Ju längre man lever desto kortare blir tiden.
Kategoriarkiv: Litteratur
Historien om K
Vi läser i krigsrubriker i DN från den sjuttonde november 1965, alltså exakt femtio år sedan:
K frisläppt av byråkratin!
Herr Josef K som varit fångad i byråkrati utan slut har enligt samstämmiga uppgifter från Prag släppts fri. Han har suttit fast i de rättsbyråkratiska kvarnarna i 50 år. Från hela världen kommer nu rapporter om människor som kan säga k.
Det var vid en obestämbar tidpunkt mellan 1914 och 1925 som Josef K greps i Prag på oklara grunder. Uppgifter från 1925 ville göra gällande, att herr K greps så tidigt som 1914 och att han avrättades mitt under det pågående Första världskriget 1916. Han skulle då ha stuckits ned med kniv av två okända personer.
Trots stora ansträngningar av den internationella diplomatkåren med Nationernas Förbund och senare Förenade Nationerna i spetsen, har ingen kunnat skapa klarhet i hur det egentligen förhållit sig med herr K:s mystiska försvinnande. Betydligt allvarligare har varit, att många förlorade förmågan att säga k i samband med herr K:s försvinnande.
– Det råder ingen som helst tvekan om att det verkligen är Herr K som nu släppts fri och att han lever, rapporterar professor Josef Golonka vid Karlsuniversitetet i den tjeckoslovakiska huvudstaden, och framhåller sig själv som ett talande bevis för att, som han säger, ordningen nu är återställd.
– Fram till igår var jag tvungen att kalla mig för Josef Golona, trots att jag döpts till Golonka, säger han. Jag försökte, men det gick bara inte. Jag är mycket tacksam för att staten ändå lät mig behålla mitt jobb och inte skickade mig på anstalt.
I likhet med många andra tjeckoslovaker och människor i världen som drabbats av att inte kunna säga k, har professor Golonka varit tvungen att identifiera sig genom skrift när det varit nödvändigt att kalla saker vid sitt rätta namn. Även här i Sverige har vi sett problem och många gånger rent tragiska effekter av att så många miste förmågan att säga k. Historierna om folk som dömts för häleri när de endast gjort sig skyldiga till häckleri eller när historiska byggnader rivits sedan de -märkts istället för k-märkts är otaliga.
– Det är med stor tillfredsställelse vi idag har tagit del av nyheterna från Tjeckoslovakiet, säger statsminister Tage Elander i kommentar. Vi gläder oss med alla som nu kan säga k och därmed göra sig fullt ut förstådda, varför vi också räknar med att kunna släppa ut dem från idiotanstalterna och på så vis spara pengar åt staten samtidigt som vi tillför frisk arbetskraft till den arbetskraftshungrande industrin. Vi ser kanske framförallt fram emot att saker och ting nu äntligen kan kallas vid sitt rätta namn igen.
Finansminister Gunnar Sträng räknar med rejäla tillskott till statskassan när nu ingen längre kan missförstå ordet skatt. Enligt beräkningar från finansministeriet har man gått miste om upp till 80 procent av de möjliga skatteintäkterna till följd av att det som fram till nu och i dagligt tal kallats för Rissatteveret inte kunnat genomföra sina uppgifter som tänkt.
– Det är inte bara namnet på skatteverket som blivit fel, även hela tanken med det som ska heta omsättningsskatt blev fel när Rissatteverket gick ut och krävde att omsättningssatt skulle utgå på de varor som handlades i landet, säger ekonomiprofessor Sune Carlson, som också säger sig vara mycket lättad över att inte längre behöva kalla sig professor Arlson och att slippa ha ett hot om idiotanstalt vilande över sig.
The Maharajas.
Damen som kunde säga k
– Vad kan jag hjälpa Er med?
– Jag kan säga k .
– Vad?
– Jag kan säga k, doktorn. När jag försöker säga k kommer ljudet fram.
– Ja, men snälla Ni, hur skulle det se ut om alla som kan säga låt säga tertahydropapaverolin skulle springa här och vilja ha hjälp för det?
– Jag kan säga tetrahydropapaverolin också.
– Nå, räck ut tungan, andas djupt, hosta när jag säger till. Till.
– Men ska inte doktorn använda stetoskopet?
– Nej för bövelen, jag ger er bara valuta för pengarna. Alla som går till doktorn vill räcka ut tungan, andas djupt och hosta när doktorn säger till. Hur skulle det se ut om jag tog betalt för den här konsultationen utan ha bett er räcka ut tungan, andas djupt och hosta när jag säger till? Har ni tänkt på det? Nej, det är jag säker på att ni inte har för jag har er diagnos klar.
– Är det allvarligt, doktorn? Kan ni bota mig?
– Det är mycket allvarligt och, gissar jag, obotligt.
– Kroniskt! Åh! Blir jag sjukskriven?
– Bättre än så min goda dam, jag ska skriva en ordonnans som ger er rätt till omedelbar vård på en sluten psykiatrisk anstalt.
– Men vad är det för fel på mig, doktorn?
– Ni är komplett galen, människa. Nu kan det vara väntelista innan ni kommer under kompetent vård och i väntan på det ska ni självmedicinera. Jag kommer därför skriva ut en knivsudd arsenik att ta tillsammans med apelsinjuicen om söndag morgon under fem veckor och ni ska också gå till den här adressen och inhandla det som behövs för åderlåtning, ni ska sedan åderlåta er själv varje onsdag efter kvällsvarden samt då ni känner er trött och hängig eller glad och upprymd och detta under tio veckor eller till dess ni kommer på anstalt.
– Åh, tack doktorn! Det är så skönt med kunnigt folk, jag känner mig redan bättre!
– Tror jag det. Se så iväg med sig nu!
Damen som inte kunde säga k 2.0
– Vad an jag hjälpa Er med?
– Jag an inte säga .
– Vad?
– Jag an inte säga , dotorn. När jag försöer säga ommer inget ljud fram.
– Ja, men snälla Ni, hur sulle det se ut om alla som inte unde säga låt säga tertahydropapaverolin sulle springa här o vilja ha hjälp för det?
– Jag an inte säga tretalin heller.
– Nå, rä ut tungan, andas djupt, hosta när jag säger till. Till.
– Men sa inte dotorn använda stetosopet?
– Nej för bövelen, jag ger er bara valuta för pengarna. Alla som går till dotorn vill räa ut tungan, andas djupt o hosta när dotorn säger till. Hur sulle det se ut om jag tog betalt för den här onsultationen utan ha bett er räa ut tungan, andas djupt o hosta när jag säger till? Har ni tänt på det? Nej, det är jag säer på att ni inte har för jag har er diagnos lar.
– Är det allvarligt, dotorn? An ni bota mig?
– Det är myet allvarligt o, gissar jag, obotligt.
– Ronist! Åh! Blir jag sjusriven?
– Bättre än så min goda dam, jag sa sriva en ordonnans som ger er rätt till omedelbar vård på en sluten psyiatris anstalt.
– Men vad är det för fel på mig, dotorn?
– Ni är omplett galen, männisa. Nu an det vara väntelista innan ni ommer under ompetent vård o i väntan på det sa ni självmedicinera. Jag ommer därför sriva ut en nivsudd arseni att ta tillsammans med apelsinjuicen om söndag morgon under fem veor o ni sa oså gå till den här adressen o inhandla det som behövs för åderlåtning, ni sa sedan åderlåta er själv varje onsdag efter vällsvarden samt då ni änner er trött o hängig eller glad o upprymd o detta under tio veor eller till dess ni ommer på anstalt.
– Åh, ta dotorn! Det är så sönt med unnigt fol, jag änner mig redan bättre!
– Tror jag det. Se så iväg med sig nu, ärringjävel!
Damen som inte kunde säga k
– Vad kan jag hjälpa Er med?
– Jag an inte säga .
– Vad?
– Jag an inte säga , dotorn. När jag försöer säga ommer inget ljud fram.
– Ja, men snälla Ni, hur skulle det se ut om alla som inte kunde säga låt säga tertahydropapaverolin skulle springa här och vilja ha hjälp för det?
– Jag an inte säga tretalin heller.
– Nå, räck ut tungan, andas djupt, hosta när jag säger till. Till.
– Men sa inte dotorn använda stetosopet?
– Nej för bövelen, jag ger er bara valuta för pengarna. Alla som går till doktorn vill räcka ut tungan, andas djupt och hosta när doktorn säger till. Hur skulle det se ut om jag tog betalt för den här konsultationen utan ha bett er räcka ut tungan, andas djupt och hosta när jag säger till? Har ni tänkt på det? Nej, det är jag säker på att ni inte har för jag har er diagnos klar.
– Är det allvarligt, dotorn? An ni bota mig?
– Det är mycket allvarligt och, gissar jag, obotligt.
– Ronist! Åh! Blir jag sjusriven?
– Bättre än så min goda dam, jag ska skriva en ordonnans som ger er rätt till omedelbar vård på en sluten psykiatrisk anstalt.
– Men vad är det för fel på mig, dotorn?
– Ni är komplett galen, människa. Nu kan det vara väntelista innan ni kommer under kompetent vård och i väntan på det ska ni självmedicinera. Jag kommer därför skriva ut en knivsudd arsenik att ta tillsammans med apelsinjuicen om söndag morgon under fem veckor och ni ska också gå till den här adressen och inhandla det som behövs för åderlåtning, ni ska sedan åderlåta er själv varje onsdag efter kvällsvarden samt då ni känner er trött och hängig eller glad och upprymd och detta under tio veckor eller till dess ni kommer på anstalt.
– Åh, ta dotorn! Det är så sönt med unnigt fol, jag änner mig redan bättre!
– Tror jag det. Se så iväg med sig nu, ärringjävel!
Karin Tidbeck: Amatka
Karin Tidbecks Amatka är sci-fi och dystopi. Två saker som inte direkt tilltalar er utsände i de påhittade världarnas alltifrån uppsluppna till mer lugubra tinnar och torn och prång. Uppförsbacke för den här boken alltså. En bok som kom som en ”läs-den-här” efter ha hamnat i händerna på givaren på en så avlägsen plats som Peking. Kanske är det internationella perspektivet rätt och riktigt då det verkar som att författaren först lyckats på engelska och sedan editerats på svenska. Nåväl, hur är då boken? Med förbehåll för de tidigare nämnda förbehållen så ja, jo, inte så tokig. Hade kanske föredragit en mer otydlig psykologisk vinkling av storyn, men en fantasifull läsare kan hitta på själv och den som nu är inne på sci-fi eller som gärna låter sig fångas av och i dystopier får rimligtvis sitt lystmäte här. I korthet har människor hamnat i parallellvärldar med varandra och frågan är huruvida Amatka faktiskt är den bästa av världar med sina hårda rutiner, äckliga mat och trista levnadsutsikter, en värld där saker blir vad du säger åt dem att vara och där allt sker inom ramen för kollektivets bästa och individens värde endast finns då den har betydelse för kollektivet. Brilars Vanja Essre Två (alltså, sci-fi-namn och sånt…) upptäcker revor i ridån och det blir riktigt spännande på slutet. Kanske inte en bok jag läser en gång till men definitivt något för er som gillar sci-fi och/eller dystopier. Tveklöst bygger Tidbeck upp en intagande parallellvärld för den som är villig att bli del av den.
Erland Loe: Inventering & Uriah Heep
Gillar Loe. Har låtit den här boken bara vara efter genomläsningen. Inventering. Någon vecka. Vill gärna tycka den är bra. Försöker diskutera ålder. Kritik. Bland annat. I alla fall lite grann. Allt presenterat i lite kul Loe-format. Men nej. Det lyfter inte. Håller inte. Blir en oförarglig lättviktare. Känns mer som ett utkast. Än färdig bok.
Ken Hensley. Bonus: Uriah Heep. Och Uriah Heep. Och Uriah Heep.
Mick Wall: Lou Reed ett liv
Mick Wall gör bra biografier över rockikoner. Han snaskar runt i skvaller och annat men gör också mycket seriös research och så har han sina egna upplevelser att falla tillbaka på. Därför klarar han även av att berätta om Lou Reeds liv och boken rekommenderas till alla och särskilt den som på minsta sätt någonsin lyssnat på något av Reed eller som bara är intresserad av kompromisslösa konstnärers liv och leverne.
Invändningar finns dock. Inte minst går det lite väl snabbt på slutet, att Wall tycker de där drogdimmiga åren är så mycket mer intressanta än de många fler nyktra. Dessutom går Wall även här vilse i sin diskografi kan somliga av oss tycka, inte minst då han totalsågar Rock ’n’ Roll Animal, ett album som många av oss som var Reed-fans på den tiden det begav sig var minst sagt överförtjusta i (bara Lady Day är albumet värt) – för egen del tycker jag fortsatt det är en höjdare med en förvisso trasig Reed på sång men med ett grymt band med alltid lika briljanta Steve Hunter och Dick Wagner i spetsen. Hur många är vi inte som tagit oss an deras version av Sweet Jane?En annan sak är att Wall tycks mena att Reeds karriärs berg och dalbanor bara berodde på drogerna och så var det väl delvis så länge Reed knarkade (rejält), vilket han gjorde under sisådär 15 år. Å andra fortsatte han svänga hejvilt i sina uttryck även sedan han blivit ren, och ren var han under många decennier då han fortsatte skapa stor musik. Saken är den, och det betonas inte nog i boken, att Reed var en konstnär som följde sin egen kompass, både då han gjorde mainstream, om det nu kan kallas det, och då han gjorde saker som Metal Machine Music, alltså sådant han visste knappast var bra för karriären eller framtida förhandlingar med skivbolagen, och det är inte minst därför han är värd att respekteras och högaktas. Att han dessutom gjort en radda av fantastiska låtar gör det inte sämre. Sist men inte minst är det befriande med en sådan som Lou Reed som är cool livet igenom för det kostar på att vara cool och inte dansa utan hellre sitta sur i ett hörn och irritera sig på världen.
Martina Montelius: Oscar Levertins vänner
Omslaget till Martina Montelius ”Oscar Levertins vänner” utlovar en ”högst osedlig erotisk thriller, eller lika gärna en universell berättelse om skuld, nåd och längtan efter närhet”. Trots att allt det där stämmer till punkt och pricka täcker det ändå inte in allt som bör
sägas om den här utmärkta romanen ity den är vansinnigt underhållande också. Man kan tänka sig att Montelius använder sin obetalbara humor för att göra en ganska hemsk bild ur vardagen inte bara ätbar utan rent av aptitlig, något att hungra efter. Vad boken handlar om? Framförallt den av livet i obegränsad utsträckning illa men även i vissa avseenden väl behandlade kulturtanten Boel, hennes litterära sällskap Oscar Levertins vänner, sex och längtan och trauman, hustrumisshandel, incest och det mesta som kan påverka människors psyke negativt. Och det är, som sagt, vansinnigt kul. Dessutom blott 155 sidor vilket får en att längta efter mer och inte efter slutet på boken. Rekommenderas varmt.
Tisdagsaforism
Fanatikerns grumliga tydlighet.