Han stod där uppe på scenen i aulan. I början av sin korta dragning, högst tio minuter lång, klamrade han sig liksom fast i talarstolen. De som satt närmast kunde se hur hans knotiga knogar vitnade när han tog ett fast grepp om talarstolens kanter. Allteftersom han talade och ju mer emotionellt berörd han blev, desto mer slappnade han av. Till slut föreföll han ha ingjutit i sig så mycket mod, eller kanske vrede och förtrytelse, att han utan rädsla eller tvekan kunde möta sina åhörare, det oregerliga havet av hormonstinna och ointresserade elever, denna om inte fientligt så i vart fall avogt inställda samling av aningslösa och naiva människor som inte hade vett att veta bättre.

Aulan fylldes två dagar i veckan, tisdag och torsdag, när skolan hade gemensam morgonsamling. Från porträtt upphängda på tegelväggarna blickade tidigare rektorer och kommunala pampar ner på den ofrivilliga samlingen av tonåringar, som hellre legat kvar hemma i sängen, kört moppe eller börjat dagens lektioner istället för att tvingas ta del av någon självutnämnd viktigpetters nonsens. Än var det kommunalrådet som infann sig för att han trodde han skulle bli populär när han berättade om den nya idrottshallen i kommunen, än var det rektorn som stod och skröt om något han möjligen gjort i en dröm (underförstått lät han alltid antyda något som borde få eleverna att se upp till honom, beundra honom eller åtminstone bli rädda för honom, detta hjälpte nu föga då alla, även de välartade, tyckte han var en pretentiös nolla), och ibland var det en förskräckt lärare som fick inta podiet, förbannande sig själv över sin egen dumhet, hur kunde han vara så obetänksam att han anmälde sig som frivillig till att leda en morgonsamling, att ställa sig inför en föraktfull hydra och de många uppgivna stönen och elaka skratten som ofelbart skulle möta honom? Det hände också att någon kom utifrån. En gång var en för länge sedan känd fotbollsspelare där. Han möttes mest av hån. Ingen visste vem han var och det landslag han spelat för var helt säkert mycket sämre än det nuvarande. Kanske hade spelarna på hans tid dessutom tokstora och urfula byxor i bomull och tröjor med snörning. Den ende som fått känna på något som kunde liknas vid uppskattning var mannen som kom för att berätta om traktorer, eller egentligen skulle han inte alls tala om traktorer, han skulle tala om surt regn, men då han råkade nämna att hans farfar byggt de första svenska traktorerna vaknade grabbarna längst bak i aulan: frågorna om de gamla traktorerna haglade över sonsonen som roat och stolt besvarade alla frågor till dess klockan ringde och det var dags att gå vidare med dagen.

Och där står han nu, gamle Flanell som gott och väl passerat pensionsåldern, i sin grå kostym, vita skjorta och svarta nylonslips, med sina vita hårtestar utplacerade som kasar på en kal bergsknalle, näsan med alla sina kratrar, den bestämda hakan och de väldiga öronen, som inte fungerat särskilt bra sedan en kollega och kamrat trampade på en mina i hans närhet, det var någonstans utanför Benin City 1969, mitt under brinnande krig, Nigeria mot Biafra, eller snarare två oheliga allianser mot varandra, på ena sidan Sovjetunionen, Storbritannien, Egypten och Nigeria, på den andra Frankrike, Israel, Portugal och Biafra, hursomhelst så trampade vännen på den där minan och slets itu medan magister Flanell fick sin hörsel förstörd och skickades hem till Sverige med omedelbar verkan. Två sjukvårdare mindre i det kriget.

Han borde inte stå där, i talarstolen, inför hydran, han borde vara död, flera gånger om, eller åtminstone hemma hos sig själv och sin trädgård, som andra pensionärer, men skolan behöver honom och hans enorma kunnande, alla hans sju flytande språk och därtill varianterna av swahili och så lite mandarin och ganska mycket kordofan (han reste mycket i Sudan när han skrev sin bok om den engelske äventyraren, ballongpiloten och översten Frederick Gustavus Burnaby, som stupade i slaget vid Abu Klea, där han fick ett spjut genom nacken), för att inte tala om hans insikter i världspolitiken och hans kunskaper i historia och geografi. Om det finns en sak alla i skolnämnden, rektorn, de övriga lärarna och Hem och Skola är överens om, är det att så länge Flanell är villig att undervisa är han välkommen till skolan: det är han som skiljer ut deras skola och stad från de övriga, mer medelmåttiga utbildningsanstalterna i länet.

Men eleverna kunde inte bry sig mindre. Alla vet att gamle Flanell kan det mesta, att han varit överallt och att han levt långa perioder i Afrika, men hur intressant är det på en skala? Flanell vet inget om modern musik, hur man trimmar en moppe eller hur spelet fotboll fungerar eller hur det är att vara 15 år, han kan inte spela elgitarr, är inte ett dugg cool. Däremot är han halvdöv och gammal som gatan.

Tar ingen hans parti? Står ingen upp för honom? Finns det ingen bland alla dessa ungdomar som är mogen och klok nog att lyssna och förstå? Jo, men skulle den personen vara så dum att den ger sig till känna skulle den snart drunkna i den bruna sörja av dumhet som översvämmar aulan var gång det ringer till morgonsamling.

Å andra sidan kanske Flanell haft lättare att nå ut till ungdomarna om han berättat om när han träffade den dödsdömde Roger Casement, mannen som avslöjade Leopold II:s övergrepp i Kongostaten, i cellen i London, 1916, då var Flanell 18 år, bara några år äldre än de ointresserade ungdomarna i aulan. 18 år. Hans föräldrar hade skickat Flanell på internat i England just innan kriget bröt ut. Han blev kvar tills det tog slut, då begav han sig till Afrika för att arbeta på en missionsstation i just Kongo, inspirerade av det Casement berättat för honom. Han hade kunnat berätta om Casement, som avslöjade oegentligheterna i Kongo, och i Amazonas, som blev adlad i England, men kom i onåd och dömdes till döden sedan han med vapen i hand försökte få Irland att med Tysklands hjälp bryta sig loss från Storbritannien. Och Burnaby, han kunde berättat om äventyraren Burnaby. Eller att han var god vän med Julius Nyerere och Indira Gandhi, att han träffat Dag Hammarskjöld och U Thant och Eisenhower. Åren som missionär i det inre av Afrika. Och det orättfärdiga kriget, folkmordet i Biafra, bara ett par år bort, men åhörarna är inte intresserade av att en miljon människor dog under de tre åren kriget pågick, att han då befann sig mitt i världens dittills mest kända svältkatastrof, allt det där är så avlägset, flera år sedan, och i Afrika, Afrika! Så långt bort. En annan tid, en annan värld. Snacka om att gammelmagister Flanell är mossigheten personifierad. Och nu står han där och talar om då och nu och sedan.

”Det hemska är att vi har den bästa tiden bakom oss, jag och min generation, kanske era föräldrar också, har upplevt den bästa tiden. Allt har gått åt rätt håll inom medicinen och alla har fått det bättre. I vårt land, i vår del av världen. Och det fortsätter så ett tag till. Men snart vänder det. Vi ser redan hur sura regn hemsöker oss, hur naturen tar skada av vår livsstil, hur miljöfrågan blivit något annat än skräp i dikeskanten.” Det är kommen så här långt i sitt tal som tagit sin början i merkantilismen och upplysningen och som omfamnat såväl Rousseau och Voltaire som Aristoteles och Keynes och Wittgenstein och Franklin D Roosevelt och Bretton Woods och Saltsjöbadsandan och risken för en oljekris och Nord-Syd-problematiken, som gammelmagister Flanell släpper sitt fasta tag om talarstolen, knyter och skakar sin ena näve i luften och utbrister med darrande stämma och tårarna rullande nerför kinderna ”Jag är ledsen att säga det, men vi har förstört er värld, och vi har alla det bästa bakom oss, snart vänder det, och sedan blir det bara sämre, förlåt mig!” Mitt i tiraden ringer klockan och eleverna reser sig slamrande och under glada skratt och anonyma tillrop – ”Gammel-gråt Flanell!”, ”Lipsill!, ”Ingen kan förlåta det där talet, Flanell, skäms på dig, gubbe!” – skyndar de ut på skolgården, kanske för att hinna ta en cigg innan lektionerna börjar om fem minuter eller för att hämta första lektionens böcker i skåpet. I den mån någon kommer ihåg något av Flanells morgonsamling så är det att han visat sig mer gaggig än någon kunnat ana. Året är 1973.