Har fått frågan om varför jag aldrig lägger upp texter ur Flaubert & Brooke, en samling deckarnoveller Bernt Danielsson och jag skrivit tillsammans, och ja, varför inte? Här följer bokens inledande novell ”Kommissarie Flaubert gör rätt fast det blir fel”. Men först: ”Flaubert & Brooke” innehåller ett flertal fristående berättelser om den franske kommissarien Sebastien Flaubert och dennes assistent Theodore Brooke. Inte sällan får de i uppdrag att lösa fall kopplade till vinvärlden och allt i en anda som andas mer Maigret och Lang än ”moderna” deckare (så blodig som den här inledande novellen är, är knappast någon av de övriga berättelserna – låt vara att mord en masse förekommer).
Kommissarie Flaubert gör rätt fast det blir fel
Det regnade när Sebastian Flaubert tog bussen till Charles de Gaulle flygplatsen och det regnade när taxin körde honom genom de trista industriområdena på väg in mot polishuset i centrala Bordeaux. Igår eftermiddag, när Robert Chusclan ringt hade det också regnat – det verkade inte göra annat nu för tiden i norra Europa.
Flaubert hade aldrig tidigare talat med denne Chusclan, som presenterade sig som boss för kriminalen i Bordeaux, en position han haft sedan tjugofem år tillbaka, vilket han nogsamt påpekade. Han påpekade också med tydlig stolthet att han under alla dessa år aldrig någonsin behövt be Parispolisen om hjälp, men den här gången kände han att det var nödvändigt. Han behövde råd och han behövde någon som kom ner och själv såg alltihop på plats.
Sebastian Flaubert hade i och för sig ingen lust att sätta sig på ett flygplan till Bordeaux, inte beroende på destinationen utan snarare transportmedlet. Men lite omväxling skadade aldrig och dessutom försökte han se till att flyga någon gång då och då, så inte skräcken skulle ta helt över. Fast det hade ju kunnat vara lite bättre väder…
”Jag har aldrig någonsin sett något liknande,” var det första Robert Chusclan sa sedan de skakat hand med varandra. Sebastian Flaubert blev osäker på om Chusclan menade att han aldrig sett något som Flaubert förr, för han visste att hans utseende och uppenbarelse alltid gjorde ett sorts ambivalent intryck på folk. Fast Chusclan tyckte Flaubert såg oerhört elegant ut, det var ingen tvekan om att det här var en storstadskrimmare, den där trenchcoaten hade han nog ärvt av Maigret, liksom den regnblöta filthatten och pipan i mungipan (själv såg Chusclan ut som Dr Finlays äldre kollega, om nu någon minns honom). Nej, Chusclan menade brottsplatsen och brottet i sig själv. De hoppade in i Cittran och Chusclans assistent Miguel satte sig bakom ratten.
”Vart är vi på väg?” frågade Flaubert.
”Till Château Mirveau,” sa Chusclan och var helt övertygad om att kommissarie Flaubert naturligtvis skulle veta vad det var.
”Jaha? Det känner jag inte till.”
”Inte? I vinvärlden är Mirveau lika ansett och välkänt som Château Margaux, om ni förstår.”
”Jovars,” nickade Flaubert som drack vin varenda dag men aldrig någonsin hade tyckt vinvärlden i övrigt var särskilt intressant. Självfallet hade han förstås hört talas om Château Margaux och visste att det ansågs vara ett bra och mycket dyrt vin, men trodde inte han skulle uppskatta det mer än det Provencevin han drack.
”Mirveau är ett fint vin alltså?” sa han.
”Finaste tänkbara, för att inte tala om slottet. Helt magnifikt, ofantligt stort för att ligga i Bordeaux och ändå relativt okänt för familjen har, i motsats till de teatrala Rothschildarna på Château Mouton, varit väldigt tillbakadragna. De har aldrig haft öppet för allmänheten, inte ens journalister har fått komma dit – vilket förstås lett till att det heller inte skrivits så värst mycket om vinet. För ett par, tre år sedan dog greve Philip Mirveau och hela alltet togs då över av sonen Gaston.”
”Och det är alltså han som…”
”Precis.” Chusclan vevade ner fönstret och spottade ut vad Flaubert antog var ett tuggummi.
”Mördad hurdå?”
”Jag kommer till det. Så här var det,” Chusclan vevade upp sidofönstret och vände sig med viss möda om i passagerarsätet och tittade på Flaubert.”I måndagsmorse anlände Madame Torchon, en trotjänarinna sedan 25 år. Det tar henne en vecka att städa hela slottet, hon blir då klar på fredag och på måndagsmorgon börjar hon om. På fredagen sa greven att han skulle resa bort, och inte vara tillbaka förrän på tisdag. På måndagsmorgon gick hon in i matsalen och det var då… tja.”
”Hon upptäckte hans lik?”
”Ja, fast efterhand.”
”Efterhand?”
”Ja, undan för undan faktiskt. Hon upptäckte först att stora bordet var dukat – ni ska få se, vilket bord, jisses. Och det var dukat efter konstens alla regler med vackra blomsterdekorationer som är helt magnifika, porslin och glänsande bestick. Madame Torchon tänkte att nån firma varit där och gjort en dukning för en middag samma kväll och skulle vända när hon tyckte sig känna en märklig doft därinne. Hon närmade sig bordet och då upptäckte hon att samtliga tallrikar på de sextio dukade platserna hade något på sig, vid närmare betraktande så var det första hon såg ett ringfinger, avskuret precis under en ring med en stor juvel som hon genast kände igenom såsom varande grevens.”
”Ni låter som ett polisprotokoll,” sa Flaubert med ett leende. Chusclan skrattade till och deras blickar möttes.
”Men säg nu inte att ni hittade greven i form av sextio styckade delar?”
Chusclan nickade och såg allvarlig ut. ”Sextioen, närmare bestämt,” tillade han lakoniskt.
Flaubert tittade ut genom fönstret precis när de passerade Château Beychevelles imposanta grindar som var krönta med lika pompösa lejonstatyer som glittrade iregnet. Jaha, det här var ju något nytt, tänkte han.
”Men måtte det inte varit fasligt blodigt därinne?” ”Nej, inte alls. Ni förstår det är det enda som saknas av offret – hans blod.”
”Saknas?”
”Ja, enligt obducenten så mördades greven antagligen natten till söndag och innan styckningen genomfördes så tappades kroppen på allt blod. Först därefter styckadesden, för övrigt oerhört skickligt enligt rättsläkaren.”
”Men kroppsdelarna var inte tillagade?”
”Nej, nej, inte alls. Väl avtorkade och som sagt helt blodlösa.”
”Men i sextioen delar?”
”Tja, fingrar och tår, redan där har vi ju tjugo tallrikar. Njurar, levern, hjärtat. Ja, herregud, jag visste inte ens det fanns så många delar i en, men det gör det må jag säga.”
”Huvudet då?”
”Madame Torchon upptäckte det snabbt – det var då hon svimmade. Det var inmonterat in i en kristallkrona över middagsbordet – tja, ni får se.”
”Huvudet var helt alltså?”
”Ja, inte bara helt.”
”Vadå?”
”Det satt en korkskruv fastskruvad mitt på hans flint.”
”Nedskruvad i huvudet, menar ni?”
”Ja, så var det.”
”Genom skallbenet?”
”Ja, faktiskt. Rättsläkaren tror att de först borrat en hål med något kirurgiskt instrument och sedan skruvat dit korkskruven. Här ska vi svänga in.”
Château Mirveau var imponerande, precis som Chusclan sagt. Flaubert tänkte på sagoslott och Walt Disney och Askungen och sådant när Cittran körde igenomen till synes milslång lönnallé som ledde fram till slottsportalen.
”Va heter, öh, den här appellationen? Eller säger de så?” sa Flaubert när de klev ur och han tittade på allén de just kommit igenom. Höstfärgerna hade börjat kommaoch nu glänste löven extra vackert i det stillsamma regnet.
”Jovisst. Det märkliga är att den har inget namn, den ligger precis mellan appellationerna St Julien och Pauillac, en ganska tunn remsa land, märkvärdigt frodigoch med, tydligen, ett förvånande mikroklimat.”
”Mikrovadå?”
”Mikroklimat. Och jordmånen är mycket exceptionell också, har jag fått lära mig. Historiskt sett så klassades aldrig Château Mirveau, vilket av många ansågs häpnadsväckande, men i själva verket var det som så att dåvarande greven, Jean Bastide, ansåg sig vara höjd över klassifi ceringen.”
”Klassificering?”
”Ja, man gjorde en sådan för att få nån sorts rangordning på Bordeauxvinerna. Man delade in vad som ansågs vara de allra bästa i fem grupper, rangordnade från ett till fem alltså.”
”När gjordes det?”
”1855.”
Flaubert lyfte på ena ögonbrynet. Nog för att han hört att det fanns stofiler i Bordeaux, men 1855? Vad hade det med saken att göra?
”Jo, jag tror faktiskt det har mycket med saken att göra. De klassificerade slotten var sammanlagt 60 stycken,förstår ni.”
”Jaha?”
”Ja, bordet är dukat för 60 gäster, medan grevens huvud har lyfts över dem alla, förstår ni? ”
”Inte riktigt.”
”Nå, kom med, vetja. ”
De klev in i slottets foajé och kommissarie Flaubert fortsatte att tänka i Disneybanorna, eller möjligen var Habsburg ner passande. En gråklädd äldre man skyndade fram över det svartvitrutiga marmorgolvet och presenterade sig som kommissarie Dupont. Han skakade hand med Flaubert medan Chusclan och Dupont nickade mot varandra.
”Har ni lagt ut fotografierna?” frågade Chusclan.
”Oui, oui,” nickade Dupont.
”Den här vägen,” sa Chusclan och slog ut med armen.Flaubert tittade på de överdimensionerade porträtten som prydde väggarna. Allt var stort, stolarna under tavlorna hade meterhöga, sirligt ornamenterade ryggar, riddarrustningarna (åtminstone fem stycken i den stora hallen) såg också gigantiska ut.De hamnade i ett ännu större rum.
”Matsalen,” konstaterade Dupont.
Precis som Chusclan sagt så var matbordet någonting i särklass, för att inte tala om dukningen som inbegrep ett tjugotal kandelabrar och tio överdådiga blomsterarrangemang. Varje kuvert bestod av tre ovanpå varandra staplade tallrikar, samt tre uppsättningar silverbesktick som såg stora och tunga ut. Framför varje kuvert hade en damastservett arrangerats i en solfjäder som en sorts fond till glaset.
Vänta ett tag.
Glaset?
Flaubert var i och för sig van att dricka sitt vin ur Duralexglas, men han hade ju sett middagsbord av den här digniteten förr, om inte annat på teve, och glasen brukade ju då alltid vara lika många som besticken. Här stod bara ett enda glas vid varje plats. Ett stort glas i och för sig, men inget vinglas utan snarare ett ovanligt stort selterglas för vatten.
”Jag vet,” nickade Chusclan. ”Det dröjde innan jag upptäckte det där med glasen, men ni gjorde det direkt ser jag.”
Överst på förrättsassietten hade Dupont placerat ut fotografi er som tagits då de styckade likdelarna fortfarande låg där. De såg förunderligt märkliga ut – torranästan, fingrarna såg inte riktigt ut som fi ngrar utan som någon sorts korvar. De hade dessutom omgärdats av olika, sparsmakat arrangerade grönsaker, vilket fickdem att se än mer overkliga ut. Njurarna såg nästan goda ut, Flaubert var väldigt förtjust i njure, speciellt lammnjure. De här var förstås större och råa, men hade ju ändå samma form och tillsammans med sallad och några konstnärligt ditlagda kvistar bladpersilja såg de riktigt aptitliga ut. Manslemmen var dock inte riktigt lika aptitlig kanske. Flaubert kände hur testiklarna liksom drog ihop sig av fasa när de såg sina kusiner ligga där på tallrikarna intill. Chusclan sträckte över fotografiet på greve Mirveaus huvud som kröntes av handtaget på en korkskruv.
”Det är inte vilken korkskruv som helst,” inflikade Chusclan. ”Den är från 1796, och en av de först patenterade, kallas Henshall-Boulton efter upphovsmännen.”
”Jaha,” nickade Flaubert utan större igenkännande eller entusiasm. Han hade börjat må lätt illa, och han suckade trött inom sig. Jaha, en galning till, tänkte han och hann reflektera över att världen på något sätt blev alltmer fylld av galningar, som i sin tur blev alltmer sofistikerade, om man nu kan säga så – allt vidrigare, är kanske ett bättre ord. Samtidigt undrade han hur han kunde hjälpa till, Chusclan verkade nog så bevandrad och var dessutom kunnig i ämnet på ett annat sätt, och helt klart var ju också gärningsmannen (eller männen – Flaubert hade svårt att tro att det skulle vara någon kvinna inblandad) det.
”Det är avsaknaden av blodet, jag inte begriper,” sa Chusclan som om han läst Flauberts tankar. ”Jag får det bara inte att gå ihop. Det hade varit avsevärt mer förståeligt, eller – tja, begripligt, om de åtminstone hällt upp hans blod i riktiga vinglas.”
”Det finns ju inga,”sa Flaubert.
”Nej, precis,” nickade Chusclan, ”Men…”
”Inga vinglas – inget vin, inget blod. Så måste tanken
vara. Men sen vet jag inte. Har ni fått reda på vart han
skulle över helgen?”
”Oui, Monsieur,” sa Dupont och plockade upp ett anteckningsblock. ”Enligt egen utsago, till sin sekreterare, skulle han hälsa på någon vid namn”, han hade
tydliga problem med att läsa sin egen anteckning, ”eh, tja – jo, just det: en Monsieur Vincovovar.”
”Kan ni försöka ta kontakt med honom? Man lär väl anta att han aldrig träffade Gaston.”
Flaubert återvände till bordet och tittade på fotografierna. Vilken omsorg, tänkte han, vilken uppläggningskonst, vilken estetisk ådra, inte vem som helst som kanha gjort det, den saken är klar. Chusclan kom fram till honom. ”Det har slagit mig att alltihop ju förstås kan vara helt meningslöst, för att förvilla oss i första hand.”
”Tror jag inte,” sa Flaubert. ”Alltför utstuderat, alltför väl genomfört.”
”Förresten, Flaubert – är ni släkt på nån vänster med… tja…”
”Inte alls,” sa Flaubert och ruskade på huvudet.
”Inte. Nåja, lika bra det, hon är ju inte så värst vidare bra…”
”Hon?”
”Gillette Flaubert, ni vet, i den där såpan på teve –”
”Hon är min syster,” sa Flaubert och fyrade av ett leende.
”Oh pardon, patron!” Chusclan såg häpen ut.
”Ingen anledning. Jag tycker hon är helt värdelös. Hon lyckades få den där rollen med djupa urringningar och skrevande ben, helt enkelt.”
Chusclan såg något förvirrad och osäker ut.
”Men hörni,” sa Flaubert med ett litet skratt, ”jag borde läsa på lite om dom där , va sa ni, 60? Okej, 60 slotten då.”
”Vininstitutet nästa. Men lite lunch kanske?”
”Absolut.”
”Bästa stället i stan?”
”Gärna det? Ni bjuder.”
”Självklart.”
Det dröjde en månad innan något mer hände. Då ringde en chefskommissarie Emil Jadot från Honfl eur. ”Jag tror vi har nåt som stämmer överens med det ni skrev om,” sade han men lät inte alltför säker på sin sak. Flaubert var inte riktigt med direkt, han hade nästan glömt (förträngt, kanske) det där makabra Bordeauxmordet viddet laget och var just för tillfället djupt inne i ett annat, avsevärt simplare mord på en bakgata i Montmartres utkanter, en uppgörelse mellan två riktiga rötägg. Han tyckte det var synd att den mördade inte hann ta med sig sin baneman. Han lade ifrån sig pärmen. ”Ni menar det där i Bordeaux?”
”Precis. Det är exakt som ni skrev – någon har tappat karln på allt blod och sedan skruvat ner en korkskruv i skallen på honom.”
”Vem är det?”
”Han heter Montesquieu.”
”Som författaren?”
”Ja, just precis!”
”Bor denne Montesquieu i Honfleur?”
”Ja, sedan femton år tydligen. Han har jobbat som brevbärare.”
”Jaså, jaha… Öh, det är kanske lika bra att jag kommer.”
”Bra. Ni vet att det är fasligt med trafi k på –”
”Jag tar tåget.”
”Tåget? Det går ändå snabb-”
”Jag föredrar tåget.”
”Jaså, jaha…”
När Flaubert klev av tåget på perrongen i Honfleur nästa förmiddag blev han väldigt tacksam för att Madame Flaubert insisterat på att han skulle ta den tjocka ylletröjan under blazern och att han tagit den fodrade trenchcoaten. Det blåste nästan isande vindar utifrån Atlanten som avgav kyliga löften om den kommande vintern. Man får hoppas att den inte blir lika avskyvärd som de senaste två åren, tänkte Flaubert, är vi på väg in i en ny istid, eller?
Kommissarie Emil Jadot upptäckte Flaubert genast, ”han ser verkligen ut som Maigret,” tänkte han och vinkade. De hoppade in i den obligatoriska cittrans baksäte.
”Du vet vart,” sa Jadot till den orakade mannen bakom ratten som nickade kort och gjorde en onödigt spektakulär rivstart. Flaubert noterade i förbigående att hans kollega från Bretagne hade ett på en och samma gång bestämt och sympatiskt ansikte.
Den lilla lägenheten låg i ett nedgånget hus i hamnkvarteren, men inte i den nyupprustade turistdelen utan på en av bakgatorna. Montesquieu var inte styckad, han satt i en läderfåtölj och såg märkligt levande ut, blek men levande. Flaubert hade aldrig sett en människa tappad på blod och det var något ytterst underligt med det hela. Han var klädd i sin brevbäraruniform som var tämligen blanksliten, huvudet var lätt tillbakalutat över karmen_ och korkskruven var iskruvad precis mitt på skallen, handtaget stack upp bland glesa, gråsprängda hårlockar. Flaubert böjde sig fram och studerade den noga.
”Modellen heter ’Château’ från Laguiole,” sa Jadot och strök sig med ena kardan över sin stålborstsliknande kalufs.
”Jag ser det,” nickade Flaubert som sedan besöket i Bordeaux läst en hel del om korkskruvar och upptäckt en hel värld och en hel vetenskap. ”Guy Vialis heter hansom designat den.”
”Värst vad ni kan, jag var tvungen att ringa runt en massa innan jag kom fram till det.”
”Den är rätt känd.”
”Och dyr – otroligt pris för en korkskruv, speciellt nuförtiden när dom flesta flaskor ju ändå har skruvkapsyl. I alla fall dom jag dricker.”
Jadot ruskade på huvudet. ”Jag trodde det var skoj när jag läste ert meddelande och kunde ju inte för mitt liv tro att jag skulle få anledning att ringa er. Jag tror jag lyckats hålla tätt också.”
”Bra. Vi hade svårt med det i Bordeaux men lyckades till slut korka igen alltihop – om du ursäktar liknelsen.”
”Va? Jaha – ha, korka igen…”
”Och jag trodde det skulle hända nåt snabbare faktiskt när nu pressen inte slog upp det stort.”
”Hurdå menar ni?”
”Tja, galningar brukar ju vilja ha uppmärksamhet.”
”Ja, det är ju sant. Men är – var han,” Jadot nickade mot liket, ”nån Bordeauxsläkt också alltså?”
”Jag vet inte än, jag har ringt Bordeaux och dom checkar upp saken. Det lilla jag vet så var i alla fall den kände författaren född på ett slott i Bordeaux, men han hette egentligen De Secondat.”
”De gjorde nog andra klassens vin, ha-ha…”
”Ingen aning. Men han var arvinge till en baron och fick därigenom senare namnet.”
”Apropå namn, är ni släkt på något vis med…”
”Gillette? Jodå, hon är min syster.”
”Nej, jag menade Gustave, författaren. ”
”Jaså, nej inte alls.”
”Nähä.”
”Jag antar att det precis som i Bordeaux inte finns nåra fingeravtryck eller så?”
”Jo faktiskt, han åt middag med nån och ena glaset har hans fingeravtryck men det var andra fingeravtryck på det andra men vi har inte hunnit kolla dom än.”
”När vet vi nåt?”
”I eftermiddag antagligen.”
”Utmärkt. Tja, det fi nns väl ingen anledning att vara kvar här precis.”
”Nej, kan jag låta dom fl ytta kroppen och – öh, skruva ur korkskruven?”
”Javisst, gör det.”
Kommisarie Flauberts mobiltelefon ringde ettrigt.
”Chusclan här,” knarrade kommissarie Chusclan.
”Bonjour.”
”Jodå, det är som vi tror.”
”Han är i rakt nedstigande led från en av de ursprungliga ägarna?”
”Alldeles rätt. Ett av slotten i Cinquième Cru.”
”Den sista i klassifi ceringen, eller hur?”
”Just.”
”Undrar om han eller dom tänker arbeta sig uppåt eller ta dem hipp som happ?”
”Tja… Det här är Château Pèdesclaux i appellationen Pauillac.”
”Har det hela nåt med författaren Montesquieu att göra?”
”Inte alls. Den här ägaren var bror till den ursprungliga baronen hundra år tidigare ungefär och tydligen väldigt fattig. Vad han ägde var bara ett skjul och ett antal omgivande hektar med vad som då ansågs vara hopplös stenig mark där man inte kunde odla nånting alls. Men så hyrde han ut land till några munkar som uppförde en byggnad där och började plantera druvor och så småningom visade sig vinet de gjorde vara alldeles utsökt. Då slängde han ut hyresgästerna, utökade druvodlingarna och fortsatte bygga på deras kloster och förvandlade det så småningom till ett slags slott. Sen sålde han det till brodern, gifte sig med sin kusin och flyttade till Honfleur där han under en kort tid försökte livnära sig på att måla. De hann få en son och sedan dog han. Och den här då, Guy Montesquieu, är faktiskt den sista i släkten.”
”Hmm… Förhoppningsvis får vi fram nåt senare idag, vår vän hade en middagsgäst som lämnat fingeravtryck.”
”Så slarvigt.”
”Mycket. Vi hörs.”
Jadot och Flaubert åkte till polishuset och väntade. De drack kaffe som en automat hostade ur sig med viss oregelbundenhet – det smakade inte så bra heller. Flaubert var lite otålig och kunde inte förstå varför det tog så låg tid.
”Men de checkar nog med både Interpol och Europol och Asiapol, skulle jag tro,” sa Jadot förtröstansfullt.
”Det hjälper nog inte,” sa Flaubert dystert och tittade ut över Honfleurs hamn som just glittrade i den strålande, men ack så tydligt kalla höstsolen. ”Jag misstänker att de inte kommer att hitta något.”
Fast där hade Flaubert för en gångs skull fel – fingeravtrycken matchades faktiskt i samtliga databaser. De visade sig tillhöra Jerzy Levansky, född och uppvuxen i New York, där han under några år ägde en vad det verkade blomstrande affärskedja under namnet Deliansky där det ingick åtta deli-affärer i Florida och Alabama. En natt för nio år sedan brann dock samtliga upp, vilket givetvis ledde till att polisen och försäkringsbolagen drog öronen åt sig, den lokale distriktsåklagaren gick så långt att han satte Levansky i fängelse och det var i samband med den incidenten som fingeravtrycken togs. Den polistjänsteman som skrev in uppgifterna råkade av misstag kryssa för en liten ruta som ytterst sällan användes, det lilla krysset fick till följd att Jerzy Levanskys samtliga förehavanden kom att kontinuerligt registreras, så snart han tog ut pengar från en bankomat så klickade det till i hans fil, så fort han gjorde ett inköp med sitt American Express hände samma sak och alla resor registrerades.
Flaubert och Jadot fick en utskrift som var 125 sidor. De läste den tillsammans med allt stigande intresse. Efter domstolsförhandlingar befanns Levansky till sist utan skuld till bränderna, istället ställdes hans konkurrent, ägaren till kedjan Schklutscky Deli, inför rätta men också han släpptes i brist på bevis och allt begravdes i datorarkiven.
Det var i det sammanhanget som Jerzy Levansky började kalla sig delikatesskonsult, och efter endast ett par månader inleddes ett intensivt resande världen över. Flaubert och Jadot häpnade över Levanskys kringflackande liv – han började med att resa till Rumänien 1988 där han blev kvar ända tills diktatorn Ceausescu störtades ett år senare, efter det flackade han omkring ett par år i Asien och verkade ha en märklig förmåga att alltid hamna på platser där krig eller revolutioner utbröt, eller så anlände han efter någon naturkatastrof av något slag. Han tillbringade en ansenlig tid i Syd- och Mellanamerika och tillbaka i Europa blev resmålet framförallt det forna Jugoslavien och han förblev där under hela det slovenska och kroatiska kriget och underen stor del av det bosniska kriget.
Flaubert och Jadot tröttnade till slut och hoppadeöver ett femtiotal sidor för att komma till nuet. Levansky hade för tre år sedan plötsligt upphört med sitt resande och tydligen slagit sig till ro, fast det fanns, märkligt nog, ingen uppgift om var. Han bara försvann helt sonika och inga transaktioner registrerades någonstans.
”Men kolla där,” sa Flaubert och pekade.
”Han har precis börjat röra på sig tydligen. Till Bordeaux, för en dryg månad sedan.”
”Och nu har han alltså varit här och käkat middag med brevbärare Montesquieu. Jag säger då det. Okay, hur ser då denna delikatesskonsult ut egentligen?”
”Det var en bra fråga. Varför är det inte nåt foto med här?” Jadot sträckte sig efter telefonen och hasplade ur sig några snabba order, strax därpå knackade det på hans dörr och assistenten, som för övrigt hade rakat sig (på arbetstid alltså, noterade Flaubert), sträckte över ett par fotografi er i A4-format.
”Merci,” muttrade Jadot.
Jerzy Levansky fick nästan inte plats på fotografi erna, trots att de var så stora… Han fick ofta sällan plats, om man säger. Jerzy Levansky var fet, inte bara så att hanhade en enorm mage utan hela han var precis som alltfler överdimensionerade amerikaner är nuförtiden. Att tala om ”kroppshydda” var missvisande, här handlade det mer om ”kroppshangar”.
”Ska vi plocka in honom? Vi har ju tillräckliga grunder, eller hur?”
Flaubert nickade men såg eftertänksam ut. ”Hmm, jag vet inte. Jag menar den här övergödda paddan är ju knappast den som ligger bakom mordet i Bordeaux.”
”Mmm, fast han är ju delikatesskonsult.”
”Du tänker på uppläggningarna?”
”Precis.”
”Tja, okej, men jag är övertygad om att hjärnan är någon annan. Vet vi var han är? Just nu, menar jag.”
Jadot tryckte på några tangenter och stirrade på dataskärmen.
”I förrgår checkade han in på Hôtel Cheval Blanc nere på Quai des Passagers.”
Emil Jadot ringde ett kort samtal. ”Han har just åkt iväg i en taxi.”
”Vart?”
”Stationen.”
Flaubert reste sig. ”Kom då!”
Det var ingen konst att upptäcka honom på Honfleurs station – dels var det inte särskilt mycket resande i farten och dels var han som sagt av avsevärt stort format. Han lutade sig mot två pelare på en av de två perrongerna i väntan på TGV-tåget till Paris.
”Jag hakar på honom,” sa Flaubert.
Emil Jadot nickade. ”Ska jag följa med?”
Flaubert ruskade på huvudet. ”Nej, men ring Theo i Paris – han borde svara om ni ringer mitt nummer, och be honom skicka ner ett par killar att möta mig.”
”Theo?”
”Theodore Brooke. Min helt ovärderlige högra hand sedan ett par år tillbaka.”
”Okej. ”
”Hur mycket blod har man?”
”Förlåt?”
”Sammanlagt, menar jag – hur mycket blod har vi i kroppen?”
”Inte den blekaste aning.”
”Jag menar – var gör dom av blodet? Om det nu är mördaren vi står och stirrar på.”
”Tar det med sig?”
”Va?”
”Ja, inte vet jag.”
”Ni har rätt, det är en tanke. Så fruktansvärt bisarrt. Inte bara en tanke, det måste dom ju göra. Jag har liksom aldrig tänkt tanken fullt ut tidigare, inte ens i Bordeaux funderade vi över var fan blodet tagit vägen. Kan ni kolla upp det?”
”Vadå?”
”Hur mycket blod en människa har i kroppen, och säg det till Theo när ni ringer.”
”Öh, javisst.”
Kommissarie Flaubert sa au revoir till Emil Jadot samtidigt som Levansky plockade upp en svart väska och vaggade mot det just inkomna TGV-tåget. Flaubert följde efter och närmade sig medan Levansky med stort besvär klämde sig in genom vagnsdörren. När Flaubert kom fram hade han inte hunnit så värst mycket längre – det såg faktiskt ut som om han fastnat, han var för stor helt enkelt. Det syntes dock att han åkt tåg tidigare för med några ytterst komplicerade, men till synes väl inövade, rörelsemönster lät det plötsligt ett slags ”plopp” och så sögs Levansky in i vagnen. Han letade upp sitt säte och böjde sig ned och fällde ner armstödet mellan de två sittplatserna innan han välte ner sin kropp på desamma. Flaubert undrade om han köpte dubbla biljetter – rimligtvis borde han göra det.
Flaubert slog sig ner snett emot Levansky och studerade honom i smyg, inte för att det var så mycket att studera bortsett från den kolossala mängden kropp. Undrar hur mycket han väger? Huvudet var litet i förhållande till resten och det var märkligt nog inte särskilt runt, visst var väl kinderna lite mer uppblåsta än normalt, men jämfört med till exempel magen var det ingenting.
Levansky hade klämt fast den svarta väskan på den lilla bit av ena sätet som blev över intill väggen. Flaubert skulle gärna velat få en chans att titta i den, men frågan var väl hur det skulle gå till. De kunde ju inte direkt arrestera honom – eller kunde de det? Flaubert blev plötsligt väldigt osäker och insåg att han borde läsa på en hel del om sådana förfaranden, det var väl gott och väl 25 år sedan han gjorde det senast. Förhoppningsvis visste Theo nåt om det när de väl kom fram till Saint-Lazare.
Flaubert reste sig så snart konduktören kom in längst bort i vagnen, han visade sitt ID-kort och drog honom med sig ut till utrymmet vid dörrarna där de kunde tala ostört. Konduktören var väldigt förstående och tyckte det hela var riktigt spännande. Platsen där Flaubert satt sig skulle bli upptagen i Evreux, men en plats lite längre bort blev å andra sidan ledig då så han kunde ta den.
”Tack.” ”För all del, Monsieur.”
*
”Fyra till fem liter,” var det första unge Theodore Brooke sa när Flaubert, lätt flämtande, kom fram till honom vid perrongens början på Saint-Lazarestationen.
”Va?”
”Blod. Vi har fyra till fem liter i kroppen.”
”Ah, okej…” Kommissarie Flaubert följde Levanskys enorma kroppshangar när den vaggade iväg in i stationsbyggnaden.
”Louise och Beppo hänger på honom,” sa Theo och nickade bort mot tidningskiosken. Flaubert upptäckte dem genast.
”Va bra.”
”Vi har fortfarande ingen aning om var han bor,” sa Theo som också följde Levansky med blicken.
”När dök han upp innan Bordeaux?”
”Inte alls. Plötsligt betalade han en hotellräkning där bara. På…” Theo konsulterade sitt anteckningsblock.
”Hotel Burdigala.” Flaubert nickade.
Theo tryckte den lilla snäckan hårdare in i örat och lyssnade. ”Han tar en taxi. Dom har koll på honom, vi har två bilar med oss.”
”Jag är hungrig”, konstaterade Flaubert och gick iväg mot en av Phileas Fogg-kedjans barer. Han köpte en Baguette Dieppoise och ett glas rouge. Theo tog en enkel espresso. Flaubert åt under tystnad och beställde ännu ett glas rödvin. Theo lyssnade i sin snäcka igen.
”Han tog våran.” ”Va?” ”Våran taxi. Charles.” ”Jaha, så utmärkt.”
”Till Montparnassestationen.”
”Fan, ska han resa vidare alltså?”
”Vänta” Theo satte fingrarna mot vänstra örat för att höra bättre, lade huvudet lite på sned, fastnade med blicken i en blondins vaggande höft som avlägsnade sig i folkvimlet, och lyssnade.
”Jodå, Charles är suverän, han skulle kunna få en betongklump att prata. Vår vän ska med tåget till Wien och sedan vidare till Bukarest.”
Flaubert kände sig lättad över att ha klarat av flygturen mellan flygplatserna Charles de Gaulle och Otopeni.
Resan in till Bukarest från gjorde honom aningen betryckt. Trots att den första vita snön fallit var det grått och trist och värst av allt var att kommissarie Ionnescu stolt pekat ut en McDonald’s redan någon kilometer från flygplatsen och med stort patos deklamerat: ”Vi har sju McDonald’s i Bukarest!”.
Flaubert funderade över om hans reaktion var typiskt fransk, men nog borde väl ändå friheten ha bringat något annat än gatukök till Rumänien? Som ett slags svar på den frågan dök något senare en klumpigt fyrkantig gul och blå byggnad upp, ovanpå vilken meterhöga bokstäver basunerade ut IKEA.
Hursomhelst var han oändligt tacksam för Ionnescu. Utan henne hade de knappast hunnit – utan henne och Madame Flauberts syster Jeanette på EU-kommissionen, ska tilläggas. När rumänerna låtit förstå att det nog inte alls gick för sig att samarbeta i det här fallet, ja, såvida inte erforderliga avgifter betalades… Avgifter? Ja, omkostnader för… Omkostnader? Flaubert hade snabbt förstått att detta måste skötas på ett annat sätt, och det var bråttom om de skulle hinna till Bukarest före Levansky. ”Inga problem,” sa Jeanette, älskade Jeanette, handlingskraftiga Jeanette (så lik sin syster Yvette, hans fasta punkt), ”rumänerna har alla skäl i världen, eller i vart fall i Europa, att samarbeta just nu.” Han hann inte ens säga tack innan hon lagt på.
En timme senare ringde hon.
”Det var inte helt lätt, men du har en pålitlig person i kommissarie Ionnescu vid krim i Bukarest. Deras bästa såvitt jag kunnat utröna. Skulle vara rikspolischef ellerjustitieminister om hon…”
”Hon?”
”… bara lät sig korrumperas.”
”Men det gör hon inte?”
”Nej, och det är ett under att hon lever, tror jag. Jag mailar en bild och lite fakta till någon av dina datorburna kollegor om du har någon sådana? En kvinna kanske?”
”Mycket lustigt, Jeanette.”
Ionnescu såg yngre ut i verkligheten. Flaubert visste att hon var 42 år, gift och mor till ett par drygt 20-åriga tvillingdöttrar med namnen Heidi och Grace, han visste att hennes man hette Eugéne och var utbildad till astronaut men arbetade som taxichaufför. Maria Ionnescu hade börjat sin bana i armén, blivit förflyttad, under ytterst oklara, för att inte säga suspekta, omständigheter, till tullmyndigheten och därifrån hade hon efter många försök lyckats komma vidare till polisen strax före Ceausescus fall. Av Jeanettes information – var fick hon allt ifrån? gick det lagligt till, egentligen? – framgick att Maria Ionnescu var en problemlösare långt utöver det vanliga. En riktig stjärnsnut.
Flaubert studerade sin rumänska kollegas barnsliga ansikte, som utan ärret på den vänstra kinden och de trötta skuggorna runt ögonen hade kunnat tas för en rekryts omogna ansikte. Till och med kinderna var äppelröda, noterade Flaubert, samtidigt som han häpnade över sin kollegas glädje över Bukarests sju McDonald’s, som om det var det yttersta uttrycket för rumänernas revolution – ganska exakt tvåhundra år efter den franska! – för vad skulle man annars kalla händelserna i december 1989? Han var övertygad om att Ionnescu varit på plats i centrala Bukarest för att kräva diktatorns avgång. Eller var hon kanske i Timisoara och deltog i de avgörande protestaktionerna där? Vad tänkte hon när förtryckaren skulle evakueras med helikoptern? Och hur löjeväckande måste inte hon ha funnit Ceausescus sista tal till folket! Och allt sammantaget: vilken upplevelse, att få vara med och störta en diktator och öppna upp en ny, oanad frihet för sitt land! (En frihet som alltså verkade ha manifesterat sig främst i sju McDonald’s och ett IKEA-varuhus.)
”Jag har satt en man på Levansky,” sa Ionnescu som så många andra rumäner talade utmärkt franska (men hon föredrog italienska). ”Men det är egentligen bortkastad tid,” fortsatte hon.
”Va?” Theodore Brooke hann förekomma Flaubert, där han satt i baksätet intill sin chef.
”Jag vet vart han ska.”
”Va?” Nu talade de franska gästerna i kör och Ionnescu undslapp sig ett snabbt leende.
”Levansky är välkänd här i Rumänien. Han kom hit första gången 1988. För att arbeta för greve Vincovovar.”
”Vincovovar? Det namnet har tidigare dykt upp i det här fallet,” sa Flaubert förvånat.
”Verkligen? Det var konstigt. Är ni säker på det?”
”Ja, det första mordoffret hade avtalat möte i Bordeaux med en Monsieur Vincovovar. För en dryg månad sedan.”
”Då kan det inte vara vår Vincovovar.”
”Hur så?”
”Han reser aldrig och gjorde han det skulle jag känna till det.”
”Bevakar ni honom?”
”Både ja och nej. Vi behöver inte bevaka honom för att veta vad han har för sig,” sa Ionnescu med ett skratt som chauffören stämde in i. Han lystrade till namnet Hadj och var Ionnescus assistent hade de fått veta ute på flygplatsen när de presenterat sig för varandra.
”Jag måste nog förklara,” fortsatte Ionnescu, ” ni förstår, greve Vincovovar är så nära man kan komma en rumänsk playboy och legend, allt i ett. Han var schlagerstjärna en tid på 70- och 80-talen. Inte för att han behövde arbeta. Han satt, och sitter fortfarande, stadigt på familjeförmögenheten och slottet Bogenburg uppe i Karpaterna. Genom sinnrikt intrigerande lyckades först hans far och sedan han själv att bemästra alla hot mot deras livsstil. ’Vår’ Vincovovar lyckades bli Brezjnevs gunstling och – självklart eftersom han stod högt i kurs i Moskva – Ceausescus gunstling, särskilt förtjust i honom var Elena. Det ryktades att han var hennes älskare, ja, ända fram till 1989 då han av något märkligt skäl (här fyrade Ionnescu av sitt snabba leende igen) plötsligt intog en central roll i revolutionen. Om ni undrar hur familjen klarade sig genom 1900-talets ständiga krig och förändringar här så var det likadant då: familjen, eller dess överhuvud, befann sig alltid inte bara på utan också vid segrarens sida. Hursomhelst, Levansky dök upp här 1988, hitkallad av den bortskämde greven – eller greve och greve, låtsasgreven, vi har inga grevar i det här landet längre – som väl ville försöka bräcka sin älskarinnas man, fåfäng som han var.”
”Vem?”
”Vincovovar. Men det gällde för övrigt även Monsieur och Madame Ceausescu, och Levansky… eller fåfänga, galenskap är snarare rätt ord.”
”Ja, det var verkligen ett galet par,” sa Flaubert.
”Som ni i väst omfamnade…,” svarade Ionnescu med ett stänk av bitterhet i rösten. ”I alla fall så är Vincovovar inte mindre galen, ska ni veta. Där borta har ni för övrigt Ceausescus lilla palats – numera kallar vi det parlamentsbyggnaden.”
”Är den så stor som den ser ut?” frågade Flaubert.
”Större. Världens näst största byggnad faktiskt.”
”Vilken är störst?” undrade Hadj.
”Ingen aning.”
”Pentagon,” sa Theodore Brooke. ”Men hur är det med Levansky nudå?”
”Han arrangerade de mest överdådiga fester. Gorbatjov lär ha blivit äcklad, medan många andra, från öst och väst, lät sig väl förplägas vid sina besök hos ’Karpaternas geni’, alltså vår dåvarande diktator, och hans vän, den charmante Vincovovar. Efter revolutionen försvann Levansky ut i världen. På långa resor. Och så hem igen, till Bogenburg, ja, Vincovovar-familjens enorma slott, och så ut igen.”
”Fick ni klart för er vad han hade för sig?”
”Nej, min position har ju förbättras över åren, men jag kan inte utan vidare ge mig på Vincovovar, det ska ni ha klart för er. Tack vare mycket tydliga påtryckningar från EU och Frankrike, rakt in på högsta nivå här, ser det annorlunda ut nu. För första gången. Jag är er evigt tacksam för det.”
Jeanette! utbrast Flaubert i tankarna. Hon upphörde aldrig att förvåna honom, lika lite som hennes syster, det vill säga hans fru – hade det varit möjligt hade han nog gift sig med dem båda två. Toppnivå i Frankrike. Hade hon gått till… nej, det kunde inte vara möjligt! Men hon träffade faktiskt Monsieur le President då och då. Kanske oftare än han visste… Och EU! Vem visste vad för kontakter hon hade där?
De hade under de senaste minuterna närmat sig ett höghus som arkitekten format som en halvcirkel, det visade sig vara 17 våningar höga Intercontinental Bucharest, som uppförts bara några stenkast från den mer tydligt kommunistpampigt byggda Nationalteatern.
”Vad gör vi nu?” undrade Theodore Brooke när de stod vid portierdisken i den alltför överdimensionerade, marmorglänsande och väldigt tomt ekande lobbyn.
”Vi avvaktar resultatet av visiteringen som en pålitlig tullare,” hon tittade på sitt armbandsur (förvånansvärt feminint, konstaterade Flaubert), ”nyss gjort vid gränsövergången. Vi hinner med en kopp kaffe på Café Europa, det är inte så långt härifrån. Ser ni till att herrarnas bagage kommer upp till deras rum?” Hon riktade sig till portieren och Flaubert noterade att frågan mer betonades som en order och av allt att döma så visste portieren mycket väl vem Ionnescu var.
”Ni kommer att upptäcka att vårt kaffe är bättre än ni tror – vårt turkiska arv, ni vet.” (Det visste de inte, men de tyckte att det varit mer passande med en lunch än bara en kopp kaffe eftersom klockan närmade sig tolv). ”Sedan ser vi till att komma fram till Bogenburg innan Vincovovars Bentley skjutsat dit Levansky. Jag kan ju berätta att hans resa kommer att vara avsevärt bekvämare än vår.” Återigen for ett flyktigt leende över Ionnescus ansikte.
Två timmar senare möttes de fyra poliserna utanför Intercontinental. Ionnescus ögon lyste.
”Fort, in i bilen. Vincovovars Bentley rullar redan mot Bogenburg. Det är ingen fara, vi har koll på läget, men vi bör åka nu med en gång. Och så har jag nyheter för er: vid gränskontrollen visade det sig att Levansky hade blod med sig i resväskan. Människoblod.”
”Bingo!” utbrast Theodore Brooke.
“Just det: bingo! Men ni måste veta att det var blod från två olika människor.”
”Kunde ni säkra några bevis?” frågade Flaubert.
”Inte annat än att vi kunde konstatera fakta. Det är inte olagligt att föra in blod i landet, inte ens människoblod faktiskt. Levansky uppgav att han behövde det för medicinskt betingad forskning.”
”Vad kan vi göra då?” frågade Theo.
”Lugn. Tack vare er och era, ytterst inflytelserika, vänners påtryckningar har jag kunnat ordna det omöjliga… (hon plockade med viss möda fram ett brev ur den bastanta rockens innerficka): en husrannsakan! Vi behöver visserligen ett regemente eller två för att söka igenom hela slottet, men jag tror att det räcker långt om vi kan säkra prover av blodet?”
”Vad kommer Vincovovar att säga? Han måste ha blivit varnad?”
”Säkert, men det ser jag inte som något större problem. Min gissning är att han kommer att vara älskvärd och tillmötesgående.”
Flaubert tillät sig att tvivla.
Resan blev precis så skumpig och obekväm som Ionnescu låtit påskina. Enda fördelen med den sista restimmens serpentinkurvor var att det varken skumpade eller dammade, konstaterade Flaubert som inte var helt bekväm i Dacians baksäte, han hade känt sig lugnare till och med under infl ygningen till Bukarests Otopeni.
Slottet Bogenburg visade sig vara stort. Ofantligt stort. En av dessa megabyggnader som i sig kan rymma ett dussin mindre slott, och som också gjorde det. Om man betraktade alla byggnaderna innanför den yttre muren som en enda så torde det vara större än Ceausescus palats eller till och med Pentagon. De fick under kvällens gång lära sig att det tagit cirka etthundrafemtio år att bygga hela alltet och att det stått färdigt i slutet av 1800-talet. Dessförinnan hade familjen Vincovovar bott i ett mindre slott, som nu tjänade som jaktslott på egendomen.
”På den tiden,” förklarade Vincovovar, ”tillbringade mina förfäder mer tid i Konstantinopel, Wien eller var nu makten just då råkade befinna sig, än här uppe i Karpaterna” Han visade sig vara just så älskvärd och tillmötesgående som Ionnescu sagt, men det som förvånade fransmännen än mer var att han var så välinformerad.
”Nå, men se våra franska poliser, Flaubert och Brooke, och våra rumänska poliser, Hadj och Ionnescu, den rumänska poliskårens stolthet, så begåvad, i alla avseenden, utom avseende insikten om vad som är bäst för henne själv,” sa han och hälsade artigt på dem alla.
När han väl behagade infinna sig, vill säga.
Efter att de kört in genom den ofantliga höga portalen, passerat ett flertal byggnader som alla såg ut att vara mindre slott kom de så fram till huvudslottets jättelika entré. Flaubert tittade med gapande mun upp på fasaden och insåg att Greve Mirveau i Bordeaux faktiskt hade haft ett förhållandevis överblickbart slott. Hur lång tid tog det att städa det här månne? En månad?
Halvvägs upp för den sju meter breda trappan blev de mottagna av en tjänare som såg ut att leva kvar både i och sedan 1800-talet. Han vände sin krumma kropp och stapplade uppför trapporna han redan stapplat nedför – helt i onödan, vilket var precis vad han muttrade för sig själv. Han visade dem fram till ett par dubbla, tre meter höga trädörrar och han ryckte med särdeles frenesi i en vid stenväggen fastmonterad anordning som förmodligen orsakade någon klockas ringning bakom de tjocka stenväggarna.
En kvinna, som också hon såg ut att vara tagen direkt ur 1800-talet även om hon uppskattningsvis var i femtioårsåldern, öppnade en av dubbeldörrarna. Hon, i sin tur, visade dem genom en hall stor som en mindre villa, vidare genom en dubbelt så stor salong och in i ett bibliotek, som i sig väl skulle rymma Flauberts ändå ganska rymliga Parislägenhet, noterade han.
I biblioteket svävade en i såväl Flauberts som Theos öron förfärlig skvalmusik, utkastad ur dolda högtalare runt om i det väldiga rummet – Ionnescu log och viskade knappt hörbart: ” ’Karpaternas Julio Iglesias’ i en av sina största hits…”
1800-talskvinnan bad dem att vänta och försvann.
Efter en kort stund dök en ung kvinna, lättklädd och med måtten på de rätta ställena upp. Flaubert noterade utan att vara en expert på området att bysten måste ha utökats med silikon och att kanske både läppar och bakända också fått sitt hos kirurgen.
”Herr Vincovovar hälsar er hjärtligt välkomna till Bogenburg. Han kommer så snart han kan. Visserligen var han informerad om ert besök, men eftersom ni inte haft den goda tonen att anmäla er i tid anser han att han kan låta er vänta lite. Samtidigt vill han inte vara oartig så han bad mig dels berätta för er att han tar en dusch efter dagens jakt som gav en hjort, dels att erbjuda något att dricka. Vad sägs om lite utmärkt rumänskt kaffe? Det turkiska arvet, ni vet?”
De tackade alla ja till erbjudandet. Just som kvinnan skulle gå och ordna kaffet stannade hon upp och vände sig till Flaubert. ”Är ni möjligen släkt med Gustave Flaubert?”
”Nej, det är jag inte.”
”Ja, det hade kanske varit lite för bra för att vara sant. Då är ni väl släkt med den franska skådespelerskan, kan jag tro?”
”Varför tror ni det?”
”Inte heller hon är släkt med Gustave, dessutom är ni så lika.”
”Ja, det är min syster.”
”Fantastiskt! Jag visste väl det.”
”Visste vad?”
”Jag kommer med ert kaffe.”
De hade tagit plats i en stor soffgrupp framför en av bibliotekets enorma, öppna spisar och hade nästan hunnit vänja sig vid skvalmusiken och just fått sitt kaffe när Vincovovar gjorde entré. Självfallet en grandios entré.
Med tanke på de båda irländska varghundar han hade som följe, för att nu inte tala om de storslagna lokaliteterna, var det nu inte så svårt för honom att göra en grandios entré.
Fransmännen stod – de ställde sig upp när Vincovovar kom in – inför en man som inte såg ut som de föreställt sig. De hade förväntat sig en storväxt, korpulent person. Vincovovar visade sig förvisso vara lång, men snarare mager än korpulent. Hans ögon var lika vassa som ansiktets klassiskt utmejslade drag och det bakåtslickade, kolsvarta håret måste vara färgat, gissade Flaubert. Kanske för att det var naturligt för honom, kanske för att göra ett visst intryck var han klädd i en mörkröd rökrock med pälskrage (Theodore gissade på hermelin). Att Vincovovar bar monokel och använde munstycke till sin cigarett förvånade ingen. Faktum är att han var ganska lik Stewart Granger när denne spelade de båda huvudpersonerna i Fången på Zenda, om nu någon kommer ihåg den filmen.
Han hälsade artigt på dem alla och bortsett från passningen till Ionnescu ägnade han en bra stund åt kallprat och att berätta anekdoter ur släktens och slottets historia, ända tills:
”Men det är ju inte för att höra mig berätta om min familj som ni rest ända hit, eller hur?”
”Nej,” sa Flaubert, ”men säg mig, varför tror ni att vi är här?”
”Jag tror att ni är här därför att någon sökte igenom Levanskys bagage när han reste in i Rumänien idag, stämmer inte det?”
”Jo, ni är mycket välinformerad.”
”Ja,” sa Vincovovar och log förnöjt mot Ionnescu, ”det är jag. Mer än ni kan ana.”
”Vi anar inte,” bröt Ionnescu in, ”vi vet.”
Vincovovar bugade artigt åt henne och vände sig åter mot Flaubert.
”Är ni medveten om att Levansky har med sig blod i sin väska?”
”Naturligtvis.”
”Naturligtvis? ”
”Ja, naturligtvis.”
”Hm, kan ni kanske förklara lite?”
”Som ni vill. Vet någon av er vad noradrenalin är för något?”
Han såg på dem en efter en, Ionnescu ryckte på axlarna, Theodore Brooke ruskade på huvudet och Flaubert sa: ”Nej, ingen av oss verkar veta, borde vi göra det?”
”Nej, kanske inte. Jo, varje människa är utrustad med flera förmågor att känna vällust, att må bra. Bland de många förmågorna eller systemen återfinns bland annat det sympatiska nervsystemet, som på gott och ont står utom vår kontroll. Vi märker det bäst genom att det får oss att rysa av välbehag. Det som mer exakt sker är att signalsubstansen noradrenalin rinner till och får den glatta muskulaturen att dra sig samman och, vips…” han gjorde en svepande gest med ena handen och log snett och avslutade först efter en konstpaus:…”så ryser vi av välbehag. Noradrenalin är också ett hormon som framställs i binjuremärgen, eller Medulla för att nu tala latin och –”
”Tack för er föreläsning Vincovovar, ska vi återgå till blodet nu?” avbröt Ionnescu.
Det var uppenbart att Vincovovar inte uppskattade hennes inpass och han gav henne en skarp blick, blåste rök genom näsan och vände sig till Flaubert.
”Vi har alla våra små önskningar och sätt att uppnå just de där rysningarna av välbehag, och för att i förlängningen nå de kickar som just vi känner oss mest välmående av. Att jag haft och har en del extravaganta önskningar är ingen hemlighet. Jag är för övrigt långt ifrån den förste i släkten att frossa i delikatesser.”
”Var det så Levansky kom in i ert liv?”
”Just så. Han hade fått sitt liv förstört där borta i USA…”
”Hm, låt mig fråga… ja, jag tror förstås inte att ni hade med saken att göra, men tror ni att det kan vara så att det inte var någon tillfällighet att Levanskys alla butiker brann upp samtidigt, utan att det var någon som medvetet, för ett annat syfte, anlade bränderna?”
Vincovovar tittade allvarligt på Flaubert en stund och kopplade sedan på sitt förnöjda leende igen.
”Jag har hört att ni är en riktig Maigret, inte bara till utseendet, och ta mig tusan om det inte stämmer. Behöver jag säga mer?”
”Nej.”
”Jag anlitade alltså Levansky för att hjälpa mig att ordna de måltider och de kalas som jag behöver för att stimulera mitt noradrenalin. Kort sagt satte han samman måltiderna och ordnade de råvaror, de delikatesser, som behövdes.”
”Hörde, och hör, möjligtvis blod till dessa råvaror?”
”Självfallet. Blod är såvitt jag kan bedöma den bästa stimulansen för noradrenalinet och för övrigt för mycket annat också.”
”Blod?” undslapp sig Theodore Brooke. ”Hur kan blod vara en delikatess?”
”Såså, har inte till exempel ni, Ionnescu, ätit blodsoppa eller blodpudding, eller kanske blodplättar med äppelmos och bacon? Visst har ni det. Många gånger dessutom. Och ni Monsieur Flaubert, ni som är fransman, har ni aldrig ätit blodkorv – eran omhuldade Boudin Noir?”
”Jo, men…”
”Och om jag erbjuder er en bit kött, hur vill ni ha det grillat?”
”Saignant.”
”Vet ni vad det betyder, Hadj? Det betyder blodig. En blodig biff. Varför då? Hm, tro mig, det är inte mycket som skiljer oss åt, det är bara det att jag utvecklat och förfinat min smak för blod och för att ni ska slippa fråga om den saken: ja, jag föredrar människoblod på samma vis som jag föredrar espressokaffe framför vanligt bryggkaffe och på samma vis som jag föredrar den mörka varianten av choklad.”
”Herregud,” sa Ionnescu tyst.
”Jaja, det är väl inte så mycket att orda om. Den som till att börja med försåg oss med blod var familjetrotjänaren Nicolai Iliescu. När han dog tog Levansky över 1988, och visst är det mig han försett med blod sedan dess och jag är rädd för att jag kan ha medverkat till de äventyrligheter han varit ute på nu.”
”Förklara, är ni snäll.” Flaubert lyckades låta stadig på rösten, men var både äcklad och chockad. Aldrig tidigare hade han under sin långa karriär stött på något liknande. Redan det bisarra mordet i Bordeaux var bland det mest makabra han tvingats uppleva.
”Jag har provat och druckit blod sedan jag var liten. Faktum är att det är en gammal sedvänja i släkten. Ni känner säkert alla till Dracula och att den sägnen har sin upprinnelse i en elak gammal greve vid namn Vlad Tepes? Hans gamla slott i Bran är ju numera en turistattraktion av stora mått. Litet kyffe förstås – han var en riktig snåljåp. Men historien är ju inte helt osann, alla gamla grevar var elaka och dödade folk lite som de behagade, men just det där med blodet är nog en ingrediens som kommer från vår tillika transsylvanska släkt. Kort sagt är jag uppfödd på blod. Aha, kommissarie Flaubert, ni undrar varifrån vi fick blodet? Låt mig då påminna er om att familjen alltid haft många djur och en stor stab gårdsarbetare och tjänstefolk i huset. För att nu inte tala om de kringliggande byarna. Mitt problem är att jag lagt mig till med extravaganta krav. Jag låter mig inte längre nöja med vilket blod som helst. Det är säkert likadant för er, kommissarie Flaubert, när ni ska välja vin. Inte nöjer ni er väl med det enklaste?”
”Jo, det gör jag faktiskt. Det faktum att man är fransman behöver inte innebära att man är en konnässör.”
”Minsann, så besviken jag blir. Jag har i vart fall inte slutat att utveckla mina sinnen och jag söker bara det bästa.”
”Det är alltså skillnad på smaken?” frågade Theo, som var minst lika fascinerad som han var äcklad.
”På blod? Oh ja. Det bästa blod jag druckit kommer från otillgängliga högländer i Anderna. Vet ni varför? Jo, det är så rent. Människorna där har inte utsatts för utsläpp och de äter obesprutade produkter – till skillnad från sina vänner nere på slättlandet, vill jag tillägga, därför att blodet därifrån smakar bekämpningsmedel.”
”Är det skillnad på årgångar också?” fortsatte Theo och fick en upprörd blick från Flaubert, men greve Vincovovars monokelblick blixtrade till och han erfor en viss tillfredsställelse med att ha väckt den unge, vackra mannens intresse. ”Inte så mycket man kan tro faktiskt, däremot har jag gjort experiment med att lagra det, i ekfat förstås, och en del av dem har fallit väl ut – speciellt när det är franskt blod faktiskt…” Han undslapp sig ett charmerande leende. ”Sa jag förresten att blodet ska dekanteras en halvtimme före serveringen så det hinner oxidera lite. Det ska vidare långsamt värmas från sin svala lagringstemperatur till normal kroppstemperatur så att alla aromer kommer till sin rätt och för att inga aromer ska missas är det viktigt att avsmaka blodet i ett aromglas, till exempel Riedel Bordeaux. För övrigt kan jag ju också tillägga att det absolut sämsta blodet jag nånsin smakat kom från Sydney. Australiensarna proppar helt enkelt i sig alldeles för mycket konserveringsmedel.”
”Förstår ni vad ni säger?” frågade Flaubert.
”Ja, men ni verkar inte förstå att ni inte har några grunder för att arrestera mig. Jag dricker människoblod – och? Ni måste förstå att jag kommer att ge er ett erbjudande som ni inte kan säga nej till, låt mig bara tala till punkt.”
”Varsågod.”
”Tack. Alltså, Levansky har försett mig med blod. Drar ni inte en slutsats av det? Folk har dött, säger ni? Jaså? säger jag. Det kände jag inte till. Men Levansky måste ju känna till det, eftersom han dödat för att ordna blodet. Då måste ju jag ha varit delaktig? Delaktighet i mord, stämpling, rent av häleri. Hm, Ionnescu, hur stora tror ni att deras chanser är att sätta dit mig för det?”
”Obefintliga,” sa Ionnescu trött.
”Obefintliga. Just det. Tänk om ni visade samma goda omdöme när det gällde er egen karriär, Ionnescu. Nej, ni kommer inte åt mig, men jag kan hjälpa er att sätta dit Levansky, därför att jag förstår att här krävs ett bondeoffer. Vad säger ni?”
”Har jag något val?” Flaubert vände sig till Ionnescu med frågan.
”Nej,” svarade hon, ”tyvärr inte.”
”Men vänta lite,” bröt Theodore Brooke in. ”Ni måste förklara de närmast rituella morden i Frankrike.”
”Jag förstod på ett tidigt stadium att Levansky gått för långt där.”
”När förstod ni det?”
”När jag fick höra talas om det första mordet i Bordeaux. Fullständigt sjukt.”
Theo kunde inte avhålla sig från att fnittra till inför detta konstaterande.
”Är det något som är lustigt, tycker ni, unge man?”
”Nej, inte alls, men det lät lite lustigt med att just Levansky skulle vara fullständigt sjuk.”
Vincovovar tittade länge på Theo. ”Ni var mig en lustig figur,” sa han till slut och lät besviken.
”Kommissarie Flaubert, om inte er assistent kan uppföra sig så får ni vara så vänlig att skicka ut honom till tjänstefolket.”
”Var snäll och fortsätt nu, Monsieur Vincovovar, Theodore kan inte störa oss mer än ni redan gör.”
Vincovovar spände blicken i Flaubert.
”Ni är min gäst, Monsieur Flaubert, i annat fall hade jag inte tolererat oförskämdheten.”
Först när Flaubert valde att vika undan med blicken, för att situationen inte skulle bli ohållbar och de skulle hamna i en återvändsgränd, fortsatte Vincovovar.
”Mordet i Bordeaux var så sjukt att jag förstod att det inte skulle hålla. Levansky, som – ska sägas, varit fanatiskt intresserad av vin alltsedan första klunken han drack på sin barmitzva, hade förklarat sin idé för mig: att samla in blod från huvudmannen för varje släkt som 1855 ägde ett slott som klassificerades. Och som kronan på verket skulle han ordna det 61:a slottet, det enligt honom bästa. Jag kunde inte ana att han var så besatt av ämnet att han helt skulle falla ur ramarna. Det är förstås stor skillnad på att tömma krigsoffer på blod, eller att ta blodet från någon vem som helst, det är en helt annan sak att ge sig på de här personerna, jag menar, spåret måste ju ganska snart bli tydligt mellan de olika slotten, och att dessutom ha dumheten att göra det så spektakulärt… det är klart att det inte går.”
”Det gjorde det inte heller.”
”Nej, det gjorde det inte. Jag försökte kalla tillbaka Levansky redan efter det första mordet, men jag lyckades inte få honom att återvända förrän igår, efter det
tredje mordet.”
”Vi känner faktiskt bara till två mord. Vem är det tredje offret?” frågade Flaubert.
”Det vet inte jag heller. Det får vi väl veta när polisen lyckats utröna att ytterligare ett mordoffer har sina rötter i 1855 års klassificering. Att vi inget hört ännu beror helt säkert på att Levansky valde att frångå idén om korkskruven i huvudet den gången, antar jag.”
”Han använde alltså korkskruven vid mord ett och tre, men inte vid nummer två,” sa Flaubert närmast till sig själv.
”Ni kan knappast dra någon slutsats av det. Min gissning är att Levansky blev störd av någon vid det andra mordet och att han därför inte hann göra sitt korkskruvstrick. På samma sätt fick han sannolikt avbryta sig mitt i ritualen vid det tredje mordet. I annat fall hade han säkert styckat den kroppen också. Ni har väl sett honom så ni vet att vad han än gör så tar det tid. Hans besatthet vad gäller styckning tror jag för övrigt kan kopplas samman med hans eget omfång.”
Flaubert, Theo och Ionnescu tittade frågande på honom.
”Tja, Levansky lider faktiskt av en form av Elefantiasis bortsett från hans normala amerikanska överkonsumtion av ohälsosam mat. Han trivs inte alls med sin fetma och jag tror han överför något vid styckningen – han förminskar kropparna, liksom och – ”Grevens resonemang blev lyckligtvis avbrutet då dörren till biblioteket plötsligt slogs upp och Levansky hann förflytta sig ett par meter in i rummet, muttrandes för sig själv och släpandes på sin svarta väska, innan han upptäckte folksamlingen. På något vis lyckades han tvärnita sitt hangarfartyg till kropp. Det blev dödstyst.
Det enda som hördes var Levanskys tunga, flämtande andning, som, tänkte Flaubert, vittnade om en hes röst. Levansky tittade förvånat på gästerna och sedan på Vincovovar. Han funderade några sekunder, vände på klacken och satte sig i rörelse ut ur biblioteket. Det gick förvånansvärt snabbt, men Hadj och Ionnescu reagerade ändå snabbare. De sprang snabbt ikapp mannen och kastade sig över honom. Trots sin orörlighet lyckades Levansky skaka dem av sig, gång på gång, och det var först när även Theo gav sig in i leken som de lyckades fälla bjässen (genom att dra i de bastanta benen, Theo och Ionnescu, och genom att slå mot underlivet, Hadj). Allt ackompanjerat av Vincovovars hjärtliga skratt. Så roligt hade inte han haft på länge.
Levansky försökte i en blandning av hysteri och bön och på ett sammelsurium av engelska, franska och rumänska, att få dem att förstå att det var Vincovovar som tvingat honom att begå morden. Han måste ha insett att hans situation var hopplös, men han stred in i det sista.
Hans uppträdande var så förvirrat att det var svårt att få någon klarhet i vad han menade och det stod redan då klart för Flaubert och Theodore Brooke att mannen skulle komma att dömas till psykiatrisk vård (vilket också senare skedde, samtidigt som Interpol och land efter land efterlyste honom för mord i deras respektive länder – med andra ord inga goda framtidsutsikter för mördaren och blodtjuven Levansky; greve Vincovovar däremot gick, precis som han förutspått, helt fri från alla anklagelser, han såg till och med till att öka på familjeförmögenheten genom att sälja rättigheterna till sin historia till tidningar i olika länder, samt att ge ut en coverversion av den gamla 40-talshiten Blue Blood).
Flaubert, som inte hade bråttom hem, bestämde sig för att ta tåget. Theo flög hem tillsammans med Levansky, som redan satt i häkte i Frankrike, och kommissarien såg fram emot att få vara ensam under den långa hemresan.
Han behövde reda ut tankarna. Hadj skjutsade Flaubert och Ionnescu till Gara de Nord, Bukarests centralstation. Vid ankomsten hade Flaubert lagt märke till den onormalt stora ansamlingen av barn utanför ingången och Ionnescu hade med sorg i rösten berättat om Bukarests hemlösa barn som driver omkring i stora gäng främst runt Gara de Nord, där de sover i kulvertar och nere i avloppssystemen. De lever i ofattbar misär som bara kan lindras med limångorna de sniffar in.
Under senare år hade själva stationen ”sanerats”, som hon uttryckte det och för att komma in i byggnaden måste man antingen ha en tågbiljett eller betala en inträdesavgift. Flaubert noterade att Ionnescu bara snabbt visade fram sitt ID-kort. När de kom in i vänthallen pekade hon plötsligt och utbrast glatt: ”Titta! Där har du en McDonald’s till!”.
De satte sig vid ett bord på en av barerna i den myllrande, sjudande vänthallen som inte låg långt efter Montparnasse vare sig i storlek eller aktiviteter. De drack varsin kopp rumänskt kaffe.
”Vi gjorde rätt, vi har arresterat mördaren, men det ändå blev det fel, inte sant?” sa Ionnescu.
Flaubert nickade och rörde med skeden i kaffekoppen.
”Ja, vi är inte nöjda. Rätt kan vara fel och fel kan vara rätt. Vi valde att göra rätt och därmed blev det fel.”
”Vi borde ha gjort fel så det blev rätt?” log Ionnescu.
”Ja, kanske borde vi ha gjort fel så hade det blivit rätt.”
”Oroa er inte, jag lovar er att jag ska sätta dit honom. Han kommer inte att komma undan. Jag menar bara en sån liten sak som att han hävdar att Levansky kom på själva idén med Bordeauxbloden.”
”Jo, jag tänkte också på det.”
”Och vet ni – jag tror att han kommer att skaffa nån ersättare snart. Och så snart han gör det ska jag se till att hålla honom under ständig uppsikt för att därigenom komma åt Vincovovar – och då ska jag bränna honom.”
Flaubert tillät sig att, för en gångs skull, inte tvivla.
FIN
PS Cliff hanger: Den här berättelsen återkommer i ytterligare en novell med titeln ”Flaubert gör fel fasthet blir rätt”
