Det är nu mer eller mindre 50 år sedan Rachel Carsons banbrytande ”Silent spring”
Rachel Carson - banbrytare.
publicerades. Gissar att alla gamla stofiler redan läst den, men om uti fall att det inte är så må denna pinsamma stofil slå sig ihop med de tonåringar som ännu inte tagit sig an Carsons klassiker. vinifierat utgår från att Rachel Carson skulle ha gillat Mirella Freni och klämmer till med henne så här på fredagseftermiddagen.
Då och då börjar folk på vinmöten diskutera mina skönlitterära verk med mig. Redan från början står det dessvärre ofta klart att de eventuellt läst en bok – den experimentella kollageromanen”(Stadd i) Statisk rörelse” eller
En senare roman
dito ”Anakolut” – för sisådär tjugo år sedan och uppfattat sig inget ha förstått och, underförstått, det berodde på boken. Man får då tålmodigast förklara, att den som försöker skapa litteratur skriver inte deckare – obs! detta är inte en attack på deckare, deckarförfattare eller ens deckarläsare – utan böcker som utmanar läsaren på ett annat plan. Ibland antar läsaren en sådan utmaning och rent av betvingar verket. Ibland inte. Kort sagt möts inte alltid texten och läsaren. Således är det i sin ordning att inte tycka om en bok man förstått sig på och säga det. Har man inget förstått är det inte heller fel att säga det. Men det är oklokt att uttala sig negativt om verk man inte förstått – gäller för övrigt inte bara böcker – eftersom risken är stor att man i första hand står där och dissar sitt eget intellekt.
Hustrun stack till mig en bok, sa ”Ru, av Kim Thúy, läs den, den kan göra dig gott”. Självklart svarade jag ”Har redan läst den, klart överskattad”. Så snart tillfälle gavs såg jag
emellertid till att införskaffa ett, annat, exemplar av Ru. Hade den sedan gömd under madrassen och läste den då och då när Hustrun inte var hemma. Just Ru lämpar sig för sådan läsning. Boken är uppdelad i korta texter, som längst en helsida. Ofta är de bara en tredjedels sida. Det handlar om krig, en fred som är kriget förvillande lik, att mista allt, fly och skapa sig en ny tillvaro i ett nytt land. Intressant för oss doftofiler är att just Kim Thúy hittar sitt hem i tillvaron via en doft. Vilken får ni själva ta reda på genom att läsa den här emellanåt lätt smöriga och lätt sökta, men allt som oftast bara fina, och uppriktiga, lilla sak. Om jag sagt detta till Hustrun? Icke. Däremot måste jag komma ihåg att göra mig av med madrassexemplaret nu när det är utläst.
Hanif Kureishis The Buddha of Suburbia utkom redan 1990. Fick pris. Hyllades.
vinifierat har nu läst boken åt er som ännu inte läst den och vinifierat tycker att ni ska läsa själva. Kul, bra bild av engelskt 1970-tal, både i förorten och centrala London. Läsrekommendation.
Den här sanslöst hyllade debuten, som kom häromåret, köpte jag för ganska länge sedan och gick och sög på, så som jag brukar gå och suga på böcker som får förväntningarna att slå knut på sig själva. Så långt allt väl, ända tills jag en dag ser Hustrun sitta och läsa den! Så gör man väl bara inte, snor andras olästa böcker? Men det var inte det värsta. Det
värsta var att hon under den olidligt långa tid hon tog på sig att läsa boken, min bok, med jämna mellanrum undslapp sig kvidande läten, som tydliggjorde att ”det här, det är riktigt bra”, och högljudda flämtningar av typen ”Herregud, vad bra den är!”, ”Ååh.”, ”Man blir arg när novellerna tar slut, man vill ha mer av samma vara.”. Särskilt irriterande var, förstås, ”Det här är verkligen en bok du måste läsa!”. Nåja, ingen skugga ska nu falla över Nam Le och hans ”Båten” för detta. Tvärtom tar vinifierat, ödmjukt, plats i hyllningskören, där Hustrun för övrigt redan står och kvider samtidigt som hon rör kroppen i transliknande dans, och träder gärna fram och sjunger en aria (lugn, vi talar bildligt här…) om vilken märkvärdigt bra bok detta är. Hyllningen kan göras lång, men det får räcka med att säga att det är en välskriven, fängslande novellsamling som vän av litteratur inte får missa. Som ett väl vinmakat vin! Rodrigo y Gabriela.
Köpte Ian Sansoms ”Fallet med de försvunna böckerna” – en förutsägbar och klichéfylld bok om en Londonbo som hamnar i nordöstra Irland och letar efter försvunna biblioteksböcker – i ett anfall av lättja; jag ville ha en motstånds- och därmed meningslös bok. Det fick jag. Med råge. Ingen läsrekommendation. Luften går ur ballongen just som det roliga borde börja på allvar.
Det stod hur mycket som helst i tidningarna inte bara när de så kallade ”sydowska morden” hände, utan också då den här boken, skriven av dotterdottern till häradshövdingen von Sydow, utkom häromåret. Tyckte väl att jag läst tillräckligt i tidningarna, men min Twoson-kollega fick för sig att jag behövde litterär bildning i
allmänhet och genom den här boken i synnerhet och gav mig den vid en gemensam resa nyligen. Med andra ord var jag tvungen att läsa ”I skuggan av ett brott” och av tvånget följde skepsis. Man kan gissa att mördaren är ett psykiskt stört, sannolikt narcissistiskt, missbrukande, bortskämt brat; blott en i raden men unik såtillvida att han slog ihjäl sin pappa och hemhjälpen x 2. Att han ansågs vara ”ovanligt intelligent” kunde man också gissa i förväg eftersom alla förgrämda extremister och misslyckade halvgalningar ”egentligen är så intelligenta” trots att de, näst efter sina eventuella nickedockor till efterföljare, är mest dumma i huvudet av alla mänskliga varelser. Hur var då boken? Nja, jo, njae, så där. Den är, som kritikerna sagt, mycket välskriven. Å andra sidan känns den sannolikt viktigare för författaren än för oss andra, som rimligtvis finner en relevant betydelse i den först då den kompletterats med en omfattande analys av det samtida samhället samt, gärna, en återkoppling till dagens samhälle och brat-kultur.
Vädret verkar inte bli bättre i ”sommar” så det är väl lika bra att alla som inte lämnar landet
inriktar sig på rödtjut och litteratur samt OS i TV-soffan. Då är ”Vinifiktioner” ett givet lästips, inte bara därför att det, om ni förstår vad jag menar, handlar om noveller, en uttrycksform som brukar passa hängmattan eller utsiktspunkten som överblickar åskmolnen, utan också därför att jag är medförfattare. Tips på ett smakrikt rosévin, som inte viker ner sig för lite åska och regn. Tips på ett rödtjut, som står rycken även då den nordliga sommaren envisas med att förklä sig till höst.
Jaja, vi är goda vänner, vi är vinmakare och vi har affärer ihop, men det
hindrar inte att Miguel Merino Navajas är en utmärkt, rent av prisbelönt, skribent. Mitt tips är därför att ni ska ta er före att följa hans blogg, när han nu äntligen gått med på att blogga för oss svenskar: läs här.
Vägg i vägg hukar de vackra och ofta färglada husen längs Lissabons paradgator, med sin falnande puts trängs de i de smala gränderna och med sin stolta historia fast
Entrén, York House
förankrad i väggarna blickar de drömmande ut över det oändliga och lockande vatten som deras hemstad omges av. Portugal i allmänhet och Lissabon i synnerhet är Europas bedagade skönhet och som sådan synnerligen intagande Det är inte svårt att se varifrån Lobo Antunes fått inspiration till sina ofta lugubra miljöer och feta spindlar, som kryper runt bland kandelabrar i den unkna källarens hörn (lästips). Och samtidigt är allt oerhört vackert, suggestivt och tilltalande, ja, som hos Lobo Antunes. Mitt i historiens vingslag, på en gata med småbutiker som säljer allt från packningar till pumpar via bakverk till gigantiska motorsågar och radioapparater, ligger York House. Vackert, stämningsfullt och härmed kraftigt rekommenderat som tillfällig bopåle i Lissabon. På hotellet finns dessutom en hygglig restaurang, vars i Portugal världsberömda hamburgare kan rekommenderas. Därtill går det att göra rejäla fynd på vinlistan, till exempel formstarka Quinta do Carmo 97 eller 98 för 45 respektive 42.50 euro.