Vinvännen Göran i Cannes, som ni säkert saknat lika mycket som min gom, hörde äntligen av sig igen. ”Kom över på en bit mat, vet jag”, sa han och visst gjorde vi det och vi hann knappt innanför dörren vi satt där med en magnum Grande Année 1990 och låtsades att vi dricker sådant varje dag, varför vi lite slött sa något i stil med ”hustypisk, tydligt 1990… vad kan det bli annat än yppigt och fluffigt?, mogen, nej men, den är väl okej” (åh, den var såå god, perfekt att dra i sig nu!). Så fick vi mat, bland annat en köttbit som kunnat aspirera på att vara ”köttbitarnas Köttbit” om den serverats på en krog, och lite blandade bordeauxer till det, vilka vi alla förnöjsamt drog i oss, men ändå inte riktigt kunde njuta av eftersom vi såg att Vinvännen Göran i Cannes laddat upp med stilton och tre vintage på ett sideboard! Således kastade vi i oss maten och undslapp oss sedan ett ”ja, det var bra med lite bukfylla, men nu skulle allt lite ost sitta fint” och när Vinvännen Göran i Cannes då sa ”en sån tur då att vi har lite ost, och så har jag förberett lite port till det”, stod vi snart, innan han hunnit tala till punkt, vid sideboardet och jämförde Fonseca 85 med Taylor´s 83 och Warre´s 77. Alla tre utmärkta och hustypiska (jag inlät mig här, för att försöka släta över det faktum att jag, ganska brutalt och utan att ägna tuggandets grundprinciper något större utrymme i samband med det nyss genomförda matintaget, kastat i mig köttbiten, den av Vinvännen Göran i Cannes egenhändigt inhandlade färska tryffeln, potatisen och det andra, i en liten diskussion om de olika husstilarna och det slutade i konsensus kring de paralleller man kan dra mellan Taylor´s och Château Lafite, alltså det där eleganta, lite veka) och hyggligt utvecklade, med undantag för Fonsecan som var purung, vilket jag dock aktade mig för att säga till Vinvännen Göran i Cannes. Till honom sa jag istället, bekymrat, ”den här måste du nog dricka upp inom två år, men jag tycker den är okej så du behöver inte dra dig för att servera den när vi ses igen”. Man kan tro att det är farligt att säga sådant där till Vinvännen Göran i Cannes, men han är dels så snäll att han inte förstår sig på machiavelliskt lagda hjärnor, dels läser han inte vinifierat.se. Klart det är synd att dricka upp Fonseca 85 redan nu – den är fruktansvärt bra! och skrämmande ung: en milstolpe i Vintage Port-historien – men hellre det än att några framtida läckergommar, som kanske, hemska tanke, är barn nu, ska få njuta av den, eller, ändå värre, att några andra vänner skulle få njuta av den om tio år då den i alla fall kommer att vara lite mer drickfärdig än idag.