Mellan 1988 och 2005 ledde jag dagligen skördearbetet på V&S Domaine Rabiega och mellan 1995 och 2003 också det på Château d’Esclans. På den sistnämnda, större gården kunde vi inte vara lika nogräknade med vilka skördearbetare vi plockade in och även om det alltid fanns många udda personligheter med på Domaine Rabiega var det inget mot läget på Château d’Esclans. Några original finns i tillkonstlad form med i romanen ”Skördeoffer”, men den mest anmärkningsvärda skördearbetaren var vid tiden för boken
ännu obekant för mig, eller i vart fall hans story. Emile Louis var hans namn och jag minns honom mest på grund av hans handslag. Varje morgon gick jag ut och hälsade i hand på alla skördearbetarna och berättade vad vi skulle ägna dagen åt. Att ta Louis i hand var som att greppa en fuktig, död plattfisk. Till slut, måste jag erkänna, började jag trycka till hans hand extra hårt, men det ändrade ingenting: han fortsatte hålla fram sin slappa och fuktiga hand för en kläm morgon efter morgon. Skälet till att Emile Louis var så anmärkningsvärd var nu inte hans motbjudande handslag utan det faktum att han är en av Frankrikes få massmördare – kanske den mesta och värsta om man räknar bort historiska förtryckare – specialiserad på yngre, förståndshandikappade flickor. Igår gick han ur tiden. Kommer inte sakna hans handslag. George Harrison.
Kategoriarkiv: Litteratur
Zadie Smith: NW & Damian Marley
Problemet med riktigt bra böcker, särskilt om de skapats av en favoritförfattare, är att de tar slut. Har verkligen försökt ransonera Zadie Smiths senaste epos, NW, men nu är det oåterkalleligen slut. Över. Men
inte borta. Ska försöka glömma den så jag kan läsa om den om ett tag. Eller kanske läsa den på ett annat språk. Så som jag gjorde med hennes debut White Teeth. Det fungerade nästan. Var definitivt värt det. Grejen är att Zadie har allt. Hon skriver galet bra, äger i övermått den för en sann författare avgörande analysförmågan och hon har alltid mycket att berätta. Här djupdyker hon återigen i Londons förorter och människorna, framförallt ”andragenerationens invandrare”, som är sprungna ur denna miljö. Vår tids Dickens eller så. Snyggt smitt, smart och suveränt. vinifierat kräver Nobelpriset i litteratur till Zadie Smith. Welcome To Jamrock.
En hyllning till novellen & en snöplig provning med uteblivet Rampljus
När Svenska Akademien ger Nobelpriset i litteratur till Alice Munro ger den också priset till Novellen – denna ädla och alltför ofta förbisedda och underskattade konstform. Er utsände i de litterära tassemarkerna har sedan urminnes, nåja, tider hävdat pocketbokens och novellens värde både i Nuet och Det senare nuet och avseende novellen också i Dåets nu. När novellen nu prisas på detta det mest ädla vis kommer det
förhoppningsvis leda till att fler upptäcker konstformen och efterfrågar den varmed vi också kommer få fler novellsamlingar kastade på oss samtidigt som tidningar och webbplatser upptäcker novellens kraft och ger plats för den i sina editioner. Självklart hoppas vi att HR:arna läser mycket Munro den närmaste tiden, men den som har behov av att tydligt visa att den i litterärt avseende liksom ligger före införskaffar ett, eller flera, ex ”Vinifiktioner” att uttryckligt visa upp på bussen samtidigt som den kastar småfnysningar och överseende leenden på alla som desperat försöker läsa ikapp sig på Munro. En händelse som mycket väl kan bli en novell är den snöplighet som drabbade mig vid dagens emotsedda provning, där jag skulle få
äran att ledsaga en samling oförbätterliga nördar genom två upplagor av gamla ”Rabiega The Oak Case”, samma vin sex sorters ek (årgångarna 99 respektive 01), ”Base-vinerna årgång 2000”, alltså endruvsviner från Château d’Esclans (Grenache, Mourvèdre respektive Carignan, druvrent, alla ett år i nya ekfat), de nya Invenire-vinerna samt lite Clos Dière från 1990, d v s i samtliga fall viner gjorda av mig och mer sällan provade, åtminstone inte tillsammans. Upplagt för en fantastisk provning, i alla fall om jag får tala för mig själv, snöpligt nog, visade det sig när jag idag anlände till utsatt plats vid utsatt tid, hölls provningen igår. Rampljus!
Trettiotre tänder – eftertänkt & Bad Barber
En viss krank blekhet har infunnit sig på er utsändes i litteraturträsket kinder sedan Hustrun läst den av den nyss nämnde kraftigt dissade ”Trettiotre tänder”; kort sagt tycker Hustrun att boken är ganska bra och att ja ni vet vem missbrukat sin position som bloggare. Med utgångspunkt från hur det brukar vara, alltså att Hustrun alltid har rätt i största allmänhet och i synnerhet avseende litteratur, föreligger nu en viss risk för att boken inte är absolut helkass. Detta är dock ingenting som påverkar er tappre kämpe där han står med flaggan i topp när det blåser som värst på Litteraturens hälleberg: även om ”Trettiotre tänder” faktiskt enligt alla normala bedömningsgrunder inklusive alla nu inom litteraturvetenskapen kända analysmodeller är en bra bok kan ni fullt ut lita på att vi aldrig kommer att erkänna detta och det finns två tunga skäl för detta: 1. Boken är kass 2. Hustrun tycker den är bra. Nu: senaste nytt från Bad Barber som släpper debutalbumet alldeles snart.
Paul Auster: Dårskaper i Brooklyn & Neko Case
Dårskaper i Brooklyn är en charmerande och barnslig historia skriven av en Paul Auster på
sparlåga. Vi lyssnar till Neko Case.
Arto Paasilinna: Domedagen gryr & M.A. Numminen
Någon på Paasilinnas förlag borde sagt som det var, när han dök upp med manuset till ”Tuomiopäivän aurinko nousee” eller, på svenska, ”Domedagen gryr”: ”Det här, käre Arto, är ett utmärkt synopsis till en ny roman. Krydda den med upptåg och galenskap och ge den ett minimum av djup så kan det bli en riktigt bra Paasilinna.” Nu gjorde ingen det så boken kom ut i sitt undermåliga skick och nu har vi läst denna Paasilinna-fadäs åt er, kära HR:are, så ni slipper göra det. Vi studsar vidare tillsammans med M.A.Numminen.
Haruki Murakami: Sputnikälskling & recensentsågning & Stomu Yamashta’s Go
En bra bok, i viniferats hjärna, kan få med beröm godkänt om den är särdeles spännande, vilket sällan händer att en bok är, infallsrik, händer tillfredsställande ofta, sprudlande av berättarglädje, jodå, eller om den lyckas skapa sin egen värld som läsaren sugs in i eller om språket är så vackert att läsandet blir till en estetisk upplevelse. Hajpade Haruki Murakamis Sputnikälskling är liksom ingenting eller kanske lite av varje
men ändå ingenting. Språket är inte särskilt vackert, snarare korthugget och ointressant med några enskilda rader som undantag, berättelsen är ganska ytlig och om man läser texten som omslagets baksida antyder att den ska läsas, som en text om olika dimensioner, en text som öppnar dörren till en annan värld, blir det rent nonsens, tangerande tramsskribenter som Coelho; möjligen kan texten få visst intresse om man läser den som en tankebana i berättarens huvud och dens borderlajnande. Har Murakami tänkt så får boken godkänt, men risken finns att så inte är fallet. Bör man då avstå från att läsa den här boken? Nja, den finns som pocket, tar inte lång tid att plöja och det är väl alltid bra att ha läst något av Murakami så varför inte? Å andra sidan ska sägas att en stor läsupplevelse inte väntar dig och när DN skriver ”Murakami besitter de sista resterna av pur litterär magi i en avtrollad värld. Man förstår inte riktigt hur han gör det, hur han lyckas öppna de där gliporna i verkligheten så att den framstår som bara en av många möjliga”, förstår man inte riktigt hur någon kan ta den recensenten på allvar. Ändå värre är Borås Tidnings recensent som, enligt pocketupplagans omslag, hittar humor i den här humorlösa boken. Vi kan avrunda med att konstatera, att vi här öppnat en dörr på glänt in till en värld som består av recensenter som inte borde recensera böcker utan gå runt och häpna över Bollibompas vidöppna dörr in till barnens förunderliga dimension. Stomu Yamashta och hans Go tar oss till Paris-dimensionens luftiga rymd.
Jonathan Frantzen: Freedom & Mother’s Finest
Jonathan Franzen har gjort det igen, skrivet en fantastisk roman om en amerikansk familj
och dess entourage. Nog av. Läsning anbefalles. Funk med Mother’s Finest.
Världens bästa vinbok & Squarepusher
Med jämna mellanrum prisas kok- och vinböcker – till och med mina egna böcker i dessa genrer har fått priser; till exempel har ”Mama Lopez Catalanske Kogebog” fått Gourmand World Cookbook Award i Danmark och ”Vinprovning” har av Måltidsakademien i Sverige utsetts till ”Bästa dryckeslitteratur”. Väldigt smickrande och kul och än mer smickrande är det, förstås, för alla svenska vinboksförfattare som får internationella priser och i tid och
otid kan kasta ur sig att de gjort världens bästa eller nästbästa eller tredjebästa och så vidare vinbok. Men vad döljer sig egentligen bakom de här priserna och vad är de värda? Ibland är det ett gäng förlag som gått ihop och prisar sig själva, ibland är det organisationer eller stiftelser som ligger bakom. Som den vakne HR:en förstått är de här priserna av lite olika värde och det är aningen nedslående att läsa OIV:s (Office Internationale de la Vigne et du Vin/International Organisation of Vine and Wine) lista över världens bästa vinböcker. Inte ens om man letar tio år bakåt i tiden dyker en enda svensk bok upp där. Nu kan man för all del fundera över om OIV är så mycket bättre på att utse världens bästa vinböcker än någon annan? Kanske är det inte så, men det är, högst sannolikt, det närmaste vi kan komma en internationellt, oberoende (nåja) och objektiv (nåja) ”vinboksjury” och nog kan denna lista stämma till viss ödmjukhet hos alla vi svenskar som skriver vinböcker: så bra är vi inte när vi höjer blicken över horisonten. Squarepusher. Samt dagen till ära lite amerikansk musik.
Lästips sommaren 2013 & dansant yé-yé
Efter den nyligen genomförda sågningen undrar säkert en och annan HR vad som då
duger åt en mer än vanligt grisig vinifierat en sommar som den just nu i norra hemisfären pågående. Det finns massvis av bra böcker därute och därför rekommenderas en och annan HR de bloggen närstående böckerna ”vinifierat” och ”Vinprovning – så upplever du vinets alla möjligheter” (”Årets dryckeslitteratur”, enligt Måltidsakademien, bara en sådan sak). För den som tycker om kruttorra, nördiga saker duger för all del även ”Odla och tillverka vin” och den som vill ha sig en vinvärldsanknuten novellsamling till livs intager lämpligen ett, eller för den mindre nogräknade ett par, styck ”Vinifiktioner”. Någon kanske noterar att samtliga böcker har samma författare och denna någon ska då veta att vinfierat ser det författarnamnet som en kvalitetsgaranti. Dansant yé-yé.
