Den som inte har något bättre för sig än att läsa en torr faktabok om vintillverkning i sommar kan med fördel ta sig an ”Odla och tillverka vin”, som nyligen utkom i en reviderad och, som det brukar heta, utökad (ger känslan av ”bättre och större”) upplaga. En på alla sätt och vis bra och utökad bok, även om den är lite torr, men vem är inte det?
Innan jag lämnar lästipset ”Everything you know about Indians is wrong” måste jag citera Smith när han i inledningen av kapitlet om konstnären James Luna citerar Henry Louis Gates Jr (ur ”Thirteen Ways of Looking at a Black Man): ” ’ Authencity’ is among the founding lies of the modern age”.
Lästips i sommar för den som inte bara vill läsa deckare dag ut och dag in: Paul Chaat Smith – Everything you know about Indians is wrong ( University of Minnesota Press). Chaat Smith är kurator vid National Museum of the American Indian of the Smithsonian Institution i Washington, D.C., och här har han samlat ett flertal kortare texter, som både är lärorika och kul. Den som gör sig omaket att skaffa den här boken får veta sanningen om Geronimos Cadillac, Black Elk Speaks, Seattles tal och mycket, mycket annat.
Hann under tågresan från Paris även med att ögna Le Monde. I (går)dagens litteraturbilaga fanns en intressant diskussion om författarens självcensur. Min andra roman ”(Stadd i)Statisk rörelse” är skriven av minst två jag: ett Överjag, som heter Gustaf Torstens (författarpseudonym jag använde för min första roman ”Anakolut”) och ett Underjag, som heter R. Eller, det är en lek med det där med självcensuren. Jag tror det är omöjligt att i vaket tillstånd undkomma Överjaget. Däremot har jag försökt drömma fram texter, vilket rimligtvis innebär att Överjaget i vart fall är närvarande i mindre utsträckning (figuren R är dock till stora delar skriven i vaket tillstånd; drömskrivandet har jag använt mer för några av novellerna i ”Ditt och mitt livs novell”). Sedan gäller det förstås att inte banga ur när Överjaget ska titta på texten som drömmen resulterade i. Hursomhelst uppfattade Hans Alfredson, som hade vänligheten att skriva förordet till ”(Stadd i)Statisk rörelse”, den där jag-leken och nämner det särskilt i sin text: ”Det verkar som författaren, hans underjag, överjag och en i ryggmärgen boende iakttagare har träffats med tillgång till gott vin på en fransk filial till Blandarredaktionen och turats om vid skrivmaskinen…” Tja, det är väl ungefär så även jag såg och ser på saken.
Snabbtåget TGV tar drygt fyra timmar Paris – Draguignan-Les Arcs (som min hemmastation heter, närmare 90 mil sydost om huvustaden). Bortsett från gunget efteråt är det vanligtvis en skön resa. Passade den här gången på att avsluta Kazuo Ishiguros novellsamling ”Nocturnes” (Faber and Faber, finns t ex på Pocket shop i Sverige). Undertiteln ”Five stories of Music and Nightfall” sammanfattar väl bokens innehåll. Han kan med enkla medel både skriva och berätta historier, Ishiguro. Egentligen en typ av berättande som jag finner ointressant och trist, men när det är så här välgjort blir texterna sommarlätta och lämpliga inte bara för tågresor utan också hängmattor sommartid.
Vad vet jag om manga? Slätt ingenting. Sonen ville åtgärda denna, som han nog menar, allvarliga brist i min bildning, varför han gav mig Jirô Taniguchis ”Quartier lointain” (utgiven av Casterman i Frankrike, i original ”Haruka na machi e” och på engelska ”Distant neighbourhood”). Nu har jag läst den och jag ger mig: är detta manga så är manga hur bra som helst. Denna tegelsten är med sitt tecknade innehåll inget annat än en lysande bok.
Vilket är fel, att kalla vinkritiker för vinjournalister eller litteraturjournalister för litteraturkritiker? Ska alla, som inom filmkonstens värld, kanske kallas (film)skribenter? Och djupt i Goethes pudel: ska hov- och nöjesrapportörer som för den anakronistiska furstespeglingens patetiska arv vidare kallas reportrar?
Från Marjaneh Bakhtiaris debut ”Kalla det vad fan du vill” gick tankarna osökt till Zadie Smith och hennes ”White Teeth”. Efter att ha plöjt igenom uppföljaren, ”Kan du säga schibbolet?”, står det klart att medan Smith i sina uppföljare ”The Autograph Man” och ”On Beauty” inte kunnat nå upp till de höga höjder dit hon lyckades baxa debuten går Bakhtiari både vidare och framåt. ”Kan du säga schibbolet?” är lika underhållande som ”Kalla det vad fan du vill” och medan Smith snart släppte grundtemat för sin debut tragglar Bakhtiari vidare i sin utforskning av all den dumhet, rädsla, tafatthet och okunskap som utgör en skrämmande stor del av den svenska immigrations- och integrationsdebatten. Kul, lättläst, insiktsfullt och inte alls banalt – snarare tvärtom.
Vilken aforismbyggare sa ”Livet är en så allvarlig anrättning att det måste kryddas med humor”?
I Albert Bonniers Förlags julbok till vänner och medarbetare 2009 skriver Niklas Rådström (”Det blir ingen julbok i år”): ”Vi har inte vår fantasi för att bedra oss själva, utan för att genom att tänka på hur livet skulle kunna vara se hur det verkligen är”. Det tycker jag är mycket bra skrivet, fast för att visa att jag läst Ernst Bloch vill jag tillägga, att fantasin och dagdrömmen också visar på möjligheterna och hur livet borde vara.