Hade i ett svagt ögonblick utlovat en hemlagad födelsedagsmiddag till Hustrun. Något annat än påstortellini. Glömde att det är OS-tider. Hade, typ, fem minuter på mig att inhandla råvarorna. For till Carrefour och gjorde så. Kom hem med en kraschad plastburkstartelett som jag köpt istället för ett riktigt bakverk från någon av Frankrike tusentals utmärkta pâtisserier samt plastkött, fryspotatis och tetrapakssås. Hustrun anade, klok som hon är och dessutom vis av erfarenheten, det värsta och sa gång på gång ”Vill du ha hjälp med något? Säkert att jag inte ska hjälpa till?”. ”Nej!”, svarade jag bestämt som den i sådana här stunder stolta tupp jag är. Placerade Hustrun på behörigt avstånd från matlagandets kreativa husvrå och det gjorde susen ända tills jag brände köttet, då hördes hon återigen, nu nästan vädjande: ”Jag kan hjälpa till. Säkert du inte vill ha hjälp?”. Åh nej, hon fick sitta där på behörigt avstånd med lite förledande champagne ända tills det var dags att sätta sig till bords. Förrätt och sådant hade inte hunnits med vid det snabba inhandlandet – det är OS-tider mind you! – och huvudrätten var direkt vidrig: bränt kött, delvis brända, delvis frysta potatiskroketter från Findus badande i olivolja – snälla, fråga inte varför – samt den absolut äckligaste halvfabrikatssås, påstods vara grönmögelostsås, jag någonsin trillat över och stupat på: grådaskig, konsistens som en misslyckad bechamelsås och direkt osmaklig. Och ja, plastburkstarteletten förgyllde inte heller måltiden precis. Hustrun var dock vid gott mod och precis så där underbart uppmuntrande som hon försöker vara då allt går åt helvete, varför hon åt med god aptit och utgjöt sig över hur välsmakande detta trots allt var. Själv gav jag min mat till hundarna. Nu var dock inte allt nattsvart denna afton. Som tur var hade jag fylld av onda aningar och välgrundade farhågor förberett en miniturnering mellan St-Julien och St Estèphe 1993 och det blev riktigt bra och kul ity Hustrun föredrog Ducru-Beaucalliou och gav segern till den lite elegantare St-Julienen, medan jag föredrog Cos d’Estournel och utsåg den lite maffigare St Estèphen till kvällens vinnare. Båda ursprungstypiska, varmed man med dem ståendes så här intill varandra tydligt kunde skilja dem åt, annars säger nog de flesta helt enkelt att det var två mycket typiska Bordeauxer av bättre slag. Mogna nu, men långt ifrån övermogna. 1993 var ett varmt år som gav viner som visade goda och tillgängliga sidor tidigt, men många av dem håller bevisligen över tid också. Las Ketchup.

Dela “En vidrig middag, St-Julien vs St Estèphe & Las Ketchup” på Twitter