Ni som följer @LarsTorstenson på Twitter har redan sett den, men för världen i övrigt är det här och nu premiärvisning av Vinakademiens i Sverige rykande färska logga – se nedan. Loggan är som sig bör skapad av akademiledamoten Lennart Jirlow. Carla Morrison.
Någonstans är det fullt rättvist att det är samma folk som dricker omoraliska viner och äter gourmetmörad dansk fläskfilé som läser Se&Hör. Möjligen finns det något enstaka undantag från denna regel, men på det hela taget torde det stämma ganska väl. Hard core skräp-konsumenterna föredrar skräp i varje valsituation och de skäms inte för det. Tvärtom blir de trubbiga å det värsta om deras förkärlek för crap ifrågasätts. Och hur skulle det kunna vara på något annat vis? Att bli anklagad för att vara korkad går an så länge det inte är sant.
Häromdagen kunde Se&Hörs skräpkonsumerande läsare glädja sig åt ett frossande i det faktum att Deborah Harry – som nyligen avstod pengarna i Sotji i en protestaktion för mänskliga rättigheter – 35 år senare inte ser ut som den fotomodell hon en gång var. Deborah är och har sedan sena 70-talet varit frontfigur i bandet Blondie, som nyligen tilldelats NME:s musikpris ”Godlike genius award”. Bland annat därför att bandet är det enda som lyckats toppa världens topplistor med nya låtar minst en gång/decennium tre decennier i rad. En hygglig prestation värd att uppmärksammas så som NME gör och vinifierat hänger på med ett litet Blondie-potpurri för er som både ser och respekterar människors och sakers rätta värde: Atomic, The Tide is High och Maria. PS Bonusspår med Debbie Harrie & Arcade Fire.
Lyckligtvis är smaken som baken och så länge produkten ifråga är välgjord och moralisk finns det inget att säga om den saken. Således finns det inte heller så mycket att säga om att någon hyllar ”Argentinas druva” torrontés
därför att hen tycker om den. Men när torrontés framställs som en makalös druva, som ruvar på potentialer som vinmänniskan tidigare bara kunnat drömma om, ja, ni vet så där som en del vinskribenter tappar koncepterna som vore de ingresskrivare i Sportbladet, då, då måste någon sätta ner foten. Torrontés kommer aldrig att bli en stor druva. Argentina har den i brist på annat, en förbannelse när det globala perspektivet blivit en verklighet för den argentinska vinindustrin, en druva för enkla, aromatiska viner för en enkel gom och en täppt näsa. Julieta Venegas.
Inte sällan hamnar arbetet i vinkällaren under lupp vad det gäller jäst och jästnäring. Mindre fokus sätts på vad odlaren gör före skörden, i vingården. Kort sagt är behovet av jäst och näring högst varierande, inte bara beroende på druva och år utan också på vad bonden företagit sig under året och då inte minst avseende hur hen gött sina plantor, oavsett om detta skett via marken eller plantans löv. I ett reklamblad som nyss damp ner hos vinifierat marknadsför Lallemand den nya produkten LalVigne Mature. Denna ska sprutas direkt på plantans blad och sägs
vara först i sitt slag genom att den hjälper den fenoliska mognaden på traven. Detta gör LalVigne Mature särskilt intressant i svala områden, där mognaden kommer sent eller kanske aldrig, och i varma områden, där sockerhalten kan skena iväg innan den fenoliska (och arom-)mognaden – här talar Lallemand om den önologiska mognaden som omfattar både den fenoliska och arom-mognaden – infunnit sig. Produkten väntar på att patenteras så tillsvidare får vi nöja oss med att veta att den bygger på ett urval Lallemand-isolerade jäststammar. För den som vill ha en liten nördknorr på detta kan meddelas att LalVigne Mature ska appliceras vid två tillfällen: vid början av véraison samt två veckor efter den första behandlingen. Och för den som inte riktigt greppade det där med jäst och nu tror att detta är ytterligare ett bevis för genmanipulation och kemisk krigföring inom vinbruket kan meddelas att detta handlar om grundläggande biologi – sedan kan man förstås ha invändningar också mot det, men det är en annan historia och därmed inlägg. Eftersom Audrey igår gjorde succé hos ett fåtal högljudda HR kommer här ett yé-yépotpurri: 1, 2 , 3, 4, 5, 6, 7.
Om vi utgår från det rimliga antagandet att alla konsumenter, vi, är mer eller mindre dumma i huvudet och att de flesta av oss är medvetna om detta, varför, undrar vi då, tillverkas det lik förbaskat så många produkter som
inte är idiotsäkra? Varför, till exempel, fungerar mailen ut från hemdatorn och paddan men inte från mobiltelefonen? Inte ens de vanligtvis slöa och ointresserade slynglarna i datoraffären vet hur de ska ta itu med problemet av det enkla skälet att de är lika korkade som resten av oss. Alltså, om det ska vara på det viset kan vem som helst av oss ta fram en tegelsten och hävda att det är världens smartaste dator, men att det kräver sin hen för att förstå sig på den. Mantra. Bosnian Rainbows. Creep-bonus.
Äntligen fick vi i år, på TV, och då måste det vara sant, förklarat för oss, varför tidsomställningen görs: den görs på grund av att många får svårt att
Foto: Lato
sova när det blir ljusare på morgonen och skälet till att de får svårt att sova är att de hör ett rop från Hedenhös och tiden då människan var utrustad med en primärt inriktad reptilhjärna. Har i och för sig alltid misstänkt att någon form av ett slikt problem föreligger hos folk som stiger upp tidigt och med ett leende på läpparna, men att de får styra samhället är upprörande. Undra på att det blir krig. Förbud mot tidsomställning, i alla fall på våren, nu! Ett slags musikaliskt bevis för det sagda här.
Vad är det för fel på vår supporterkultur? är frågan som upprepas gång efter annan i supportermordets spår. ”Polisen måste ta sitt ansvar”, säger vissa, ”klubbarna måste ta sitt ansvar”, säger andra. ”Vi kan inte ta mer ansvar för idioter, bråkstakar och kriminella som söker sig till oss än en biosalong kan göra det ”, säger klubbarna, ”det här är ett problem för samhället”. Rätt så, men även om det här mer är ett samhällsproblem än
Foto: Lato
ett supporterproblem i sig innebär inte det att representanter för klubbledningen kan frottera sig med busar eller att klubbarna skulle stå utan ansvar. Snacka om att sända fel signaler. Och det är just det det handlar om: fel signaler. Alla som någonsin ställt sig bakom en ”hata-kampanj” eller ens skrikit okvädinsord om motståndaren eller jublat när någon ur motståndarlaget fått en smäll eller busvisslat när motståndarlagets stjärna har bollen, alla som någonsin gjort det bär ett ansvar för mordet i Helsingborg igår. Det är förlåtligt när reptilhjärnorna är dumma i huvudet, men när människor som tror sig vara vid sunda vätskor nedlåter sig till att agera som statister eller, ändå värre, aktiva aktörer i den smutsiga supporterkulturens utkanter är det oförlåtligt. Vi bör alla fundera över vilka signaler vi sänder till omvärlden, inte minst de yngre supportrarna, när vi håller på vårt lag och kommenterar domarens insats. Det är bara fotboll för helvete. White Stripes.
Att etanal, eller acetaldehyd, är vad som i första hand binder det svavel som tillsätts vinet, är sedan länge känt. Såg emellertid idag en tweet i ämnet och presenterar här en sammanfattning av det forskningsarbete den hänvisade till. Av rapporten framgår, utöver att acetaldehyd är det som i första hand binder svavlet (hela 55 % enligt det här arbetet), att det är hur du hanterar vinet efter jäsningsprocessen och i samband med
buteljeringen som är avgörande för hur mycket svavel vinet behöver och hur effektivt det du tillsätter verkar. Rön av det här slaget är av yttersta vikt för den som vill arbeta med lite eller rent av inget svavel alls – tveklöst är etanal det som oftast förstör upplevelsen av osvavlade, eller i vart fall lågt svavlade, viner. Acetaldehyd, som enkelt uttryckt uppstår då etanolen okontrollerat oxiderar eller för den delen då alkoholen bryts ner i människokroppen, är ett otyg och det kan inte vara utan viss självprygellängtan somliga påstår sig tycka att det är vinets i sanningen innersta väsen. Hu! Kräver lite briljans från Stone Roses för att bli av med blotta tanken på etanaleländet.
Ett sådant där lika överlägset som mot dumhet överseende leende som vuxna inte sällan använder när de talar till barn skänkte värme åt Lufthansadamens i Düsseldorf anlete och till sist sken hon som en moderligt förstående sol när hon än en gång bedyrade, att trots mina farhågor skulle ett plan vänta på mig i Zürich. Det här med att det inte gick att checka in just nu, sa hon, berodde bara på Swiss egensinniga datorsystem,
vilket, tänkte jag just då, uppenbarligen inte är Lufthansas eller Swiss problem utan deras kunders. Bara för att verkligen vara på den säkra sidan kollade jag upp flighten även med damen i loungen. Jodå, log också hon som om jag var en UM, ett plan skulle stå redo i Zürich. Självklart fanns det inget plan i Zürich. Faktum är att det ströks redan den sjätte december förra året. Dock inte i Lufthansas datorer i Dûsseldorf eller, mer sannolikt, tittade aldrig de moderliga Lufthansadamerna i datorerna på riktigt. De bara datorfejkade. Med påföljd att den misstänksamme och på huvudet välklappade resenären fick föra en dispytliknande diskussion med Swisspersonalen i Zürich – som vare sig ville kännas vid den sedan länge strukna flighten eller den inkompetenta Lufthansapersonalen – innan åtminstone ett nytt flyg kunde bokas in påföljande dag. För övrigt bjöds resenären i väntan på morgondagens flight att göra det så bekvämt som möjligt för sig där på Klotens flygplats utanföra Zürich. Detta var långt ifrån första gången Lufthansas markpersonal briljerar med överlägsen attityd och inkompetens. Kort sagt underträffas generellt Lufthansas markstaber endast av arga bagagegubben i Kiev. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot inkompetent Lufthansapersonal! Desireless.