Det är mitt i natten
Jag tror mig höra katten
Höra den jama
Men nej, det är Dalai Lama
Så jag säger: Dalai Lama?
Var det dig jag hörde jama?
Jag? Skulle jag jama?
Jag är faktiskt Dalai Lama!
Det förefaller vara rim och reson
Du är de facto en upphöjd person
Inte någon som i natten jamar
Snarare någon som ger varma kramar
Och sprider billiga klichéer
Och vackert fridfulla idéer
Och du står upp för din sak
Men hallå! Vad var det där för brak?
Usch här luktar skunk!
Var det du som sket, usla munk?
Jag är Dalai Lama! Det är inte jag som pruttar!
Nähänä, men nu är det du som härifrån skuttar!
Det är mitt i natten
Här ligger jag med katten
Den där doften som var så unken
Försvann inte med munken
Nej, det är något annat som luktar
Och om jag ut i mörkret fluktar
Ser jag blott katten och min ena fot
Och ja, men nej, fan tro’t
Det måste vara katten som osar
Där den ligger och myser och gosar
Jag kastar ut den genom närmaste dörr
Men nej, det luktar ändå som förr
Är detta en förbannelse från Dalai
Att allt här i huset nu luktar baj?
Nej det vill jag ändå inte tro
För han kändes som en äkta bro’
En hemsk tanke slår mig nu!
Är det jag som stinker? Hu!
Ja, då får jag sova på balkongen
Trots att jag sover i kalsongen
Det är mitt i natten
Här ligger jag med katten
Vi sover på balkongen
Katten näck, jag i kalsongen
Här är luften frisk och ren
Och min unkna kroppsodör mycket klen
Det blåser och viner
Och luktar inte som där solen inte skiner
Huvudvärken har släppt
Näsan är inte längre täppt
Dalai Lama är borta
Där kom jag allt till korta
Att förolämpa honom så
När stanken kom från min egen tå
Ja, jag skäms
Men han är också en sådan som skräms
Komma smygande mitt i natten
Som något som släpats in av katten
Ja, man kan hålla sig för skratt
Men nu säger vi god natt