När jag vaknade på morgonen och tittade ut ur min hydda var det första gången jag såg en död människa med ett spjut genom kroppen. Ni vet hur irriterande det kan vara med en sten i skon. Den ligger där och är i vägen och gör ont och varje steg gör den sig påmind. För att nu inte tala om hur irriterande det är med en skorpion i skon. Eller i håret. Senast det hände mig var i bushen i Uganda. Det var en svart, liten en. Eller jag tror det var en skorpion. Det såg ut som en skorpion. Fast sanningen att säga tittade jag inte efter så noga. Tog bara och kastade ut den ur skon, satte på fotbeklädnaden igen och trampade ihjäl kräket innan det hann fly.
Men ett spjut genom kroppen, det är snäppet värre. I alla fall så länge man lever. Är man död spelar det kanske inte så stor roll. Hursomhelst är det lite märkvärdigt det där, att vakna upp och se en död man med ett spjut genom kroppen utanför sin hydda i ottan. Det märkligaste jag varit med om sedan jag långsamt flanerade på Rue des Cordiers i Saint Malo, kaparen Surcoufs stad – om det är sant eller inte vet jag inte men Surcouf påstås ha haft följande dialog med en besegrad engelsman: ”Ni fransmän slåss för pengar, vi engelsmän slåss för heder,” säger den engelske officeren varpå Surcouf svarar ”Vi slåss alla för det vi inte har”.
Hursomhelst började Rue des Cordiers bölja när jag gick där. Upp och ner, och åt sidorna, som en hängbro i storm och gatstenarna blev hala och opålitliga. Stadens ringmur, vid sidan om Rue des Cordiers försvann i ett dis och folk trillade omkull och for skrikande ner i djupa raviner som öppnade sig vid sidan om gatan. De försvann tillsammans med sina skri fyllda av dödsångest och caféerna och brasserierna, ner i underjorden.
Det var just som jag trodde jag skulle trilla av gatan och välförtjänt hamna i Helvetet jag vaknade och här och nu undrar jag om inte Helvetet är att föredra, eller om det här är Helvetet. Ingen har talat om döda män med spjut genom kroppen när de varnat för Helvetet. Det har mer varit ett tjat om evig pina och brinnande fasa.
Döda ser ofrånkomligen döda ut när de är döda och hur skulle de kunna annat? De är stilla och stela. Men ej alls ofarliga. De döda lever nämligen. Nej, inte så att de går omkring som zombier eller plötsligt står upp och tar livet av oss. Men de kan vara smittade med allehanda sjukdomar, inte minst dödliga. Det kanske är just därför de är döda. Och det gör dem livsfarliga!
Har nu den döde ett spjut genom kroppen är kanske inte bakterier och parasiter och smittsamma sjukdomar det första jag tänker på. Å andra sidan… å andra sidan kanske någon satte ett spjut i mannen därför att denne sprang omkring och spred smitta. Pest!
Hur jag hamnade här? Det jag vet är att det var i samband med att jag blev påkörd av den lille gossen som jag tog ett steg in i tidskorridoren och började flyga. Med armar och ben utspärrade flög jag på kanske tio meters höjd fram över gatorna i Paris. Trots min bristande erfarenhet av aviation klarade jag enkelt av att styra och korrigera höjden. Ville jag till vänster lutade jag mig åt det hållet och ville jag uppåt tittade jag bara uppåt. För att öka farten fällde jag armarna bakåt och för att bromsa sköt jag fram dem – första gången jag bromsade tog jag i för mycket och fick till en sådan tvärnit att benen inte hann med och for uppåt och framåt så våldsamt att jag slog en kullerbytta i luften. Åh, så löjligt det måste ha sett ut! Där gick folk i godan ro längs Seine och såg mig komma flygande, barnen pekade mot himlen och ropade ”Titta! Titta! En flygande man!” och kvinnorna ”Oh! såå elegant han flyger!” och aviatörerna ”Och med vilken lätthet!” och just som alla fäste blicken på mig och jag stolt gled fram där som om det var den enklaste och mest självklara saken i världen, då slog jag på tvärniten som fick mig att se ut som den nybörjare jag var och folk skrattade och tänkte att det var väl inget märkvärdigt med den där, en riktig nolla, ingen riktig flygare, kom igen när det finns flygande män och kvinnor på riktigt, som i seriemagasinen och filmerna.
Den där olyckan hände i samband med att jag var i Paris för att rapportera från badmintontävlingarna på Champ de Mars. Varje sommar, i juli månads dallrande och kvävande hetta, byggs det väldiga området mellan Eiffeltornet och Ecole Militaire om till en gigantisk arena för den indiska, gamla bollsporten och allt fulländas av en uppsjö månglarstånd, bajamajor och en lekpark för de minsta barnen. Mitt uppdrag var att för ett pretentiöst månadsmagasin skriva en lång feature på händelsen i sig och för att dryga ut kassan skrev jag dels korta notiser för Svenska Badmintonförbundets hemsida, dels vulgära historier i badminton-miljö på uppdrag av en excentrisk miljardär som helt säkert inte var vid sina sinnens fulla bruk och som alldeles oavsett den saken hade märkliga böjelser. Hursomhelst så var jag på väg från presstältet, där jag druckit gratis kaffe och lagt upp en ny rapport på Badmintonförbundets sida – kan väl nu avslöja att jag inte kan skylla allt på det som sedan hände och visst, det är sant att jag av misstag blandade ihop texterna jag skrivit åt miljardären och Badmintonförbundet, vilket fick det sistnämnda att med omedelbar verkan att säga upp sitt avtal med mig och den förre att be om mer – när olyckan var framme.
Gossen som körde på mig med en stegway övningskörde med sin pappa. Detta gick till så att pappan småsprang vid sidan om och hjälpte då och då pojken på åkdonet; om lillen sträckte armarna uppåt så mycket han kunde nådde han precis upp till handtagen på styret. Det är ingen överdrift att säga att han hade nollkoll och när pappan trillade omkull i gruset i gången mellan presstältet och månglarstånden, fortsatte den lille marodören framåt i full fart. Åkdonet accelererade och gossen, som sin ringa ålder till trots insåg att han befann sig i fara, skrek för fulla muggar. Detta hjälpte nu inte alla och vi var några stycken som inte hann ta betäckning när den skenande tvåhjulingen med full fart och sin lipande jockey störtade in i oss, jag där jag försökte korsa grusgången, de andra där de stod och köade och småpratade vid kiosken med vatten och läsk.
I samma stund jag blev påkörd steg jag till väders och jag såg förödelsen från tio meters höjd. Stegwayen envisades med att vilja fortsätta framåt men hindrades av den raserade kiosken och fallna kroppar. Ungen stod kvar med fullt gaspådrag och skrek ända tills pappan hann fram med blodiga knän och dammiga shorts och slet med sig sitt barn innan han lade benen på ryggen. Jag följde efter honom en liten bit men tappade både intresset och spåret när han rusade ner i Metron vid Ecole Militaire med sin skrikande unge under armen.
Jag fortsatte istället norrut. Kom fram till Seine och följde dess kajer. Quai Montebello, Quai de la Tournelle, Quai de l’Hôtel de ville… Jag såg alla lådorna som om dagen blir månglarstånd och en arg månglerska som skällde ut en turist som försökte ta en bild av hennes utbud. En bit därifrån plockade en flink ficktjuv åt sig en annan turists plånbok – först stötte tjuven till en liten flicka så hon tappade sin glass och när turisten, kanske var det barnets far, försökte trösta ungen slog den förslagne skurken till. Och överallt dessa döda, frasiga juli-löv på trottarerna, slagna till marken av torkan och hettan, och caféerna med sina croissanter och café crème, brasserierna med sina ostron och kypare i svart och vitt och enkla viner från Loire och Beaujolais och aligoté från Bourgogne och muscadet till skaldjuren. Bilarna som rusar fram som vore det en ständigt pågående tävling om att hinna före allt och alla till varje trafikljus och genom varje rondell och sirenerna från Police Nationals småbilar, turisterna i shorts, ungdomarna vid Place Saint Michel och framför Nôtre Dame och i Tuilerierna, alla broarna, den väldiga fasaden till Louvren och så plötsligt! den ljumma doften av parisnatten. Jag hade alldeles glömt bort tiden, där jag svävade över Paris och lät mig charmas av skönheten, dofterna, människorna och atmosfären. Jag styrde söderut, mot Montparnasse.
Det var nu jag kom ihåg att jag just som jag blev påkörd, inom loppet av några sekunder, innan jag lyfte, drog mig till minnes en uppfinning jag gjort som liten. Eller egentligen var det ingen uppfinning. Snarare en utveckling eller förädling av en uppfinning. Medan andra nöjde sig med att med hjälp av en klädnypa fästa en kartongbit på ett stag vid framhjulet och på så vis åstadkomma ett slags motorljud på sin cykel, försökte andra styra mekanismen med ett snöre så de antingen kunde sätta på eller stänga av ljudet. När cyklisten drog i snöret sattes kartongen mot ekrarna och började smattra, eller så drogs kartongen bort från ekrarna och ljudet upphörde. Problemet med det där var att cyklisten var tvungen att så att säga återställa allt efter att en gång ha dragit i snöret. Det genialiska i min lösning var att jag applicerade två snören i kartongbiten: en för att sätta på ljudet och en för att stänga av det. Ett fint minne.
Gissningsvis hade jag en förnöjsamt leende på läpparna när jag hängde där ovanför Montparnasse och hade tankarna på annat håll när plötsligt pappan till den lille gossen uppenbarar sig. Han verkar tro att jag följt efter honom och jag ser hur han skakar på huvudet, ber sin son backa undan och så tar han fram ett spjut och slungar det med full kraft mot mig. Jag känner hur spjutet genomborrar min kropp och jag faller mot marken och landar framför en hydda i bushen. Till min förvåning tittar snart någon ut ur hyddan och det är jag, nyvaken och livrädd för mig själv och med en liten skorpion i håret, redo att sticka.
Lösningen, som förlaget och François hittade fram till tillsammans, blev att skapa ett alias åt François: lebemannen Georges Cluny. En rödhårig peruk, en yvig mustasch, en guldtand, tjockbågade glasögon och extravaganta skjorta i blommigt mönster blev en perfekt förklädnad och plötsligt såg den fyrtioårige och aningen slitne diktaren tio år yngre ut. Lägg till det en stram, nordfransk accent istället för François Villons breda provencalska med de klingande n-ljuden. Som Georges kunde François festa runt bäst han ville och förlagets enda krav på honom var att han då och då skrev en ny dikt och, framförallt, att han ställde upp så snart media kallade.
En trivsam bok om hur Theodor Kallifatides går vilse i sig själv och tappar sitt skrivande, bara för att korsa Europa och hitta både sig själv och sitt skrivande i sitt ursprungs Grekland. På vägen från det vilsna till det återfunna filosoferar Kallifatides om både det ena och det andra och till slut har han, bokens begränsade omfång till trots, beskrivit ännu ett liv. För vinnördar kan nämnas att boken är tillägnad förläggaren tillika ledamoten i Svenska Vinakademien Karl-Otto Bonnier.
blandningen, något som i sanningens namn många hoppar över då de på den moderna människans vis hellre köper en färdig krans. Annars är det inte så noga med klädseln. En del bär slips och kavaj, andra kortkort, åter andra joggingbyxor, ja, sådär som folk mest går klädda både till vardags och fest. Familjen Svordom firar alltid midsommar vid det gamla släkttorpet där en gång knekten Svordom bodde. Det ligger ensligt en bit in i skogen och med utsikt över ängar där vall förr odlades. Nu kämpar det öppna landskapet med sly och förfall om herraväldet över ängarna men fortfarande fylls ängen varje år av vackra fjärilar, småfåglar, nyckelpigor och allsköns naturens underverk.
