Mike Leighs senaste film, Another Year, är lika händelsefattig och fantastiskt underhållande som livet självt. Stark serekommendation. Här en gammal Leigh-klassiker från hans BBC-tid.
Frågan är om inte belgisk film är roligast i världen. Kanske är det så därför att Belgien inte bara är ett land som skummar av öl utan också vilar på en skum historia. Här är ytterligare ett mästerverk från bryggeriernas och de meningslösa politiska bråkens land: Aaltra. Vansinnigt kul. Måste ses. Här får ni ett smakprov på vad som bland annat möter filmens hjältar sedan de lyckats ta sig från Belgien till Finland (vilket de alltså ska göra, varför?, det får ni veta om ni ser filmen) . PS Som den äkta komedi Aaltra är börjar den som tragedi.
Om någon av er tror att det finns något sådant som svart, belgisk humor och att ni i så fall skulle kunna tycka om det, kan jag rekommendera två filmer, dels den gamla kultklassikern “C´est arrive prés de chez vous” och den rykande färska och prisbelönta filmen “Kill me please”.
Jack White, Alicia Keys och Another way to die.
Coopola gör vin, jag film. Här en strålande intervju med Marco de Bartoli från Marsala-familjen de Bartoli. Bäst är den äkta känsla jag lyckas fånga efter 50 sek då Marco för en sekund (över på 52:a sekunden) funderar över om vi talar om samma sak – man riktigt känner hur det hettar till där. Filmmusik.
När jag var i Ukraina 1993 stod en av Kievs få ätbara krogar att finna i en irländsk bar på flygplatsen. I någon form finns denna ”Irish Bar” kvar, efter att man passerat passkontrollen för avresande på utrikes. Missa den inte. Kaffet är oemotståndligt och (för av kall varmkorv och andra försök utsatta magar) förödande gott och ett måste för Kiev-reseären för att nu inte tala om vilket måste det är för den sanne kaffeentusiasten. Måste även tillägga att vittofflornas vittofflor sågs vandra runt i barområdet den här eftermiddagen: vita, både lufthål och luftande flätmönster på ovansidan och snudd på av samma utdragna längd som Leningrad Cowboys klassiska skor.
Loaltidningen Nice-Matin, som är ganska bra på Cannes-koll, halvgillade den i recensentens ögon förvirrande ”Lung Boonmee raluek chat”, men tippade den ändå som vinnare av årets Guldpalm med hänvisning till att ”det här gillar nog Tim Burton”. Visst gjorde han det. Jag tycker f ö det låter tilltalande med ett förvirrande virrvarr av andar och spöken och levande och andra och ser fram emot att se filmen. Annars var det särskilt kul att suveräne Javier Bardem fick Prix d´interprétation masculine.
St Tropez kan, framförallt i juli och augusti, skrämma med sitt övermått av internationella turister och svenska brats (hur blir man en sådan? jo, jag har kommit på det: man växer helt enkelt upp i en skruvad miljö). Dock är staden ack så trevlig även denna tid, men allra trevligast är den vid helger (Kristi Himmelfärd, All helgona o s v) när det inte riktigt är säsong. Eller på vintern då St Tropez intar sin historiska roll som fiskeläge på franska sydkusten. Oavsett årstid kan man få sig ett raffinerat, asiatiskt skrovmål på utmärkta Bahn Hoi, som ligger inklämd i en gränd bakom kyrkan. Lätt att hitta till, lätt att tycka om.
St Tropez
Mer om St Tropez
St Tropez ikon tolkad av Gainsbourg
Hela Frankrikes gendarme