I kurorten Baden-Baden bor närmare 60 000 människor. Dessa kan glädjas åt att de bor i en stad som gett namn åt en fällbar sol- eller kanske snarare vilstol, utrustad med en sinnrik låsanordning som gör att ryggstödet inte glider utan sitter fast ordentligt, vilket gör att ryggstödet enkelt kan lutas bakåt samtidigt som stolens nedre del höjs så den sittandes fötter hamnar i en tämligen rät vinkel, och lika enkelt kan ryggstödet återföras till sitt utgångsläge så fötterna åter sänks ner mot marken och den sittande rätas upp i en sittställning som är mer sittande än liggande. Utöver stolen, som var sann Baden-Baden-bo är stolt över och därför aldrig missar ett tillfälle att säga ”Jag kommer från Baden-Baden, precis som stolen!”, sträcker den magnifika Schwarzwald ut sig med början i stadens utkanter och den som är så lagd kan ge sig till att titta ut över den natursköna Rhendalen medan andra kanske hellre tar in på ett av stadens många spa – måhända rent av Caracalla-Therme, som fått sitt namn av den badande kejsaren Caracalla aka Marcus Aurelius Severus Antonius Augustus – eller utmanar ödet i stadens kasino. Den som står efter ett nöjesutbud som endast en större stad kan erbjuda, har inte mer än några mil på autobahn eller snirkliga cykelvägar till Karlsruhe.

Staden Baden-Baden ser dyr ut. Patriciervillorna avlöser varandra, där de ligger grönt inpackade mellan lummiga kurortsparker och ståtliga alléer vars vägbanor är pedantiskt lagd gatsten. Konditorierna kallas för patisserier och erbjuder avancerade och emellanåt väl väl tilltagna bakelser och andra bakverk i kulörta färger och inte sällan med grädde som en ofrånkomlig ingrediens. Här sitter gammal och ung, mest gammal, och snaskar under parasoller eller inträngda i bakelseinrättningarnas inre när vädret inte tillåter utomhussnaskande. I de många gränderna i gamla stan vittnar de exklusiva affärerna om ett exklusivt klientel och de många antikvariaten hänger på där och viskar dessutom om ett kulturellt bevandrat och civiliserat klientel. Hit, till Baden-Baden, kom vi bilande en afton i april för vi ville äta schnitzel och finna husrum för en natt. Paren vi reste med, Agnes och Kurt och Bengan och Kurt, var överens med oss om den saken.

Dessvärre hade vårt sökande efter ett hotell på nätet inte resulterat i någon reservation. En del hotell hade inte hunnit öppna för säsongen, andra var fullbokade på grund av  ”läkarkongressen, ni vet”. Vi bestämde oss för att utmana ödet och köra in i Baden-Badens kärna och leta på plats. Medan eftermiddagshimlen mörkande över våra huvuden och åskan började mullra bortåt Schwarzwald till, rullade vi långsamt fram i vår hyrda Mercedes-buss, genom de trånga gatorna och i gränderna i Gamla stan. ”Usch! Hoppas vi inte behöver vända,” upprepade Agnes med en dåres envishet och jag som körde fann till slut ingen annan råd än att be henne hålla käften; insikten att vi kört alldeles för långt i på alldeles för trånga och nu regnhala gatstensgator och gränder för att kunna vända och att samtliga med undantag för min fru Pinglan suttit och druckit öl hela vägen från Frankfurts flygplats där vi hämtade ut hyrbilen och nu var tämligen berusade, gav mig onda aningar och en smygande panik för hur jag skulle kunna hantera situationen om det plötsligt tog stopp, om vägen tog slut eller om vi plötsligt befann oss i en gränd som omslöt bilen så vi inte kunde öppna dörrarna än mindre vända om eller ens backa. Mitt utbrott på Agnes gjorde att stämningen, som varit på topp innan vi körde in i Baden-Baden med käcka bussånger som ”Du ska få min gamla skjorta när jag dör” och ”En busschaufför” och ”Min hatt den har tre kanter” endast avbrutna av rapar eller ett par klunkar öl för att rassla loss rosslet i rören, sjönk avsevärt. Kurt, alltså Agnes Kurt var rent av förgrymmad, tyckte inte att jag skulle tala så till hans fru och för att visa hur fel det var röt han åt Pinglan som inget sagt att hålla käften och det fick mig att bli förgrymmad. Då ingrep Bengts Kurt, ”men håll käften allihop nu, jävla idioter”, sa han och då blev alla utom Bengt irriterade på honom. ”Hallå! Hallå!” sluddrade Bengt och Agnes Kurt gjorde sig redo att lappa till honom, själv tänkte jag snabbt ut en plan att tvärbromsa så alla kastades framåt i sina säkerhetsbälten och då skulle jag vända mig om och ge Bengt, som satt bakom mig i bussens mittensäte, en rak vänster, mitt i plytet, så blodvite uppstod och ögonen tårades och han fick annat att tänka på än att sitta och skrika ”Hallå! Hallå!” och annat störande i bussen. En busschaufför måste få sköta sitt jobb utan att bli påhoppad så där. Nu hann jag inte tvärbromsa förrän Bengt fortsatte ”Öhööhöh, hotell för helvete!” och visst hade han rätt i det: där, mitt framför våra ögon, tornade den grå stenjätten ”Am Caracallahof” upp sig med tinnar och torn och en låt vara inte alltför storslagen entré men likväl en entré, dessutom försedd med en skylt ”Zimmer frei”. ”Öhööhöh zimmer frei för helvete!” fortsatte Bengt och då la jag faktiskt till honom. Vet inte riktigt varför, men sinnet rann. ”Det där var väl bra onödigt!”, sa Bengts Kurt och såg lömsk ut där han satt i mellansätet vid sin man så jag försökte lappa till honom också men armarna räckte inte till. För korta. Så jag bad Pinglan i det andra framsätet att ge Bengts Kurt en hurril. Men det var försent. Pinglan hade redan hoppat ur bussen och gått in på hotellet för att fråga om där möjligen fanns tre dubbelrum och en restaurang.

”Ni kan få ett dubbelrum och ett familjerum,” upplyste receptionisten, högst sannolikt tillika hotellets ägare och direktör, Pinglan.

”Då tar vi det!” sa Pinglan utan att tveka och rusade ut till bussen och hämtade vår resväska och bar den raskt till dubbelrummet, ”Vårt zimmer!” sa hon så de andra fick låta sig inkvarteras i familjerummet. Det vi alla noterade och sa till Pinglan var, att det var så förbannat varmt i hotellet. I korridorerna med grön filt på väggarna och vad som nog varit röda heltäckningsmattor på golvet, i trapphusen med de solkiga tapeterna med fågelmotiv i brunt och gult, i den gamla skraltiga hissen med knarrande dragdörr som högst motvilligt fällde ut sig när resenärer, som vi, tryckte på våning tre. Knirr, knarr, knak, lätt skak, kvidande linor som drar hissen. ”Helvete vad varmt det är!” sa Bengt fullständigt i onödan och om det varit varmt i de gemensamma utrymmena var det inget mot hur varmt det var på rummen. Vi slängde in våra väskor och tog av oss i bar överkropp, Pinglan behöll sin bysthållare och Agnes sin korsett dock, och Bengt och Kurt tog på sig kortbyxorna de förutseende packat ner före avresan från Landvetter för vad som kändes som evighet sedan fast det var imorse. Själv fick jag kämpa vidare med mina jeans som jag å andra sidan älskar, inte minst för att de bär upp magen på ett så effektiv sätt.

”Mat!” röt jag så åt receptionisten alias hotelldirektören när vi alla krånglat oss ner till hotellets lobby igen. Hotelldirektören tittade på oss. Sex välvuxna svenskar med ölmosiga och torsdagsfylleröda ansikten med vattniga ögon och kraftiga ögonbryn – nåja, sanningen är att Pinglan inte har några ögonbryn alls och Agnes ansar också sina ögonbryn så de är inte så värst buskiga, särskilt inte det vänstra där hon kommit åt bättre med hyveln. Tror nog han imponerades en hel del.

”Äter ni gris?” frågade direktören och då såg jag att han faktiskt såg ut som en gris den djäveln, runt klothuvud och en trynliknande näsa.

”Vad är det för en fråga? Klart vi inte äter gris!” sa jag.

”Va? Är ni judar?” frågade direktören misstänksamt.

”Judar?! Nej, bevare mig!” svarade jag och såg förnärmat på honom.

”Muslimer?” nu såg han än mer misstänksam ut och jag tyckte att det ryckte i hans tryne och att det kom en liten grymtning därifrån.

”Muslimer?! Nej, bevare mig!”

”Aha, så då är ni indier? Vegetarianer? Veganer!?” det där sista skrek direktören så det ekade och de immiga fönstren skallrade så åskan och spöregnet därutanför dränktes för en stund.

”Indier? Vegtarianer? Veganer”… här gjorde jag en min av avsmak… ”Nej, bevare mig!”

”Men varför äter ni då inte gris?!” skrek direktören så saliven stänkte.

”Därför att vi ska ha schnitzel, kalvschnitzel!” vrålade jag tillbaka, rättade till kaggen ovanför livremmen och hängde ner den igen och stirrade direktören stint i ögonen.

”Bra! Deal! Då är vi överens! Kalvschnitzel! Sex sycken? Gemüse? Pilsner? Batatan maqliatan? Haha, nej, jag skämtar”… här veknade vi alla inför den grisaktige direktören, för han var ju en riktigt hedersknyffel full av påhitt och djävulskap, batatan maqliatan, var fick han det ifrån? arabiska? en sådan spjuver … ”Bratkartoffeln? Schnapps? ”

”Jajajaja, allt det där!” skrek vi i munnen på varandra och tog tacksamt emot de risknippen direktören trollade fram från under sin receptionsdisk, ”här, risbastu, här är ju varmt som i helvetet” sa han och det hade han rätt i så jag gav Bengts Kurt ett rejält rapp över fejan för jag hade inte glömt det där i bussen. Han fick ett rött streck mellan där hans hårfäste borde finnas och hans övre haka. Såg inte bra ut alls. Kanske var det det som triggade Kurts Bengt att gå lös på mig med sitt risknippe vilket i sin tur fick Pinglan att gå lös på Kurts Bengt och snart var alla med i slagsmålet.

”Ordnung! Ordnung!” vrålade direktören och höll upp sina armar i vad som skulle vara en lugnande gest men när vi såg att han hade klövar istället för händer gav vi oss alla på honom. Det skulle vi inte ha gjort för snabbt som ögat höjde han värmen ytterligare ett tjugotal grader på en gigantisk, gammal och synnerligen effektiv järnradiator, som fanns applicerad på väggen där, bakom receptionsdisken. Det klånkade, susade och mullrade i rör och element snart sagt överallt i det gamla huset när han drog upp värmen och det stod inte länge på förrän vi började koka. Jo, faktiskt, koka. Nu insåg vi alla, även Kurts Bengt, Agnes och Agnes Kurt, som alla var rejält fulla, att vi måste sjappa, att vi gått in på fel hotell, på hotellet vi inte skulle gå in på, än mindre ta in på, undra på att direktören såg ut som en gris och att det varmt som i helvetet, jag tog tag i Pinglans hand och drog med mig henne ut genom den oansenliga hotellentrén, efter kom Bengts Kurt och Agnes, de andra blev kvar, ”Jag såg min Kurt smälta, fettet rann av honom som glass smälter i julisolen”, sa Agnes och visade upp en poetisk ådra som ingen av oss anat att hon hade, ”och”, fortsatte hon, ”Kurts Bengt började liksom bubbla och ögonen hoppade ur sina hålor, utjagade av varm ånga som stod som tornadoar ur ögonhålorna på honom, hemskt”. ”Såg du vad hotelldirektören gjorde?” frågade jag samtidigt som jag febrilt sökte efter vår Mercedes-buss och tvingades inse att ovädret fört den med sig och att det var ganska kallt att stå i bar överkropp i regnet och blåsten och jag hörde Agnes säga det jag redan visste, ”han satte sig att äta kalte platte, leberknödeln, sauerkraut och schweineaxe och dricka kopiösa mängder pilsner”. Jag visste det! Den djävulen!

Musik!