten: ”X” är ett fat som dömts ut, ”A” är ett topprankat fat.)

Musik.

Hyndfynd

Missnöjd hynda: Butik

Gammal hynda: Antik

Coozy hynda: Mystik

Ritande hynda: Kritik

På avbetalning handlande hynda: Kritik

Ungdomligt pratande hynda: Batik

Hynda kunnig på projektilers rörelser i lufthavet: Ballistik

Hynda som hörs bra: Akustik

Akrobatisk hynda: Gymnastik

Hynda från Dalarna: Mastig

Teaterälskande hynda: Dramatik

Hynda som söker uppmärksamhet: Dramatik

Fiksbesläktad hynda: Grammatik

Språkintresserad hynda: Grammatik

Komplicerad hynda: Problematik

Rörig hynda: Kalabatik

Stillastående hynda: Statistik

Kvinnlig hundägare med sin hynda: Mattemetik

Kaffedrickande hynda: Tika

Uttryck i tiden för tacksam hyndas känslor: Tik tack

Tacksam hynda: Tacktik

Begränsande hynda: Taktik

Galen hynda: TikTok

Läran om hyndornas vapen: Heraltik

Ljudet av en hynda som går och går men aldrig kommer till dörren: Tik tack

Musik.

Skörden Domaine de Brescou 2021

Sedan jag återtog vinmakarkommandot på Domaine Rabiega kretsar det mesta kring den gården när vi talar Torstensons vinmakeri. Dock fortsätter jag med en del andra uppdrag och lägger till och med till ett nygammalt uppdrag i år (mer om det i ett senare inlägg). Fokus för dagens inlägg är Domaine de Brescou, där jag konsultar sedan 15 år. Ni som hängt med förut vet att Brescou är certifierad både ekologiskt och hållbart, därutöver är gården även koldioxidneutral. Kul med så seriösa och ansvarstagande producenter. Nytt är att Domaine de Brescou före årsskiftet lämnar hållbarhetscertifieringen Terra Vitis och istället ansluter sig till HVE3, en certifiering som i mycket snabb takt vunnit mark i Frankrike och som även Systembolaget efter en del om och men nu tycks ha tagit till sitt hjärta (så räkna med fler HVE3-certifierade varor i butikerna framöver). Men nu var det skörden 2021 det skulle handla om. Så här:

Liksom övriga delar av Frankrike har Languedoc som helhet tagit mycket stryk av väderförhållandena i år. På Domaine de Brescou innebär detta till exempel att runt 80 procent av chardonnay-druvorna gått förlorade (frosten i april). Samtidigt drabbades gården hårt av frost också i fjol, och ett år som följer på frostbortfall brukar plantorna svara med att producera mer. Detta har medfört att Brescou, trots frostskadorna i år, har en större skörd 2021 än 2020 – hela 30 procent upp! Bara att tacka och ta emot. Någon undrar säkert varför inte torkan krympte ner skörden också här. Svaret är att det gjorde den till del, men området vi talar om brukar drabbas av torka på ett annat sätt än övriga Frankrike och tar därför mindre stryk ett ”torrår”, dessutom vare nederbörden inför växtsäsongen rikligare här än i till exempel Provence.Med andra en normalstor skörd och hygglig kvalitet. Det som blivit extraordinärt 2021 är gårdens prestige-vita, ett blandvin på grenache blanc, roussanne, marsanne, bourbolenc och clairette, jäst och lagrat på betongägg, nya 600-liters ekfat respektive ståltank. Det här vinet har jag fått vara med och göra från grunden, det vill säga bestämma vilka druvor och kloner av de druvorna vi skulle plantera samt på vilka rötter de där klonerna skulle ympas. Stockarna är fortsatt unga och 2021 egentligen blott tredje året vi kan göra det här vinet. Trots det sistnämnda känns det som att vi hittat ganska rätt med den där mixen av jäsningskärl. Gissningsvis kommer 2021 Chateau de Brescou blanc att släppas 2023.

Vid sidan om det vita prestigevinet gör vi i år också det röda syskonet. Även här har jag fått vara med från grunden och även här arbetar vi med en mix av betongägg, stora ekfat och ståltank. Vi har precis släppt årgången 2020 och 2021 lär inte se marknadens ljus och vinkällarnas mörker förrän om ett par-tre år. Nöjd också med det här vinet.

Utöver de två prestigevinerna har vi i år gjort en uppföljare på 2020 års fjäderlätta version av Carisma. Lättviktig, och tämligen tidigt skördad, grenache i sitt esse toppad med en skvätt övermogen merlot. Resultatet stavas gott, varken mer eller mindre. I år satte jag ihop en nästan likadan version av Carisma med hjälp av en bas av samma fjäderlätta grenache som ifjol. Värt att nämna från årgången 2021 är också en specialtappning av ren, oekad carignan som framförallt kommer hamna på magnumbuteljer. Missa inte den när den släpps om ett par år.

Sist men inte minst: det blir dessvärre inget rosévin från Domaine de Brescou 2021. Skälet är att de för druvmixen livsviktiga pinot noir-druvorna försvann med frosten. Vi hade kunnat göra en något annorlunda version av rosévinet, men det kändes varken rätt mot konsumenterna, vinet eller oss själva, så det blev inget.

Skörden Domaine Rabiega 2021 5.0

Skrev i förra inlägget (Skörden Domaine Rabiega 2021 (4.0)) om skörden i allmänhet och gårdens syrah-druvor i synnerhet. Men även om skörden var rekordliten gör vi fler viner än våra två Clos Dière (”L’oeuf” och ”La barrique”). Det här inlägget handlar om dem.Låt oss börja med vinet som inte blev av: rosévinet. Målet är att varje år göra 500 flaskor av det här ytterst exklusiva vinet. Priset, över 100 €, förpliktigar, och det är skälet till att vi inte gjorde något rosévin 2021. Druvorna var helt enkelt alltför koncentrerade. Vi hade för all del med hjälp av aktivt kol kunnat ta bort färg från den superkoncentrerade musten, men det ville vi inte göra. Istället valde vi att inte göra något rosévin 2021 (en annan orsak är att vi hade svårt att pricka det perfekta skördetillfället, alltså den korta tiden då vinet både har kvar sin naturliga fräschör och hunnit få tillräckligt med aromer, inte bara färg, för att bli så där bra som 2020 r Rabiega rosé).Vitvinet 2020 (”r Rabiega blanc 2020”) hann vi inte riktigt förbereda oss för. Gården köptes in bara ett par veckor före skördestarten och allt gick i en rasande fart. Vi är ändå nöjda med resultatet: ett smakrikt vitvin, väl lämpat för mat som piggvar med smörmonterad sås. Glädjande är att 2021, precis som man kan förvänta sig, är ett snäpp upp. Mer fräschör och smak och riktigt snygg balans. En kanske intressant sak är att vi gjort det här vinet (som vi brukar) med mycket lite svavel och utan att (med kasein) tvätta bort orange toner från skal och tillfällig oxidation under debourbage-fasen (klarningen före den alkoholiska jäsningen). Det gör att vårt tämligen friska, fräscha och aromatiska vitvin snarast ser ut som ett orange vin, utan att egentligen smaka som ett sådant. Vi tror att det här kan vara nästa steg för de orange vinerna när smekmånaden, som nu pågått så länge att orange är gårdagens nyhet, är över. Alltså mer fräschör än vad färgen antyder. Det här, färgen vs smaken, är en intressant fråga, för vi seende dricker som vi äter: också med ögonen. Däremot tänker vi inte alltid på att vi gör det. Ska med andra ord bli intressant att se vad vi får för reaktioner på det här vinet när det släpps någon gång under 2022.Sist men inte minst har vi i år gjort ytterligare två rödviner utöver Clos Dière. Dels Domaine Rabiega, som är bra men tyvärr inte mer än runt 700 flaskor, dels ett nytt, lätt grenache-vin, som jag ska be att få återkomma till i något framtida inlägg.