Äta i Palavas (Montpellier)

Palavas les Flots är en kommun i sig, men ses oftast som Montpelliers hamn och strand, allt i ett. Väl placerad i den, sommartid, trevliga miljön, ligger Le

Palavas är Montpelliers hamn och strand, allt i ett.

Saint Georges. En krog som följer havets rytm och bjuder det som dagens fisketur inbringat. Som tur är håller man sig även med en finfin entrécôte och lika finfina ostron från bankarna utanför närbelägna Bouzigues. Kort sagt är detta en restaurang för den som uppskattar trevlig service, en utmärkt köttbit och frukterna från Medelhavets bästa ostronbankar. Ganska kort  vinlista, som ändå har den goda smaken att innehålla det viktigaste, här exemplifierat med Château Saint Martins läckra Picpoul de Pinet för inga pengar alls.

Côté Rue: Stjärnglans över Draguignan

Inte nog med att Benjamin Collombat arbetat på trestjärnig krog, imponerats av danska laget i Bocuse d´Or, gästspelat i Norge, har råkoll på Noma och har utsetts till ”Espoir 2011” av Guide Michelin, han har dessutom bestämt sig för att skapa Draguignans första stjärnkrog. I augusti 2011 öppnade han Côté Rue, i förrgår var Guide Michelin där och provåt igen och frågan är om inte stjärnan kommer redan i nästa upplaga av guiden. Även om den nu inte skulle komma då, är Côté Rue ändå det givna krogvalet i Draguignan med omnejd. Modernt, innovativt, humant prissatt (menyer mellan 29 och 59 €), hygglig vinlista (Montirius Gigondas för under 50 €), trevlig och bra service anförd av Sandrine Collombat och, framförallt, gott. Att Benjamin Collombat dessutom är synnerligen sympatisk och avspänd gör, förstås, inte saken sämre. Värt en charter till Nice och hyrbil därifrån.

Kött, vin & byfånar i Logroño

Mitt i smeten i Logroño, närmare bestämt på Capitán Gallarza 10, esquina Potales 61, ligger Herventia. Alldenstund ställets adelsmärke är kött och ”la cocina del fuego” äter man helt fantastiskt kött här och alldeles särskilt grillat sådant. Vinlistan innehåller ett, för ett vinområde, hyggligt utbud av utländska viner, men framförallt ett långt pärlhalsband av reservor och crianzor, som blott undantagsvis orkar ta sig över 26 eurosgränsen. Lägg till det ett hyggligt champagneutbud, där fina Gosset är dyrast med sina 59 euro och ni förstår att, så länge ni undviker Pingus för 698 euro,  har man inte råd att inte gå både lös på och gärna också vilse i vinlistans utbud. Som extra bonus för gästerna bjuder Herventia på en trevlig och duktig personal, som toppats med undantaget från det nyss sagda i en synnerligen sur och spänd hovmästare/sommelier, vilken tillfredsställer gästens behov av byfånestudier till den grad att man inte behöver se en enda dokusåpa eller talangjakt på TV den närmaste månaden.

Tips på tapas: Marivella

Den avseende sin precision något… nonchalanta… adressen ”Carretera Madrid-Barcelona, Km 241”, förtäljer inte att man måste svänga av allfartsvägen mot Calatayud för att hitta ”Marivella”. Kanske behöver ”Marivella” inte vara mer precist i sin positionsangivelse: ställets parkeringsplats är lunchtid överfull hursomhelst. Den som kommer hit första gången ska inte låta sig skrämmas bort av ställets osexiga utseende: här servera tapas, och för den delen kaffe, som gör resenären lycklig.

Prinskorv & sötsur sås: Perez Cruz – ett långtidstest

Om nu Perez Cruz viner är så himla bra till allsköns mat och det ”perfekta krogvinet” enligt vinifierat.se, hur klarar de då att, i god restauranganda, serveras på glas två dagar efter att buteljen öppnats och halvfull ställts på diskbänken utan kork, kort sagt: hur klarar Perez

MVG i testet: fixar prinskorv, makaroner och ketchup även på den tredje dagen.

Cruz viner ett långtidstest? Samvetsgranna hängruntare drar sig till minnes att vinerna som provades var Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon och, det för närvarande i Sverige inte sålda, Perez Cruz Limited Edition Cot. Båda de här vinerna klarade tredagstestet väl: på dag tre gick de fortsatt bra till prinskorv och makaroner och ketchup och de hade, snudd på fullt ut, behållit sin smått vulgärt inbjudande frukt. Efter en vecka hade dock Cot spårat ur och uppvisade en, tämligen påtagligt, förhöjd halt flyktig syra, som bara den mest fanatiske naturvinsanhängaren kan uppskatta, medan Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon hjälpligt hängde ihop, men hade svårt att fixa prinskorvs- och makaroner-provet – och det var snarare oxidation än mycket ketchup som fällde avgörandet. På det hela taget får dock Perez Cruz båda viner MVG i långtidstestet, i alla fall upp till tre dagar – den som korkar igen den öppnade flaskan och ställer den svalt kan rimligtvis dricka vinet med visst behag även efter fem-sex dagar.

Prinskorv & sötsur sås: Perez Cruz – det perfekta krogvinet?

Bestämde mig i en stund av dum- och ensamhet för att söka svaret på vad man bäst äter till chilenskt vin. Hade dock bara två viner att prova med. Samtidigt inskränker sig min köksfranska till påstortellini, kyckling i Uncle Bens sötsura sås, makaroner med prinskorv samt vidbränt kött med påssås, varför mitt forskningsprojekt fick ta avstamp i dessa rätter. Normalt brukar, för sitt eget bästa, eventuella gäster aldrig få tillfälle att närmare känna efter vad maten smakar; kort sagt dövas, före matintaget, deras sinnen med, för gäster, på tok för bra viner. Nu var jag, som framgått, ensam och kunde därför ge prinskorvarnas, makaronernas och påstortellinins subtiliteter fritt spelrum. Och till det Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon 2009 och Perez Cruz Limited Edition Cot 2009 (finns ej att köpa i Sverige, men kommer, enligt pålitliga källor, att lanseras i en begränsad upplaga fram emot sommaren eller så). Ganska snart stod det klart, att när man tillreder rätter med, ska väl erkännas, ett begränsat mått finess så sitter en relativt sett återhållen och elegant chilenare som en smäck. Allra bäst var vinet, ja båda vinerna, till makaroner, med i olivolja välstekt prinskorv och ketchup (nej, ketchupen hade inte stekt i olivolja, någon måtta på mina köksdumheter är det). Knäcka med smör fick det att kantra lite, men det var nog inte vinets fel utan min iver att slå för många flugor i en smäll. Genom åren har jag förstört många bra viner, och ganska säkert också många smaklökar och rent av middagar, med min sötsura kyckling. I det här fallet klarade sig dock vinet bra. Den snudd på överdrivna frukten orkar med den vulgära såsen och den brända köttbiten mötte sin överman i framförallt Perez Cruz Cot. Avseende min paradrätt, påstortellini, beror, förstås, mycket på hur den tillreds. Jag brukar koka den i vatten och servera den som den är och då gick båda vinerna riktigt bra. Tillsätter man en skvätt grädde, gröna ärtor, torkad skinka och ett uns muskot går de ändå bättre. Vad är då slutsatsen? undrar ni, spänt och uppriktigt intresserat. Jo, den för mitt vidkommande något tvetydiga insikten, att mitt kök går väldigt bra ihop med Perez Cruz viner. Negativt, därför att jag fram till nu levt i villfarelsen att mitt kök går bäst ihop med La Tache – alla förlorade år, och, viner… -, positivt, därför att det svider betydligt mindre i plånboken om jag kan dölja mina tillkortakommanden i köket med Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon.  (Däremot, ska ödmjukt erkännas, är det knappast goda nyheter för Perez Cruz, att deras viner rekommenderas till min mat.)

Bobonne & Mons

Franska kvarterskrogen Bobonne på Storgatan är sedan länge inte en av, utan rent av vinifierat.se:s favoritkrog i Stockholm. Alltid vällagad, bra mat, avspänd atmosfär, synnerligen trevligt bemötande och alltid många kul viner på glas och, för att lugna er som blev nervösa, flaska. Nu har folket bakom Bobonne även slagit till med ett brasserie på Birger Jarlsgatan i form av nyöppnade Mons. Tydligen är det ingen genomtänkt tanke, men inredningen är tilltalande vintage, maten, föga förvånande, utmärkt, personalen trevlig och duktig även här och ja, Bobonne har fått konkurrens av sig själv. Två bra krogar att utforska. Gång på gång.

Ekstedt: I rök och eld

Ekstedt heter en nyöppnad krog i Stockholm. Ligger lite undanskymt på Humlegårdsgatan, i närheten av Stureplan. Grundkonceptet är att maten ska tillredas över öppen eld. På ett eller annat vis. Utan att gå närmare in på detaljerna, som jag ändå inte begriper mig på, vill jag istället helt enkelt bara rekommendera krogen. Kul och god mat, mycket trevlig och duktig personal, som gärna hjälper en att navigera i den ambitiösa vinlistan. Bra öl. Man kan behöva vädra kläderna efter ett besök – men låt inte det hindra er att från att gå dit!

 

Küchenchefs Herr Oehlschläger Schnitzel

På det korrekta, men inte uppseendeväckande, Hotel Heidekönig, just utanför den vackra staden Celle – ytterligare en av alla tyska städer man måste besöka – arbetar, enligt hotellets broschyr, Kochlehrling Frederic Bischoff i köket tillsammans med sin, fortsatt enligt broschyren, förebild, den förre kockolympiern Küchenchef Herr Oehlschläger. Huruvida det stämmer att unge herr Bischoff arbetar där, kan vi inte gå i god för, däremot står det utom allt tvivel att Herr Oehlschläger är Küchenchef på stället och när vi, i förra veckan, trillade in i restaurangen en sen kväll tog han, iförd en kockmössa av imponerande styvhet och mått, emot oss på ett ytterst älskvärt vis och serverade oss en fullständigt lysande wienerschnitzel, gjord enligt konstens alla regler, sa i alla fall Hustrun som kan sådant där och som lugnade mig när jag ville fly fältet då det plötsligt, strax efter att vi lagt vår beställning, började banka och leva ute i köket – tydligen ingår bankning när man gör slik mat. Hursomhelst: missa inte Küchenchef Herr Oehlschläger och hans formidabla schnitzel när ni besöker Celle. Här finns han (låter er inte luras av den oansenliga fasaden – den är bara en fasad).

Lördag på Landals i Hallsberg?

En dag när du antingen har för mycket eller ingenting att göra: tag tåget till Hallsberg – detta steg kan och bör, för att undvika onödigt krångel, hoppas över om man redan befinner sig i Hallsberg – stig, som det sig bör då man är på väg till Hallsberg, av i Hallsberg, gå igenom stationsbyggnaden, titta, väl ute ur byggnaden, rakt över gatan, två fingrar vänster, fäst blicken på Landals Konditori, gå dit, stig in, frossa, helst på övervåningen, i smörgåstårta, wienerbröd, arraksbollar, bullar, bakelser och kakor och tag dig en titt i bokhyllorna, har du med dig en bok kan du byta ut den mot en i hyllan befintlig, känner du för att taga med dig en vinylskiva ur hyllans samling, gärna av typen ”Melodifestivalen 1977”, gör du det, åk sedan hem glad och förnöjd. Med andra ord: missa inte Landals Konditori i, i övrigt inte direkt superhäftiga, Hallsberg – det är värt en lördagsutflykt.