”Kolla, stendöd,” sa Svågern och svängde buteljen upp och ner och det enda som syntes var ett kringyrande grums av död, brun jäst, som svävade runt i den skakade flaskan som snön i en sådan där kula med en jultomte som det snöar på om man skakar kulan. Det var julafton och Svågern undrade om jag verkligen tyckte att han skulle ta med den urgamla – ingen visste exakt hur gammal den var, bara att den inte varit med på det berömda vraket i Östersjön – flaskan Krug Grande Cuvée på Nyår. Utmaningen för mig bestod i att faktiskt få Svågern att ta med flaskan samtidigt som jag ville att han inte skulle vilja dricka den, det tänkte nämligen jag göra. Jag sa ”njae, den är stendöd, men Barndomsvännen brukar tycka sådant är intressant så ta med den du, vi dricker något annat medan han (Barndomsvännen) dissekerar den där”. Det lyckades. Dock sket det sig, som det brukar kunna heta, på Nyårsafton, för först blev jag alldeles för uppspelt när jag provade vinet och undslapp mig något i stil med ”oh!” (ja, jag vet, patetiskt, men sådana är vi vinnördar nu en gång för alla), sedan skrek Barndomsvännen ”Gud! vad bra det är och så bra det går till ankleversnittarna!”. Hur dum får man vara? Tre sekunder senare var buteljen plundrad. Dock kan jag berätta att ja, den var bubbellös, men doften var löjligt komplex och på samma gång frånstötande och lockande med sin tokmognad utan oxidation, urspännande, komplex smak med inslag av allt från mint (!) till mystiska frukter som vi aldrig kunde sätta fingret på, frisk, god syra, fantastisk till snittarna med anklever från Troisgros (har fortfarande varken förlåtit mig själv för min barnsliga entusiasm och än mindre Barndomsvännen för hans fåniga och onödiga beteende).

Dela “Nyårsvinfrossa del 3: Krug Grande Cuvée” på Twitter