Marjaneh Bakhtiari & Zadie Smith

Från Marjaneh Bakhtiaris debut ”Kalla det vad fan du vill” gick tankarna osökt till Zadie Smith och hennes ”White Teeth”. Efter att ha plöjt igenom uppföljaren, ”Kan du säga schibbolet?”, står det klart att medan Smith i sina uppföljare ”The Autograph Man” och ”On Beauty” inte kunnat nå upp till de höga höjder dit hon lyckades baxa debuten går Bakhtiari både vidare och framåt. ”Kan du säga schibbolet?” är lika underhållande som ”Kalla det vad fan du vill” och medan Smith snart släppte grundtemat för sin debut tragglar Bakhtiari vidare i sin utforskning av all den dumhet, rädsla, tafatthet och okunskap som utgör en skrämmande stor del av den svenska immigrations- och integrationsdebatten. Kul, lättläst, insiktsfullt och inte alls banalt – snarare tvärtom.

Litteraturvin i BS

Dröm & Verklighet

I Albert Bonniers Förlags julbok till vänner och medarbetare 2009 skriver Niklas Rådström (”Det blir ingen julbok i år”): ”Vi har inte vår fantasi för att bedra oss själva, utan för att genom att tänka på hur livet skulle kunna vara se hur det verkligen är”. Det tycker jag är mycket bra skrivet, fast för att visa att jag läst Ernst Bloch vill jag tillägga, att fantasin och dagdrömmen också visar på möjligheterna och hur livet borde vara.

Filosofivin

Årets juklapp!

Det är några år sedan den utkom i Sverige och ändå fler år sedan den utkom i Danmark, men den finns att köpa och man kan provläsa.

När vi – Lopez, Salker & jag – gjorde den här boken ville vi göra en humorbok i första hand. Lopez lagade till en katalansk rätt, Salker och jag godkände eller avslog. Sedan skulle jag skriva en text kring rätten utifrån Lopez-släktens mångtusenåriga historia. Om våra respektive skrattade åt texten kom den med, i annat fall refuserades den. (Eftersom vi alla har kvinnliga moatjéer är det säkert ingen tillfällighet att kvinnorna är fantastiska i den här boken, medan männen genomgående är ynkryggar och i största allmänhet handfallna och korkade.) Slutligen ritade Salker en illustration utifrån receptet och/eller texten. Samma sak: skrattade moatjéerna kom bilden med, annars refuserades den.

Vi kan följa med Lopez-släktens förmödrar när de bygger pyramider i Egypten, skriver Gilgamesh, hjälper Columbus hem från Amerika eller ersätter Fangio i hans mest magnifika lopp (som han alltså inte körde själv) . T ex.

Med andra ord är det här i första hand en bok att skratta med, i andra hand att laga goda katalanska recept ur. ”Årets udgivelse i Danmark 2001”, enligt BT. Väl bekomme!
Jaså, vin till boken?

Ornellaia 1994

Gräsänkling med blott yngsta dottern hemma, vad passade då bättre än djupfryst lasagne – för ordningens skull värmd till rumstemperatur – och lite Ornellaia? Ja, påstortellini är ett bättre alternativ, men eftersom dottern fått nog av dylikt slog jag på stort och försökte mig på konststycket att få till en perfekt lasagne, vilket inte är det lättaste ska ni veta.

Fabrikanternas exakta recept varierar för att nu inte tala om allt skräp som tillsätts före djupfrysningen (alla har väl läst ”Hemlige kocken” vid det här laget?). Sedan har vi det här med ugnars förmåga att uppträda kapriciöst. Ibland betyder 200 just 200, men ibland betyder det 150 eller 250. Lika pålitliga som en folkomröstning i Sverige.

För att vara på den säkra sidan – som ni förstått kan mycket gå fel när man ska värma lasagne – samt därför att jag inte hade någon som snyltade på innehållet, bestämde jag mig för att hämta upp ett favvovin. Efter visst sökande i min numer enormt disciplinerade vinkällare hittade jag till avdelningen med Ornellaia. Där ligger de på rad, 1991 – 1995. I stora, välordnade högar.

Varför har jag så mycket Ornellaia just? Jo, som sagt gammalt favvovin, men också därför att en tokpanna till spritlangare i Ventimiglia – precis på andra sidan gränsen; det är dit fransmännen åker för att handla billig sprit: Italiens svar på Bordershop – varje år tog emot en omgång Ornellaia från sin distributör, som, specialiserad på crap som han var, inte kunde bli av med det här dyra vinet. Min dealer gjorde helt enkelt distributören en tjänst. Och jag, jag köpte sedan orneallaiorna från min langare för att göra honom lycklig. Nåja, även för min del var det ganska okej eftersom dealern inte gjorde något påslag, desperat som han var att bli av med dyrvinet.

Tyvärr tog detta utmärkta arrangemang slut i samband med att Ornellaia helt eller delvis (minns inte längre hur det mer exakt förhöll sig) såldes och för övrigt även ändrade stil från och med årgången 1997. Från att ha varit sinnebilden av exakt vinmakning, vilket inte är helt lätt att åstadkomma, blev det ett bra vin i powerskolan, som inte är fy skam det heller men inte lika imponerande, eftersom nästan vem som helst, till och med Paul Hobbs, kan göra ett powervin.

Nog av. Ornellaia blev det till den inte med full framgång uppvärmda lasagnen – dottern är dock van och tog en youghurt eller något istället – och jag ansträngde mig verkligen för att hitta fel på vinet, men det gick inte. Visst hade den flyktiga syran blivit lite mer påtaglig med åren, men för övrigt var det, som det alltid varit, fulländat i sin eleganta och balanserade vinmakning. Snyggt. Gott. Hatten av. Ska nog drickas de närmaste åren så det gäller att inte vila på hanen utan att göra sin plikt. Mer lasagne framöver alltså.

hemlige kocken

Klovn

När jag passerade Kastrup i somras köpte jag säsong fem och sex av den danska humorserien ”Klovn”. Tyvärr fanns inte dansk textning för ”hörehaemmede” (finns på vissa av de tidigare säsongernas DVD:er) så jag fick lite besviken och skamsen inför den danske försäljaren satsa på engelsk textning – jag hör till de få svenskar som faktiskt gillar danska, men jag förstår inte allt när det går fort och många pratar på en gång.

Nu har jag sett säsong fem, som är bra. Beträffande säsong sex har jag sett den ena DVD:n och så långt är frågan om inte säsong sex är den bästa hittills. Hatten av för Frank och Casper.

Min hustru påstår f ö att bara killar kan tycka att ”Klovn” är kul. Ungefär som att bara killar kan tycka att ”Populärmusik från Vittula” är kul. Nu skulle man kunna misstänka att min hustru är renons på de senaste decenniernas utveckling inom genusforskningen, men så är inte fallet. Vad hon egentligen säger är, att blott omogna personer kan tycka om så infantil ”humor”.

Skälet till att jag sett säsong fem och halva säsong sex idag är att min hustru är på hästtävling hela helgen… Och ikväll är det fotboll, Sverige – Danmark på Parken.

Jorge Luis Borges – Fiktioner

Har precis börjat läsa Borges ”Fiktioner” (pocket, Bonniers), som bl a innehåller underbara ”Trädgården med gångar som förgrenar sig”. Det som slår mig när jag nu läser om ” Tlön, Uqbar, Orbis Tertius” är hur ljuvligt galen Borges är i sitt fantiserande. Någonstans hade jag väl koll på det, men det är så länge sedan jag läste honom att man nog också måste ta med i beräkningen att det på den tiden krävdes mycket galenskap för att jag skulle tycka att det var galet.

Hursomhelst berättar Gabriella Håkansson i förordet, att ” samma år som hans far dog (1938), sprang Borges in i en nymålad fönsterkarm och ådrog sig en allvarlig blodförgiftning. I flera veckor blev han liggande till sängs med feberhallucinationer och akut sömnbrist, svävande på gränsen – som det heter – mellan liv och död. Efter att han tillfrisknat kände han sig orolig för att skadan skulle ha lämnat bestående men, ja, rent av nedsatt hans intellektuella förmåga. För att kontrollera att så inte var fallet satte han sig ner och skrev ’Pierre Menard, författare till Don Quijote’, tätt följd av ’Tlön, Uqbar, Orbis Tertius’…. Om den fatala skallskadan han råkade ut för verkligen lämnade några men – hans mor menar bestämt det – så var det definitivt av det positiva slaget…”

Så kan det gå, för att citera Kurt Vonnegut.

Miguel Merino Hijo och Premio de Buena Fuente

Miguel Merino Hijo – alltså sonen till den i vinsammanhang än så länge mer kände Miguel Merino – är inte bara en talangfull, ung vinmakare och vinhandlare, han är dessutom skribent och som så många andra vinmakare började han sin bana som journalist. Nu har han gått och vunnit det prestigefyllda Premio de Buena Fuente för årets bästa novell. Vi lyfter på hatten och tackar vår lyckliga stjärna för att vi får samarbeta med karln.

För övrigt har 2006 Mazuelo de la Quinta Cruz, som såväl Hijo som Padre som jag har ett finger med i och som tidigare ratats 94 p i Sobremesa, av guiden ”Los 300 mejores vinos de España” utsetts till Riojas sjätte bästa vin. Inte så illa för en ren Mazuelo.

Och någon gång nästa år kommer Merino Hijos vin Unnum till Sverige.