En del statyer kan med fördel tas bort. Det gäller till exempel tämligen samtida diktatorer och alla som gett näring åt förtryckaren och dennes ideologi, hejdukar och medlöpare. Andra som kan komma ifråga är sådana som stått för en så eländig politik eller affärsverksamhet att vi, eller åtminstone vissa av oss, lider av deras egoistiska och känslolösa okunskap, än idag.
Andra, som statyerna över våra gamla kungar och liknande, bör rimligtvis få stå kvar. Alla någorlunda upplysta vet att så gott som alla gamla kungar och drottningar mätta med dagens mått inte kan betraktas som annat än egoistiska förtryckare och inte sällan veritabla svin. Betraktade från 2020 var de dessutom okunniga och inte sällan inavlade med allt vad det innebar. Ibland har de dessutom försnillat stora landområden, avrättat visselblåsare och vetenskapspersoner och lyckats köra både ekonomin och folkets hälsa i botten. Lik förbannat får de stå staty. Inte någon dåtida samtida författare, konstnär eller vetenskapsperson. Nej, den i historiens belysning okunnige och svinaktige envåldshärskaren. Men att ta bort de här statyerna? Nä. Men kanske borde skolan bättre lära våra unga om den historiska verkligheten. Det skulle både förklara varför statyerna står där och vilka individerna var. Både mätta med sin samtids mått och dagens.
Sedan vore det förstås trevligt med en flod av nya statyer med individer som bättre förtjänar att föräras med en eventuell evighet i offentligheten. Och då kanske med en förklarande skylt, så alla får veta varför just den här personen förärats en staty. Det kan vara kulturarbetare som på olika vis påverkat, må det sedan vara lokalt eller globalt. Det kan vara lokala eller regionala storheter i någon form. Det kan vara vetenskapspersoner i största allmänhet och läkekonstens hjältar i det lilla och det stora. Det kan vara en i bygden uppskattad figur, kanske en mild och duktig lärare eller ett byoriginal. Eller så kan det vara en inlånad förgrundsfigur värd att påminna mänskligheten om, säg en Rosa Parks.

Men nu är det inte om ungen som fick vad den förtjänade som detta handlar, utan de jollrande föräldrarna. Kort sagt kräver vi ett omedelbart förbud mot Stephen King-leende, äppelkindade och jollrande föräldrar! Det är rent allmänt illa nog med slika föräldrar men det är till syvende og sidst något vi har soc och polisen för, de kan ta hand om sådana där utan att vi behöver orda mer om saken – låt vara att det är uppenbart att vi behöver det där förbudet för att stötta soc och polisen i deras arbete. Dock, pudelns, eller om man så vill hovawartens kärna: Vi behöver hårda straff för föräldrajoller på allmän plats och alldeles särskilt om det sker i samband med valpövergrepp. Överlåter åt lagstiftaren att skriva ihop ett lämpligt straff, som med självklarhet inte kan börja lägre på straffskalan än stupstock och gatlopp.

Det kan lätt bli fel och det kan lätt bli så att någon får för sig att de hårdare tagen är något som är mer värt än medborgarens personliga frihet även då pandemin blåst över.
Då och då måste Taxens päls göras ren. Plockas på allehanda skräp som följer med då den lille krabaten som en smutsmagnetisk sopborste far fram över gator och torg och gräsmattor och skogsstigar i sin jakt på något onämnbart eller åtminstone en udda doft i luften. Igår var ett sådant tillfälle. Hustrun skötte rengöringsmomentet och satt där i soffan med en klippredo sax i ena handen och en intet ont anandes tax liggandes på rygg i hennes knä. Med sin andra hand höll hon så gott det gick ett rejält tag om taxens lilla familjelycka. ”Lars, titta vilken knöl! Tur jag hittade den!”



Således översköljdes er utsände i de påhittade kramdagarnas fasansfulla timmar fyllda av bortglömda viktigheter och stora skopor skamfylld eftertanke och stunder av att vara föremål för det allmänna åtlöjets tillskyndare av en varm våg av fasa då denne plötsligt upptäckte Hustrun i köket, tillredandes den nyss nämndes favoritmat och bordet dukat med rosor och hest viskandes, med ett varmt leende på de fylliga läpparna, ”Alla hjärtans dag, du slipper grönsakerna, har bara gjort en sallad”, och vid sidan om allt detta biffar av finaste slag. ”Vad står på?” hinner er utsände tänka innan han klokt nog inte hunnit öppna munnen och säga ”Vad står på?”, istället formulerar han med ett ångerfullt stön han gör sitt bästa för att dölja, ”Åh, vad öh bra, älskling, att du lagar precis det jag längtade efter öh var precis uuh på väg till…”, här tar det emot för er utsände, ”…eh.. vinkällaren… för att hämta ett gott uuuh vin dagen till ära eeeh Alla hjärtans dag”, det där sista sagt med en liten frågande höjning och då Hustrun inte reagerade med något i stil med ”Men Lars! Vet du inte vad det är för dag?!” och illvilligt onda blickar, kunde vi sluta oss till att vi prickat rätt på dagen och att goda råd nu var dyra om vi inte skulle hamna vid skampålen det närmaste året.
Vi begav oss därför med gråten i halsen – jo gråten i halsen för denna pinsamma glömska av Alla hjärtans dag kunde endast balanseras med något galet bra och onödigt att dela med någon annan – till vinkällaren och tog plats bland de älskade pannorna. ”Jag är ledsen, men idag stryker en av er med, för husfridens och mitt redan skamfilade ryktes skull,” undslapp vi oss och slet med oss en Cheval Blanc 1992 innan kärleken till flaskorna vann över husfriden, skamryktet och kärleken till Hustrun. För att inte göra en skräckhistoria längre än den behöver vara: Cheval Blanc 1992 visar alla tydliga tecken på det lätta årets attribut och gör det med bravur, varmed menas att den läckra frukten satt sig i förarsätet på bekostnad av det fruktlösa vinmakeriets klåperi som hade gett vid handen och i glaset en mjäkig dryck bortom det anständiga vinmakandets fina salonger; inte den mest potenta årgången ett Cheval Blanc-fan som er utsände provat, men banne sig det mumsigaste! Och tillsammans med 1947 (ha!) den bäst vinmakade på slottet. Perfekt balanserat, grymt snyggt gjort, kort sagt ett imponerande och fläckfritt vinmakeri som fångat årets alla svala attribut på ett överväldigande vis och sist men inte minst: perfekt att njuta nu. Ett vin som förutom att vara gott då det föll på sin post också hjälpte oss att uppnå remi i Allahjärtansdagskampen. Ett hjältevin!