Efter den utmärkta 438 dagar tog jag tag i en bok som jag inte minns hur den kommit i min ägo, eller om den bara är till låns, i värsta fall är det en julklapp och någon är just nu i dens läsande stund irriterad över att jag otacksamt glömt varifrån En storm kom från paradiset kom. Ack ja, så det kan bli. Hursomhelst visar det sig vara ännu en bok om människor som råkar illa ut, utsätts för övergrepp, dumhet, förhör, sätts i urinstinkande celler, skadar sig, tar slut. Huvudperson är P., som är författarens pappa och kort sagt sägs boken handla om dennes liv och gör det med den äran. En nyttig bok för oss alla att läsa; en sannolik osannolik historia säkert inte olik den historia många andra som de senaste decennierna kommit till Sverige har att berätta. Långt från ”ekonomiska flyktingar”. Snarare ofrivilliga flyktingar som kastats ut ur sina liv och tvingats bli något som inte fanns på deras karta. Utöver allt detta är boken synnerligen välskriven. Anyuru är också poet och det märks i det vackra språket. Läsrekommendation. George Harrison.
Kategoriarkiv: Litteratur
Richard Ford: Canada & GY!BE
Ett tag sedan den här godbiten kom ut, påpassligt kallad Kanada i svensk översättning. Enormt hyllad mest överallt och en sådan där bok som alla bara måste ha i sin bokhylla – låt vara att hen nödvändigtvis inte behöver läsa den. Det räcker med att läsa någon recension som talar om nobelpris och så för att kunna tala om boken. Vad tycker då vi om denna bok? undrar definitivt nu HR:en som orkat läsa så här långt i den här lätt tjatiga och kommer-aldrig-till-saken-texten. Jo, alltså det är en fantastisk text. Rejäla personporträtt och miljöbeskrivningar och närmast ändlösa fördjupningar. Som om 1900-talet aldrig inträffade. Och det är bra. Riktigt bra. Men också tråkigt. För att inte bli alltför fordskt långrandig är det här en fantastisk, tråkig bok men absolut inte en fantastiskt tråkig bok. Jag vet att ni förstår och vi rundar nu av med mycket GY!BE – vackert så det förslår, och från Kanada.
Thomas Pynchon – Bleeding Edge
Thomas Pynchons senaste storverk är mestadels förlagt till New York, heter Bleeding Edge och tar oss i ett rasande tempo via diverse intriger och teknikens under anno millennieskiftet mot 11e september och vidare därbortom, samtidigt som vi bland annat via något som kallas DeepArcher bjuds på turer tillbaka till ett svunnet New York. Huvudpersonen får mig att tänka på Bette Midler i Beast of Burdon, låt vara att hon här är en privatutredare med bedrägerier som specialitet, en privatutredare som befinner sig i en tillvaro klart influerad av tidigare tiders amerikanska hårdkokta deckare. Nämnde jag att vi får oss ett antal Pynchonska konspirationsteorier serverade också samt en hel del kunnigt om teknikens unders undervärld? Extra plus för att en klar och vibrerande avsky för världens sämsta affärsidé, IKEA:s skruva-ihop-det-själv-dummer, kommer till uttryck och för att professionella näsor får en hel del uppmärksamhet. Ja, vad ska man säga, går inte riktigt att sammanfatta, men att ni ska läsa den är en stående rekommendation: detta är en fullödig Pynchon.
Christopher Edge: Twelve minutes to Midnight & Santana
Såg en positiv recension av Twelve minutes to Midnight. Framgick sannolikt att det var mer en ungdoms- än vuxenbok. Glömde nog det. Önskade den i julklapp. Fick den. Har nu läst. Tja, det är en ungdomsbok. Men den är väldigt välskriven på gammaldags, vacker och kul engelska och miljöer och allt annat sitter som en lantmännensmäck på huvudet en ljum majdag när du kör din Massey mellan åkrarna alltmedan vårvirriga fjäderfän trivsamt förgyller tillvaron och får dig att euforiskt utbrista i munter spontansång som lägger sig som ett durklingande och fjäderlätt duntäcke över vårgrönskan och ja, ge den här boken till alla ungdomar du känner eller läs den själv som en trevlig bagatell i din tillvaros mer eller mindre hårda vardag. Santana.
Zlatan Ibrahimovic/Daniel Lagercrantz: Min historia & Patti Smith
Det finns en invändning mot den här boken och det är det smått irriterande tjatet om Rosengård. Tveklöst hör det till storyn, men det är inte såå unikt med någon som tar sig från förorten till de höga höjderna, särskilt inte inom fotbollen. Det är inte heller såå unikt med människor med överloppsenergi, oavsett om hen fått en bokstavskombination eller inte. Slutligen är det inte såå unikt att människor hamnar utanför och inte passar in i den förutsägbara och mallartade svenska idrottsvärlden, där du särskilt inom fotbollen ska vara på ett visst, tillrättalagt sätt. Att inte anpassa sig eller sticka ut är inte osvenskt, det är sunt förnuft. Således blir jag aningen trött på upprepningar om detta och förorten: detta är mer generellt förekommande än så och svensk fotboll, och idrott, tappar i sin mallade trångsynthet unika kompetenser varje år. Förmodligen varje månad och vecka också. Med det sagt vill jag å det varmaste rekommendera den här boken som förmodligen alla utom jag själv redan läst. Zlatan Ibrahimovic är tveklöst vår samtids mest underhållande fotbollsspelare. Det tål att tänka på om han inte också är den bäste, vilket kanske kan låta lite konstigt med tanke på alla fantastiska spelare som dagligen springer runt på världens
fotbollsplaner, men titta på Zlatans facit: han har vunnit titlar överallt, han har utsetts till ligans bästa spelare och vunnit skytteligan på flera håll, han har vunnit assistansligan, han har varit pådrivaren och vinnarskallen, han har gjort skillnad och han har satt de avgörande målen. Hade Zlatan haft ett bättre landslag omkring sig och då, när laget var ganska hyggligt, i början, haft en mer vaken och visionär tränare, är det ingen omöjlighet att han också vunnit något stort mästerskap med landslaget. När han nu i denna spökskrivna – tror att spökskrivaren Daniel Lagercrantz lyckats fånga Zlatan ganska bra, samtidigt som han skriver lite väl taffligt emellanåt – bok om sig själv bjuder på sitt liv fram till och med Milan är det svårt att inte dras med i hans historia. Vi får den verkliga bilden av vad som egentligen hände både den ena och den andra gången när pressen tog fram krigsrubrikerna, vi får följa med från Malmö till Amsterdam och vidare ut i stora världen, vi lär oss förstå oss på agenten Mino Raiola och vi får en påminnelse om några av alla de fantastiska trollkonster och mål han gjort. Är du svensk och/eller fotbollsintresserad ska du absolut läsa den här boken. Lite mål. Patti Smith.
Chad Harbach – Spelets konst & Timo Räisänen
Tag en tredjedel vardera av Jonathan Franzen, Jeffrey Eugenides och John Irving och du har en Chad Harbach. I denna sin debut lyckas detta litteraturproffs få till en ganska spännande och inkännande roman i från amerikanska böcker välbekanta campusmiljöer. Den som någonsin tränat hårt, tagit ut sig totalt eller spelat lagspel känner förmodligen igen sig mer än den som inte gjort det, men alla kan ha glädje av den här boken. Inget mästerverk, men en bra och lättläst bok om campusliv, kärlek, träning, vänskap, moral, sport och personliga mål som uppfylls eller kommer på skam. Rekommenderas. Lite Timo Räisänen på det.
Torsdagstanke, MDLVX, Dire Straits & Gott Nytt Kinaår
Den som saknar ett rikt inre liv strävar alltid efter mer fysisk rikedom.
Henrik Brandão Jönsson: Gräset är alltid grönare i Brasilien & Ayrton Senna & Garrincha
Den här boken kan enkelt kortrecenseras, två ord och ett utropstecken: läs den!. Nu vill förmodligen den grinige veta varför hen ska läsa den. Tre skäl bör räcka: 1. Henrik Brandão Jönsson berättar på ett mycket lättsamt och underhållande vis ett knippe emellanåt underbara och alltid läsvärda historier ur den brasilianska verkligheten. 2. Henrik Brandão Jönsson lär oss en hel del om hur det moderna Brasilien vuxit fram sedan slaveriet avskaffades för inte alls särskilt länge sedan. 3. Henrik Brandão Jönssons bjuder, som en ren bonus, den fotbollsintresserade på Fotbollsrepubliken No 1:s hela fascinerande historia och samtid. Ayrton Senna. Ayrton Senna. Garrincha.
Mick Wall: Led Zeppelin – En biografi
Mick Walls Led Zeppelin-biografi kom för några år sedan, men eftersom den fått så bra kritik har det tagit tid innan jag ville läsa den. Nå, hur pass bra är den då? Bra men nja, är lite kluven. Första delen av boken är bedårande och urspännande för den som är intresserad av musikhistoria i allmänhet och Led Zeppelin och/eller perioden 1965 – 1970 i London/ Storbritannien och bara för den delen rekommenderas den här boken varmt. Mitt i boken följer så en onödigt lång del om magick och ockultism innan den tredje delen följer bandet in i drogberoende och resan neråt. Allt detta hör förstås till bandets historia, eller i varje fall vissa bandmedlemmars historia, men ändå, och det här med resan neråt… i grunden var det så att Zep varit så grymma att allt de gjorde efter Physical Grafitti rimligtvis skulle bli mindre bra såvida inte alla, läs Page, nyktrade till och fick tillbaka sin galna kreativitet. Nu skedde inte det och ändå, ändå tycker i vart fall jag att Wall dissar Presence på ett orättvist sätt. Lyssna på det här albumet med sina lysande gitarrpålägg, Bonham som om han aldrig rört en flaska sprit
eller skjutit heroin och Plant som om han var fullt frisk och inte alls satt i rullstol efter en svår bilolycka. Håller med Page om att det är en bra skiva. Dissningen av In Through The Out Door är också överdriven. Här håller jag med John Paul Jones, som får mycket större utrymme än på de tidigare albumen, om att de var något nytt på spåret här och om bara inte Page varit helt borta och Bonham snart skulle gå bort hade de kanske kommit vidare. På tal om Bonham är det lika trist att läsa om hans frånfälle här som det var när han gick bort på riktigt. En sanslöst bra trummis som bara han gör att man kan lyssna och lyssna igen på Zeps skivor i all evighet och, javisst, läs boken! Presence. The Song Remains The Same (hoppa fram till 13.00 ok du vill slippa det inledande tramset) – Page på scen vid den här tiden stämmer rimligtvis till stor ödmjukhet hos alla amatörgitarrister och rytmsektionen är lika imponerande den och så Plant på det, klart det var bra.
Äta & bo i Salzhausen, gratis vinbok & Deaf Havana
Jodå, du läste rätt: en gratis vinbok. Det har twittrats en hel del om detta de senaste dygnen och vinifierat väljer att sätta sina HR på spåret genom att hänvisa till kollegan Magnus Reuterdahl, från vars blogg det går att ladda ner Kym Andersons ”Which Winegrape Varieties are Grown Where?”. Varsågoda. Och om det skulle vara så att ni susar fram längs A7 söder om Hamburg, just där Lüneburger Heide breder ut sig, och känner att det vore på sin plats med ett personligt boende med knarrande golv, gediget gammaldags rum, perfekt service, egen brännpa och ett utmärkt kök, då är Gasthaus Josthof i Salzhausen något för er. Vi avrundar denna onsdag full att goda tips för HR:en med lite Deaf Havana, som vinifierat nyss fått tips om.