Fick häromveckan återigen greppa webbloggkameran och kan därför förse er med ännu ett knippe klassiker som skulle göra vilken dogmafilmare som helst avundsjuk:
Lost in La Mancha 1 – starring Miguel Merino Hijo
Lost in La Mancha 2 – starring Miguel Merino Hijo, co-starring Andreas Karlsson
Lost in La Mancha 3 – starring Miguel Merino Hijo, co-starring Andreas Karlsson
Det är klart att det i sig inte är något nytt, men i vår duggar filmerna om bekämpningsmedel och andra kemikalier tätt och som alltid visar de att allt började efter andra världskriget och att man inte sällan marknadsfört de nya produkterna med hänvisning till att man ska rädda världen från svält och elände och avseende det kan man väl konstatera att de nya kemikalierna i vart fall inte gjort till, möjligen från. Å andra sidan är de stora kemibolagens lobbying-verksamhet och stöd till forskningen så omfattande att motbilder behövs. Tidigare har jag nämnt Coline Serreaus film ”Solutions locales pour un désordre globale” och nu kommer vår egen Stefan Jarl med”Underkastelse – till de oföddas försvar”. På tal om kemikalier berättade en annan dokumentärfilmare, Janne Forsell, att han när han gjorde sina Jorden runt-reportage pratade med en kannibal (i Papua Nya Guinea vill jag minnas att det var) om kött och det visade sig då att kannibalen inte ville ha ”vita män” för de smakade konserveringsmedel. Sant eller osant, en kul historia är det.
Man må tycka vad man vill om enskilda dokumentärfilmare och deras alster, därför att det är just det som är dokumentärfilmens styrka: att den skapar debatt. Debatt skapade Jonathan Nassiters Mondovino när den kom för några år sedan och debatt håller redan Coline Serreaus (Coline i mindre omfång på engelska) nya ”Solutions locales pour un désordre global” på att skapa. Jag hoppas verkligen att den kommer till Sverige så småningom och att ni ser den och debatterar den.
För övrigt är jag inte dugg förvånad över att Wes Andersons nya film får lysande kritik.
Dokumentärfilmarens val.
När jag var på Sicilien häromveckan och blendade åt Enjoy visade det sig att Enjoys utsända börjat webblogga. Så snart jag insett detta tog jag över den löjliga kameran, inrymd i en mobiltelefon, och vips! fanns ett knippe klassiker redo för Enjoys webblogg samt, har jag upptäckt, Youtube. För er som tycker om bröderna Lumière och dogma finns därför följande godbitar att titta på:
Om ekfat
Om blendning
Om komplexitet
Om Marsala
Om offerter
Om mig
Vilket är fel, att kalla vinkritiker för vinjournalister eller litteraturjournalister för litteraturkritiker? Ska alla, som inom filmkonstens värld, kanske kallas (film)skribenter? Och djupt i Goethes pudel: ska hov- och nöjesrapportörer som för den anakronistiska furstespeglingens patetiska arv vidare kallas reportrar?
Långa flygresor, som Paris – Santiago (14 timmar), har en eländig förmåga att bygga flatulens och att på annat vis oroa magen. Ett bra trick för att motverka detta är att dricka lite Samarin då planet lyft. Igår, på väg till Chile, provade jag för skojs skull att hälla lite Samarin i champagnen. Detta resulterade i den äckligaste dryck jag någonsin utsatt mig själv för. Fascinerande otäckt (salt, bränt, rostat bröd för att nämna några av alla de aromer som på ett häpnadsväckande vis kom till liv i den kemiska reaktionen). Måste provas!
Kjarkas – (de kommer från Bolivia, men de är populära i Chile också).
The Invention of Lying – riktigt kul film med Ricky Gervais
Om man fastnat på bild på en söktjänst som hitta.se och eniro.se är möjligheten att raderas från den liten. Således gäller gyllene tider för den som vill ha sina 15 minuter av berömmelse på weben. För övriga gäller det att hålla sig inomhus.
Fransk film brukar sällan uppmärksammas i Sverige. Kort sagt är fransk filmkonst fylld av barnsligheter och pretentiösa utryck. Fast samtidigt kan det vara riktigt roligt, välgörande vackert och uppfriskande pratigt.
En som uppmärksammats av svenska cineaster är Agnès Jaoui . Skälet till detta är att hon är en synnerligen begåvad skådespelerska, musiker och numer även filmmakerska. Filmvärldens Thom Yorke.
Man måste beundra Woody Allen, filmkonstens Frank Zappa, som varje år klämmer ur sig en ny, bra film. Såg hans senaste, Whatever works, på planet över till USA och i motsats till vad huvudrollen (Larry David) säger inledningsvis så är det här en må-bra-film och en bra och kul sådan. Gå och se den.
Trailer
Woody Allen
Frank Zappa
När jag passerade Kastrup i somras köpte jag säsong fem och sex av den danska humorserien ”Klovn”. Tyvärr fanns inte dansk textning för ”hörehaemmede” (finns på vissa av de tidigare säsongernas DVD:er) så jag fick lite besviken och skamsen inför den danske försäljaren satsa på engelsk textning – jag hör till de få svenskar som faktiskt gillar danska, men jag förstår inte allt när det går fort och många pratar på en gång.
Nu har jag sett säsong fem, som är bra. Beträffande säsong sex har jag sett den ena DVD:n och så långt är frågan om inte säsong sex är den bästa hittills. Hatten av för Frank och Casper.
Min hustru påstår f ö att bara killar kan tycka att ”Klovn” är kul. Ungefär som att bara killar kan tycka att ”Populärmusik från Vittula” är kul. Nu skulle man kunna misstänka att min hustru är renons på de senaste decenniernas utveckling inom genusforskningen, men så är inte fallet. Vad hon egentligen säger är, att blott omogna personer kan tycka om så infantil ”humor”.
Skälet till att jag sett säsong fem och halva säsong sex idag är att min hustru är på hästtävling hela helgen… Och ikväll är det fotboll, Sverige – Danmark på Parken.