Chad Harbach – Spelets konst & Timo Räisänen

Tag en tredjedel vardera av Jonathan Franzen, Jeffrey Eugenides och John Irving och du har en Chad Harbach. I denna sin debut lyckas dettaChad Harbach Spelets konst litteraturproffs få till en ganska spännande och inkännande roman i från amerikanska böcker välbekanta campusmiljöer. Den som någonsin tränat hårt, tagit ut sig totalt eller spelat lagspel känner förmodligen igen sig mer än den som inte gjort det, men alla kan ha glädje av den här boken. Inget mästerverk, men en bra och lättläst bok om campusliv, kärlek, träning, vänskap, moral, sport och personliga mål som uppfylls eller kommer på skam. Rekommenderas. Lite Timo Räisänen på det.

Henrik Brandão Jönsson: Gräset är alltid grönare i Brasilien & Ayrton Senna & Garrincha

Den här boken kan enkelt kortrecenseras, två ord och ett utropstecken: läs den!. Nu vill förmodligen den grinige veta varför hen ska läsa den. Tre skäl bör räcka: 1. HenrikGräset är alltid grönare i brasiien Brandão Jönsson berättar på ett mycket lättsamt och underhållande vis ett knippe emellanåt underbara och alltid läsvärda historier ur den brasilianska verkligheten. 2. Henrik Brandão Jönsson lär oss en hel del om hur det moderna Brasilien vuxit fram sedan slaveriet avskaffades för inte alls särskilt länge sedan. 3. Henrik Brandão Jönssons bjuder, som en ren bonus, den fotbollsintresserade på Fotbollsrepubliken No 1:s hela fascinerande historia och samtid. Ayrton Senna. Ayrton SennaGarrincha.

Mick Wall: Led Zeppelin – En biografi

Mick Walls Led Zeppelin-biografi kom för några år sedan, men eftersom den fått så bra kritik har det tagit tid innan jag ville läsa den. Nå, hur pass bra är den då? Bra men nja, ärLed Zeppelin Mick Wall lite kluven. Första delen av boken är bedårande och urspännande för den som är intresserad av musikhistoria i allmänhet och Led Zeppelin och/eller perioden 1965 – 1970 i London/ Storbritannien och bara för den delen rekommenderas den här boken varmt. Mitt i boken följer så en onödigt lång del om magick och ockultism innan den tredje delen följer bandet in i drogberoende och resan neråt. Allt detta hör förstås till bandets historia, eller i varje fall vissa bandmedlemmars historia, men ändå, och det här med resan neråt… i grunden var det så att Zep varit så grymma att allt de gjorde efter Physical Grafitti rimligtvis skulle bli mindre bra såvida inte alla, läs Page, nyktrade till och fick tillbaka sin galna kreativitet. Nu skedde inte det och ändå, ändå tycker i vart fall jag att Wall dissar Presence på ett orättvist sätt. Lyssna på det här albumet med sina lysande gitarrpålägg, Bonham som om han aldrig rört en flaska spritLed Zeppelin II eller skjutit heroin och Plant som om han var fullt frisk och inte alls satt i rullstol efter en svår bilolycka. Håller med Page om att det är en bra skiva. Dissningen av In Through The Out Door är också överdriven. Här håller jag med John Paul Jones, som får mycket större utrymme än på de tidigare albumen, om att de var något nytt på spåret här och om bara inte Page varit helt borta och Bonham snart skulle gå bort hade de kanske kommit vidare. På tal om Bonham är det lika trist att läsa om hans frånfälle här som det var när han gick bort på riktigt. En sanslöst bra trummis som bara han gör att man kan lyssna och lyssna igen på Zeps skivor i all evighet och, javisst, läs boken! Presence. The Song Remains The Same (hoppa fram till 13.00 ok du vill slippa det inledande tramset) – Page på scen vid den här tiden stämmer rimligtvis till stor ödmjukhet hos alla amatörgitarrister och rytmsektionen är lika imponerande den och så Plant på det, klart det var bra.

Äta & bo i Salzhausen, gratis vinbok & Deaf Havana

Jodå, du läste rätt: en gratis vinbok. Det har twittrats en hel del om detta de senaste dygnen och vinifierat väljer att sätta sina HR på spåret genom att hänvisa till kolleganJosthof Magnus Reuterdahl, från vars blogg det går att ladda ner Kym Andersons ”Which Winegrape Varieties are Grown Where?”. Varsågoda. Och om det skulle vara så att ni susar fram längs A7 söder om Hamburg, just där Lüneburger Heide breder ut sig, och känner att det vore på sin plats med ett personligt boende med knarrande golv, gediget gammaldags rum, perfekt service, egen brännpa och ett utmärkt kök, då är Gasthaus Josthof i Salzhausen något för er. Vi avrundar denna onsdag full att goda tips för HR:en med lite Deaf Havana, som vinifierat nyss fått tips om.

Bokjulklappstips

Det lackar mot jul och vinifierat vill inte att någon ska behöva gå utan bok i jul och tipsar därför om fyra rykande heta produkter av vilka åtminstone en, den sista, är ett måste ivinifierat varje hem. 1. Häromåret utsåg MåltidsakademienVinprovning” till årets bästa dryckesbok. Läs den och du förstår varför. Lättsmält för alla, inte minst för den som behöver en hjälpande hand under sina första stapplande steg i vinprovningens värld. 2. ”Odla och tillverka vin” – en ganska torr, men upplysande bok för den som lite nördigt vill ta sig an hur man gör vin både ute i världen och i Sverige. 3. Den i Aftonbladet nyligen hyllade ”Vinifktioner” ligger helt rätt i tiden med sina noveller om vin och får ses som en förelöpare till Svenska Akademiens utnämning av novellförfattaren Alice Munro till årets litteraturpristagare. 4. Vad är väl Maos lilla röda, Hitlers Mein Kampf och Per Morbergs rosévin mot ”vinifierat – bloggboken” – en självklarhet i vart hem och något att läsa högt ur på Julafton.

Vinifiktioner & Echoes

Mischa Billing lyfter i senaste upplagan av Aftonbladet Söndag fram det klassiska, och förVinifiktioner-AB varje litteratur- och vinväns bokhylla nödvändiga, verket ”Vinifiktioner” och vinifierat vill inte vara sämre och uppmanar därför och härmed sina HR att snarast införskaffa ett, eller flera, ex. Boken bör, förstås, beställas via din bokhandel, men den som vill snika slår till på en ”Vinifiktioner” via den här länken och då till det facila priset av 50 sek inkl moms och frakt.  Här lite mer om boken. Här Echoes, Echoes, Echoes. PS som framgår av kommentarerna är det enklare att beställa ”Vinifiktioner” via info@terrificwines.se än den ovan angivna länken.

Den druvplockande massmördaren & George Harrison

Mellan 1988 och 2005 ledde jag dagligen skördearbetet på V&S Domaine Rabiega och mellan 1995 och 2003 också det på Château d’Esclans. På den sistnämnda, större gården kunde vi inte vara lika nogräknade med vilka skördearbetare vi plockade in och även om det alltid fanns många udda personligheter med på Domaine Rabiega var det inget mot läget på Château d’Esclans. Några original finns i tillkonstlad form med i romanen ”Skördeoffer”, men den mest anmärkningsvärda skördearbetaren var vid tiden för bokenEmile Louis ännu obekant för mig, eller i vart fall hans story. Emile Louis var hans namn och jag minns honom mest på grund av hans handslag. Varje morgon gick jag ut och hälsade i hand på alla skördearbetarna och berättade vad vi skulle ägna dagen åt. Att ta Louis i hand var som att greppa en fuktig, död plattfisk. Till slut, måste jag erkänna, började jag trycka till hans hand extra hårt, men det ändrade ingenting: han fortsatte hålla fram sin slappa och fuktiga hand för en kläm morgon efter morgon. Skälet till att Emile Louis var så anmärkningsvärd var nu inte hans motbjudande handslag utan det faktum att han är en av Frankrikes få massmördare – kanske den mesta och värsta om man räknar bort historiska förtryckare – specialiserad på yngre, förståndshandikappade flickor. Igår gick han ur tiden. Kommer inte sakna hans handslag.  George Harrison.

Zadie Smith: NW & Damian Marley

Problemet med riktigt bra böcker, särskilt om de skapats av en favoritförfattare, är att de tar slut. Har verkligen försökt ransonera Zadie Smiths senaste epos, NW, men nu är det oåterkalleligen slut. Över. MenZadie Smith NW inte borta. Ska försöka glömma den så jag kan läsa om den om ett tag. Eller kanske läsa den på ett annat språk. Så som jag gjorde med hennes debut White Teeth. Det fungerade nästan. Var definitivt värt det. Grejen är att Zadie har allt. Hon skriver galet bra, äger i övermått den för en sann författare avgörande analysförmågan och hon har alltid mycket att berätta. Här djupdyker hon återigen i Londons förorter och människorna, framförallt ”andragenerationens invandrare”, som är sprungna ur denna miljö. Vår tids Dickens eller så. Snyggt smitt, smart och suveränt. vinifierat kräver Nobelpriset i litteratur till Zadie Smith. Welcome To Jamrock.

En hyllning till novellen & en snöplig provning med uteblivet Rampljus

När Svenska Akademien ger Nobelpriset i litteratur till Alice Munro ger den också priset till Novellen – denna ädla och alltför ofta förbisedda och underskattade konstform. Er utsände i de litterära tassemarkerna har sedan urminnes, nåja, tider hävdat pocketbokens och novellens värde både i Nuet och Det senare nuet och avseende novellen också i Dåets nu. När novellen nu prisas på detta det mest ädla vis kommer detAlice Munro ... Castle Rock förhoppningsvis leda till att fler upptäcker konstformen och efterfrågar den varmed vi också kommer få fler novellsamlingar kastade på oss samtidigt som tidningar och webbplatser upptäcker novellens kraft och ger plats för den i sina editioner. Självklart hoppas vi att HR:arna läser mycket Munro den närmaste tiden, men den som har behov av att tydligt visa att den i litterärt avseende liksom ligger före införskaffar ett, eller flera, ex ”Vinifiktioner” att uttryckligt visa upp på bussen samtidigt som den kastar småfnysningar och överseende leenden på alla som desperat försöker läsa ikapp sig på Munro. En händelse som mycket väl kan bli en novell är den snöplighet som drabbade mig vid dagens emotsedda provning, där jag skulle fåLimelight äran att ledsaga en samling oförbätterliga nördar genom två upplagor av gamla ”Rabiega The Oak Case”, samma vin sex sorters ek (årgångarna 99 respektive 01), ”Base-vinerna årgång 2000”, alltså endruvsviner från Château d’Esclans (Grenache, Mourvèdre respektive Carignan, druvrent, alla ett år i nya ekfat), de nya Invenire-vinerna samt lite Clos Dière från 1990, d v s i samtliga fall viner gjorda av mig och mer sällan provade, åtminstone inte tillsammans. Upplagt för en fantastisk provning, i alla fall om jag får tala för mig själv, snöpligt nog, visade det sig när jag idag anlände till utsatt plats vid utsatt tid, hölls provningen igår. Rampljus!