Vår avtrubbning är påtaglig. En gång i tiden gick det att skylla på okunskap och bristande information. Nu skyller vi på för mycket information. I grunden handlar det om lathet och ovilja att ta sig an våra gemensamma problem. Än värre är att många inte ser problemen eller i vart fall inte bryr sig om dem. Det gör att våra politiker och företag reser till vad som borde vara ökända och förhatliga diktaturer inte för att slå ett slag för mänskliga rättigheter utan för att inte utan glädje gör affärer med dem. I alla fall sker detta så länge det inte bildas tillräckligt starka folkopinioner mot detta, och dessa moralens och etikens upprörda stämmor får röst när de nås av tillförlitlig information om sakernas tillstånd. Information som vanligtvis samlas in och förmedlas av självuppoffrande journalister med rätt riktning på den moraliska kompassen.

Det är självklart att varje medborgare med ett sunt rättsmedvetande bara kan hylla den som söker och sprider sanningen. Därför är det nedslående att se hur många som inte förstår vikten av en fungerande fri press. Att diktaturens hundar inte förstår eller bryr sig är en överlevnadsfråga, men när fria, på papperet välutbildade medborgare i demokratier inte bryr sig eller förstår är det oursäktligt och det var beklämmande att se hur många som reagerade med ”vad hade de där att göra?” och ”ja, de får skylla sig själva” när Johan Persson och Martin Schibbye greps i Ogaden 2011.

Klart de fick skylla sig själva och det gjorde de också, men att inte förstå vad de gjorde där är i bästa fall ett uttryck för bristande bildning och i värsta fall ett uttryck för att den moraliska kompassen är inställd på acceptans av förtryck, tortyr, dumhet och terror. Den sistnämnda typen av människor finns överallt. I demokratier likväl som i diktaturer. Skillnaden är att de tagit över makten i diktaturerna. Det som inger hopp är att de som inte accepterar förtryck och terror är i majoritet så gott som överallt, även i diktaturerna. När ”Etiopiensvenskarna” kom hem fick de ta del av styrkan i den medmänsklighet och värme som alla med hjärtat på rätta stället kan sprida. ”På tåget fick vi gratis mat. På ett konditori i Göteborg bjöds vi på kakor. På Konsum fick vi kramar av tanter och glada tillrop av kassörskor”, skriver de i boken 438 dagar. Men innan de hamnade där, mitt i all värme och medmänsklighet, fick de genomlida att rent helvete.

Boken 438 dagar utkom redan förra året och jag har haft den i min ägo ett tag, men inte läst den förrän nu. Hade kanske på känn att det här är en bok utöver det vanliga. För det är det, en bok utöver det vanliga. Exakt vad som får mig att helt uppslukas kan jag inte sätta fingret på. Persson och Schibbye är professionella journalister som reser runt i världens oroshärdar. Inte, som jag, en före detta journalist som förvisso ständigt reser men då i områden som för det mesta ligger långt från de stora farorna. Men någon berörningspunkt finns väl i det där. Fast mest av allt är det nog därför att det här är berättelsen om två människor drivna av folkrättspatos som råkar illa ut när de samlar fakta om ett område och en konflikt som vi alla borde vara insatta i.

Perssons och Schibbyes 438 dagar är en bok som alla bör läsa, tycker till och med att den bör vara obligatorisk läsning på gymnasiet. Bortsett från det viktiga budskapet om hur viktigt det är med en fri och stark press och att journalister verkligen ger sig in i de värsta oroshärdarna, och att de gör det utan att vara ”inbäddade”, är den här boken spännande från början till slut. Kort sagt är det lätt att ryckas med och, låt vara på bekvämt avstånd, vara delaktig i all den idioti de båda utsätts för av Liyumilisen och företrädare för det etiopiska rättsväsendet, livet i fängelset, mötena med ambassadpersonalen och allt annat som boken handlar om. Inte minst lever läsaren med i Perssons och Schibbyes berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan. Som grädde på moset har författarna distans nog att berätta vissa delar med humor och att återge oerhört dråpliga och roliga sekvenser – inte minst från förhören, där deras utfrågare påminner skrämmande mycket om den nidbild av en populistisk politiker jag själv målade upp i novellen ”Partiledaren” (i novellsamlingen ”Ditt och mitt livs novell”, Gong Gong 1997) – en dråplig text om en skogstokig människa som lyckas skaffa sig politisk makt genom populism (inte helt olik Jimmie Åkesson, låt vara att denne inte är lika skogstokig, bara lite lögnaktig och omgiven av ett fantastiskt menageri med järnrörsfyllerister, ryggsäcksfyllerister och andra tacksamma driftkuckuar, av vilka flertalet trots allt överlever i maktens närhet och mycket väl skulle kunna vara den skallige polisutredare som under ett rakt igenom absurt förhör med Johan Persson avslutar med att fråga ”Varför bär du mustasch?”, ”Ursäkta?”, ”Själv har jag rakat mig, som du ser.”, ”Jaa… kvinnor i Sverige tycker om män med mustasch (, hugger jag till med)”, ”Din mustasch är väldigt sunnitisk.”) ).

När du så läst 438 dagar är du förhoppningsvis redo att skänka en slant till av Persson och Schibbye startade ideella föreningen Kalityfonden (Kality är namnet på fängelset de satt i i Addis Abeba). Läs mer om den här eller skicka en peng till bankgiro 5567-3818 (betalningsmottagare Reportrar utan gränser”, ange ”Kalityfonden” på betalningen). Musik från boken.

Dela “Johan Persson & Martin Schibbye: 438 dagar & Imperiet” på Twitter