Bestämde mig i en stund av dum- och ensamhet för att söka svaret på vad man bäst äter till chilenskt vin. Hade dock bara två viner att prova med. Samtidigt inskränker sig min
köksfranska till påstortellini, kyckling i Uncle Bens sötsura sås, makaroner med prinskorv samt vidbränt kött med påssås, varför mitt forskningsprojekt fick ta avstamp i dessa rätter. Normalt brukar, för sitt eget bästa, eventuella gäster aldrig få tillfälle att närmare känna efter vad maten smakar; kort sagt dövas, före matintaget, deras sinnen med, för gäster, på tok för bra viner. Nu var jag, som framgått, ensam och kunde därför ge prinskorvarnas, makaronernas och påstortellinins subtiliteter fritt spelrum. Och till det Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon 2009 och Perez Cruz Limited Edition Cot
2009 (finns ej att köpa i Sverige, men kommer, enligt pålitliga källor, att lanseras i en begränsad upplaga fram emot sommaren eller så). Ganska snart stod det klart, att när man tillreder rätter med, ska väl erkännas, ett begränsat mått finess så sitter en relativt sett återhållen och elegant chilenare som en smäck. Allra bäst var vinet, ja båda vinerna, till makaroner, med i olivolja välstekt prinskorv och ketchup (nej, ketchupen hade inte stekt i olivolja, någon måtta på mina köksdumheter är det). Knäcka med smör fick det att kantra lite, men det var nog inte vinets fel utan min iver att slå för många flugor i en smäll. Genom åren har jag förstört många bra viner, och ganska säkert också många smaklökar och rent av middagar, med min sötsura kyckling. I det här fallet klarade sig dock vinet bra. Den snudd på överdrivna frukten orkar med den vulgära såsen och den brända köttbiten mötte sin överman i framförallt Perez Cruz Cot. Avseende min paradrätt, påstortellini, beror,
förstås, mycket på hur den tillreds. Jag brukar koka den i vatten och servera den som den är och då gick båda vinerna riktigt bra. Tillsätter man en skvätt grädde, gröna ärtor, torkad skinka och ett uns muskot går de ändå bättre. Vad är då slutsatsen? undrar ni, spänt och uppriktigt intresserat. Jo, den för mitt vidkommande något tvetydiga insikten, att mitt kök går väldigt bra ihop med Perez Cruz viner. Negativt, därför att jag fram till nu levt i villfarelsen att mitt kök går bäst ihop med La Tache – alla förlorade år, och, viner… -, positivt, därför att det svider betydligt mindre i plånboken om jag kan dölja mina tillkortakommanden i köket med Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon. (Däremot, ska ödmjukt erkännas, är det knappast goda nyheter för Perez Cruz, att deras viner rekommenderas till min mat.)
Kategoriarkiv: Rött vin
MVG för AG
En gång i tiden, på det glada 90-talet, var Johan Jureskog en ung, lovande kock som
fördrev sina dagar i Frankrike. Dels på enstjärniga Pierre au Palais Royal i Paris, dels hos oss på Domaine Rabiega i Draguignan. Så snart han tog sig ur vårt franska grepp passade hans karriär på att ta stormsteg. Välkänd från kocklandslaget, TV och, inte minst, fina Rolfs Kök, som han fortsatt driver, försöker han nu göra Kungsholmen till något slags köttmecka och Restaurang AG till, ja, köttkaba?, och visst lyckas han med det. Chansen att hitta Köttbitarnas köttbit här är tämligen stor. Dessutom håller man sig med en trevlig vinlista, där snygga och välgjorda Gruaud Larose 2007 är en liten dröm för 1080 kr (dock tycker jag absolut inta att ni ska dricka det vinet, eftersom jag har planer på att komma tillbaka fler gånger). En sak saknas dock och det är ett anständigt, rent köttvin (jodå, det finns, bevisligen, vit-, röd-, rosé- och köttvin) från köttlandet Argentina, till exempel Bressia Profundo, som till skillnad från de flesta rödtjuten från Argentina, faktiskt är rent och snyggt och befriat från obehaglig skitbeska.
Jussi & Dorothy, vin & syre igen
Vin och syre igen. Nu kom frågan upp om hur mycket syre påsarna i vinlådorna egentligen släpper igenom och hur mycket mer man måste svavla – detta frågat i skenet av att så
många nu slentrianmässigt säger, att boxarna måste svalas mer på grund av det omfattande genomsläppet av syre. Tro det eller ej, här kommer svar på frågan: Hur mycket syre lådorna släpper igenom beror på påsens kvalitet och exakta material. Dåliga påsar, läs billigt boxmaterial, läs billigt vin, släpper igenom mer. Men, och det är viktigt, precis som med flaskorna beror oxideringstakten på hur vinet behandlas från skörden fram till buteljeringen och, inte minst, på själva buteljeringen. Fyllning av påsar medför så gott som alltid en mer eller mindre rejäl omgång med syre för vinet, varför produkten behöver mer svavel redan av det skälet, äsch, vad spelar det för roll? Skit i att köpa skräpvinerna bara. Öppna ett bra vin istället och lyss till ett perfekt par.
Reklam: Domaine de Brescou
Nej, det är inte jag som säger det, det är griffinwell.com.
Tre tips på Brescou i Sverige: Viognier 2010 (helt okej representant för sydfransk Viognier), Syrah 2009 (gjord i en ganska maffig stil (för priset och området), kräver en rejäl kastrullering eller några år i vinkällaren), Pinot Noir (en sydfransk Pinot med hygglig druvtypiskhet, 2010:an är betydligt mer uttrycksfull, men den är ännu inte buteljerad så tillsvidare får 09:an duga, okej nu men vinner på ytterligare något års lagring, överraskande allround till mat).
Tryffel & triss i Vintage Port
Vinvännen Göran i Cannes, som ni säkert saknat lika mycket som min gom, hörde äntligen av sig igen. ”Kom över på en bit mat, vet jag”, sa han och visst gjorde vi det och vi hann knappt innanför dörren vi satt där med en magnum Grande Année 1990 och låtsades att vi
dricker sådant varje dag, varför vi lite slött sa något i stil med ”hustypisk, tydligt 1990… vad kan det bli annat än yppigt och fluffigt?, mogen, nej men, den är väl okej” (åh, den var såå god, perfekt att dra i sig nu!). Så fick vi mat, bland annat en köttbit som kunnat aspirera på att vara ”köttbitarnas Köttbit” om den serverats på en krog, och lite blandade bordeauxer till det, vilka vi alla förnöjsamt drog i oss, men ändå inte riktigt kunde njuta av eftersom vi såg att Vinvännen Göran i Cannes laddat upp med stilton och tre vintage på ett sideboard! Således kastade vi i oss maten och undslapp oss sedan ett ”ja, det var bra med lite bukfylla, men nu skulle allt lite ost sitta fint” och när Vinvännen Göran i Cannes då sa ”en sån tur då att vi har lite ost, och så har jag förberett lite port till det”, stod vi snart, innan han hunnit tala till punkt, vid sideboardet och jämförde Fonseca 85 med Taylor´s 83 och Warre´s 77. Alla tre utmärkta och hustypiska (jag inlät mig här, för att försöka släta över det faktum att jag, ganska brutalt och utan att ägna tuggandets grundprinciper något större utrymme i samband med det nyss genomförda matintaget, kastat i mig köttbiten, den av Vinvännen Göran i Cannes egenhändigt inhandlade färska tryffeln, potatisen och det andra, i en liten diskussion om de olika husstilarna och det slutade i konsensus kring
de paralleller man kan dra mellan Taylor´s och Château Lafite, alltså det där eleganta, lite veka) och hyggligt utvecklade, med undantag för Fonsecan som var purung, vilket jag dock aktade mig för att säga till Vinvännen Göran i Cannes. Till honom sa jag istället, bekymrat, ”den här måste du nog dricka upp inom två år, men jag tycker den är okej så du behöver inte dra dig för att servera den när vi ses igen”. Man kan tro att det är farligt att säga sådant där till Vinvännen Göran i Cannes, men han är dels så snäll att han inte förstår sig på machiavelliskt lagda hjärnor, dels läser han inte vinifierat.se. Klart det är synd att dricka upp Fonseca 85 redan nu – den är fruktansvärt bra! och skrämmande ung: en milstolpe i Vintage Port-historien – men hellre det än att några framtida läckergommar, som kanske, hemska tanke, är barn nu, ska få njuta av den, eller, ändå värre, att några andra vänner skulle få njuta av den om tio år då den i alla fall kommer att vara lite mer drickfärdig än idag.
Eva Dahlgren & Thea´s Selection Pinot Noir
Det är med en glädjefylld tillfredsställelse, kryddad av nostalgi, vän av vin noterar den
succé Lemelsons Thea´s Selection Pinot Noir har gjort i Sverige och då närmare bestämt i de esoteriska vinkretsarnas vattenhål, där early adaptors och ett fåtal andra, här inte närmare specificerade, inhemska som främmande, arter, rör sig som fiskar i det grumliga men likväl, för de invigda, klara vattnet. Alldenstund Thea´s snabbt blev mycket eftersökt för sin utsökta karaktär, kom den snart att drabbas av utfiske och här talar vi inte om risken för att bli utfiskad, utan om totalt utfiske. Finito. Slut. Borta. Gone. Därför känner jag mig lite som katalysatorn i en deus ex machina, när jag stiger ner i akvariet och förkunnar: Thea´s Selection Pinot Noir (Lemelson) 2009 finns i lager sedan igår! Och nu är det först till syrepumpen som gäller. Eva Dahlgren.
Nyårsvinfrossan: Dagen efter-testet
Ingen seriös provning med mindre än att vinerna även provas dagen efter och gärna ett par dagar efter dagen efter. Syftet är, förstås, att utröna dels hur de olika dryckerna
utvecklas över tid, dels hur väl de klarar lite syre och lagring i fria luften. Rödvinerna brukar lämnas okorkade i rumstemperatur medan vit- och rosévinerna korkas och sätts i kylen. Det är ogörligt att här närmare redogöra för hur alla de vinerna som provades över helgerna varit dagen efter, men här följer en uppräkning av ett antal tappra buteljer, som inte bara höll bra utan rent av var bättre och mer uttrycksfulla dagen efter än dagen före dagen efter och det även dagen efter dagen efter: Bel´ Villa Vineyard Syrah (Goedhart) 2007 (låt vara att den flyktiga syran ökade efter ett dygn i det fria), Mumm 2002, Malhadinha 2008, Guy Charlemagne Brut Nature, Six Vineyards Pinot Noir (Lemelson) 2007, Clos Dière blanc 2003 och 2000, Clos Dière rouge 2003, Clos Dière ”Cuvée I” 1999 och 1998, Ententa 2004, Chablis 2010 (Clotilde Davenne), Bourgogne Blanc 2010 (Clotilde Davenne), Piper-Heidsick, Viña Collado 2010, Domaine Serene ”Coeur Blanc” 2007, Mazuelo de la Quinta Cruz 2009 och Tavel Les Lauzeraies 2010.
Nyårsvinfrossan 2011: Nyårsafton
Med förevändningen och självlögnen att konsumentupplysa, vill jag här och nu berätta vad jag, och inte ni, hinkade kopiösa mängder av på Nyårsafton 2011: Ernest Ropeneau Brut (överdoserad budgetskumpa, som hade kunnat vara bra), Palmer & Co (pålitlig tolvslagsdricka), Guy Charlemagne Brut Nature (syrafast stål i blanc de blancsform, gott), Bollinger Grande Année 2002 (hustypisk stil, överraskande mognad för att vara 02, bra),
Piper-Heidsick (underskattat bubbel som med ett par års hemmalagring utvecklas positivt, bra fräschör och spänst), Egly-Ourier (viss mognad, pinotig, gick bra vid midnatt), Mumm 2002 (bra år, fortsatt ung, bra), Abraxas (Robert Sinskey) 2008 (personligt, komplext, gästerna var 50/50 för/emot Abraxas som färskhummervin), Clotilde Davenne Chablis 2010 (vad säger man? bättre hummervin blir det bara om man köper Clotildes Grand Cru… strålande), Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2010 (oekad, ren Chardonnay i sin prydo), Puligny-Montrachet ”Les Garennes” 1er Cru (Dupard Ainé) 1985 (mogen, fantastisk Bourgogne med lätt botrytisanstrykning, inte bäst till hummern, men bäst i vitvinstestet), Huttenheimer Engelmannsberg Spätlese 1959 (se kommande inlägg), Mazuelo de la Quinta Cruz 2009 (ung, stram, bra, ska lagras något år till), Rust en Vrede 2003 (bra för att vara sydafrikan, sparrisburksnäsa), Pequeno Joao (Malhadinha) 2008 (strålande, ung, sjungande Alentejo-frukt), Perez Cruz Cot ”Limited Edition” 2009 (elegant för att vara Chile, höghöjdsfriska, snygg balans och mycket frukt), Perez Cruz Cabernet Sauvignon Reserva 2009 (lillasyskon till nyss nämnda, i samma friska stil som Chile kan vara stolt över), Vina Collado 2009 (gästerna lärde mig att det här vinet heter ”kålla då!” på Västkusten, nu gör det inget så länge de, eftersom jag inte bara gjort vinet utan också tjänar pengar på det, köper litervis Collado, som faktiskt fungerade även till en oxfilé med diverse tillbehör som något konstigt mos och annat), Domaine Mas du Bouquet 2007 (oxid, kvällens karaffvin), Muga Reserva 2006 (pålitligt, bra, snyggt), Alpha Zeta Amarone 2008 (här finns allt och inget hänger ihop), Bem Bi Bre (Dominio de Tares) 2006 (cool, bra balans mellan rejäl frukt och ny, fransk ek, behövde sin köttbit och fick det), Torre Muga 2006 (perfektion från Rioja!), Six Vineyards Pinot Noir (Lemelson) 2007 (Thea´s Vineyard fortsatt slut på Systembolaget – kommer enligt uppgift in igen om en vecka – så lillasyskonet fick rycka in även på Nyårsaftonen och det skämde som vanligt inte ut sig, mycket gott, om än inget bra val till oxfilé).
Nyårsvinfrossan 2011: Förspelet
Först dök bara någon enstaka gäst upp i ”förberedelserummet” där jag hålls med de vinflaskor som senare, eventuellt, ska serveras gästerna.
Men snart stod a-l-l-a gästerna och trängdes runt mig där jag försökte öppna dagens vinare. ”Varför står ni här allihop?!” utbrast jag till slut smått desperat. Själva poängen med att jag förbereder vinerna i min ensamhet är ju att jag ska kunna välja ut vilka viner jag ska gömma för de andra. Svaret kom som ett dråpslag: ”vi har alla läst din blogg!”. Med andra ord är det snart slut på den här bloggen och framförallt dess uppriktiga ton. (F ö har det, eftersom alla hade koll på vilka viner som komma skulle, aldrig varit så svårt att lura de andra som i år. Men jag lyckades. Bland annat genom att 1 ställa ut lite blandade flaskor på bordet 2 försiktigt smyga upp en karaff vid min plats och 3 så snart Hustrun ropade ”Lars har en karaff – ta den!” utbrista ”neeej!” och ge ifrån min karaffen och 4 vänta tills alla fyllt sina glas med karaffvinet och då slänga fram en Torre Muga och fylla mitt glas till bredden. Karaffvinet? Kvällens enda oxiderade flaska (se kommande inlägg).)
Château Haut Brion 1989
I stort är det inget fel på Barndomsvännen. Tvärtom är han naiv, har dåligt omdöme och är en ändå sämre människokännare. Detta får honom att år
efter år kommer släpandes med en massa dunderviner till min enkla lya i Sverige. I år hade han till Dagen före Nyår bland annat med sig en Château Haut Brion 1989. Till saken hör att jag när jag, till och från, läste i Bordeaux, vid ett flertal tillfällen provade det här vinet då det befann sig i sin trävagga. Magiskt vin, tyckte inte bara vi studenter utan också vår lärare och folket på slottet. Sedan dess har jag dessvärre inte haft tillfälle att följa upp mina tidiga iakttagelser av vinet ifråga. Med andra ord blev jag alldeles till mig när Barndomsvännen med välvilja och naivitet lysande ur ögonen dök upp med flaskan i sin hand. ”Men du,” sa jag och låtsades vara ointresserad, ”du gillar ju inte Haut-Brion?” ”Nej,” svarade han och började trots det förväntansfullt öppna buteljen. Så snart han gjort detta och hällt upp lite vin i ett glas slet jag åt mig glaset, stack näsan i det, höll på att gå i däck, men samlade mig snabbt och sa ”nja, den här halvmesyren lär inte omvända dig till en Haut-Brion-vän”. Nu gick han inte på den enkla. Även han insåg att H-B 89 väl matchar klassiker som H-B 1904, 1953 och 1959 (såå bra!). Å andra sidan är vi inte vänner för inte: självklart bar vi inte ut den här flaskan till stora köksbordet där de andra satt och dissekerade alla de övriga vinerna i provningen. I alla fall inte förrän Hustrun, misstänksam som hon är, dök upp i ”föreberedelserummet” och, lätt irriterat och med ett tonfall av ”hur gamla är ni egentligen”, sa ”ni står väl inte här och gömmer vin för oss igen?”.

