Salladsåsvin & Chartrier i Paris

Chartrier torde vara en av världens mest kulturhistoriskt rika och därmed besöksvärda restauranger. Relativt sett är det dessutom synnerligen billigt att äta där. Självklart har Chartrier en massa egenheter för sig också. En fördel med det är att man inte behöver boka bord. Enda sättet att komma in är att köa, vilket, tro det eller ej, kan vara ganska trevligt. Maten är rustik och vällagad och franskt brasserie i kvadrat och servispersonalen är som sig bör klädd i svart och vitt och ser ut som den jobbat på stället sedan det öppnade förrförra seklet. Vinet… ja, man kan prova deras eget vin som lagrats i husets ekliggare i källaren. Det är ett vin som osökt för tankarna till salladsdressing. När jag senast var där provade jag även deras eget vin från butelj. Det var bättre alldenstund det var korkdefekt.

Les Berceaux, Le Mesnil & champagne

Ärevördiga Les Berceaux i Epernay har tagit över minst lika ärevördiga Le Mesnil i Mesnil-sur-Oger och i förra veckan uppoffrade jag mig för alla vinifierat.se – fans och provåt på båda ställena. Ganska jämt skägg måste jag säga. Båda är bra. Men allra bäst är kalvbrässen på Le Mesnil. Om än väl stor. Men det kan man stå ut med efter några glas champagne. Upptäckte för övrigt att Guy Charlemagnes nya Brut Nature är en höjdare. Kommer snart i ett beställningssortiment nära dig.

Côte-Rôtie (P Jaboulet Aîné) 1959

Vad ska två gräsänklingar hitta på en fredagskväll om inte dricka lite vin? Om det dessutom är så att vi är hemma hos mig och jag förväntas stå för matlagningen är det givet att fokus ligger på drycken. För allas bästa. Faktum är att gårdagens gäst väl förberett sig på mina bristande kokkonster och därför plockat med sig en Côte-Rôtie 59:a från Jaboulet (och kanske mer precist den egna vinkällaren). Eftersom även han tyckte att det skulle bli kul att prova vinet, glömde vi snart att det inte fanns så mycket att äta, vilket gjorde aftonen mer behaglig och lättsmält för min gäst. Hur var då 59:an? Till att börja med hade vi naturligtvis koll på att man i Côtes du Rhône som helhet producerade exakt 607 319 liter det här vegetationsrika året, då skörden i de norra delarna av Rhône-dalen pågick mellan den 17:e september och den 2:a oktober och gav druvor som alla var nöjda med. Styrkta av våra petimäterkunskaper angrep vi så buteljen, som visade sig ha ganska höga skuldror och en förvånansvärt väl sammanhängande kork, av vilken, måste erkännas, ett antal olyckliga smulor och en småstor bit hamnade i flaskan. Dessa tittade vi på en stund medan vi förde ett esoteriskt och upplyftande samtal om viners skuldror samt korkars förmåga att ruttna. Vi funderade också över varför det inte står ”Les Jumelles” på flaskan från 1959, fast vi egentligen struntade fullständigt i den saken; det enda som räknades var att vi skulle trycka i oss ännu ett gammalt vin som de flesta bara kan drömma om, så att vi senare, idag till exempel, kunde ringa avundsjuka vänner, blogga och på andra vis äckla världen med vår bedrift. Efter en stunds självgott diskuterande, där vi höjde varandras insiktsfulla påståenden om vätskor och korkar till skyarna, hällde vi så upp lite vin åt oss. Ganska brun färg, måste erkännas, men doften var faktiskt riktigt vital. Återigen ett av alla de där gamla vinerna som förmodligen skulle visa en stor mängd utvecklad frukt om det inte vore för den där mognadsslöjan av aromer från naturkorken – ett tips till någon av er andra, som inte har något annat för sig, är att låta analysera ett tjog femtioåriga viner i syfte att studera vilka mätbara aromer från naturkork som finns i gamla viner förseglade med… naturkork – men trots korksordin var vätskan inte oäven alls, riktigt bra i sin gammel-stil. Om vi kunde säga att det var Syrah och Côte Rôtie? Självklart! Herregud, etiketten var hur hel som helst. Smaken på vinet var, som ofta i sådana här lite korkstörda, egentligen ganska fräscha gamlingar, riktigt mumsig. Hatten av! Hade inte klarat en rejäl köttbit kanske, men det satt som smäck till den skinkprovning jag ordnat med toppskinkor från Spanien respektive Italien (som ni förstår blev det inte så mycket mer mat än så, men vi var glada ändå för vi tänkte hela tiden på idag).

Värdefullt vetande: russin

År 1981 svarade Afghanistan för tio procent av världens russinproduktion. Idag är den siffran tre procent. De största russinproducenterna i världen? USA, Turkiet, Kina och Iran. De svarar för cirka 75 procent av världsproduktionen. Klart ni visste det redan. Och skulle nu det sagda inte stämma beror det på International Herald Tribune. Annars är det jag som har rätt.

Fritz & Kunstmann i Santiago

Okej, det här är ingen kulinarisk jättehöjdare, men likväl vill jag påstå att det är ett måste att peta i sig en Grand Lomito – burgare (gärna en ”Italiano” med avokado, tomat och majonnäs, men den våghalsige kan även välja en ”Germano”, som bland annat innehåller saltgurka och surkål) hos Fritz i höjd med gate 19A på Santiagos internationella flygplats när man är i faggorna. Lämplig dryck till detta är den utmärkta, lokala ölen Kunstmann i någon form.

Tant Grön, Tant Brun, Farbror Guscar & en vinös bunker

Från gröna Chile till bruna Argentina på andra sidan Anderna och rakt in i en mysko bunker dit ett par argentinare ville ha med mig för prova vin, eller snarare: de lockade med en vinprovning för att få in mig i bunkern. Dum som jag är följde jag med och tur var det för det visade sig vara bakvägen till ”The Vines” i Mendoza – ett ungefär ett år gammalt vattenhål för vinnördar, en vinspott från Hotell Hyatt och Placa Independencia. Lika viktigt att besöka som det är att äta en hel skank på Mallmann och skulle man få för sig att köra söderut ska man i höjd med Tunuyan, just i Acceso Surs (Ruta 40) vägkant och om man så vill på vägen till Tupungato, stanna till vid anspråkslösa Guscar och beställa en Lomomacka – Argentinas utan tvekan bästa lomomacka så låt er inte luras av ställets anspråkslöshet och de skitiga overaller som bilmekarena och lastbilschaffisarna sitter och smetar ner stolarna med. Någon vinlista håller sig inte Guscar med, varför en stor flaska Andes rekommenderas som dryck.

Argentinskt vintips.

Förödande gott kaffe & vittofflornas vittofflor

När jag var i Ukraina 1993 stod en av Kievs få ätbara krogar att finna i en irländsk bar på flygplatsen. I någon form finns denna ”Irish Bar” kvar, efter att man passerat passkontrollen för avresande på utrikes. Missa den inte. Kaffet är oemotståndligt och (för av kall varmkorv och andra försök utsatta magar) förödande gott och ett måste för Kiev-reseären för att nu inte tala om vilket måste det är för den sanne kaffeentusiasten. Måste även tillägga att vittofflornas vittofflor sågs vandra runt i barområdet den här eftermiddagen: vita, både lufthål och luftande flätmönster på ovansidan och snudd på av samma utdragna längd som Leningrad Cowboys klassiska skor.

Kall varmkorv ukrainsk husmanskost?

Har så äntligen fått smaka ukrainsk varmkorv, inköpt från som sig bör ett korvstånd. Det finns många skillnader mellan svensk och ukrainsk varmkorv. Till att börja med serveras den ukrainska varianten, som så mycket annat här, kall. Vidare intages den utan tillbehör som senap och hackad gurka. Slutligen är brödmaterialet, som omger den kalla snalingen, bra mycket större till sin yta än korven, som måste anses som liten. Hursomhelst: den ukrainska varmkorven är ganska god om än lite stabbig. Och kall. Ätes lämpligen till ukrainsk pilsner från fat. Och råkar man ha med sig lite senap i fickan kan den komma väl till pass.

Kaffe i Kiev

Ukraina är ett riktigt bra kaffeland. Det är lättare att få en bra espresso här än i Frankrike. Kiev håller snudd på Italien-klass. Enligt vanligtvis välunderrättade källor är Lviv kaffets mecka i Ukraina och en klass bättre än Kiev. Inser att det bara är en tidsfråga innan jag hunnit undersöka den saken.