I ett av sina återkommande anfall av omtänksamhet, som hon, misstänker vinifierat, fått från sin mor, fick Äldsta dottern för sig att hon skulle ge pappa en underhållande och intellektuellt stimulerande bok och inte kunde hon ana att Colin Cotterills ”Trettiotre tänder” var en intill infantilitet fjantig deckare. Den som läser på bokens baksida kan lätt få för sig att det här är en vansinnigt kul – lite Sharp – och varmt måbraig – lite Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap – bok med tre uns insiktsfullhet i nutidshistoriska skeenden i Laos samt en lagom omfattande djupdykning i samma lands historia och kontakt med förfädernas andar. Kort sagt lovar omslaget betydlig mer än vad innehållet håller eftersom innehållet visar sig vara tämligen innehållslöst. Boken påstås ha fått något som heter Dilys Award för bästa spänningsroman och viniferat kan inte tro annat än att Dily Award – juryn antingen är lika verklig som Institutet i Schweiz eller så delas det ut av förhållandevis lättskrämda och korkade personer. Spänning? Nej och när det hade kunnat bli spännande skyndar vi vidare med en mot läsarens intellekt direkt förolämpande förklaring eller ett hopp som får barndomens matiné-Tarzan-filmers hopp, där Tarzan i ena sekunden jagas av galna bågskyttar för att i nästa lugnt stå och småtala med Jane som om bågskyttarna aldrig funnits, verka logiska och sammanhängande. Humor? Nej, trots otaliga ansträngda försök, där det roligaste är att upprepa ”Visst är det varmt?” ”Jäkligt varmt.”, därför att det är så man säger i Vientiane när det är varmt. Och hur SDS, också enligt bokens omslag, kan finna boken ”skarp” och påstå att den bjuder oss på en ”inkännande politisk satir”, kan vinifierat inte tolka på annat vis än att någon borde få sluta sitt vikariat eller åtminstone få säkringen lagad. Här krävs en osannolikt vacker avslutning och det får vi i Starless.