Kategoriarkiv: Rött vin

Lättköpt picknicksvin

Publicerat av
Svara

Sommaren kommer och går och man får hoppas att den kommer tillbaka, igen, och då, då kan man bege sig ut på picknick, dra en repa med båten eller grilla varhelst en glödgad eldstad dyker upp och lockar med sina

Lättköp

lågsprakande färger och i alla de här sammanhangen, då man på ett eller annat sätt måste bära med sig matvaror och dryckjom, är det, förstås, intressant med lätt packning och då passar, faktiskt, en petflaska bra; är fortsatt frågande till förpackningsformen, men inser fördelarna när man ska bära med sig flaskeländet och i just det här fallet, där vinifierat återigen gör reklam för Collado (OBS! gamla etiketten på bild hos Systembolaget, dock rätt i hyllorna och här intill), är det så att vinet i sig, till skillnad från den överväldigande majoriteten PET-viner, inte är en boxkopia med antingen ganska hög restsötma eller tilltricksad upplevelse av sötma parad med svavel- och skitbeska, utan rakt av ett mycket seriöst vin från norra Spanien och det gör sig utmärkt till allt från smakrika korvar, via grillens rödvinskrävande läckerheter till ett otal tapasvarianter.

Girard, Carla Bruni, Louis Bertignac & Telephone

Publicerat av
Svara

Girard, som vinifierat tidigare skrivit om, blev en smått osannolik framgång när det släpptes i april. Huxflux tog lagret, som var tänkt att räcka ganska länge, slut. Men nu är det tillbaka igen. Finns som så kallad T 3 i gissningsvis ett femtiotal butiker, måste beställas hem till övriga. Vi lyssnar på myspop med Carla Bruni och upptäcker Louis Bertignac ett par minuter in i den annars ganska ointressanta videon och får en impuls att lyssna på Bertignacs gamla kultband Telephone, en gång och en gång till så vi även får höra Bertignac sjunga.

Hett vintips 1a juni & två sommarsånger

Publicerat av
3

Först som sist: jag har haft, och har, mer än ett finger i det här vinet, vilket ni ska betänka när ni läser det här inlägget. Varför? Jo, därför att jag påstår, att det rent objektivt sett är ett bra tips när jag påstår att ni fredagen den första juni ska hänga på låset för att köpa en låda Leon Dormido 2007 (varunr. 92039, 149 kr). Vinet, en nyklassisk Rioja, kommer att sitta som en smäck till sommarens middagar och det kommer att följa med er in i höstens grytor och vinterns festligheter och vill ni lägga undan det några år så går det också bra. Varför ni ska hänga på låset? Vinet lanseras förvisso i bassortimentet, men volymen är begränsad till cirka 8000 flaskor och de kommer att ta slut snabbt. Varför? Jo, för att Leon Dormido kommer att fyndas snart sagt överallt. Varför? Det är så himla bra. Varför är det det? Därför att det är en smältdegel av gammalt och nytt och därför att det maxar Rioja-struktur och -komplexitet, bland annat genom en sympatisk skördefilosofi som innebär att alkoholstyrkan ligger på 13,5%, vilket gör vinet synnerligen matvänligt. Att druvorna uteslutande kommer från den lilla parcellen ”Mendiguerra”, planterad 1931, i likaledes lilla Briones gör inte saken sämre. Sommarsånger (värmen är ju på väg, eller?): 1, 2.

Äta i Peking: Bellagio, Chaoyang District

Publicerat av
Svara

Låt er inte bedras av namnet på krogen. Det är inte en italienare. Det är en hederlig, pålitlig kines och ett uttryck för den generellt sett höga klassen på Pekings matställen: inget märkvärdigt, lite rörig service, billigt, snuskigt gott och bra. Ett tips: visst, det är kul att prova det kinesiska rödtjutet från Grace och billigt är det, runt 190 sek, men, allvarligt talat, välj ett av de andra vinerna. Hur det var? Omogna druvor, hög syra, lätt kartigt, ingen druvkaraktär (Cabernet sauvignon och Merlot enligt etiketten), totalt ointressant och ett slöseri med värdefull tid och god smak. Dock: Bellagio i övrigt rekommenderas, som ni förhoppningsvis förstått, varmt.

ABC om Cot & något om Pierre Galet

Publicerat av
13

Ganska precis ett år efter att appellations-statusen blev klar för höghöjdsodlingarna i Maipo Andes, kommer ett andra vin därifrån. Återigen är det områdets klarast lysande stjärna, Perez Cruz, som är producent. Tidigare har vi fått prova på deras Reserva Cabernet sauvignon, nu kommer, i begränsad upplaga och i början av maj, en Cot. Några ord om druvans namn, som är Cot. Malbec, som den oftast kallas, tillkom som ett av många tillmälen när sorten flyttades runt alltmedan historien tog sig framåt i sin blaserade vardagsgång utan att, som det förefaller, ta notis om detta eller, för den skull, något

91143

överhuvudtaget. Ofta kom de nya namnen från odlarna som planterade druvan, till exempel Malbeck. Hursomhelst tror man att Cot kommer från sydvästra Frankrike, alltså Cahors, där den har sitt HK i Europa. Andra namn på druvan, i urval: Agreste, Auxerrois, Auxerrois des moines de Picpus, Cot de Bordeaux, Cot de Touraine, Gourdoux, Grifforin, Jacobin, Oeil de perdrix, Teinturier, Moustère, Noir de Pressac, Bouyssalès, Claverie noire, Plant du Roi och Quille de Coq, vilket man också kan säga när man öppnar en Malbec från Mendoza eller Cahors, eller, en Cot från Maipo Andes, kostar 119 sek och kan också kallas 91143, vilket Pierre Galet, som hjälpt till med de övriga synonymerna inte haft koll på.

 

Challenge International du Vin & Hattrickvinet

Publicerat av
3

När vinproducenter marknadsför sina medaljer är än den ena än den andra tävlingen ”VM i vin” och/eller ”störst i världen” och allt har skett i ”konkurrens med världens bästa viner”. Sanningen är, att många tävlingar är snudd på skämt, medan andra är synnerligen seriösa. För producenter i Frankrike väger, med ögat på marknaden, Concours Agricole i Paris tyngst följt av Challenge International du Vin i Bordeaux. Glädjande för Château L´Arnaude – som efter ett silver följt av hattrick i guld i Paris ”bara” fick ett silver där i år (för rosévinet, vilket i och för sig var kul eftersom det var första gången man skickade in ett rosévin) – är att gården i dagarna och vid första försöket i Bordeaux fått guld för sitt Château L´Arnaude rouge (2010). Extra kul med tanke på att blott två rödviner från Côtes-de-Provence fick medalj (nämnda guld och ett brons).

Nepotism & reklam

Publicerat av
2

Det äger sin riktighet, att vinifierat.se inte öppet ska marknadsföra viner som bloggens utgivare har intresse i. Det ska ske i lönndom. Låt vara väl utmärkt med ”definitivt reklam”, men ändå, alla kanske inte ser den där varningen? Som ett bekräftande undantag från den rådande regeln presenteras här intill en annons, sannolikt den enda som någonsin kommer att publiceras på bloggen.

Nepotism och reklam

Skälet till detta är ren och skär nepotism – Sonen är inblandad i Pinyinstudio, som gjort annonsen – och, faktiskt, att jag tycker att det är en väldigt vacker annons och denna estetiska sida av reklamen i fråga kan inte bara bortförklaras med blodsband. Ja, och så är det förstås också ett hyggligt vinval för den som är billig i vindrift och kanske ska till att grilla eller äta smakrika korvar eller ge sig åstad med båten till en ö där personen i fråga tänker bära med sig pavan en bit och eventuellt också tappa den på klipphällen eller bete sig med flaskan på något annat vis som skulle ha krossat drömmarna om en komplett måltid, mat och dryck, om det varit en glasbutelj. Och kom nu inte dragandes med att ”man kan tappa en box också”. Visst man kan tappa allt. Inte minst fattning och på allvar gå och köpa en box och skämma ut sig totalt.

Liten vinfrossa hos Vinvännen Göran i Cannes & Neil Young & Pearl Jam

Publicerat av
2

Den som troget följer vinifierat.se vet, att Vinvännen Göran i Cannes, bortsett från att han inte har alla hemma, den givmilde token, är en riktig filur och upptågsmakare. I år ringde han, inför Långfredagslunchen, och förvarnade: ”Infinn er i förväg och ni får något extra

Cannes

gott!” Vi hängde, förstås, på låset klockan åtta i fredags morse. När Vinvännen Göran i Cannes så äntligen släppte in oss när solen närmade sig zenit, var vi både uttorkade, småförbannade och redo att svepa en treliters Laurent Perrier om det skulle vara så. Det var det nu inte. Där stod istället en Dom Ruinart 1996 och väntade, i solskenet, på terrassen. Ett riktigt läckert vin med en stor, härlig, smått fantastisk doft, bra mousse, mycket god syra, sköna mognadstoner, bra husstil och ja, det var mycket bra. När vi så klarat av det fick vi… en trelitare från Laurent Perrier. Lagrad i Vinvännen Göran i Cannes källare de senaste sju åren och som det så ofta går med LP hade lagringen gjort underverk med vinet: fin mognad, härlig mineral-stil, snudd på lite animaliska toner (!), fin LP-syra, en del lie, god. Sedan ville Vinvännen Göran i Cannes att vi skulle hjälpa honom att kolla av lite gamla flaskor för att ”se om de går att dricka”. Vin-Anders – som sedan flera år flyttat tillbaka till Sverige men som är lika vingniden som jag och inte för sitt liv vill missa en Långfredagslunch i Cannes – och jag, tog oss an den digra och viktiga uppgiften, att skilja druvorna från stjälkarna och, än viktigare, hitta på trovärdiga lögner om varför de bästa vinerna inte längre skulle vara drickbara så att övriga gäster, när de strax dök upp, skulle ge sig i lag med de mindre bra pannorna. Detta lyckades vi med. Folk kastade sig över de nu väl bedagade, men en gång i tiden ytterst stiliga, vinerna från Leroy (Pommard 71, Beaune 1er Cr 72, Chambolle-Musigny 80) och vit Clos des Mouches 97 (Drouhin) samt flaska nummer två av Drouhins Meursault En Luraule 99 och flaska tre av Château Grand Puy Ducasse 95 och Château Gloria 89 (drick nu, mogen, klassisk, stall, blivit påtagligt kort i smaken), medan vi försökte dölja att vi serverade oss Meursault En Luraule 99 ur den magnifika, först öppnade buteljen (Meursault i kvadrat, ren, ny ek, fräsch, snudd på för ung, ett fåtal väl inpassade mognadstoner, härlig frukt, ändå bättre syra, strålande!), Pic Chablis 1er Cru 89 (mogen, exotisk frukt överraskar i mognaden, petroleum, fin syra, kvardröjande frukt i smak och eftersmak, bra) och butelj ett av Château Grand Puy-Ducasse 95 (klassisk, begynnande mognad, stall, integrerad ek, börjar torka lite, bra). På allmän begäran Neil Young.

Jim Marshall & Jim Marshall ur tiden

Publicerat av
2

Snudd på slag i slag har såväl fotografen Jim Marshall som förstärkarbyggaren Jim

Känd Marshall-bild av Marshall-brukaren Hendrix

Marshall gått ur tiden – låt vara att det är ett tag sedan fotografen lämnade vår värld. I vilket fall som helst tackar vinifierat.se uppmärksamma hängruntare som hört av sig och ställt sig frågande till varför detta ännu inte kommenterats på bloggen. Visst borde det gjorts tidigare. Ett påskfirande kom emellan, pinsamt nog. Men bättre sent än aldrig. Här får ni en förevisning i vad Marshall, förstärkaren, är, så att ni alla förstår vad som är så unikt, och här kan ni se en patetisk figur göra precis det jag själv gjort 1000 gånger: hängt på, eller i vart fall försökt hänga på, Bill Nelson i ett solo som såvitt vi vet, och framförallt vill tro, skapats med hjälp av en Marshall på högsta volym, i bästa Eric Clapton-anda; Gibson Les Paul + Marshall + högsta volym. Om detta kan man för övrigt läsa i den fina romanen ”Skördeoffer”. Avslutningsvis, slog det mig, med tanke på nyhetsutsläppet 2:a april: En Les Paul i en Marshall och allt på högsta volym är som en Girard Old Vine Zinfandel. Tveklöst. Sänker man volymen så pass mycket att rundgången slutar tjuta hamnar man däremot i en Bem bi Bre.

 

Marshall stack

 

Bra bok