Kategoriarkiv: Provade viner

Juan Luis Recio

Publicerat av
Svara

Den gode J L Recio har utsett vad som i hans tycke är Riojas tio bästa viner. Noterar att två Muga – viner tronar på listan (Aro 04 som # 2 och Torre Muga 04 som # 9). Detta gläder mig eftersom jag gillar Muga och tycker att huset gjort en remarkabel tidsanpassning de senaste åren (och så har jag framförallt ett intresse i Terrific Wines som importerar vinerna till Sverige).

Allra mest gläder mig emellertid att Mazuelo de la Quinta Cruz 06 sladdar in som # 7 på Recios lista. Visst tyckte både Miguel (Merino) och jag att vi fått till ett bra vin när 06:an gick på butelj, men att det skulle bli så uppskattat som det blivit vågade ingen av oss hoppas på ens när vi var på ystert humör.
http://blogs.periodistadigital.com/elbuenvivir.php/2008/12/22/p208984

Nördisk eskapism och hedonistisk epikurism

Publicerat av
6

En vinblogg ska, tror jag mig ha förstått, innehålla lite namns nämnande som också kan ses som information till andra som har eller skulle kunna ha samma viner i sin vinkällare eller som i vart fall kan hamna på en provning där vinet i fråga dyker upp.

Okej, igår var jag hos min vinkompis Göran i Cannes och vi hinkade Laurent Perrier Grand Siècle (magnum), 1986 Château Margaux och 1990, Château Latour. Om jag av dessa bara får välja ett vin till nästa helg så blir det Laurent Perrier Grand Siècle och då inte bara för att det var på magnum. Vet inte vilken tappning detta var (man kan ju kolla ”Lot”-märkningen, men jag hade inte ögonen med mig), men bra var det i sin perfekta avvägning mellan mineral, syra, frukt och rondör. En riktigt bra champagne.

De röda bordeauxerna var i utmärkt skick och hur bra som helst. Om 1986, Château Margaux har jag egentligen inte så mycket att säga (jag är vinmakare och saknar ett eget vin-vokabulär). Har provat det flera gånger tidigare och det fortsätter på sin utstakade väg, som är väldigt ”Château Margauxskt” (öhm, ja, ni förstår säkert).

Årgången 1990 av Château Latour är, som man kan misstänka, lite speciell. Hur blev detta Bordeauxernas Bordeaux ett så mulligt år som 1990 (och det långt innan powerstilen kom till Bordeaux)? Jotack, vinet är utmärkt idag. Inte alls på väg att bli för gammalt, däremot i bästa mening väldigt 1990, alltså lite mulligare och rundare än vanligt samt med ett för producenten lite annorlunda genomslag av fatens rostning.

Eftersom det en gång i tiden var Göran i Cannes som fick mig att upptäcka digestivernas digestiv, Chartreuse, vill jag passa på att uppmana er (över 20 år) som ännu inte provat Chartreuse V.E.P., grön som gul, att göra det. Glöm den vanliga Chartreusen, den är för nybörjare och drinkar, och låt er istället tas med till ett likörplan som ni inte anade fanns. Tillsammans med en annan kompis, Anders, har jag f ö, i såväl Paris som London, lett i bevis att grön V.E.P även går till ostron – låt vara att den passar bättre till en bra cigarr.

Innan nörderiet avslutas vill jag bara säga några ord om 1993, Montus; ytterligare ett vin som jag hittat i min vinröra (se ”Lynch-Bages och smörgås” nedan). Buteljen jag häromdagen öppnade hade tagit lite stryk av korken. Alltså ingen TCA eller något sådant, bara den vanliga korksmaken som lagrade viner får och som ibland tar loven av frukten. Såg man genom denna trista effekt föreföll vinet vara i utmärkt skick och helt klart fanns där en frukt som var mer tillgänglig än när vinet var ungt (trots att det redan då var en 1993 och m a o från ett annat av 1990-talets få mulliga år). Jag ber att få återkomma med mer information när jag grävt fram ytterligare en butelj ur Montus-lådan från 93.

Hur var det nu Horatius karakteriserade sig själv? ”Kom hit och betrakta min skinande fetma, här får du le åt en gris ur den epikureiska hjorden”?

Mazuelo 2009, 2008 och 2007

Publicerat av
Svara

Efter diverse irrfärder i Spanien ankom jag igår Rioja och kunde tillsammans med Migeul Hijo och Santiago Perez spana in vingården Quinta Cruz och konstatera att det var dags att skörda Mazuelo. Idag plockade vi in druvorna och det ser riktigt bra ut.

Provade idag också Mazuelo de la Quinta Cruz från 2007 och 2008. Den sistnämnda är utan tvekan den bästa vi gjort (buteljerades i somras), men den behöver åtminstone ett år till i buteljen för att komma till sin rätt och helst ska man spara den flera år. 2007 var ett ganska ”smalt” år och vår Mazuelo har på sitt druvtypiska vis dragit iväg åt en mer ”röd” frukt det året. Det gör den inte mindre god, men mer svårtillgänglig och snipig i unga år. Jag tycker för all del att den som gillade 2006 även ska ta sig an det här vinet, men först om ett år (m a o inte före hösten 2010).

Oktobersläppet 2009

Publicerat av
Svara

Den första oktober släppte Systembolaget en radda nya viner. Jag är personligen djupt involverad i det här släppet och självklart rekommenderar jag ”mina” viner å det högljuddaste.

Q-rious Semillon (årg. 2008, varunr 6647, 64 sek) var jag och blendade i Chile i vintras och för några veckor sedan var jag tillbaka för att blenda till årgången 2009. Den nya årgången släpps när 08:orna är slut. Hursomhelst så har Q-rious fått ett fantastiskt mottagande och nu får åtminstone jag hoppas att den säljer bra också. Man kan läsa mer på www.qrious.se.

Q-rious Semillon är listad som s k T2:a, det innebär att den lagerförs i ungefär vartannat Systembolag, i övriga kan den beställas.

KFV Farmer´s Reserve Chardonnay (årg. 2008, 750 ml varunr 6538-01, 94 sek; 375 ml varunr 6538-2, 49 sek) satte jag ihop i Kalifornien i mars i år, om jag minns rätt, var sedan tillbaka och tittade till vinet för slutblend och buteljering i början av sommaren. Det här vinet är tänkt att ge en vink om ”nya USA”, som gör viner som är lite lättare, har lite mindre ek, sötma och alkohol.

Jag vågar påstå att det här vinet drar iväg åt det hållet, samtidigt är det säkert mer ”traditionellt” än många skulle önska. Att det nu är så är ingen tillfällighet. Gissningsvis är den typiska Kalifornien-Chardonnay- straxunderhundrakronor-konsumenten inte redo för att ta steget från smör och ett uns restsötma bara så där. I alla fall resonerade vi (alltså vinets svenska importör (min uppdragsgivare) och jag) i de banorna när vi bestämde hur vinet skulle vara. Huruvida vi har rätt eller fel lär konsumenten snart visa oss. Vi kan i alla fall glädja oss åt att Systembolaget köpte in det här vinet i konkurrens med många andra.

I vinter åker jag tillbaka till Kalifornien och sätter ihop årgången 2009 av Farmer´s Reserve. Såvida vi inte får tydliga varningar från konsumenterna, kommer vi nog då att försöka dra vinet ytterligare mot högre syra och mindre ek samtidigt som man ska komma ihåg att om kronkursen står sig är vi 2,50 sek ”upp” jämfört med i mars i år (då: 9,50 sek för 1 USD, nu: ca 7 sek för 1 USD). Importören (www.enjoywines.se)har garanterat att den inte kommer att lägga mellanskillnaden på sin marginal utan på mer frukt, vilket gör att jag verkligen ser fram emot den blendövningen.

KFV Farmer´s Reserve är så kallad T1:a och finns därmed, tror jag, i cirka 75 % av landets Systembolaget. Borde gå bra till smörstekt hälleflundra.

Lynch–Bages och smörgås

Publicerat av
8

Det här låter kanske lite vårdslöst, men det är så att jag under flera år inte haft koll på mina vinkällare (jo, jag har viner gömda lite här och var). Nu har jag försökt bringa ordning i oredan och jag har upptäckt en förfärlig massa viner som jag glömt bort att jag har.

Det positiva med detta är att jag nu har en mängd trälådor som måste öppnas och testas av. Är vinet dåligt dyker de resterande flaskorna upp på en auktion nära dig, är det bra dricks de upp per omgående eller då det förefaller vara lämpligt.

Bland mycket bortglömt hittade jag en del Château Lynch-Bages, som jag en gång i tiden köpte som primörer för ingenting här i Frankrike. Testade igår årgångarna 1985, 1990 och 1993 till hemkörd bruscetta (eller hur de nu stavas, de där italienska smörgåsliknande sakerna) och alla tre höll utmärkt och var dessutom goda till bruscettorna, vilka var belastade med ost, skinka, tomat, paprika och en del annat.

Med andra ord säljer jag inte mina Lynch-Bages. Inte än i alla fall.

Frescobaldis vinbarer

Publicerat av
Svara

Har den här veckan gjort Italien runt på fyra dagar. Detta innebar bland annat att jag vid fyra tillfällen mellanlandade i Rom (på väg till eller från Nice, Verona, Brindisi eller Palermo). Som tur är finns där på Roms flygplats ett flertal Wine bar dei Frescobaldi.

Personalen är trevlig och proffsig och man brukar inte behöva vänta länge på en plats vid bardisken. Maten är okej med carpaccion, breasolan och den marinerade fisken som huvudnummer för mig.

Bäst är vinerna. Man kan få alla möjliga (italienska) viner på glas. Själv hann jag den här gången med lite Gosset (hm, champagne är undantaget som bekräftar den italienska regeln), Le Volte (gör mig sällan besviken), Ammipaglia (Frescobaldi – syrah, som jag hade satt som en Shiraz från Nya världen) och Castello di Pomino (kul Frescobaldi – blend på Pinot noir, Sangiovese och Merlot).

De här vinbarerna är väl inte något skäl att åka till Rom, men när man ändå är där är de fantastiskt bra att ha. Ungefär som Caviar House (mest för matens skull) på Heathrow och Vino Vole (mest för vinets skull) på Seattles med flera amerikanska flygplatser.

Ducasse, Hannibal och malo

Publicerat av
Svara

I förrgår satte vi slutblenden av Arnaude Rouge 2008 på Château L´Arnaude i Lorgues, Provence, Frankrike. Det är i sig inget konstigt i att man slutblendar i juli-augusti året efter skörd, men i det här fallet har blenden varit klar sedan månader. I teorin. I praktiken har en tank med Cabernet sauvignon först vägrat att alls jäsa malolaktiskt och sedan, när den väl hoppade igång, vägrat att jäsa på ett anständigt vis.

Visst, det är oftast ingen nackdel att den malolaktiska jäsningen tar tid. Alltför snabb dito är alltid ett orosmoment i Provence (däremot inte i t ex AVA Red Mountain i Washington State där den malolaktiska jäsningen alltid sker i en explosion över ett par dagar). Någon invänder säkert att sådant kan man kontrollera nuförtiden, det finns massor av produkter att ta hjälp av och ytterst handlar det ju bara om att ha koll på kemin i druva och must. Jaså, säger jag. Skillnaden på teori och praktik kan ibland vara stor…

Analyser av den aktuella Cabernet-tanken, C 30, på Château L´Arnaude, visade inget som skulle göra att vinet skulle ha svårigheter att jäsa malolaktiskt. Vinet har lagrats vid en normal temperatur, det har berikats med bottensatser från fat och tankar som jäst malolaktiskt och så vidare. Likväl har det vägrat jäsa malolaktiskt.

Förr – föralldel, även nu – berodde sådana här problem vanligtvis på att vinkällarna blev för kalla, varför den malolaktiska jäsningen inte kom igång förrän fram på vårkanten, när värmen kom tillbaka. Ibland hann producenterna buteljera innan den malolaktiska jäsningen kom igång, varför en ”efterjäsning” så småningom kom att ske.

Hursomhelst, C 30 vägrade ”göra sin malo”. Förrän nu i sommar, då den sakta, sakta, omvandlat äppelsyran till mjölksyra. Eftersom producenten sålt slut på föregående årgång av vinet och eftersom det är högsäsong härnere i Provence just nu – juli till september är bästa månaderna både för horeca- och direktförsäljningen – kan var och en förstå att det här ögonblicket då vi äntligen kunde avsluta blenden var efterlängtat och att det var ett bra skäl till lite fest i vardagen.

Således åkte vi – Mats Wallin, som äger Château L´Arnaude, och jag – så snart blenden var gjord till Alain Ducasses Abbaye de Celle utanför Brignoles. Stället öppnade vid sekelskiftet i ett månghundraårigt kloster i Celle och Ducasse har aldrig gjort mig besviken här (heller). Vi åt ”Menu Gastronomique” som jag definitivt kan rekommendera och provade vin från AOC Coteaux Varois (en Provence, som det numer också ska heta). Coteaux Varois blev AOC ungefär samtidigt som Abbaye de Celle öppnade. Det är alltså en ung appellation, men där händer mycket, även om jag fortsatt har svårt att hitta någon riktig stjärna bland producenterna.

Däremot förefaller Coteaux Varois i allt större utsträckning bli en appellation för ekologiska odlare. Kort sagt poppar de upp som svamp urmarken. Vi provade bland annat Château des Annibals. Deras viner har tilläggsnamn som ”Fesse Mathieu” (vilket kan betyda allt från ”ockrare” via ”Skink – Mathieu” till ”dricka friskt” och annat) och ”Suivez-moi-jeune-homme” (”Följ mig unge man”). Vinerna är spännande och personliga och det röda görs i vad jag tror blir den dominerande stilen i området de närmaste 15 åren: mer frukt än kraft, bra balans, närvarande syra och rätt och slätt god, ren smak. Faktum är att Domaine de Bernarde (på vägen mellan Brignoles och Flassans/Le Luc) började göra ett sådant vin med Alain Guittards hjälp redan för 25 år sedan och nu förefaller tiden komma ikapp Guittard,. Bernarde och den här vinstilen.

Slutligen: varför Hannibal (mycket riktigt är det också en elefant på Château des Annibals etikett)? Jo, Hannibal drog förbi här i södra Provence innan han slog romaren i ryggen. Det är också därför som elefanter dyker upp lite här och var i trakten, till exempel i Le Muys statsvapen.

Formula 1 och Syrah

Publicerat av
Svara

Mest för att jag ska få berätta att jag satt och såg F1 – kvalet på terrassen på trestjärniga Louis XV förra lördagen så vill jag säga några ord om Syrah och dess olika stilar: Jag satt alltså där på terrassen och avnjöt en lunch medan Button, Räikkönnen, Vettel och de andra dundrade förbi på bara tre-fyra meters avstånd.

Tillsammans med mig var bl a Tom Hedges som jag arbetar med i AVA Red Mountain i Washington State (Wa), Gregg DeLille från DeLille och Mike Towers, tidigare en av delägarna i Duckhorn. Alltså en massa racingtokiga amerikanska vinproducenter. Eftersom Syrah är den stora grejen för alla som gör vin i Wa kretsade vårt samtal – som allt som oftast avbröts av en förbirusande, väldoftande bil – kring frågan hur man gör Syrah lika accepterad som Cabernet i USA, detta med tanke på att resultaten med druvan är så goda i Wa (prova Goedhart Syrah så förstår ni vad jag menar). Detta kretsande ledde oss vidare på Syrah-druvans olika skepnader och vilken väg som är den rätta att gå i Wa och det är nu chefsommelieren på Louis XV, M. Barjor, kommer in i bilden. Han föreslog att vi absolut skulle prova en Hermitgae 2003 från Yann Chave (inte J-L Chave, utan neveun). Amerikanerna ville istället prova Clapes Cornas från 93, min egen gamla Clos Dière Cuvée I från 91 och en Hermitage 98 från Colombo.

Självklart beställde de in alla fyra.

M. Barjor log och sa på sin inte alls tokiga engelska att ”ni kommer säkert att föredra Y. Chave, det är vad vi kallar för ett ’amerikansierat vin’”. Mina amerikanska vänner blev då smått upprörda, men visade detta först när M. Barjor gått sin väg. Hur kunde han säga så? Och vad menade han? (I samma andetag blev de än mer upprörda över några herrar som gjorde entré på terrassen i skjortor märkta med alldeles för mycket reklam för Total, ”tacky” var ordet som flög genom luften och jag skyndade mig att påpeka att männen som nyss kom in i Total-skjortor inte var franska, snarare belgare)

Vinerna provades. Alla blev i sitt redan smått upprörda tillstånd nästan förbannade på Y.Chave-vinet. Inte ett dugg amerikanskt, däremot farligt likt en australisk Shiraz och är det något som amerikanska vinproducenter i Wa inte gillar så är det australisk Shiraz, glöm således att ta med Grangen dit… ”Odrickbart”, blev slutsatsen. Däremot uppskattades samtliga Syrah från Frankrike. Dessa klassiska viner med alkoholhalter mellan 12,8 (Clos Dière) och 13,5 (Colombo) och en på samma gång både mer nedtonad och mer uppstramad fruktprofil.

Man kan tycka att det här var en lång historia för att jag skulle få skryta över var jag var förra lördagen, men poängen är, att amerikanerna i stormsteg lämnar överextraktion och högalkohol bakom sig och styr mot mer klassisk elegans och balans.

För fem år sedan hade de tyckt annorlunda. Garanterat. Men nu är det dags för M. Bajor, och många andra, att tänka om.

Syrah och Shiraz på Vulcanön

Publicerat av
Svara

Det har varit mycket resor den senaste tiden. Var häromveckan i Sverige och höll ett par föredrag, bland annat på Vincontoret i Tidaholm. Tycker att det var en tämligen knäpp idé när bygdens son Carl-Jan Grankvist för 30 år sedan satsade på och byggde upp Grythyttans gästgiveri, men som tur var gjorde han det. Nu har en efternamne, nämligen Lennart Granqvist, även han en bygdens son, gjord en liknande satsning i Tidaholm mitt i Västergötland, där han köpt gamla Tändstickbolagets huvudkontor på Vulcanön (jo, det heter så, eftersom det första tändsticksbolaget i Tidaholm hette Vulcan; en av Europas två tändstickfabriker ligger för övrigt fortfarande i Tidaholm) och renoverat det efter konstens alla regler och byggt upp en lika chosefri som ambitiös verksamhet med vinprovningar, whiskyprovningar, cigarrprovningar, föredrag och mat. Den som vill kan dessutom hyra ett vinskåp i den väl tilltagna källaren under huset. Definitivt värt en avstickare.

Vi provade bland annat vinerna ”Wallin Syrah” och ”Wallin Shiraz” från min uppdragsgivare Château L´Arnaude (Côtes-de-Provence) och jag måste säga att även jag tycker att det är fascinerande att prova de här sinsemellan så olika vinerna (jodå, alla gick i fällan och trodde att Shiraz var från ”Nya Världen” och att Syrah var fransk) som faktiskt kommer från samma, lilla, vinfält, men som skördats och vinifierats på olika vis. Är någon annan intresserad av att jämföra så finns vinerna numer i beställningssortimentet.

VinContoret

Mazuela de la Quinta Cruz och Miguel Merino

Publicerat av
4

Sommaren 1988 skickades jag runt för att lära mig göra vin, jag hade ett år på mig för att ta över vinmakandet på Domaine Rabiega som jag då just blivit chef för (och där jag blev kvar till 2005). Bland många andra träffade jag då Miguel Merino. Han visade mig bl a den då nya forskningstationen för vin i Navarra, men viktigare var att han gav mig VIP-behandling på ferian i Pamplona . Klart vi blev vänner.

Några år senare började Miguel sakta bygga upp sin egen bodega i Briones, mellan Logrono och Haro, alldeles intill där man senare byggt det stora vinmuseet (väl värt inte bara ett besök utan också en avstickare) och när jag började på heltid som vinmakarkonsult 2005 började vi spåna kring ett joint venture. För mig var det självklart att vi skulle försöka oss på att göra en bra Mazuelo i Rioja. Dels därför att ingen direkt försökt på allvar, dels därför att jag är stormförtjust i Mazuelo/Carignan och har arbetat så pass mycket med den genom åren (tex Château d´Esclans Carbase som var 100 % Carignan).

Sagt och gjort. Årgången 2005 gick åt skogen (samma sak hände f ö med första årgången av Carbase, 1995…); det hade aldrig hänt med en Cab – vinvärldens Volvo-druva (för att nu ingen ska missförstå: jag tycker Volvo är helt ok och avser här bilarnas driftsäkerhet).
Årgången 2006 gick det desto bättre. Vi tar druvorna till det här vinet från en vingård som heter Quinta Cruz, femte korset, för den ligger vid det femte korset längs en pilgrimsväg och heter så sedan urminnes tider. Lika länge (kanske en liten överdrift) har Pedro, hans far och farfar ägt marken. Pedro, som nu är 80, minns när farfar planterade stockarna vi nu använder för vårt vin, och han sköter allt precis som farfar gjorde. Jag var väl något fundersam kring huruvida han skulle låta oss göra en liten vendange vert (klippa bort druvor före skörden), men han tog det. Faktum är att han bjöd hem oss på korv och hans eget hemgjorda vin den dagen och även om vinet hade sina begränsningar så var korven kanon.

Och i övrigt, tja, inga hemligheter. Det är som alltid druvorna som gör vinet. Produktionen 2006 blev liten, det blev bara cirka 1500 buteljer sedan Miguel och jag underkänt flera av de fat vi testade för vinet. Miguel ville också göra en liten kvantitet ifall vinet skulle floppa, ”Mazuelo från Rioja…?”. Men nej, någon flopp blev det inte. Faktum är att jag aldrig haft så omedelbara framgångar med ett lite dyrare vin som (Miguel och) jag haft med Mazuelo de la Quinta cruz. Bara någon månad efter att vinet släppts till försäljning gav Sobremesa det 94 poäng. Något som placerar vinet på Topp 20 i Spanien under 2008. När vi nyligen släppte årgång nummer 2, alltså 2007, blev det på stört ”Red wine of the month” i Decanter (Steven Spurrier) . Och så vidare.

Varför utsätter jag nu de eventuella läsare som jag kan ha på den här nya bloggen för denna långa drapa? Ja, främst därför att den blev mycket längre än jag tänkt (och jag tänker inte döda några darlings), för det jag tänkte skriva var att jag nu sätter mig i bilen och kör till flygplatsen. Om några timmar är jag i Rioja och där ska Miguel och jag välja ut faten för 2008 Mazuelo de la Quinta Cruz.

PS Är någon intresserad av att prova årgång 2006 av vinet, fanns det häromdagen enligt SB:s hemsida 10 buteljer kvar på Hansacompagniet i Malmö och en eller två flaskor på någon av butikerna i Stockholm, Regeringsgatan kanske.