vinifierat vill låta det vara osagt huruvida den minnesgranne går omkring med inlägget ”Irländska bokfynd men ingen Djuna Barnes” från den fjärde maj 2011 på toppen av sitt sinne, men det är långt ifrån omöjligt att så är fallet och i så fall måste den då eventuellt utlovade recensionen av den av misstag inhandlade Edna O’Briens ”Saints and Sinners” – en bok
som legat på nattduksbordet och luktat bok och bokhandel (närmare bestämt The Killarney Bookshop) i över tre år och som nu blivit läst i samband med att en del andra synder blivit omhändertagna och i förekommande fall biktade – vara särskilt efterlängtad. Innan boken alldeles straxt får sitt omdöme vill vinifierat för ordningens och tydlighetens skull nämna, att vinfierat på intet vis blev illa berörd av att finna sig med Edna istället för Djuna (se det tidigare inlägget), annat än att det förelåg en pinsamhet i att tilltala Edna med Djuna. Och även om Djuna är kär och saknad gör på intet vis Edna någonsin bort sig och så inte heller i den här finfina novellsamlingen ”Saints and Sinners”, som lär oss, om vi nu skulle få för oss att skriva något på engelska, hur det språket med fördel kan hanteras på ett lite passivt och klassiskt vis och med ett och annat irländskt uttryck insprängt här och där. Vackert hantverk och smått underbara, långt ifrån självklara berättelser, som på inte vis väjer för det som är långt från må-bra-genren och som skänkt vinifierat en inte alls liten njutning. Rekommenderas och föreslås som julklapp och avrundas med musik från Peru.
Kategoriarkiv: Litteratur
Deon Meyer: Devil’s peak
Enligt en någon form av samlad internationell kritikerkår skulle sydafrikanen Deon Meyer minsann inte vara som alla andra deckar- och skräppolisboksförfattare. Invaggad i en falsk säkerhet av detta bludder samt hetsad av kriminalromanskramare som Hans Artberg hastade vinifierat till butiken för att köpa på sig då tämligen nyutkomna Devil’s
peak. Detta var 2008. Avslutade precis läsningen. Framförallt tog det otaliga försöka att komma vidare från bokens tre första kapitel, vilka inte lovade något annat än ännu en lättviktig, krystad och osannolik historia från ett sydafrikanskt Fjällbacka fyllt av stereotyper och annat sövande eter i skriftlig form. Gång på gång fick läsningen avbrytas till följd av akut deckarågren. Men skam den som ger sig. Efter otaliga misslyckade försök kom till sist er utsände i deckarnas skumma natt fylld av alkoholiserade poliser, horor och störda mördare vidare och tur var det ity detta är en riktigt bra bok som härmed rekommenderas till alla, såväl deckarälskare som mer litterata läsare. Visst polisens Griessel persona och en del annat är intill hålögdhet
tröttsamt men oerhört mycket mer är långtifrån självklart; rent av är det intelligent och väl skrivet och berättat och spännande och underhållande och definitivt en bok jag inte kommer att säga sanningen till Hustrun om, deckarkramare som hon är tillika hånfull mot mitt i hennes ögon omogna förhållningssätt till kiosklitteraturen, kort sagt vore det en alltför stor fjäder i hennes hatt om hon fick veta att hennes fram tills nu finlitterära make changerat, rent av regresserat så till den milda grad att det bara är en tidsfråga innan han läser Bill och Ben igen. Sydafrikamix. Sydafrikavin.
Johannes Anyuru: En storm kom från paradiset & George Harrison
Efter den utmärkta 438 dagar tog jag tag i en bok som jag inte minns hur den kommit i min ägo, eller om den bara är till låns, i värsta fall är det en julklapp och någon är just nu i dens läsande stund irriterad över att jag otacksamt glömt varifrån En storm kom från paradiset kom. Ack ja, så det kan bli. Hursomhelst visar det sig vara ännu en bok om människor
som råkar illa ut, utsätts för övergrepp, dumhet, förhör, sätts i urinstinkande celler, skadar sig, tar slut. Huvudperson är P., som är författarens pappa och kort sagt sägs boken handla om dennes liv och gör det med den äran. En nyttig bok för oss alla att läsa; en sannolik osannolik historia säkert inte olik den historia många andra som de senaste decennierna kommit till Sverige har att berätta. Långt från ”ekonomiska flyktingar”. Snarare ofrivilliga flyktingar som kastats ut ur sina liv och tvingats bli något som inte fanns på deras karta. Utöver allt detta är boken synnerligen välskriven. Anyuru är också poet och det märks i det vackra språket. Läsrekommendation. George Harrison.
Richard Ford: Canada & GY!BE
Ett tag sedan den här godbiten kom ut, påpassligt kallad Kanada i svensk översättning. Enormt hyllad mest överallt och en sådan där bok som alla bara måste ha i sin bokhylla – låt vara att hen nödvändigtvis inte behöver
läsa den. Det räcker med att läsa någon recension som talar om nobelpris och så för att kunna tala om boken. Vad tycker då vi om denna bok? undrar definitivt nu HR:en som orkat läsa så här långt i den här lätt tjatiga och kommer-aldrig-till-saken-texten. Jo, alltså det är en fantastisk text. Rejäla personporträtt och miljöbeskrivningar och närmast ändlösa fördjupningar. Som om 1900-talet aldrig inträffade. Och det är bra. Riktigt bra. Men också tråkigt. För att inte bli alltför fordskt långrandig är det här en fantastisk, tråkig bok men absolut inte en fantastiskt tråkig bok. Jag vet att ni förstår och vi rundar nu av med mycket GY!BE – vackert så det förslår, och från Kanada.
Thomas Pynchon – Bleeding Edge
Thomas Pynchons senaste storverk är mestadels förlagt till New York, heter Bleeding Edge och tar oss i ett rasande tempo via diverse intriger och teknikens under anno millennieskiftet mot 11e september och vidare
därbortom, samtidigt som vi bland annat via något som kallas DeepArcher bjuds på turer tillbaka till ett svunnet New York. Huvudpersonen får mig att tänka på Bette Midler i Beast of Burdon, låt vara att hon här är en privatutredare med bedrägerier som specialitet, en privatutredare som befinner sig i en tillvaro klart influerad av tidigare tiders amerikanska hårdkokta deckare. Nämnde jag att vi får oss ett antal Pynchonska konspirationsteorier serverade också samt en hel del kunnigt om teknikens unders undervärld? Extra plus för att en klar och vibrerande avsky för världens sämsta affärsidé, IKEA:s skruva-ihop-det-själv-dummer, kommer till uttryck och för att professionella näsor får en hel del uppmärksamhet. Ja, vad ska man säga, går inte riktigt att sammanfatta, men att ni ska läsa den är en stående rekommendation: detta är en fullödig Pynchon.
Christopher Edge: Twelve minutes to Midnight & Santana
Såg en positiv recension av Twelve minutes to Midnight. Framgick sannolikt att det var mer en ungdoms- än vuxenbok. Glömde nog det. Önskade den i
julklapp. Fick den. Har nu läst. Tja, det är en ungdomsbok. Men den är väldigt välskriven på gammaldags, vacker och kul engelska och miljöer och allt annat sitter som en lantmännensmäck på huvudet en ljum majdag när du kör din Massey mellan åkrarna alltmedan vårvirriga fjäderfän trivsamt förgyller tillvaron och får dig att euforiskt utbrista i munter spontansång som lägger sig som ett durklingande och fjäderlätt duntäcke över vårgrönskan och ja, ge den här boken till alla ungdomar du känner eller läs den själv som en trevlig bagatell i din tillvaros mer eller mindre hårda vardag. Santana.
Zlatan Ibrahimovic/Daniel Lagercrantz: Min historia & Patti Smith
Det finns en invändning mot den här boken och det är det smått irriterande tjatet om Rosengård. Tveklöst hör det till storyn, men det är inte såå unikt med någon som tar sig från förorten till de höga höjderna, särskilt inte inom fotbollen. Det är inte heller såå unikt med människor med överloppsenergi, oavsett om hen fått en bokstavskombination eller
inte. Slutligen är det inte såå unikt att människor hamnar utanför och inte passar in i den förutsägbara och mallartade svenska idrottsvärlden, där du särskilt inom fotbollen ska vara på ett visst, tillrättalagt sätt. Att inte anpassa sig eller sticka ut är inte osvenskt, det är sunt förnuft. Således blir jag aningen trött på upprepningar om detta och förorten: detta är mer generellt förekommande än så och svensk fotboll, och idrott, tappar i sin mallade trångsynthet unika kompetenser varje år. Förmodligen varje månad och vecka också. Med det sagt vill jag å det varmaste rekommendera den här boken som förmodligen alla utom jag själv redan läst. Zlatan Ibrahimovic är tveklöst vår samtids mest underhållande fotbollsspelare. Det tål att tänka på om han inte också är den bäste, vilket kanske kan låta lite konstigt med tanke på alla fantastiska spelare som dagligen springer runt på världens
fotbollsplaner, men titta på Zlatans facit: han har vunnit titlar överallt, han har utsetts till ligans bästa spelare och vunnit skytteligan på flera håll, han har vunnit assistansligan, han har varit pådrivaren och vinnarskallen, han har gjort skillnad och han har satt de avgörande målen. Hade Zlatan haft ett bättre landslag omkring sig och då, när laget var ganska hyggligt, i början, haft en mer vaken och visionär tränare, är det ingen omöjlighet att han också vunnit något stort mästerskap med landslaget. När han nu i denna spökskrivna – tror att spökskrivaren Daniel Lagercrantz lyckats fånga Zlatan ganska bra, samtidigt som han skriver lite väl taffligt emellanåt – bok om sig själv bjuder på sitt liv fram till och med Milan är det svårt att inte dras med i hans historia. Vi får den verkliga bilden av vad som egentligen hände både den ena och den andra gången när pressen tog fram krigsrubrikerna, vi får följa med från Malmö till Amsterdam och vidare ut i stora världen, vi lär oss förstå oss på agenten Mino Raiola och vi får en påminnelse om några av alla de fantastiska trollkonster och mål han gjort. Är du svensk och/eller fotbollsintresserad ska du absolut läsa den här boken. Lite mål. Patti Smith.
Chad Harbach – Spelets konst & Timo Räisänen
Tag en tredjedel vardera av Jonathan Franzen, Jeffrey Eugenides och John Irving och du har en Chad Harbach. I denna sin debut lyckas detta
litteraturproffs få till en ganska spännande och inkännande roman i från amerikanska böcker välbekanta campusmiljöer. Den som någonsin tränat hårt, tagit ut sig totalt eller spelat lagspel känner förmodligen igen sig mer än den som inte gjort det, men alla kan ha glädje av den här boken. Inget mästerverk, men en bra och lättläst bok om campusliv, kärlek, träning, vänskap, moral, sport och personliga mål som uppfylls eller kommer på skam. Rekommenderas. Lite Timo Räisänen på det.
Torsdagstanke, MDLVX, Dire Straits & Gott Nytt Kinaår
Den som saknar ett rikt inre liv strävar alltid efter mer fysisk rikedom.
Henrik Brandão Jönsson: Gräset är alltid grönare i Brasilien & Ayrton Senna & Garrincha
Den här boken kan enkelt kortrecenseras, två ord och ett utropstecken: läs den!. Nu vill förmodligen den grinige veta varför hen ska läsa den. Tre skäl bör räcka: 1. Henrik
Brandão Jönsson berättar på ett mycket lättsamt och underhållande vis ett knippe emellanåt underbara och alltid läsvärda historier ur den brasilianska verkligheten. 2. Henrik Brandão Jönsson lär oss en hel del om hur det moderna Brasilien vuxit fram sedan slaveriet avskaffades för inte alls särskilt länge sedan. 3. Henrik Brandão Jönssons bjuder, som en ren bonus, den fotbollsintresserade på Fotbollsrepubliken No 1:s hela fascinerande historia och samtid. Ayrton Senna. Ayrton Senna. Garrincha.

