Arbetssökanden: ”Jag vill ha ett jobb där jag inte behöver göra särskilt mycket och bara har ett ansvar på papperet och där jag får löneökning oavsett vad som händer och särskilt om jag brustit i mitt ansvar. Helst sitta i en styrelse, eller kanske vara VD. Det är vad jag vill ha.”
Arbetsförmedlingen: ”Det där kan du glömma, sådana jobb finns inte.”
Swedbank: ”Vänta lite här nu…”
I Spanien. Madrid. Barajas. Av alla ställen. Där återser er utsände vittoffeljägare äntligen en tvättäkta ukrainsk vittoffel, utan överliggande luftintag förvisso men ändå! Den där sportmodellen – som moderna människor utan vett kallar sneakers och i förekommande fall rent av klär ut sig i – som vi uppmärksammade för ett par år sedan är ju inte riktigt på riktigt då det är just sneaker-varianter, alltså skor för mindre välbetänkta människor. Men här, som sagt, äkta vara.
Vittoffelmannen, som på ett lätt nonchalant vis förde sig väl medveten om vilka fina skor han hade tryckt ner fossingarna i, tog ingen notis om den smått hysteriskt fotograferande vittoffelpaparazzon i kön som i långsam takt bordade det minimala planet från Air Nostrum, tvärtom föreföll han tycka det var självklart att så fina pjuck förevigades av imponerade åskådare i allmänhet och vittoffeljägare i synnerhet. Dock ville han, fullt förståeligt, inte sälja sina skor.
-Jag är så trött på May.
-Vad är det med dig då?
-Det är inget med mig, jag är bara så trött på May.
-Ja, så kan det ju vara, jag blir också trött på dej ibland, och mig också för den delen.
-Ja, EU borde tala May tillrätta.
-EU? Vad har EU med dig att göra?
-Inget, men med May! Brexit! EU måste tala May tillrätta!
-Som om det skulle göra någon skillnad.
-Jo, men det gör det väl? Jag tror det hjälper att föra diskussioner med May om Brexit.
-Äsch, du pratar din goja, din gallimattias. Hybris kallas det där.
-Ja, du får tro vad du vill, jag tror det är av yttersta vikt att EU talar May tillrätta.
Gamla nuförtiden är inte gamla på riktigt. De är inte gamla som gamla var gamla förr. Då var de gamla födda på 1800-talet. Kanske hade de till och med upplevt 1800-talet. De hade åtminstone ett hum om svältåren under Första världskriget och de visste vad barkbröd var. Nu är de ”gamla” knappt ens födda på 1920-talet och talar man om krig kan vi glömma allt före Vietnamkriget. Kanske minns någon en reminiscens av Biafra-kriget. Kanske. Händer till och med att 1930-talister framhärdar i att de är gamla fast de naturligtvis inte är det. Och sedan, värst av allt, kommer fyrtiotalisterna och kräver pension. Undra på att Leif Östling och vi med honom är på väg mot en systemkollaps. vinifierat kräver fler gamla på riktigt. Nu!
De som tillhör litteraturens mest upplysta krets har råkoll på den samhällstillvända novellsamlingen ”Ditt och mitt livs novell” från 1997 och den där flitigt florerande BatC, denne litteräre hjälte som i fyra olika noveller hinner 1. Genomföra en statskupp 2. Genom politiskt taskspeleri och klassisk och tidlös missnöjespolitik riktad mot invandrare och en påstått förstelnad politisk struktur ta över makten på demokratisk väg 3. Starta och med framgång driva en sekt 4. Göra kometkarriär inom näringslivet. Men sedan dess har det varit tyst om BatC. Fram till nu, då det visar sig att han tillbringat de senaste åren i Mellanöstern. vinifierat har fått en exklusiv intervju med honom, där han sitter i ett av den USA-stödda kurdgerillans fångläger.
vinifierat (Vin): Varför lämnade du ditt ordnade liv i Sverige?
BatC: Äsch, det vanliga. Äventyr och jag ville hjälpa till. Och leva under den enda sanna vägens lags beskydd.
Vin: Hade du inga funderingar kring mördarsektens essens, alltså det besinningslösa mördandet?
BatC: Det där vet jag inget om. Kanske har du andra uppgifter än jag.
Vin: Men du måste väl både ha sett och hört en del?
BatC: Oh ja!
Vin: Ja?
BatC: Men nej.
Vin: Det är ju en mördarsekt och du har varit en del av den.
BatC: Jag har bara lämnat blod och kört ambulans och räddat livet på små barn. En gång räddade jag en unge som höll på att drunkna, eller ja, nästan, jag funderade på att hoppa i och dra upp den.
Vin: Men det gjorde du inte?
BatC: Nej, men en annan gång kom jag springande med en defribillator när den som bäst behövdes.
Vin: Åh, så du räddade livet på någon med hjärtstartaren?
BatC: Nej, nej, men jag kom springande med en defribillator när den som bäst behövdes.
Vin: Såå, du använde aldrig defribillatorn?
BatC: Nej nej, jag gav bara blod och körde ambulans.
Vin: Enligt uppgifter utmanade du Baghdadis kalifat med ett eget kalifat?
BatC: Det vet jag inget om, men jag vet att mitt kalifat var det sanna kalifatet.
Vin: Enligt samma uppgifter var ditt kalifat om möjligt än mer bestialiskt?
BatC: Nej, vi följde bara det sanna ordet. Det har inget med bestialitet att göra. Det var bara som att vara vakt i ett av nazisternas dödsläger så det är lugnt. Men nu vill jag hem till Sverige. Vet du om det är ok att jag tar en taxi? Skickar jag fakturan till Försäkringskassan då? Kan du kolla det åt mig? Jag vill hem och ge blod och köra ambulans och vara badvakt.
De Telia-direktörer som förra veckan friades från mutanklagelserna i Uzbekistan är i sanningen pionjärer, innovatörer och verkliga förebilder för alla som vill muta riskfritt då nöden kräver en liten dusör här eller där. Inte nog med att de kan visa för sin styrelse och sina aktieägare att de minsann också vet hur det går till ute i stora världen – de tre miljarderna de pyntat i mutor talar sitt tydliga och pekuniära språk i den frågan –, de har dessutom kommit på ett sätt att besticka utan att besticka! Detta då 1. Diktator-dottern Gulnara Karimova enligt domstolen är alltför korrupt för att kunna mutas 2. Diktator-dottern inte kan anses ha haft att göra med affären hon fått mutor för att fixa, alltså hon har över huvud taget inte haft med saken att göra, varför Telia betalat tre miljarder till en random person. Genialiskt! Möjligen kan aktieägarna och styrelsen fråga sig vad de fick för pengarna och det är då vi kan konstatera att det är så oändligt mycket finare att ge än att ta.
Googoosha aka Gulnara Karimova i storslagen show (hon har råd med dekoren).
(Enligt obekräftade rykten är ”Ota” Telia-direktionens favoritlåt,)
Vi är ett inte särskilt expansivt eller spännande företag som nu söker en sekreterare. I dina arbetsuppgifter ligger att serva vår ende anställde och en meriterande och rent avgörande egenskap är om du redan är denne anställde, då syftet med den här tjänsten är att han ska få dubbla löner. Enär företaget inte har egna pengar till den här tjänsten är den avhängig att företaget lyckas övertala skattebetalarna att skjuta till behövliga medel. Under förutsättning att så sker vill vi att Du ska börja Din tjänst snarast. Pengarna behövs. Skicka din ansökan till Torstenson Consulting, Panama.
Något hemskt hände häromdagen. Hustrun ville ha ett glas vin till maten. Alla vet att det värsta som kan hända är att ens moatjé vill ha vin när man själv inte tänkt sig att smaka starkt. För att undvika total katastrof gäller det i sådana stunder att förse halva äktenskapet med något som inte är särskilt gott. Plockade därför fram ett par oöppnade test-flaskor av osvavlat vin från 2013. Buteljer som stått gömda i ett skåp på vår provensalska terrass de senaste fem åren. I ur och skur, kyla och, inte minst, värme (hehe).
Öppnade det vita medan maten färdigställdes. Stor doft med friska inslag av gula plommon, lite honung, 80-talet (jo! en doft från 80-talet), träspån (fast vinet aldrig sett ek), svett, carambola, lite ostskalk, typisk schysst frukt när svavlet är 0, sur lie, anslag av CO2. Bra! Attans! Men då säger Hustrun ”Vitt?! Jag sa ju rött!” Ha! Okej rött får det bli, det här vita får bli starten på ett nytt långtidstest!
Öppnade det röda. Fin, komplex doft, röda bär och mörka frukter i en salig röra, återigen typisk schysst frukt när svavlet är 0, smaken som doften, möjligen kan ett mycket litet stänk av flyktig syra skönjas. Bra! Attans! Helt klart var det här inte det röda naturvinet från Domaine Brescou och 2013 utan det nytappade från 2018, det som skulle ingå i ett nytt långtidstest. Hustrun: ”Men för Höge Farao! Står du här och ger mig dina experimentviner utan svavel?!” ”Hm, ja, jo, men jag tänkte att du skulle gilla det, de här är faktiskt riktigt bra och det ska bli spännande att se vart de tar…” ”Nej, det ska det inte,” säger Hustrun och ger sig till att hälla ut vinerna! ”… det här ska inte bli ett nytt långtidstest som besudlar vår terrass.”
Hämnd! Öppnar ett experimentvin från 2015. Osvavlat rosévin med restsötma och som fått sig en rejäl omgång med vaniljsmakande ekchips och som upplevt en het sommar på terrassen. Öppnar. Smakar fan. Seger! Då. Hustrun: ”Lars, nu gör du mig ledsen…” Åh nej! Inte det! ”… riktigt ledsen…” Fan. ”Men lilla gumman, det är väl klart att du inte ska behöva dricka den här skiten, jag trodde det var en av de gamla riojorna utan etikett, en av de flaskorna som fått se etiketten bli uppäten av mössen…” ”Jamen, en sån bra idé, Lars! Det är faktiskt precis vad jag sitter och längtar efter! Kan inte du, min lille älskling, gå och hämta en Imperial 82 till mig? Mmmm?”
Kan meddela att Cunes Imperial Gran Reserva från 1982 är absolut fantastisk på det där viset som bara gamla, mogna Cune kan vara när de är som bäst.
Intellektet kan förstå Dumheten men Dumheten kan inte förstå Intellektet. Någonstans har alla förstått att det är så. Problemen hopar sig när Dumheten överskattar sig själv och utnämner sig till Intellekt och när Intellektet föraktar och underskattar Dumheten. Värst av allt är att vi alla vet att vi hör hemma i Intellektets lag.
Även om vi svenskar nog rent generellt drar åt samma håll är våra moraliska kompasser inte alltid likriktade, och vi sätter olika värde på moralen. Ibland låter vi vår politiska övertygelse överskugga riktningen på kompassen. Så kan det vara när Margot Wallström eller Carl Bildt kritiserar Saudiarabien. Beroende på vår politiska hemvist låter vi kanske partitillhörigheten ta överhanden och kritiserar den som kritiserar bara därför att ”vi brukar ju tycka olika”. När så sker bör vi, åtminstone i efterhand, rannsaka oss själva och fundera över vad vår moral egentligen är värd: behöll vi fattningen eller sa vi emot/höll med Wallström/Bildt bara därför att?
Tydligast ser vi värdet på vår moral när denna ställs mot affärer, särskilt lukrativa sådana. I det nu aktuella fallet med den i Turkiet mördade Khasshoggi, förefaller det som att Donald Trump, i alla fall för dagen, menar att de många lukrativa amerikanska affärerna i Saudiarabien överstiger de moraliska invändningar han och andra kan ha på att en stat förvandlar sina diplomatiska beskickningar till offentliga avrättningsplatser, och varningssignaler, för kritiska röster också i andra länder. Angela Merkel å andra sidan tycks mena, att det som nu skett är oacceptabelt, ett barbariets övergrepp på civilisationen, varmed hon också anser att hennes och tyskarnas och de tyska företagens moral är mer värd än de miljardaffärer landet nu riskerar att förlora.
Oavsett vad vi nu kan tycka om allt detta, om vi är med Wallström, Bildt, Trump eller Merkel, så är nog de flesta överens om att det rent samvetsmässigt och civilisations-ideologiskt känns bäst att hänga med Merkel, vilket om inte annat gör att värdet på vår moral är så mycket högre än den moral som efterlevs av Trump och andra som menar att affärer och politik inte hör ihop. Inte minst gäller det sista om vi drar en inte alltför långsökt parallell till 30-talet och dåtidens eftergiftspolitik, som innebar att ingen stoppade barbariet i tid – att sedan Putin, som i sig har en hel del att vinna på att få in en stor fot i Saudiarabien, snabbt hållit sig framme och sagt sig vara redo att göra affärer när västvärldens moralpredikanter får ömt samvete, är väl bara i sin ordning.
Nu kan någon tycka att moralens värde tydligare avläses i vardagen och vårt agerande där. Självklart. Men det gör inte tankeexemplet ovan värdelöst.