Det är inte för inte som Chicago kallas The Windy Town. Som det blåser här. Och så ligger det Starbuck´s i var och vartannat gathörn.
Sweet Home Chicago
Svara
Kategoriarkiv: Resa
Chicago cliffhanger
Det sämsta med tidiga morgonflighter är att de avgår tidigt på morgonen. Det kan tyckas ligga i sakens natur, men det göre inte saken bättre. Hursomhelst framme i Chicago nu där jag mellanlandar och äter på Charlie Trotter´s. Mer om detta i ett kommande, jättespännande inlägg.
Regina & Rasputin
Det finns otroligt mycket positivt med försäljningen och nedladdningen via nätet. Nackdelen är att en hel generation blir blåsta, kanske för alltid, på lyckan av att botanisera i en välfylld bokhandel eller skivaffär.
En skivaffär som den i tidigare inlägg nämnda Rasputin är levande kulturhistoria. Fem halvstora våningar fyllda av musik, film, klotter och enormt kunnig personal som genomgående ser ut som de musiker de inte blev eller kanske faktiskt är. Mellan våning ett och två tar man sig via en enkel järntrappa. Sedan är det en trång, nedklottrad hiss som gäller. För att saker och ting inte ska spåra ur körs den, i alla fall oftast, av ung man med långt, flottigt hår och ett trevligt ord på vägen, trots att han tycker att han är coolast i Bay Area.
Bortsett från tidigare nämnda musik köpte jag bland annat också Regina Spektors senaste, Far. Låter som följer.
Boxer-Robert i San Francisco
Det är dubbelgångarnas årstid i San Fransisco. Såg Boxer-Robert servera på Annabelle´s på 4th street idag. Maten och vinlistan på Annabelle´s är okej, men inget skäl att gå dit, däremot måste, förstås, alla svenskar gå dit och be Boxer-Robert om en autograf.
Noterar f ö att det var ”Black Friday” igår. Det heter så därför att den här klämfredagen efter Thanksgiving startar julhandeln och det är en massa rea – erbjudanden och fullständigt h-y-s-t-er-i-s-k-t. Full mediabevakning och MacDonald´s och Macy´s parader är bara förnamnet. Äntligen förstår jag kaosscenerna i min barndoms Kalle Anka & Co och Blondie. Ullared i kubik.
Lennart Granqvist i San Fransisco
Där satt jag i solen på Union Square och stirrade med lika delar be- och förundran på den gigantiska julgranen och dess basketbollsstora kulörta kulor, när Lennart Granqvist plötsligt slog sig ner vid bordet intill. Vilket sammanträffande! Två vinvästgötar på Union Square, samtidigt, på Thanks giving av årets alla dagar.
Just som jag skulle småropa ”Lennart!” så där småpatetiskt som man ropar när någon oväntat dyker upp, hindrades jag av ett tvivel grundat på 1. Lennart var klädd i träningsoverall och 2. han stirrade ordlöst på mig som om jag inte var jag. Kanske var det ändå inte Lennart (det otäcka alternativet till detta skulle vara att jag inte var jag)?
När ”Lennart” plötsligt började bräka på amerikanska med sitt bordssällskap insåg jag att detta inte kunde vara Lennart: vi västgötar kan förvisso mycket, men vi kommer aldrig att tala vare sig en annan dialekt eller ett annat språk utan att vår vackra intonation bryter igenom.
Saken är alltså den, att Lennart Granqvist har en träningsoverallklädd dubbelgångare i San Fransisco.
(Lennart ska nu inte alls vara ledsen för det. För egen del har jag och min namne Lars Torstensson (med två s) det värre: jag är vinmakare och han är aktiv helnykterist och båda skriver vi.)
Gigondas – en lägesrapport
Var i Gigondas idag. Byn vacker och man äter hyggligt på L´Oustalet (http://www.restaurant-oustalet.fr). För övrigt var det kallt, blåsigt och snö på Mont Ventoux.
Lustiga Schweiz 2.0
Plats och tidpunkt: Tåget 10.36 mellan Genèves flygplats och Centralstationen i Genève, med ankomsttid 10.42, fredag 30 oktober 2009. Jag har hållit en provning i Genève och ska nu vidare med tåg till Lyon. Eftersom det lantligt belägna hotellet har en navette till flygplatsen åker jag dit och köper en biljett därifrån till Lyon. Detta innebär att jag först måste ta ett tåg mellan flygplatsen och Centralstationen, en sex minuter lång resa.
Tillsammans med två äldre amerikanska turister lyckas jag under något förvirrade omständigheter komma med ett tåg mot Centralstationen. Amerikanskorna och jag slår oss ner i en vagn med blott en passagerare. Nu uppenbarar sig konduktören, för övrigt samme man som sagt åt oss att hoppa in i vagnen vi sitter i. Han var inte så glad när han gjorde det, men nu är han direkt sur ety amerikanskorna, visar det sig, har biljett för andra klass och detta är, som ni förstått, första klass. Något konfunderade gör damerna i alla fall den buttre och ilskne mannen till lags och går och ställer sig på plattformen mellan den här vagnen och loket (platsen som konduktören föreslår att de ska befolka).
Även jag, visar det sig, sitter olovligt i första klass, men eftersom jag är upptagen med ett telefonsamtal och balanserar en öppen dokumentportfölj i knäet när den viktiga mannen kommer förbi, förstår han att jag också är viktig och därför (?) får jag sitta kvar. Han tittar på min biljett, muttrar lite och går sin väg.
Ganska precis tre minuter senare uppenbarar han sig igen. Jag har avslutat mitt oviktiga telefonsamtal och han är inte butter och ilsken. Han är rosenrasande. Med viss möda tyglar han sin röst som drabbats av ett raseriets vibrato och talar om för mig att om inte jag med omedelbar verkan förpassar mig ut på plattformen så ska han se till så att jag får betala för en förstaklassbiljett mellan flygplatsen och Centralstationen. Medan han vibrerar fram detta pekar han ivrigt på mig, på sitt biljetthäfte och på plattformen, där amerikanskorna står och balanserar på åldrade och darriga ben.
Jag säger, artigt och trevligt (jag lovar!), att jag inte har för avsikt att köpa en förstaklassbiljett för 30 sekunders resa (försöker vara lite lustig där) och att jag självfallet ska bege mig till plattformen med det snaraste. Av någon outgrundlig anledning gör detta mannen än mer rasande och först förstår jag inte varför han är som han är, men så småningom slår det mig, att han är schweizare.
Lustiga Schweiz
Plats: SK 2615 under inflygning mot Genève. Tidpunkt: cirka 11.00, torsdag 29 oktober 2009. Flygvärdinnan greppar miken, harklar sig lätt och gör sin plikt: ”De Schweiziska myndigheterna har bett oss meddela följande: Om ni nyser eller hostar i Schweiz, gör det i handen. Tvätta sedan handen noggrant. Detta var ett meddelande som de Schweiziska myndigheterna bett oss läsa upp.”
Q-rious VMC & TGV
Fick igår det trevliga beskedet att Systembolaget köpt in ännu ett Q-riousvin (läs t ex ”Oktobersläppet 2009” nedan så fattar ni hur insyltad jag är i det vinet). Den här gången handlar det om ett vin som ska heta Q-rious VMC och där VMC står för Viura, Moskatell och Chardonnay. Vinet kommer från Navarra i norra Spanien.
Den första februari 2010 landar vinet in i samtliga Systembolag i Sverige och priset blir 59 kronor. Dessvärre är det fråga om en så kallad tillfällig listning så efter bara ett par månader upphör försäljningen, men vi hoppas förstås sälja pinsamt mycket flaskor under den tid som denna dagslända kommer att få på sig.
Vad gäller Q-rious Semillon, som lanserade första oktober så påstår mina kontakter i Sverige att mottagandet varit oerhört positivt och att försäljningen går som tåget. Det låter bra, men på tal om tåg så har jag ägnat större delen av dagen åt att åka TGV – alltså franskt snabbtåg, Train à Grande Vitesse, som i timtal harvar fram i den franska naturen i farter mellan 250 och 350 km/h – och det är onekligen så att sådant straffar sig om man vill ha fast mark under fötterna. Shit vad det gungar.
Se även http://www.qrious.se
Tordesillas y Rueda
Tordesillas är en vid första anblicken ganska läcker liten by, där den på håll stoltserar på en kulle som står och plaskar med fötterna i floden Rueda. Vid ett närmare studium av Tordesillas, upptäcker man emellertid snart att de till synes oskuldsfulla byborna en gång om året begår ”Toro de la Vega”, då de meddels spjut har ihjäl en tjur, som man släppt lös i byn bara för att ha något att döda.
Nedanför byn, på andra sidan floden, ligger ett fult litet rött hotell – jag har dessbättre lyckats förtränga dess namn, men det går inte att missa – som på håll ser lika oskyldigt ut som byn det hör till, men saken är den att på det här hotellet är inte rökning för- utan påbjuden. Med andra ord är alla rum rökrum och korridorerna är så rökfyllda att man ibland måste krypa för att få syre.
Frukosten intas i ett utrymme som kombinerar reception med bar och, just, frukostmatsal. Det är också traktens rökruta, varför frukosten inmundigas till ljudet av skrovliga röster, rosslande skratt och astmatiska flämtningar, vilka hörs från spridda håll i den ogenomträngliga dimma som får ögonen att tåras och väggarna att bågna.
Om man inte bara överlever vistelsen på rökhotellet utan också hittar sortin och väl ute i friska luften sätter sig i bilen och kör till staden Rueda några kilometer bort, ska man nästan med detsamma som man angör Rueda titta åt höger och stanna vid den lilla baren Bar de Leones. Förvisso en hel del rök även här, men också en massa hygglig tapas som hjälper den ensamme och inrökte resenären att överleva fram till lunch.