Vinfolk på besök. Värsta sortens gäster. Förväntar sig alltid något. Tog en titt i vinkällaren. Något imponerande. Hm. Men också kass. Så det inte känns alltför svårt i snåltarmen. Ah! En Pichon-Comtesse från 92! Underbar producent med en av de mest rent fruktdrivna profilerna i Bordeaux. Och en fruktdriven årgång. Utan lagringspotential. Perfekt. Bör vara stendött. Men ingen kan säga att vi inte försökte.
Vinvännerna på plats. Sitter där med sina dreglande käftar och förväntansfulla blickar som de försöker gömma bakom lismande och falsk klingande monologer om att de verkligen inte förväntar sig något speciellt. Det blir så bra med plonkvinet från Carrefour hehe. Lögnare.

Jag drar fram Pichonen. Säger lite ursäktande att det är ju 30 år gammalt så vi får hoppas på det bästa. Åååh, sitter de och ojar sig. Till sig i trasorna över både vinvalet och åldern på vinet. Har tydligen ingen aning om att 1992 Bordeaux är som 2002 Bordeaux. Frukt och mums över kort tid. Definitivt inte 30 år.
Öppnar flaskan. Tänker ta ett sniff för showens skull och förbereder mitt planerade tal om att oj så bra det ändå håller ihop, en sådan lycka att få dricka ett så fantastiskt vin, så läckert moget, oxiderat?, nää, stendött?, nä vet ni vad, det här är ett moget vin i sin prydno. Äsch, strunt i talet och sniffet, lika bra att servera vinet med en gång. Varför dra ut på plågan?

Skänker i glasen. De snikna girigbukarna hinner sniffa före mig. De tittar saligt på varandra. Helvete! Ett snabbt sniff. Vinet är fullkomligt fantastiskt! Förefaller helt ovetande om att det dels är 30 år, dels en 92:a. Ett av de bästa vinerna på länge. Väldigt länge. All Comtesse-frukt och allt det bästa från 92 sitter där som en smäck och Hustrun ser hur det glittrar av saltvatten i mina ögon och vet vad jag tänker, säger bäst av allt är att det inte alls tagit smak av korken så som många gamla viner gör och någon korkdefekt eller annan defekt är det verkligen inte fråga om… just när hon säger det där sista glor hon hotfullt på mig som om hon läst mina desperata tankar om att ljuga ihop en trovärdig historia om att vinet är defekt och att vi nog gör bäst i att gå på plonkvinet istället. Jag sveper mitt glas och ser mig om efter flaskan för att snabbt fylla det till brädden. Men nej! Hustrun håller på att slå på mer vin åt gästerna som sitter där och slickar sig om munnen och ler så där ondskefullt som bara den kan göra som just lurat till sig ett vin den absolut inte skulle ha.






Det jag nu hursomhelst gjort är ett försök till någon form av finbib. Med det ska förstås en box med ambitionen att vara ren, snygg, välbalanserad och snarare elegant och sval än högljudd och pimpad och, för den delen, förtjänstfullt i avsaknad av ett hittepånamn som Dunka-dunken eller Falu rödvin, namn som torde diskvalificera den som tycker det är görkul från både rösträtt och fortsatt frigång i samhället utan förmyndare. Kort sagt ett okej och prisresonabelt vardagsvin att smutta på till tisdagspastan och fredagstacosen, eller servera från karaff till lördagskvällens lite mer sofistikerade påhitt. Och ja, den är klart drickbar. (Les Sorts) Serra Catalana, nr 55637, 279kr (3l).
PS Varken socker eller arabiskt gummi eller annat tjafs har använts eller tillsatts, bara friska druvor – vilket är ett bättre fungerande alternativ till fix och trix, som annars inte är ovanligt i viner som siktas mot den stora massan. Utmärkt partner i arbetet har Celler Masroig i Montsant varit – där har jag för övrigt även satt ihop syskonvinet Seleccio (båda med familjenamnet Les Sorts), nr 70217, 125kr.


