Med jämna mellanrum prisas kok- och vinböcker – till och med mina egna böcker i dessa genrer har fått priser; till exempel har ”Mama Lopez Catalanske Kogebog” fått Gourmand World Cookbook Award i Danmark och ”Vinprovning” har av Måltidsakademien i Sverige utsetts till ”Bästa dryckeslitteratur”. Väldigt smickrande och kul och än mer smickrande är det, förstås, för alla svenska vinboksförfattare som får internationella priser och i tid och otid kan kasta ur sig att de gjort världens bästa eller nästbästa eller tredjebästa och så vidare vinbok. Men vad döljer sig egentligen bakom de här priserna och vad är de värda? Ibland är det ett gäng förlag som gått ihop och prisar sig själva, ibland är det organisationer eller stiftelser som ligger bakom. Som den vakne HR:en förstått är de här priserna av lite olika värde och det är aningen nedslående att läsa OIV:s (Office Internationale de la Vigne et du Vin/International Organisation of Vine and Wine) lista över världens bästa vinböcker. Inte ens om man letar tio år bakåt i tiden dyker en enda svensk bok upp där. Nu kan man för all del fundera över om OIV är så mycket bättre på att utse världens bästa vinböcker än någon annan? Kanske är det inte så, men det är, högst sannolikt, det närmaste vi kan komma en internationellt, oberoende (nåja) och objektiv (nåja) ”vinboksjury” och nog kan denna lista stämma till viss ödmjukhet hos alla vi svenskar som skriver vinböcker: så bra är vi inte när vi höjer blicken över horisonten. Squarepusher. Samt dagen till ära lite amerikansk musik.
Kategoriarkiv: Litteratur
Lästips sommaren 2013 & dansant yé-yé
Efter den nyligen genomförda sågningen undrar säkert en och annan HR vad som då duger åt en mer än vanligt grisig vinifierat en sommar som den just nu i norra hemisfären pågående. Det finns massvis av bra böcker därute och därför rekommenderas en och annan HR de bloggen närstående böckerna ”vinifierat” och ”Vinprovning – så upplever du vinets alla möjligheter” (”Årets dryckeslitteratur”, enligt Måltidsakademien, bara en sådan sak). För den som tycker om kruttorra, nördiga saker duger för all del även ”Odla och tillverka vin” och den som vill ha sig en vinvärldsanknuten novellsamling till livs intager lämpligen ett, eller för den mindre nogräknade ett par, styck ”Vinifiktioner”. Någon kanske noterar att samtliga böcker har samma författare och denna någon ska då veta att vinfierat ser det författarnamnet som en kvalitetsgaranti. Dansant yé-yé.
Colin Cotterill: Trettiotre tänder – En sågning & KC
I ett av sina återkommande anfall av omtänksamhet, som hon, misstänker vinifierat, fått från sin mor, fick Äldsta dottern för sig att hon skulle ge pappa en underhållande och intellektuellt stimulerande bok och inte kunde hon ana att Colin Cotterills ”Trettiotre tänder” var en intill infantilitet fjantig deckare. Den som läser på bokens baksida kan lätt få för sig att det här är en vansinnigt kul – lite Sharp – och varmt måbraig – lite Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap – bok med tre uns insiktsfullhet i nutidshistoriska skeenden i Laos samt en lagom omfattande djupdykning i samma lands historia och kontakt med förfädernas andar. Kort sagt lovar omslaget betydlig mer än vad innehållet håller eftersom innehållet visar sig vara tämligen innehållslöst. Boken påstås ha fått något som heter Dilys Award för bästa spänningsroman och viniferat kan inte tro annat än att Dily Award – juryn antingen är lika verklig som Institutet i Schweiz eller så delas det ut av förhållandevis lättskrämda och korkade personer. Spänning? Nej och när det hade kunnat bli spännande skyndar vi vidare med en mot läsarens intellekt direkt förolämpande förklaring eller ett hopp som får barndomens matiné-Tarzan-filmers hopp, där Tarzan i ena sekunden jagas av galna bågskyttar för att i nästa lugnt stå och småtala med Jane som om bågskyttarna aldrig funnits, verka logiska och sammanhängande. Humor? Nej, trots otaliga ansträngda försök, där det roligaste är att upprepa ”Visst är det varmt?” ”Jäkligt varmt.”, därför att det är så man säger i Vientiane när det är varmt. Och hur SDS, också enligt bokens omslag, kan finna boken ”skarp” och påstå att den bjuder oss på en ”inkännande politisk satir”, kan vinifierat inte tolka på annat vis än att någon borde få sluta sitt vikariat eller åtminstone få säkringen lagad. Här krävs en osannolikt vacker avslutning och det får vi i Starless.
Mo Yan: Det röda fältet & Iggy Pop
Vår senaste nobelpristagare i litteratur, Mo Yan heter han för er som legat nedfrysta under stora delar av 2012 och 2013, visar sig, när vinfierat nu satt ögonen i honom för första gången, vara, i alla fall som han beter sig i ”Det röda fältet” från 1987, en blandning av en sentida, kinesisk Homeros, Quentin Tarantino och Robert Rodriguez, och, kanske lite Sam Peckinpah light, och med ett geggigt stänk av, vinifierats stående favorit till ett kommande Nobelpris, António Lobo Antunes mest kletiga stunder av feta spindlar som krälar i kryptans dammiga och fuktiga mörker. Blodet sprutar, tarmarna flyger, hundar ylar, hästbukar sprättas upp, människor flås levande, våldtas och ja, det är ingen hejd på allt elände som utspelar sig i Gaomi nordöstra socken på 1920-, 30- och (tidigt) 40-talen. Japanska ”djävlar”, kinesiska marionetter, nationalister, kommunister och banditer slåss om herraväldet och, som vanligt, får den vanliga människan lida. Det där med elände och lida får man klart för sig ganska snart i boken och upprepningarna på det temat intill så gott som sista sidan blir ganska tröttsamma. Är det då en tråkig, rent av dålig bok? Nej, inte alls. Illiaden är också blodig och eländig men likväl stor litteratur. Lite samma sak här. Tveklöst är Mo Yan en stor berättare och vi glömde säga att han har ett drag av Selma Lagerlöf också. Boken rekommenderas således för läsning samtidigt som vinifierat ser fram emot att ta sig an en annan av Mo Yans böcker, en som kanske inte är lika fylld av upprepningar och som inte känns lika hastigt avslutad – som om skrivarkraften tog slut rätt vad det var, halvvägs till slutet i en bok som skulle bli alldeles för lång om den inte avslutades snart – som den här. Iggy Pop.
David Foster Wallace: The Pale King & George Harrison
Ännu en bok, The Pale King (på svenska Blek kung), som författaren, David Foster Wallace, inte hann avsluta innan hen gick bort och i likhet med, till exempel, Roberto Bolaños 2666 är det en synnerligen god bok. Låt vara att läsaren emellanåt kastas in i övertygelsen om att författaren bara är ännu en ordbajsare alternativt i största allmänhet sätter textkonsumentens tålamod på prov med långa sjok av tristess, men så, plötsligt!, kommer där ett djupt filosofiskt resonemang eller ett, bitvis och bokstavligt, vansinnigt kul parti, där, för att ta ett exempel, en skattmas – boken handlar, tro det eller ej, i alla fall i viss utsträckning, om skattekontors och skattmasars vardag i allmänhet och skattemyndigheten i Peoria, Illinois i synnerhet – i en lååång monolog om sin uppväxt förlorar sig i en utläggning om olika drogers inverkan på honom och han kan inte låta bli att komma tillbaka till ämnet gång på gång. Självklart tilltalas författaren Gustaf Torstens alias Lars Torstensson alias Lars Torstenson av en bok som är uppbyggd på det viset: högt och lågt, det höga gömt i det låga, oväntade vändningar, en författare som utmanar läsaren och understundom en och annan baktanke*. Dessutom förekommer en hel del musik och den som kan sitt 70-tal hittar mycket att känna igen sig i (bokens Nu är början av 80-talet). Stark läsrekommendation! George Harrison.
*Fotnot: karlen använder sig till och med av fotnötter!
Bibliotekets Dag idag
Tveklöst har flera av landets bibliotek haft svårt att ta steget i samtiden, men det innebär på intet vis att de inte fortsatt har en ytterst viktig roll i samhället, kulturbärare som de är och hur många stabila sådana har vi, egentligen? Skälet till att vissa bibliotek hamnat vid sidan om utvecklingen kan bara delvis skyllas på den ansvarige bibliotekarien: den stora skulden sitter kommunpolitikerna med. vinfierat tar dagens dag ”Bibliotekets Dag” som avstamp för ett upprop till landets kommunpolitiker, skolväsendet och bildade och i största allmänhet humanistiskt lagda medborgare, att slå vakt om sitt bibliotek, att, om så behövs, hjälpa det att hitta in i samtiden, att ge det en, självklar, central roll för kommunens/kommundelens kulturella liv och kort sagt få bli en aktiv del i bygget av människor med sundare sinnen.
Anakolut på McGill University
Ni som nogsamt följer vinifierat vet att även i de innersta kretsarna av det intellektuella Sverige dväljs likasinnade. Gott så. Nu kan ni, och ni som faktiskt tillhör de innersta kretarna av det intellektuella Sverige kan, förstås, också ni, även glädje er åt att vinifierat via sin debutroman ”Anakolut /-/ mänsklighetens berg- och dalbana och/eller/med intelligenstestet”, eller, kort och gott, ”Anakolut”, blivit föremål för ett föredrag vid McGill University i Montreal. För att inte göra en kort historia lång var det den svenske litteraturdoktorn Erik van Ooijen som talade om, bland annat, skillnaden mellan struktur och händelse, och detta gjorde han utifrån ”Anakolut”. Det finns två skäl för mig att blogga om detta: 1. Det värmer Egot. 2. Ni vet nu att det inte är en tillfällighet att vinifierat studeras i Sveriges intellektuella hjärta och ni vet nu, att lika självklart som ni säger att Kobra och Babel är bäst på TV så säger ni att vinfierat är bäst i bloggosfären. (PS kan kanske köpas här.) Gustaf Torstens.
Recenserat, vinifierat & Gainsbourg & Gall
Två dagtidningar som alltid haft koll är Hjo Tidning och Skaraborgs Läns Allehanda. Det är
därför inte som av en händelse de nu uppmärksammar bloken vinifierat. Enligt förlaget kan redan en kraftigt ökad försäljning skönjas i de finaste trakterna av Skaraborg och den svenska kultureliten väntar nu på att de stora drakarna ska vakna och, rättmätigt, höja bloken till skyarna. Äras den som äras bör liksom. I väntan på att det ska ske lyssnar vi på en frukt av Serge Gainsbourgs och France Galls samarbete.
Flann O’Brien: At Swim-Two-Birds
Det här är precis en sådan bok jag älskar att rekommendera Hustrun. Högst sannolikt kommer hon inte läsa den. Om hon gör det, är det intill visshet gränsande sannolikt att hon inte kommer läsa ut den, men om hon gör det, är det skrivet i sten att hon inte tycker om den. Oavsett vilket scenariot blir, ger det mig ett utmärkt tillfälle att undslippa mig små, trötta och lätt, eller rent av märkbart, överlägsna ljud och repliker som ”Njaee, det kan man ju tycka…”, ”Det är helt klart inte en bok för alla…”, ”Jag kanske snarare sällar mig till Dylan Thomas när han säger ’This is just the book to give to your sister if she’s a loud, dirty, boozy girl’… ja det är engelska Thomas talar då”. Ni vet sådana där små saker som upprätthåller spänningen i ett långt äktenskap. Nog av: härmed rekommenderas Hustrun och alla andra Flann O´Briens ”At Swim-Two-Birds”. Det är en, i sanningen, myllrande historia fylld av person(lighet)er – framförallt smått osannolika kreationer som gör uppror och skriver sina egna öden – och djupsinnigheter och nonsens i för somliga outhärdlig och för andra alldeles underbar röra. Lägg till detta keltiska rim och ett underbart språk och vi har en bok endast för de coolaste och uthålligaste; lipsillar och blåbär göre sig icke besvär. En liten sång till Hustrun och, förstås, till dem av er som inte kan låta bli att kolla vilken sång det kan vara.
Svenska Akademien vinifierad!
Kära Hängruntare, Ni läste rätt: även bland De Aderton dväljs sådana som Ni, sådana som inte bara idogt följer denna blogg utan som också förstår att värdesätta den. Denna information har vinifierat från säker källa, nämligen källan själv, varför Ni lugnt kan utgå från att vi inte far med osanning i detta nu. Huruvida detta kommer leda till att Litteraturpriset går till en blogg låter vinifierat vara osagt, men vetskapen om att, om Ni ursäktar att vi säger det, inte bara Kreti och Pleti följer vinifierat uppmuntrar dess utgivare och om Ni är kloka, och det är Ni, förstås, låter även Ni Er genomsyras av vetskapen om att Ni inte är sämre än någon annan, även om det, Gud förbjude!, skulle hända att Ni av fräcka bloggare kallas Kreti eller Pleti. vinifierat ber för övrigt om ursäkt om någon känner sig trampad på tårna eller ringaktad, men vi är, tveklöst, tagna av stundens allvar och har, i någon mån, tappat koncepterna. Minns att Vargas Llosas, som kopierats i del II i Skördeoffer, fått Litteraturpriset, vilket redan det är ett halvt pris till vinifierats utgivare och på tal om litteratur: missa inte bloken vinifierat.