Winston Churchills över 4000 sidor långa memoarer är kända för författarens stilistiska ekvilibrism. Dessvärre befinner sig inte den här tämligen ihopklippta boken på samma drivna nivå. Detta hindrar nu inte att den likväl är läsvärd. Den blandar högt och lågt och visar inte bara den där typiska Churchill-bilden: den beslutsamma minen, cigarren, hatten, flugan, v-tecknet. Den orubbliga mannen med de många knivskarpa citaten. Mannen som vann Andra världskriget.

Faktum är att det bestående intrycket av Sir Winston efter genomläsningen av den här boken är bilden av en allt som oftast badande svammelpelle med alkoholproblem. En man som skäller på folk och är otrevlig i största allmänhet samtidigt som han pådyvlar sina skickliga generaler och amiraler en massa tokiga militära äventyr som inte kan gå annat än fel. Som att bygga hangarfartyg av is. Jo, det var en av idéerna han trodde på. Projekt Habbakuk kallades det.

Vid flera tillfällen får vi ta del av citat ur de höga militärernas dagböcker. Där förfasar de sig över premiär- tillika försvarsministerns okunskap, farliga projekt och allmänna tokigheter samtidigt som mer än en funderar över det flitiga drickandet och de stunder då premiärministern bokstavligen talat trillar av stolen. Roosevelt orkade inte med Churchills eviga pladder och än värre blev det när Truman tog över rodret i USA. För att nu inte tala om när Eisenhower blev president – denne försökte såvitt man kan bedöma undvika möten med Churchill så gott han kunde.

Finns det då ingen sanning alls i efterkrigstidens bild av Churchill som en av historiens största – en bild som för övrigt formats av huvudpersonens egna memoarer, skrivna med hjälp av en enorm stab medarbetare, historiker och andra, och ersatt med motsvarande 100 miljoner kronor i förskott redan innan texten var klar? Jo, han var trots allt den där figuren som gick runt och såg bestämd ut, gjorde v-tecknet (i början felvänt!) och rökte cigarr och han blev Symbolen för motståndet, för alla som inte gav upp och det är förstås mycket värt i sig.

Hans vältalighet då? Jodå, den bedyras gång på gång i texten och visst finns det många äkta, och en del falska, citat att gotta sig åt och visst höll han några viktiga och väl genomförda tal både i parlamentet och i mindre utsträckning i radio, men lika ofta lyfts här i boken halvdana tal och framträdanden fram. Bland annat torde hans tal under valkampanjen direkt efter kriget ha bidragit till att Tories mot alla odds förlorade. Till exempel jämförde han då Labour och sin fram till nyss duglige minister Atlee med Gestapo.

Tydligt är att Winston Churchill var en fullfjädrad imperialist och att hans mål alltid var att främja det brittiska imperiet. Något han misslyckades kapitalt med. Dels genom att vara med och hetsa in landet i Första världskriget. Dels genom att missbedöma Hitlers basala syn på att Brittiska imperiet var något denne kunde leva med medan huvudfienden var Stalin och Sovjetunionen. Med andra ord körde Churchill sitt eget imperium i diket och la grunden till Kalla kriget. Om man vill vara elak. Vill man vara snäll offrade han sitt eget imperium för att befria en stor del av världen från Hitler och hans mördarkadrer. Att det innebar att Stalin tog ett grepp om Östeuropa kan knappast Churchill lastas för. Han försökte nog mer än någon annan att stoppa den utvecklingen.

En annan god sak att säga om den här mannen som de facto godkände den huvudlösa terrorbombningen av det civila Tyskland i krigets slutskede är att han å andra sidan hade nära till känslorna och mitt i sina hänsynslösa beslut kunde se det elände som människan ställdes inför. Å tredje sidan är det också mannen som så sent som på 1950-talet svarade Eisenhower, när denne föreslog att Churchill skulle avsluta sin långa politiska karriär – vid det här laget försökte även det egna partiet bli av med honom – med att fasa ut den omoderna kolonialismen, ”Jag är lite tveksam till att ge hottentotter allmän rösträtt”.

Musik.