Hermanus Nilsson heter en man som skriver på en bok om sin vandring på Ålderstigen och alla de dråpligheter som han dagligen råkar ut för som när han gick till köket och skulle, ja, det har väl inte så stor betydelse vad han skulle göra, eller hur? Hursomhelst så gjorde han inte det där han skulle göra för han tog med sig fel sak och gick till fel plats och vad det nu var för något jag skulle berätta? En dag hittade han en sko i kylskåpet. QOTSA.
Kategoriarkiv: Litteratur
Enminutstankar från Dalai Lama & Nina Simone
Den som deltar i livet i de sociala medierna i allmänhet och Facebook i synnerhet får med jämna mellanrum sig tillsänt en massa goda tankar och i än högre grad förnumstigheter som
vem som helst kan komma på om den bara ger sig in i leken. Testade själv igår om det skulle vara möjligt att inom loppet av tre minuter komma upp med tre möjliga citat att kabla ut i namn av Dalai Lama, Winston Churchill eller någon annan som i parti och minut tillskrivs än det ena än det andra utan att någon någonsin kollar upp varifrån det hela kommer. Mitt försök med att komma upp med tre Dalai Lama-liknande citat inom loppet av tre minuter slutade med sex citat. Således kan tre av dem strykas och då håller väl de kvarvarande för publicering på Fb, eller?
Att dina ögon är öppna innebär inte att du ser
Bara den som förstår ser
Det oförklarade förblir osett
Att du skänker din nästa din tanke betyder inget om inte du också räcker henne din hand
Du måste lyssna för att höra
Även om du inte ser vinden kan du höra den
Nick Hornby: Slam
Svågern satte mig på spåret: vi slutade läsa Hornby efter ”How to be good”, en bok som inte höll Hornby-måttet varför vi dömde ut karln som en före detta. Sådan tur då att jag mot bättre vetande flera år senare tog mig an ”A long way down” häromveckan. Något
som gav Hornby-mersmak inför den provencalska värmebölja som sedan en tid sköljer över oss härnere (jaja, ni med era 30 +, kom igen när ni balanserar runt och strax över 40 +) och mitt i denna vattendrivande värme ögnade vi därför igenom ”Slam”. En förtjusande liten bok om hur det är att få barn när man är 16 år. Nu kanske inte alla behövt oroa sig för slika situationer i tonåren men om någon har det kan den kanske känna igen somligt och den som de facto blivit förälder i tonåren känner säkert igen ändå mer och alldeles hursomhelst är det en i vanligt god Hornby-anda underhållande bok med många skratt samtidigt som den förmår behandla ett inte helt enkelt ämne på ett trovärdigt och respektfullt sätt. Rekommenderas. Slam/Wham Bang/Bam o s v.
Romain Puértolas: Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett Ikeaskåp
Okej, erkänner, en sådan titel borde avhållit mig från inköp. Det är rödflagg lång väg på den. Men ni som till exempel tycker att en passage som den här är kul (när fakiren befinner sig på ett Ikea-varuhus) ”… Fakiren höll sig på den gula linjen på första våningen i tron att furumöblernas kungar placerat ut krypskyttar på skåpen för att förhindra flyktförsök och att
de som plötsligt greps av frihetslängtan riskerade att genast bli nedskjutna” eller att det här är kul ”… och kusinen Ashmati (uttalas Astmatisk)…”, ja, alltså ni som tyckte att det var himla kul med de där infantila, usla passagerna i Nuet i ”Hundraåringen…”, ni kommer att tycka om också ”Den fantastiska…”. Med andra ord är humornivån så låg att man måste ha en skämskudde till hands vid genomläsningen. Samtidigt försöker boken förklara tragedin som utspelas med dem som försöker fly Afrika och andra ställen för att komma in i EU. Just det måste vara skälet till att boken alls kommit ut, men allt är så taffligt och omoget att det hela faller platt till marken. Har jag sagt att jag inte rekommenderar den här boken? Vi lyssnar på lite vintage-punk istället.
Jung Chang: Vilda svanar & Iggy Pop
Typ 100 år efter er andra har vinfiierat äntligen läst Jung Changs klassiker Vilda svanar, denna det kanske första vittnesmålet från Kinas 1900-talshistoria som i stor, bästsäljande skala nådde väst. Kort sagt får vi följa Jung Chang och hennes mor och mormor genom
större delen av Kinas 1900-taleshistoria och det är mycket bra; välskrivet, välberättat och bitvis väldigt spännande. Omfattningen av Maos & co vansinniga framfart under Det stora språnget och, ändå värre, Kulturrevolutionen, framgår med all oönskvärd tydlighet och dessvärre var det ganska eländigt för kinesen i gemen, och alldeles särskilt för kvinnorna, både före och efter varje sådan där helvetesomgång också. Om Mao & co lyckades frammana människans sämsta sidor under Kulturrevolutionen så var förtrycket, förtryck av alla slag, förhärskande både före och efter detta mörka kapitel i 1900-talets historia. Om någon mot förmodan ännu inte läst Jung Changs framförallt spännande, initierade och upplysande vittnesmål är det på tiden att den gör det. Rekommenderas starkt. Iggy Pop.
Nick Hornby: A long way down
Någon mörk, inre kraft drev mig att köpa ännu en Hornby-bok, där jag stod och tvehågset glodde in i bokhandelshyllan. Medan hela mitt Yttre jag skrek ”nejnej, gör det inte! Hornby är en lättviktare, sådant där som Hustrun läser, du läser inte Hornby nuförtiden!”, viskade en annan mildare stämma, inte helt olik Hustruns ”men Lars, du har väl alltid gillat Hornby, du tycker han är underhållande, att han skriver bra och att han har något att säga, älskade du inte Fever pitch till exempel…” Typiskt Hustrun att dra upp Fever pitch som får
mig att tänka på Trevor Francis och den hemska morgon i St Tropez då jag gick och köpte Var Matin medan Hustrun tog ett bord vid Place de Lice och satt där och pratade med en störig engelsman när jag kom tillbaka, självklart vecklade jag demonstrativt upp tidningen mellan mig och engelsmannen, utan att säga God morgon ens på svenska, bara för att när han och Hustrun plötsligt började prata fotboll inse varför engelsmannen var bekant, det var ju Trevor Francis och ni kan ju tänka er vilken total förödmjukelse jag sedan fick gå igenom för att också få bli hans vän (eftersom Trevor, som jag vill kalla honom, är en mogen man gick det bra). Nog av. Visst hade Hustru-rösten en poäng, men likväl var jag negativt inställd då jag satte ögonen i ”A long way down”. Hornby. Måbragubben. Om självmord. Njaeee. Men, självklart fungerar det, och det med bravur. Hornby är må bra, men lagom må bra, och han kan ta sig an de mest varierande ämnen med äran i behåll. Den här boken har några år på nacken men håller lika bra idag som då den kom ut. Underhållande och välskriven så till den milda grad att vi kan skratta gott åt de ömkliga självmordskandidaterna i boken och samtidigt få oss en tankeställare om både det ena och det andra. Rekommenderas. Och om utifallatt jag skulle få för mig att kalla Hornby lättviktig igen ska jag ha stryk – låt vara att han tar sig an tungviktsproblemen som vore han en welterviktare. Joy Division.
Erlend Loe: Fvonk (& Maad)
Sin vana trogen skriver Erlend Loe personligt, han tänker i egna banor när han bygger sina meningar, och det gör han här också när han skriver om okultur och gravida. Dessutom
och kanske framförallt handlar det om när statsministern Jens flyttar in hos Fvonk, även statsministrar kan bli utbrända, så man kan säga att det är politik också, fast inte, och det handlar om hur svårt det är att bli djurtolk i Norge och om Äppelkvinnan, vänskap och serbiska svordomar och det är ganska småskruvat mest hela tiden och tragiskt. Och kul. Ett problem är att boken skrevs före Utöya och fått anpassas i efterhand, nu fungerar det i alla fall, men den som menar sig velat ha haft en bättre bearbetning av den djupt tragiska händelsen, när den nu ändå så att säga är med, har en poäng. Maad.
Förbud mot kokböcker för barn & ansvarslösa TV-människor! & Television
Det finns inte ord för den cynism TV-människorna visar när de låter en person som skrivit något så farligt och onödigt som en kokbok för barn få breda ut sig – dessutom tillsammans med en hel drös barn som, uppenbarligen, tvingas se lyckliga ut – i rutan med mat och recept i ett slags låtsaskök i studion (TV4 morgon-TV). Knappt har vi fått ut kvinnorna ur köket
förrän det är dags att sätta dit barnen! Med vilken rätt, frågar sig vän av ordning, tillåter sig den här författaren att ta barndomen från ungarna? Tänk när de små liven som lastgamla 25-åringar sitter där och summerar sin barndom och lyssnar till vännerna som idrottat, spelat TV-spel eller varit coola på riktigt och till exempel spelat el-gitarr, varit rebeller och haft tonårsproblem, vad ska de då säga? Att de med välbehag minns sin barndoms egentillverkade raggmunkar? Att de tycker att Electrolux induktionshäll modell 2015 är den bästa som gjorts? Att alla kanske inte vet det men olivolja har en kokpunkt? Och vad ska de göra när de andra barnen i ettan storögt bläddrar i boken om hur ett barn blir till? Bläddra storögt i en bok med kostcirkeln? Kort sagt: det blir inga nobelpristagare av barn som tvingas ägna sin uppväxt åt att stå i köket. vinifierat kräver förbud mot kokböcker för barn och ansvarslösa TV-människor! Television.
Joanna Drevinger: Matnostalgi & musik 1970 – 2010
En besynnerlig bok i min samling, Joanna Drevingers Matnostalgi 1970 till 2010. Så kom den också till mig utan att jag bett om det. Snarare var det så att någon behagade skämta med mig och överlämnade den, förtäckt till julklapp. Nåväl, er utsände i de oväntade böckernas meningslösa värld är inte sämre än att han kan bita ihop och ägna några timmar av sitt liv åt total meningslöshet. Nu är det gjort. För att göra boken rättvisa ska sägas, att den säkert är jättekul för den som inte upplevt något av de i boken penetrerade decennierna
mellan 70 – 10. För oss som var med är den inte fullt så ”kvick och humoristisk” som Litteraturmagazinet vill göra gällande. Kanske därför att vi gamlingar inte tycker att 70-talet var fullt så skrattretande töntigt eftersom vissa av oss var skitcoola då.
Finns det då inget värde alls för den som är torr bakom öronen? Jo, det gör det. Boken är lättsamt skriven och den fångar upp en hel del av det som hänt under de här åren. Ett slags komplement till annan historieskrivning – låt vara att texten bara handlar om vilken musik töntarna lyssnat på och vilken mat de ätit. Kort sagt behöver den här boken en sidekick i form av en förteckning över den musik och mat som de coola ägnade sig åt. Mot det sistnämnda kan man möjligen invända att det är töntarna som haft roligast under resans gång eftersom de inte varit så fullt upptagna med att inte vara töntiga och därför haft kul när de varit töntiga medan vi coola haft rätt trist när vi retat oss på att de töntiga trott att de haft kul när de haft kul. Således kan boken rekommenderas yngre människor och töntar och för er övriga som vill läsa den kommer här kompletterande musik, ett tips per årtionde, så att ni med bevarad coolhet kan ta er verket an. Samt, förstås, några coola mattips, ett per årtionde. 1970: musik och korv med bröd. 1980: musik och makaroner med ketchup. 1990: musik och trestjärnig krogmat. 2000: musik och påstortellini. 2010: musik och ägg och bacon.
Bengt Liljegren: Winston Churchill (del 2. 1939 – 1965)
Winston Churchills över 4000 sidor långa memoarer är kända för författarens stilistiska ekvilibrism. Dessvärre befinner sig inte den här tämligen ihopklippta boken på samma drivna nivå. Detta hindrar nu inte att den likväl är läsvärd. Den blandar högt och lågt och visar inte bara den där typiska Churchill-bilden: den beslutsamma minen, cigarren, hatten, flugan, v-tecknet. Den orubbliga mannen med de många knivskarpa citaten. Mannen som vann Andra världskriget.
Faktum är att det bestående intrycket av Sir Winston efter genomläsningen av den här
boken är bilden av en allt som oftast badande svammelpelle med alkoholproblem. En man som skäller på folk och är otrevlig i största allmänhet samtidigt som han pådyvlar sina skickliga generaler och amiraler en massa tokiga militära äventyr som inte kan gå annat än fel. Som att bygga hangarfartyg av is. Jo, det var en av idéerna han trodde på. Projekt Habbakuk kallades det.
Vid flera tillfällen får vi ta del av citat ur de höga militärernas dagböcker. Där förfasar de sig över premiär- tillika försvarsministerns okunskap, farliga projekt och allmänna tokigheter samtidigt som mer än en funderar över det flitiga drickandet och de stunder då premiärministern bokstavligen talat trillar av stolen. Roosevelt orkade inte med Churchills eviga pladder och än värre blev det när Truman tog över rodret i USA. För att nu inte tala om när Eisenhower blev president – denne försökte såvitt man kan bedöma undvika möten med Churchill så gott han kunde.
Finns det då ingen sanning alls i efterkrigstidens bild av Churchill som en av historiens största – en bild som för övrigt formats av huvudpersonens egna memoarer, skrivna med
hjälp av en enorm stab medarbetare, historiker och andra, och ersatt med motsvarande 100 miljoner kronor i förskott redan innan texten var klar? Jo, han var trots allt den där figuren som gick runt och såg bestämd ut, gjorde v-tecknet (i början felvänt!) och rökte cigarr och han blev Symbolen för motståndet, för alla som inte gav upp och det är förstås mycket värt i sig.
Hans vältalighet då? Jodå, den bedyras gång på gång i texten och visst finns det många äkta, och en del falska, citat att gotta sig åt och visst höll han några viktiga och väl genomförda tal både i parlamentet och i mindre utsträckning i radio, men lika ofta lyfts här i boken halvdana tal och framträdanden fram. Bland annat torde hans tal under valkampanjen direkt efter kriget ha bidragit till att Tories mot alla odds förlorade. Till exempel jämförde han då Labour och sin fram till nyss duglige minister Atlee med Gestapo.
Tydligt är att Winston Churchill var en fullfjädrad imperialist och att hans mål alltid var att främja det brittiska imperiet. Något han misslyckades kapitalt med. Dels genom att vara
med och hetsa in landet i Första världskriget. Dels genom att missbedöma Hitlers basala syn på att Brittiska imperiet var något denne kunde leva med medan huvudfienden var Stalin och Sovjetunionen. Med andra ord körde Churchill sitt eget imperium i diket och la grunden till Kalla kriget. Om man vill vara elak. Vill man vara snäll offrade han sitt eget imperium för att befria en stor del av världen från Hitler och hans mördarkadrer. Att det innebar att Stalin tog ett grepp om Östeuropa kan knappast Churchill lastas för. Han försökte nog mer än någon annan att stoppa den utvecklingen.
En annan god sak att säga om den här mannen som de facto godkände den huvudlösa terrorbombningen av det civila Tyskland i krigets slutskede är att han å andra sidan hade
nära till känslorna och mitt i sina hänsynslösa beslut kunde se det elände som människan ställdes inför. Å tredje sidan är det också mannen som så sent som på 1950-talet svarade Eisenhower, när denne föreslog att Churchill skulle avsluta sin långa politiska karriär – vid det här laget försökte även det egna partiet bli av med honom – med att fasa ut den omoderna kolonialismen, ”Jag är lite tveksam till att ge hottentotter allmän rösträtt”.
